←  Gertrudsfogeln
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Fogel Dam
Ordbytet  →


[ 7 ]

3.

Fogel Dam.

Det var en gång en kung som hade tolf döttrar, och dem höll han så mycket af, att de nästan beständigt måste vara hos honom; men hvar gång kungen sof middag, gingo prinsessorna ut att promenera. En gång då kungen tog sin middagslur och prinsessorna voro ute, blefvo de borta med ens och kommo icke tillbaka. Då blef stor sorg öfver hela landet; men kungen han var mest bedröfvad af alla. Han lät utgå bud både i sitt rike och i främmande länder, och lät lysa efter dem i alla kyrkor och ringa efter dem med alla klockor öfver hela landet; men prinsessorna voro borta och blefvo borta, och ingen visste hvad det hade blifvit af dem; då kunde [ 8 ]man förstå att de måtte vara bergtagna. Det dröjde icke länge innan detta spordes vidt och bredt i både stad och bygd, ja i många bygder och främmande länder, och så nådde ryktet derom äfven till en konung i ett fjerran land, hvilken hade tolf söner. Då desse fingo höra historien om de tolf kungadöttrarna, bådo de om tillstånd att resa ut och söka efter dem. Kungen ville ogerna gifva dem tillåtelse att resa; han var rädd att han aldrig skulle få återse dem; men de knäföllo och bådo så länge, så att han till sist ändå måste låta dem resa. Han utrustade ett skepp och satte Riddar Röd till styrman, ty denne var väl förfaren på sjön. De seglade omkring i långa tider och voro uppe i alla länder de kommo till, och sökte och frågade efter kungadöttrarna; men de fingo ingenstädes något besked om dem. Nu fattades det blott några dagar, så hade de seglat i sju år; då blef det en dag en stark storm och ett sådant väder, att de trodde de aldrig skulle komma till land mera, och alla måste de arbeta så, att de icke fingo en blund i sina ögon så länge ovädret varade. Men då det led på den tredje dagen, lade sig vinden och med ens blef det mol stilla. Alla voro nu så trötta af arbetet och det hårda vädret att de somnade straxt; men den yngste kungasonen hade ingen ro och kunde alls icke sofva. Medan han nu gick fram och tillbaka på däcket, kom skeppet till en liten ö, och på ön sprang en liten hund och skällde och gnällde mot skeppet, som om han ville ut på det. Kungasonen gick på däcket och lockade och lockade och hvisslade åt hunden; dess värre skällde och gnällde han. Prinsen tyckte det var synd att han skulle gå der och omkomma; han tänkte att den kunde vara kommen från ett skepp som hade förlist i stormen; han tyckte icke heller att han kunde hjelpa den, ty han trodde sig icke vara i stånd att sätta ut båten ensam, och de andra sofvo så godt att han icke ville [ 9 ]väcka dem för hundens skull. Men vädret var klart och lugnt; så tänkte han: du får väl ändå i land och rädda hunden; han grep sig an med att sätta ut båten, och det gick lättare än han hade trott. Han rodde i land och gick upp till hunden, men hvar gång han grep efter den, sprang hunden åt sidan, och så gick det undan för undan, tills han hade kommit in i ett stort präktigt slott, innan han visste ordet af. Der förvandlade sig hunden till en fager prinsessa, och på bänken satt en man, så stor och bister, att kungasonen blef helt häpen. ”Du behöfver icke bli rädd,” sade mannen — ännu mera rädd blef kungasonen då han hörde målet hans — ”ty jag vet rätt väl hvad du vill; I aren tolf prinsar, och I söken efter de tolf prinsessorna som försvunnit. Jag vet hvar de äro; de äro hos husbonden min; der sitta de på hvar sin guldstol och luska honom, ty han har tolf hufvuden. Nu hafven I seglat i sju år, men I kommen att segla i sju år till innan I finnen dem. Du kunde gerna stanna här, du,” sade han, ”och få dotter min; men du måste först slå ihjäl honom; ty han är eu sträng herre emot oss, som vi alla äro uppledsna vid, och när han är död blir jag kung i hans ställe. Men pröfva nu om du kan svänga svärdet,” tillade trollet. Kungasonen grep ett gammalt rostigt svärd som hängde på väggen, men han kunde knappt rubba det. ”Så får du taga dig en klunk ur den här flaskan,” sade trollet. Då han det hade gjort, kunde han röra det, och då han hade tagit en till, kunde han lyfta det, och då han hade tagit ännu en, kunde han svänga svärdet så lätt som en qvast. ”När du nu kommer ombord,” sade trollprinsen, ”så måste du gömma svärdet väl i hytten din, så att Riddar Röd icke får se det; han är visserligen icke karl till att svänga det, men han skall ändå bli hätsk på dig och stå dig efter lifvet. När så sju år äro förbi, på tre dagar när,” sade han vidare, [ 10 ]”så går det alldeles som nu: det kommer hårdt väder öfver er med storm, och när det är förbi, blifven I sömnige allesammans; då måste du taga svärdet och ro i land, så kommer du till ett slott, och der stå alla slags vakter, både ulfvar och björnar och lejon; men du skall icke vara rädd för dem, ty de falla dig till fota allesammans. Men när du kommer in i slottet, så ser du honom sitta i ett präktigt gemak, förgyldt och utpyntadt; men tolf hufvuden har han, och prinsessorna sitta på hvar sin guldstol och luska hvar sitt hufvud. Och det kan du nog förstå att de icke tycka om. Så måste du skynda dig att hugga af det ena hufvudet efter det andra; vaknar han och får se dig, så slukar han dig lefvande.” Kungasonen gick ombord med svärdet, och det han hade fått veta kom han väl ihåg. De öfriga lågo ännu och sofvo, och han gömde svärdet i hytten sin, så att hvarkeu Eiddar Röd eller någon af de andra fick se det. Nu började det blåsa igen, och han väckte då de andra och sade, att han icke tyckte det gick an att de skulle sofva längre nu, då det var så god vind. Det var ingen som märkte att han hade varit borta.

