Pannkakan
← Om jätten, som icke bar hjertat på sig |
|
En tjäderlek i Holleia → |
Pannkakan.
Det var en gång en hustru, som hade sju hungriga barn, och dem bakade hon pannkaka åt, råmjölkskaka var det, och den låg i pannan och jäste så tjock och god, att det var en lust att se på den; och barnen stodo omkring, och morfar satt och såg på.
«Ack, låt mig få litet pannkaka, mor, jag är så hungrig,» sade det ena barnet.
«Ja, kära mor!» sade det andra.
«Kära, snälla mor!» sade det tredje.
«Kära, snälla, rara mor!» sade det fjerde.
«Kära, snälla, rara, beskedliga mor!» sade det femte.
«Kära, snälla, rara, goda, beskedliga mor!» sade det sjette.
«Kära, snälla, rara, goda, söta, beskedliga mor!» sade det sjunde.
Så bådo de om pannkaka allesammans, den ena vackrare än den andra, ty de voro så hungriga och så snälla.
«Ja, mina barn, vänta nu bara tills hon vänder sig,»
sade hon, — tills jag fått vända henne, borde hon ha
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 104 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
Pannkakan.
Teckning af O. Sinding.
bara hur tjock och belåten hon ligger der!»
Då pannkakan hörde detta, blef hon rädd, och rätt som det var, så vände hon sig af sig sjelf och ville ut ur pannan; men hon föll tillbaka i den på den andra sidan igen, och då hon hade stekt sig litet på den sidan också, så att hon blef fastare i köttet, hoppade hon ut på golfvet och trillade i väg som ett hjul ut genom dörren och bort utefter vägen.
Hejsan! käringen efter med pannan i ena handen och slefven i den andra, det fortaste hon kunde, och barnen efter henne, och gamle morfar linkade bakefter till sist.
«Hej, vill du stanna! knip henne, ta fast henne, hej då!» ropade de om hvarandra och sökte ta henne i språnget och fånga henne igen; men pannkakan trillade och trillade, och rätt som det var, var hon så långt före, att de inte kunde se henne, ty pannkakan var lättare på foten an de allesammans.
Då hon hade trillat en stund, mötte hon en man.
«God dag, pannkaka,» sade mannen.
«Gud signe, karl far,» sade pannkakan.
«Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig,» sade mannen.
«Om jag har sprungit ifrån stora mora, gamlefar’n och sju skrikebarn, så kan jag väl springa ifrån dig också, karl far,» sade pannkakan, och så trillade hon och trillade, tills hon mötte en höna.
«God dag, pannkaka,» sade hönan.
«God dag, höna pöna,» sade pannkakan.
«Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig,» sade hönan.
«Om jag har sprungit ifrån stora mora, gamlefar’n, sju skrikebarn och karl far, så kan jag väl springa ifrån dig också, höna pöna,» sade pannkakan och trillade som ett hjul utåt vägen. Så mötte hon en tupp.
«God dag, pannkaka,» sade tuppen.
«God dag, hane pane,» sade pannkakan.
«Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig,» sade tuppen.
«Om jag har sprungit ifrån stora mora, gamlefar’n, sju skrikebarn, karl far och höna pöna, så kan jag väl springa ifrån dig också, hane pane,» sade pannkakan och begynte trilla och trilla det fortaste hon orkade.
Då hon hade trillat en lång stund, mötte hon en and.
«God dag, pannkaka,» sade anden.
«God dag, and-i-land,» sade pannkakan.
«Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig,» sade anden.
«Om jag har sprungit ifrån stora mora, gamlefar’n, sju skrikebarn, karl far, höna pöna och hane pane, så kan jag väl springa ifrån dig också, and-i-land,» sade pannkakan, — och gaf sig till att trilla och trilla det fortaste hon orkade.
Då hon hade trillat en lång, lång stund, mötte hon en gås.
«God dag, pannkaka,» sade gåsen.
«God dag, gåse måse,» sade pannkakan.
«Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig,» sade gåsen.
«Om jag har sprungit ifrån stora mora, gamlefar’n, sju skrikebarn, karl far, höna pöna, hane pane och and-i-land, så kan jag väl springa ifrån dig också, gåse måse,» sade pannkakan och trillade i väg igen.
Då hon hade trillat både länge och väl, mötte hon en gåsa.
«God dag, pannkaka,» sade gåsan.
«God dag, gåsa måsa,» sade pannkakan.
«Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig,» sade gåsan.
«Har jag sprungit ifrån stora mora, gamlefar’n, sju skrikebarn, karl far, höna pöna, hane pane, and-i-land och gåse måse, så kan jag väl springa ifrån dig också, gåsa måsa,» sade pannkakan och tog till att trilla och trilla det fortaste hon orkade.
Då hon återigen hade trillat en lång, lång stund, mötte hon en gris.
«God dag, pannkaka,» sade grisen.
«God dag, nasse griselasse,» sade pannkakan och begynte trilla och trilla det fortaste hon orkade.
«Nej, vänta litet,» sade grisen, «du behöfver inte stormrusa så der, vi båda kunna ju gå i sakta mak och göra hvarandra sällskap genom skogen, för det lär inte vara så alldeles säkert der,» sade han.
Detta tyckte pannkakan inte var så dumt, och så gjorde de det; men då de hade gått en stund, kommo de till en bäck. Grisen flöt på fläsket, det var en smal sak för honom; men pannkakan kunde icke komma öfver.
«Sätt dig på mitt tryne,» sade grisen, «så skall jag frakta dig öfver,» sade han.
Pannkakan gjorde så.
«Nöff, nöff!» sade grisen och tog pannkakan i ett nafs, och då pannkakan icke kom längre, så är sagan icke heller längre.
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 108 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |