Om Askepilten som knep Trollets silfveränder, sängtäcke och guldharpa

Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Om Askepilten som knep Trollets silfveränder, sängtäcke och guldharpa
Gertrudsfogeln  →


[ 1 ]

1.

Om Askepilten som knep Trollets silfveränder, sängtäcke och guldharpa.

Det var en gång en fattig man som hade tre söner. Då han dog, skulle de två äldste draga ut i verlden för att försöka sin lycka; men den yngste ville de alls icke ha med sig. ”Du ja!” sade de, ”du duger icke till annat än att att sitta och gräfva i askan, du.”— ”Så får jag väl gå ensam, jag”, sade Askepilten. De två gåfvo sig utaf, och kommo till kungsgården; der fingo de tjenst, den ene hos stallmästaren och den andre hos trädgårdsmästaren. Askepilten gick också bort, och tog med sig ett stort degtråg, hvilket var allt hvad föräldrarna hade lemnat efter sig, men som de båda andra icke hade brytt sig om; det var tungt att bära, men han ville dock icke låta det stå qvar. Då han gått en tid, kom äfven han till kungsgården och bad om tjenst. De svarade att man icke behöfde honom; men som han bad så innerligt vackert, fick han slutligen lof att få vara i köket och bära ved och vatten åt köksan. Han var flitig och flink, och det dröjde icke länge förrän alla höllo mycket af honom; — men de båda äldre bröderna voro lata, och derföre [ 2 ]fingo de ofta stryk och liten lön, och sålunda blefvo de afundsjuka på Askepilten, då de sågo att det gick honom bättre.

Midt emot kungsgården, på andra sidan om en sjö, bodde ett troll, som hade sju silfveränder, som simmade ute i sjön, så att man kunde se dem från kungsgården. Dem hade konungen ofta önskat sig, och derföre sade de två bröderna till stallmästaren: ”Om vår bror bara ville, så har han sagt sig vara karl till att skaffa kungen de sju silfveränderna.” Man kan väl förstå att stallmästaren icke var sen att omtala detta för kungen. Denne kallade då Askepilten in till sig och sade: ”Bröderna dina påstå att du kan skaffa mig silfveränderna, och nu skall du också göra det.” — ”Det har jag hvarken tänkt eller sagt,” svarade pilten. ”Du har sagt det,” upprepade kungen, ”och du skall!” — ”Nå ja,” sade pilten, ”om det icke kan bli för bättre, så låt mig få ett qvarter råg och ett qvarter hvete, så får jag väl fresta på.” Det fick han och lade det i degtråget, som han hade tagit med sig hemifrån, och rodde öfver med det. Då han kommit öfver på andra sidan, började han gå utefter stranden och strö och strö, och slutligen lyckades han locka änderna ut i tråget, och rodde så tillbaka det fortaste han kunde.