Då nu de sju åren voro förbi på tre dagar när, så gick det som trollet hade sagt. Det kom ett starkt oväder och storm, som varade i tre dagar, och då det var förbi, blefvo alla sömniga efter arbetet och lade sig; men den yngste kungasonen rodde i land, och vakterna föllo honom till fota, och sålunda kom han till slottet. Då han kom in i gemaket, satt stortrollet och sof, som trollprinsen hade sagt, och de tolf prinsessorna sutto på hvar sin stol och luskade hvar sitt hufvud. Kungasonen vinkade åt prinsessorna att de skulle flytta sig undan; de pekade på trollet och vinkade åt honom tillbaka, att han skulle gå sin väg och begifva sig bort; men han fortfor att göra miner åt dem att de skulle flytta sig undan, och [ 11 ]då märkte de att han ville rädda dem, och de flyttade sig sakta bort, den ena efter den andra, och lika fort högg han hufvudena af trollkungen, så att blodet slutligen forsade som en strid bäck. Då trollet var dräpt, rodde han ombord igen och gömde svärdet; han tyckte nu att han hade gjort nog, och då han icke kunde rå med att få bort liket, så ville han att de öfrige också skulle hjelpa till litet. Derför väckte han dem och sade, att det var skam att de skulle ligga och sofva medan han hade funnit prinsessorna och räddat dem från trollet. De andra logo åt honom och sade att han nog hade sofvit lika godt som de och litet till, och drömt att han var en slik karl; om någon skulle ha räddat prinsessorna, så var det troligare att en af dem skulle ha gjort det. Men den yngste kungasonen sade huru allt hade tillgått, och då de följde med i land, och först fingo se blodbäcken och så slottet och trollet, och de tolf hufvudena och prinsessorna, då sågo de att han hade sagt sannt, och nu hjelpte de till med att kasta hufvudena och bålen i hafvet. Alla voro de nu glada; men ingen var gladare än prinsessorna, som sluppo sitta och luska trollet hela dagen. Af allt det guld och silfver och andra kostbara ting som der fanns, togo de med sig så mycket som skeppet kunde bära, och så gingo de ombord allesammans — både prinsarne och prinsessorna. Men då de hade kommit ett stycke ut till sjös, sade kungadöttrarna att de i glädjen hade glömt guldkronorna sina; de lågo i ett skåp, och dem ville de gerna hafva med. Då ingen af de öfriga ville hemta dem, sade den yngste konungasonen: ”Jag har sannerligen vågat så mycket redan, så jag väl kan resa efter guldkronorna också, om I viljen taga ned seglen och vänta tills jag kommer igen.” Ja, det skulle de. Men då han var kommen så långt bort, att de icke mera kunde se honom, sade Riddar Röd, som gerna ville sjelf vara den [ 12 ]förnämste och få den yngsta kungadottren, att det tjenade till ingenting att ligga still och vänta på honom, ty det kunde de väl förstå att han aldrig skulle komma igen; de visste, sade han, att kungen hade gifvit honom (Riddar Röd) makt och myndighet, så han seglade när han ville, och de skulle säga att han hade räddat prinsessorna, och om någon sade annat, skulle han mista lifvet. Prinsarne tordes derföre icke göra annorlunda än som Riddar Röd ville, och så seglade de hört. Emellertid rodde den yngste kungasonen i land, gick upp i slottet, fann skåpet med guldkronorna uti, och släpade och bar tills han fick alltsammans ner i båten; men då han kom dit der han borde se skeppet, var det borta. Då han nu ingenstädes kunde upptäcka en skymt deraf, så begrep han hur det förhöll sig; att ro efter kunde icke tjena något till, och han måste derföre vända om och ro i land igen. Han var smått rädd för att vara ensam öfver natten i slottet; men det fanns intet annat husrum att få, och så tog han Gud i hågen, läste igen alla dörrar och portar och lade sig i ett rum, der det fanns en bäddad säng. Men rädd var han, och ännu räddare blef han då han hade legat en stund och det började knaka och braka i väggar och tak, som om hela slottet skulle remna. Med ens flaxade något ned vid sidan af sängen som ett helt hölass. Så blef det tyst igen; men han hörde en röst som bad honom icke vara rädd och sade:

