Gertrudsfogeln
| ← Om Askepilten som knep Trollets silfveränder, sängtäcke och guldharpa |
|
Fogel Dam → |
2.
Gertrudsfogeln[1].
På den tiden då vår Herre och Sankt Per gingo och vandrade här på jorden, kommo de en gång in till en qvinna, som stod och bakade. Hon hette Gertrud; och hade en röd hufva på hufvudet. Som de hade gått långt, och begge voro hungriga, bad Vår Herre henne så vackert om en kaka att smaka på. Ja, den skulle han då få, men en mycket liten degklimp tog hon och knådade ut; likväl blef brödet så stort att det fyllde hela ugnen. Nej, den kakan var då för stor, den kunde han icke få. Hon tog en än mindre degklimp; men då hon hade gräddat den, blef äfven den kakan för stor; den kunde han heller icke få. Tredje gången tog hon en ännu mindre degklimp, en ytterst liten en; men äfven nu blef kakan alltför stor. ”Ja, då har jag ingenting att ge er,” sade Gertrud ; ”I får så godt gå igen utan smakbit, ty kakorna bli allesammans för stora.” Då blef Vår Herre vred och sade: ”Förty du unnade mig så illa, skall du hafva det straffet, att du skall förvandlas till en fogel och söka din torra föda mellan bark och träd, och icke få något att dricka oftare än hvar gång det regnar.” Och knappt hade han sagt det sista ordet, så var hon förvandlad till Gertrudsfogeln och flög upp igenom skorstenspipan; och ännu i dag kan man se henne flyga omkring med sin röda hufva och helsvart på kroppen, efter det att skorstenen hade svärtat henne. Hon hackar och pickar beständigt på träden efter mat och skriker mot regnväder; ty hon är alltid törstig, och då hoppas hon att få dricka.
- ↑ Hackspetten.