Ord till sorgemusiken vid Carl XIV Johans begrafning
| ← Prolog vid Carl XIV Johans Regerings-jubilæum |
|
Svenska korvetten → |
I.
Konung, som hvälfver slägternas öden,
Lär oss välsigna i tårarnas flöden
Handen, som mäktig båd’ gifver och tar!
Lifvet du sänder, du sänder ock döden,
Himlarnas konung, verldarnas far!
Spiran, som du öfver rymderna sträcker,
Kronan, som du ofvan stjernorna bär,
Tiden ej flyttar och döden ej bräcker;
Riket, ditt rike, i evighet räcker,
Evigt du blir, som du var och du är.
Men förgängelsen med vindar kalla
Susar öfver jorden, söker alla,
Hittar väg till torp och kungaslott,
Och på slutet herrskar — döden blott.
Höga, låga, alla lika falla
För hans vink, och dela samma lott.
Jordens mäktige! Er spira brytes,
Purpurn sist uti en svepduk bytes,
Grafvar stå, der throner nyss ha stått.
Snillets öga, förr ej trött att vaka,
Somnar in på grafvens marmorhärd;
Hjeltearmen domnar vid sitt svärd,
Ättefadren rycks från barn och maka,
Och Carl Johan — hyllad af en verld —
Vänder aldrig, aldrig mer tillbaka.
Gud! men när slägtets beskyddare stupa
Ned uti grafven, den mörka, djupa,
Trösta det folk, som sörjande står
— Barn utan fader — omkring deras bår!
Gråt, Svea folk! du har din konung mistat,
I dag hans stoft i jorden sänkes ned:
Hans bragder minnet på sin sköld har ristat
Och lyser öfver grafvens fanor fred.
Hans vagga stod bland blommorna i söder,
Vid andra haf än dem som slå vår strand;
Der brann hans själ, så varmt som sol der glöder,
För ära, frihet och för fosterland.
Der trädde han — en man ur folkets leder —
Fram med sitt mod och med sitt öppna bröst,
Bröt våldets fästen med sin klinga neder,
Bröt väg till hjertan med sin blick, sin röst.
Men upp till nordens stormbebodda kuster
Hans hjelterykte flög, — till bortgömd vik,
Der Svea satt och räknade förluster
Och gret vid sina söners frusna lik.
En stympad arm hon sågs från bålet rycka,
Och så hon bad till hjelten söder från:
”Blif du mitt värn, min stolthet och min lycka,
Gif mig ditt svärd — hon bad — gif mig din son!”
Han kom, han kom, på segrens armar buren,
Och från den stunden Svea mer ej gret;
Ty eden höll han, eden heligt svuren,
Att lefva för sitt land och dö för det.
Då kommo de glada, de lyckliga åren
Med blommande skördar och leende frid,
Se’n först, efter Lützens hjelte i spåren,
Han lugnat en verld, uti segrande strid.
Då räckte vi handen åt bröder i vester
Att knyta med dem ett evärdeligt band,
Och Svear och Norrmän försoningens fester
Då firade gladt på sin vidgade strand.
Sitt jern räckte bergen åt härdande flamman
Ur ymniga schakt, till båd’ liar och svärd;
Och nordiska hafven, de flöto tillsamman
Med vågor, som lydiga krökte sin färd.
Kung, hjelte, far! så satt du länge vördad
På dubbelthronen vid förenta haf;
Och nu, och nu — de klaga mot din graf!
Af dödens lia ligger hjelten skördad,
Och sina kronor — här han lagt dem af.
”Han är ej mer! Han är ej mer!” — så klagar
Ett brödrapar af folk, med saknad dubbelt tung;
Och vördande, O himmel! dina lagar,
Det nu till sista hvilan här ledsagar
Sin älskade, sin aldrig glömda, kung.
II.
Frid öfver grafven! Stoftet har fått hvila,
Hvad jordiskt var har blifvit jord igen;
Men anden, lossad ur förgängelsen,
Skall jublande på segervingar ila
Till ljusets flod, och dricka lif ur den.
Store Carlar och Gustaver!
Ädla skuggor! i er rund
Svea än en Carl begrafver
Uti denna sorgens stund.
Edra skiljda hjeltebanor
Möttes alla här till slut,
Under multna segerfanor,
Dem ej tiden vecklar ut.
Ingen fiende mer skälfver
För er åsyn, för ert namn:
Riddartemplet fredligt hvälfver
Öfver er sin tysta famn.
J, som vunnit vida länder,
Delen här en bädd så trång:
Thronen ägde en i sender,
Grafven alla på en gång. —
Äfven han, den siste, tager
Nu sin bostad mellan er,
Sofver på sin bädd af lager
Under sörjande troféer.
Men de stora, de heliga, minnen
Vaka vid skymmande templets mur;
Sekler lyssna med tacksamma sinnen
Till de röster, som hviska derur.
Välsignelse, välsignelse är rösten,
Som ljuder främst omkring vår konungs graf,
Välsignelse för allt hvad han oss gaf
Af trogen vård, till sena åldershösten;
Och minnets tacksamhet är enda trösten
Som Svea, i sitt sorgdok, vet utaf.
Jo, än en tröst hon vet, ty hoppet äger
Ju äfven sin, och hoppet drömmer sannt:
Det står som engel här vid grafvens kant,
Och lugn förtröstan i dess blickar säger,
Att än för nordens väl det har en underpant.
O sof i frid, du ädle, tappre, store,
Af vakor trött, af år och bragder mätt!
Dig sörja Sveas barn och barn af Nore
Med lika saknad och med lika rätt.
Omkring din son de sig nu sonligt sluta,
De med hans tårar sina sammangjuta,
Se med hans minne, sörja med hans själ.
Med honom nu de gå mot nya skiften;
Men än en gång de se mot Carlagriften,
Och ropa dig med gråt ett tacksamt, långt farväl.
Templet slutes. Ingen, ingen stannar
Hos den döde. Han blir ensam qvar.
Natten sänks kring hjeltarnas standar. —
Tysta kungamöte! Han till grannar
Gustaf Adolf, Carl den tolfte, har.
Sakta mellan sig de höge andar
Hviska ord, dem ingen dödlig hör:
Intet buller deras rådslag stör. —
Men, när evighetens dag sig randar,
Död blir lif, och lifvet mer ej dör.
Frid kring dödens stilla gårdar!
Frid kring templets minnesvårdar!
Frid kring kungagraf och kungaborg!
Länge må det dröja, länge,
Förr’n de portar nu vi stänge
Öppna sig på nytt med sorg!
Du, som i himlarnas himmel ses throna,
Vaka i nåd öfver Skandiens land!
Stjernornas ring är din strålande krona,
Verldarnas spira du bär i din hand.
Du är vårt hopp i de vexlande öden,
Du, hvilkens hand både läker och slår.
Herre! gif seger i lifvet och döden!
Herre! blif när oss, i dag som i går!