»Jag är Fogel Dam,
Och jag skall hjelpa dig fram;

”men det första du vaknar i morgon, måste du gå upp på vinden efter fyra tunnor råg åt mig, det måste jag ha till lifs för dagen; eljest kan jag icke göra något.” Då han vaknade, fick han se en orimligt stor fogel, som hade en fjäder i nacken så tjock som en halfvuxen timmergran. [ 13 ]Kungasonen gick nu upp på vinden efter fyra tunnor råg åt Fogel Dam, och då hon hade fått dem till lifs, bad hon kungasonen hänga skåpet med guldkronorna på den ena sidan af hennes hals, och taga så mycket guld och silfver, som kunde väga jemnt emot, och hänga på den andra sidan, och så bad hon honom sätta sig sjelf upp på ryggen och hålla sig väl fast i nackfjädern. Så bar det i väg, så det susade genom luften, och det dröjde icke länge innan de foro förbi skeppet. Kungasonen skulle gerna velat ombord efter svärdet, ty han var rädd att någon skulle få se det, och det hade trollet sagt att det icke fick ske; men Fogel Dam sade att det fick vara med det nu. ”Riddar Röd får väl icke se det,”sade fogeln; ”men kommer du ombord, så står han dig efter lifvet, ty han vill gerna ha den yngsta prinsessan; men henne kan du vara lugn för; hon lägger ett bart svärd bredvid sig i sängen hvar natt.” Sent omsider kommo de till trollprinsen, och der blef kungasonen så väl mottagen, att det var ingen hejd på det. Trollprinsen visste icke hur väl han ville honom, ty han hade slagit ihjäl hans husbonde och gjort honom sjelf till kung. Han hade gerna gifvit honom dotter sin och sitt halfva land och rike. Men han hade nu fått så godt öga till den yngsta af de tolf prinsessorna, att han aldrig hade ro, utan ville nödvändigt i väg den ena gången efter den andra. Trollet bad honom vara lugn ännu en tid och sade, att de hade nära sju år att segla innan de kommo hem. Om prinsessan sade trollet detsamma som Fogel Dam: ”För henne kan du nog vara lugn; hon lägger ett bart svärd bredvid sig i sängen. Och om du icke tror mig,” sade trollet, ”så kan du gå ombord när de segla här förbi, och sjelf se efter och hemta svärdet; det måste jag i alla fall ha igen.” Då de seglade der förbi, hade det åter varit oväder, och då kungasonen kom ombord, sofvo de allesammans, och [ 14 ]hvar och en af prinsessorna låg hos sin prins; men den yngsta låg ensam med ett bart svärd bredvid sig i sängen, och på golfvet bredvid sängen låg Riddar Röd. Kungasonen tog svärdet och rodde i land igen, utan att någon af dem hade märkt att han hade varit ombord. Men ändock var icke kungasonen lugn, och han ville ofta gifva sig åstad, och då det ändtligen led mot slutet af de sju åren och det kunde vara ungefär en tre veckor igen, sade trollet: ”Nu kan du laga dig till att resa, efter du icke vill stanna hos oss; du skall få låna jernbåten min, som går af sig sjelf, bara du säger: ”Båt, gå fram!” I båten ligger en jernklubba, och den jernklubban skall du lyfta på när du får se skeppet rakt framför dig, så få de sådan sjögång att de glömma att se efter dig; när du kommer vid sidan af skeppet, skall du lyfta på jernklubban igen, så blir det en sådan storm att de nog få annat att göra än kika efter dig, och när du är förbi dem, skall du lyfta på klubban för tredje gången; men du måste alltid lägga den varsamt ned igen, eljest blir det ett sådant oväder att I skolen förgås, både du och de. När du så kommit i land, behöfver du icke bry dig vidare om båten; utan skjut bara ut den och vänd den och säg:

