←  Fogel Dam
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Ordbytet
Rike Per Krämare  →


[ 18 ]

4.

Ordbytet.

Det var en gång en kung, han hade en dotter som var så slängd och munvig, att ingen kunde målbinda henne. Han utfäste då, att den som kunde göra detta, han skulle få prinsessan till äkta och halfva kungariket till. Tre bröder, som hade sport detta, ville också ut att pröfva lyckan; först gingo de två äldste, som trodde sig vara de klokaste; men de kommo ingen väg med henne, [ 19 ]och blefvo straffade till. Så drog Askepilten ut af gården. Då han var kommen ett stycke på väg, hittade han en vidja; den tog han upp. Då han hade gått ett stycke till, hittade han en skålflisa; den tog han också upp. Då han kommit litet längre fram, hittade han en död ängsknarr, och straxt derpå ett krokigt bockhorn; ytterligare hittade han maken till detta, och just som han gick öfver gärdet till kungsgården, der gödsel var utbredd, hittade han en utnött skosula. Alla dessa saker tog han med sig till kungsgården, och så kom han in för prinsessan. ”God dag,”sade han. ”God dag,” sade hon och vred på sig. ”Får jag ängsknarren min stekt?” sporde han. ”Jag är rädd den spricker,” svarade prinsessan. ”Åh, det har ingen nöd; jag slår om den här vidjan,” sade gossen och tog fram denna. ”Fettet rinner af den,” sade prinsessan. ”Jag håller denna under,” sade gossen och visade fram skålflisan. ”Du är så svängd i ord, du,” sade prinsessan. ”Nej, jag är icke svängd; men detta är svängdt det,” sade han och tog fram det ena hornet. ”Nej, jag har då aldrig sett på maken!” ropade prinsessan. ”Här ser du maken,” sade gossen och visade henne det andra bockhornet. ”Jag menar du är utgången för att målbinda mig du?” sade prinsessan. ”Nej, jag är icke utgången, men denna är utgången,” svarade gossen och tog fram skosulan. Härtill visste prinsessan ingenting att säga. ”Nu är du min!” sade gossen, och så fick han henne och hälften af land och rike på köpet.