Då han hunnit midt på sjön, kom trollet ut och fick se honom. ”Har du rest utaf med de sju silfveränderna mina, du?” ropte det. ”Ja-a!” svarade pilten, ”Kommer du igen en gång till, du?” sporde trollet. ”Kan väl hända det,” sade pilten. — Då han kom tillbaka till kungen med de sju silfveränderna, blef han ännu mera afhållen i kungsgården, och kungen sjelf sade att det var bra gjordt; — men deröfver blefvo hans bröder ännu mera vreda och afundsjuka på honom; och så hittade de på att säga till stallmästaren, att nu hade han sagt sig vara karl till att [ 3 ]skaffa kungen trollets sängtäcke, med en silfverruta och en guldruta uti, om han bara ville; och stallmästaren var icke heller nu sen att omtala detta för kungen. Kungen sade derföre till Askepilten, att hans bröder hade berättat att han sagt sig kunna skaffa trollets sängtäcke med silfver- och guldrutorna uti, och det skulle han nu göra eller ock mista lifvet. Askepilten svarade att det hade han hvarken tänkt eller sagt; men då detta icke hjelpte, bad han om tre dagars betänketid. Då dessa voro förflutna, rodde han åter öfver i degtråget, och gick fram och tillbaka och lurade. Slutligen såg han att trollets tjenare kommo ut ur berget och hängde ut sängtäcket för att vädras, och då de hade gått in i fjellet igen, knep Askepilten det och rodde tillbaka det fortaste han kunde. Då han kommit halfvägs öfver sjön, kom trollet ut och fick se honom. ”Är det du som har tagit de sju silfveränderna mina?” ropade trollet. ”Ja-a!” sade Askepilten. ”Kommer du igen en gång till, du?” — ”Kan väl hända det”, sade pilten. — Då han nu kom tillbaka med guld- och silfvertäcket, höllo alla ännu mera af honom än förr, och han blef tjenare hos kungen sjelf. Deröfver blefvo de två andra ännu mera harmsne, och för att hämnas hittade de på att säga till stallmästaren: ”Nu har vår bror sagt sig vara karl till att skaffa kungen den guldharpa som trollet har, och som är sådan att alla blifva glade när de höra spelas på den, om de äro aldrig så sorgmodige.” Nå, stallmästaren han bar genast fram det till kungen, och kungen sade: ”Har du sagt det, så skall du göra det. Kan du det, så skall du få prinsessan och halfva riket; men kan du det icke, så skall du mista lifvet.” — ”Jag har hvarken tänkt eller sagt det”, svarade Askepilten, ”men det är väl intet annat råd, jag får väl fresta på. Men sex dagar vill jag ha att betänka mig på.” Ja, dem skulle han få; men då de voro gångna, måste han ge sig [ 4 ]i väg. Han stoppade då en spik, en björkpinne och en ljusbit i fickan och rodde öfver sjön och gick utanför trollets boning fram och tillbaka. Då trollet kom ut, fick det se honom. ”Är det du, som har tagit de sju silfveränderna mina?” ropade trollet. ”Ja-a!” svarade pilten. ”Då är det du som har tagit sängtäcket mitt, med silfver- och guldrutorna, också?” sporde trollet. ”Ja-a!” sade pilten. Då grep trollet honom och tog honom med sig in i berget. ”Nu, dotter min,” sade trollet, ”nu har jag fått fatt på honom, som har tagit silfveränderna mina och sängtäcket mitt, med silfver- och guldrutorna uti; sätt honom nu på gödstian, så skola vi slagta honom och bjuda till oss våra vänner.” Dertill var hon straxt villig och satte honom på gödstian, och der stod han i åtta dagar och fick allt det bästa han kunde önska sig både af mat och dryck, och det så mycket han någonsin ville ha. Då de åtta dagarna voro förbi, sade trollet till dottern att hon skulle gå ned och skära honom i lillfingret, så de kunde få se om han var fet. Hon gick ned till gödstian. ”Fram med lillfingret ditt!” sade hon; men Askepilten han stack ut spiken och den skar hon i. ”Åhnej, han är hård som jern ännu,” sade trolldottern då hon kom igen till sin fader; ”ännu kunna vi icke taga honom.” Om åtta dagar gick det på samma sätt, så när som på det, att nu stack Askepilten fram björkpinnen. ”Litet bättre är han,” sade hon då hon kom igen till trollet, ”men ännu blefve han hård att tugga på som trä.” Men om åtta dagar sade trollet igen, att dottren nu skulle gå ned och se om han icke nu vore fet. ”Fram med lillfingret ditt!” sade trolldottern, då hon kom ned till gödstian; den gången stack Askepilten fram ljusbiten. ”Nu går han an,” sade hon. ”Jaså,” sade trollet; ”så reser jag väl bort, jag då, och bjuder till gästabud; emellertid skall du slagta honom och steka hälften och koka [ 5 ]hälften.” Då trollet hade rest, började dottern bryna en stor lång knif. ”Skall du ha den att slagta mig med?” sporde Askepilten. ”Jo du,” sade trolldottern. ”Men den är icke hvass,” sade pilten; ”jag skulle allt kunna bryna den, så att du ledigare finge lifvet ur mig.” Hon lät honom då få knifven, och han till att slipa och bryna. ”Låt mig nu pröfva den på hårflätan din,” sade Askepilten; ”jag tror den skall vara bra nu.” Det fick han lof till; men i detsamma han grep i hårflätan, drog han hennes hufvud bakut och skar det af trolldottern, — och så kokade han halfva och stekte halfva kroppen och satte fram det på bordet. Derpå tog han på sig hennes kläder och satte sig borta i vrån. Då trollet kom hem med gästabudsfolket, bad han dottern — ty han trodde, han, att det var hon — att äfven hon skulle komma och spisa. ”Nej,” svarade Askepilten, ”jag vill icke ha mat; jag är så tung till sinnes.” — ”Ah, det vet du väl råd för,” sade trollet; ”tag guldharpan och spela på.” — ”Ja, hvar är den då?” sade Askepilten. ”— Du vet väl det, du, — du har ju begagnat henne sist; hon hänger ju der öfver dörren!” Askepilten lät icke säga sig detta två gånger; han tog harpan och gick ut och in och spelade; men rätt som det var, så sköt han ut degtråget och rodde bort så det forsade om tråget. Efter en stund tyckte trollet att dottern blef för länge ute, och gick för att se efter hvad som fattades henne; då såg han pilten i tråget långt, långt ute på sjön. ”Är det du som har tagit de sju silfveränderna mina?” ropade trollet. ”Ja,” sade pilten. ”Är det du som har tagit täcket mitt, med en silfverruta och en guldruta uti, då också?” — ”Ja,” sade pilten. ”Har du nu tagit guldharpan min med?” skrek trollet. ”Ja, jag har visst det, jag,” sade pilten. ”Har jag då icke ätit upp dig likväl?” — ”Nej, det var dottren din du åt,” svarade pilten. Då trollet det hörde, blef han så [ 6 ]arg att han sprack; och så rodde Askepilten tillbaka och tog en hop guld och silfver med sig, så mycket tråget kunde bära. Då han nu kom till kungsgården med guldharpan, fick han kungadottern och halfva riket, såsom konungen hade lofvat honom. — Bröderna sina gjorde han godt, ty han trodde att de blott hade velat hans bästa med det de hade sagt.