»Båt, gå vägen hem,
Som du gick den fram!»

Då han reste, fick han så mycket guld och silfver, så många andra dyrbarheter och kläder och linne, som trollprinsessan hade sytt åt honom under den långa tiden, så att han var mycket rikare än någon af bröderna sina. Han hade knappt satt sig i båten och sagt: ”Båt, gå fram!” så gick båten, och då han fick se skeppet rakt framför sig, lyftade han på klubban; då fingo de sådan sjögång, att de glömde att se efter honom. Då han var jemnsides med skeppet, lyftade han på jernklubban igen, [ 15 ]och då blef det en sådan storm och oväder, att böljorna vräkte sig mot skeppet och slogo öfver däcket, så att de allt fingo annat att göra än kika efter honom, och då han var förbi dem, lyftade han på klubban för tredje gången, och då fingo de så fullt upp att göra, att de alls icke hade tid att se efter hvad han var för en. Han kom i land långt, långt före skeppet, och då han hade lastat ur båten, sköt han ut den igen, vände om den och sade:

»Båt, gå vägen hem,
Som du gick den fram!»

Och så gick båten.

Sjelf klädde han ut sig som sjöman och gick in i en usel koja till en gammal käring; henne inbillade han att han var en stackars matros, att han hade varit på ett stort skepp som förlist, och att han var den enda som blifvit räddad; och sa bad han om hon icke ville låna husrum åt honom och åt de saker han hade bergat. ”Gud hjelpe mig,” sade gumman, ”jag kan visst inte låta någon fä husrum; I ser hur det är här; jag har icke något att ligga på sjelf, än mindre något att låta andra ligga på.” Ja, det vore detsamma, mente sjömannen tro på; bara han finge tak öfver hufvudet, så vore det likgiltigt hur han låg. Husrum kunde hon då icke neka honom, om han ville hålla till godo med såsom hon hade det. Om aftonen flyttade han in sakerna sina, och han hade icke väl fått dem in, förrän käringen, som gerna ville veta nytt att ränna omkring med, tog till att spörja hvad han var för en, hvar han var ifrån, hur långt bort han hade varit, hvart han ämnade sig, hvad det var han hade med sig, hvad ärende han reste uti, och om han icke sport något om de tolf prinsessorna, som hade försvunnit för många Herrans år sedan, och ännu mycket [ 16 ]annat, som man skulle ha god tid för att tala om och räkna upp. Men han sade att han var så krasslig och hade så ondt i hufvudet af det stygga väder som hade varit, så att han icke visste reda på någonting. Hon måste ändteligen låta honom få vara i ro några dagar, tills han hade hemtat sig efter det svåra arbete han hade haft, så skulle hon få veta allt hvad hon ville och mera till. Dagen derpå började käringen åter att spörja och härja, men sjömannen hade ännu en sådan hufvudvärk efter ovädret, att han icke visste reda på något; men rätt som det var, så lät han dock falla ett ord om att han nog visste ett och annat om prinsessorna. Straxt for käringen i väg med det hon hade fått veta till alla sqvallerkäringar som funnos deromkring, och nu kom den ena sättande efter den andra och sporde efter nyheter om prinsessorna, om han hade sett dem, om de skulle komma snart, om de voro på väg och mera sådant. Han klagade ännu öfver att han hade ondt i hufvudet efter ovädret, så att han icke kunde minnas allt; men så mycket sade han, att derest de icke hade förgåtts i det hårda vädret som hade varit, så skulle de komma om en fjorton dagar eller kanske förr; men han kunde icke säga för visst om de voro i lifvet ännu; ty han hade visserligen sett dem, men de kunde nog ha gått till botten sedan. En af käringarna lopp genast till kungsgården med detta och sade att det var en sjöman i kojan hos den och den käringen, som hade sett prinsessorna, och de skulle komma om fjorton dagars tid eller kanske åtta. Då kungen förnam detta, skickade han bud till sjömannen att han skulle komma och berätta honom det sjelf. — ”Jag ser icke så ut,” sade matrosen, ”ty jag har icke sådana kläder att jag kan visa mig för honom.” Men kungens sändebud sade att han skulle ändteligen komma; kungen ville och måste tala med honom, antingen han var si eller så, ty det var ännu [ 17 ]ingen som hade kunnat bringa honom någon underrättelse om prinsessorna. Så gick han till kungsgården och kom in till kungen, som sporde honom om det var sannt att han hade sett prinsessorna. ”Ja, det har jag,” sade sjömannen, ”men jag kan icke veta om de lefva ännu, ty då jag såg dem, var det sådant oväder att vi förliste; men derest de ännu lefva, komma de allt om en fjorton dagar och kanske förr.”

Då kungen hörde detta, blef han nästan utom sig af glädje, och då tiden nalkades, på hvilken sjömannen hade sagt att de skulle komma, gick kungen dem till mötes ned till stranden i full ornat, och det var stor glädje öfver hela landet, då skeppet kom med prinsarne och prinsessorna och Riddar Röd; men ingen var gladare än den gamle kungen, som hade fått igen sina döttrar. Alla de elfva äldsta prinsessorna voro också glada och muntra; men den yngsta, som skulle ha Riddar Röd, hon gret och var ständigt sorgmodig; kungen tyckte illa om detta och sporde hvarför hon icke var munter och glad som de andra prinsessorna; hon hade ju ingenting att vara sorgsen öfver nu, då hon hade sluppit ifrån trollet och skulle få en sådan man som Riddar Röd. Men hon tordes icke säga något, ty Riddar Röd hade sagt att han skulle taga lifvet af den som omtalade huru det hade tillgått.

Men en dag, då de höllo på att sy på bröllopsståten, inkom en man i vid matrosjacka med en krämarerensel på ryggen och frågade om prinsessorna icke skulle handla grannlåter af honom till brölloppet; han hade så många rara och kostbara ting både af guld och silfver. Jo, det kunde nog hända, det. De sågo på varorna, och de sågo på honom, ty de tyckte sig draga känsel både på honom och på många af de saker han hade. — ”Den som har så mycket rart,” sade den yngsta prinsessan, ”har visst [ 18 ]något ännu rarare och som kunde passa ännu bättre för oss.” — ”Det kunde nog hända,” sade krämaren. Men de öfriga tystade henne och bådo henne komma ihåg hvad Riddar Röd hade lofvat. Någon tid derefter sutto prinsessorna en dag vid fönstret, och då kom kungasonen igen med den vida matrosjackan på sig och skåpet med guldkronorna på ryggen. Då han kom in i storstugan i kungsgården öppnade han skåpet för prinsessorna, och då de nu kände igen hvar sin guldkrona, sade den yngsta: ”Mig synes det är rätt, att den som har räddat oss får den lön han förtjent, och det är icke Riddar Röd, utan han som kom med guldkronorna våra — han har räddat oss.” Då kastade kungasonen matrosjackan af sig och stod der mycket ståtligare än alla de andra; och så lät den gamle kungen aflifva Riddar Röd. Nu först blef det riktigt glädje på kungsgården; hvar tog sin, och så blef der bröllop, så det hördes och spordes öfver tolf kungariken.