Om jätten, som icke bar hjertat på sig

←  Skarfvarne från Udröst

Norska folksagor och huldre-sägner av Peter Christen Asbjørnsen Översättare: Ernst Lundquist Om jätten, som icke bar hjertat på sig

Pannkakan  →

Om jätten, som icke bar hjertat på sig.

Det var en gång en konung, som hade sju söner, och dem höll han så mycket af, att han aldrig kunde undvara dem alla på en gång: en måste ständigt vara hos honom. Då de blefvo fullvuxna, skulle de sex ut och fria; men den yngste ville fadern ha qvar hemma, och åt honom skulle de andra ta med sig en prinsessa till kungsgården. Konungen gaf då de sex de grannaste kläder någon hade sett, så det lyste lång väg af dem, och hvar sin häst, som kostade många, många hundrade daler, och så reste de. Då de så hade varit på många kungsgårdar och sett på prinsessorna, kommo de sent omsider till en konung, som hade sex döttrar; så vackra kungadöttrar hade de aldrig sett, och så friade de till hvar sin, och då de hade fått dem till sina fästmör, reste de hem igen; men de glömde alldeles, att de skulle ha en prinsessa med sig till Askepilten, som var qvar hemma, så betagna voro de i sina fästmör.

Då de nu hade rest ett godt stycke på hemvägen, kommo de tätt förbi en brant fjellvägg, der jättegården var. Jätten kom ut och fick se dem, och så förvandlade han dem till sten allesammans, både prinsarne och prinsessorna. Konungen väntade och väntade på sina sex söner, men huru länge han väntade, så kom det ingen. Han blef mycket bedröfvad och sade, att han aldrig kunde bli riktigt glad mera; «hade jag inte dig qvar,» sade han till Askepilten, «så ville jag inte lefva, så sorgsen är jag, derför att jag har mist dina bröder.» — «Men nu har jag tänkt bedja om lof att få resa ut och söka upp dem, jag,» sade Askepilten. «Nej, det får du inte lof till,» sade fadren, «du blir bara borta du också.» Men Askepilten ville och skulle åstad, och han tiggde och bad så länge, tills konungen måste låta honom resa. Nu hade konungen icke annat än en gammal hästkrake att låta honom få, för de sex andra kungasönerna och deras följe hade fått alla de andra hästarne han hade; men det brydde Askepilten sig icke om; han satte sig upp på den gamla skabbiga hästen,

han. »Farväl, far!» sade han till konungen, «jag skall

Om jätten, som icke bar hjertat på sig.
Teckning af O. Sinding.

(Sid. 70.)

nog komma igen och kanske skall jag ha med mig

mina bröder också,» och dermed reste han.

Då han nu hade ridit ett stycke, kom han till en korp, som låg på vägen och flaxade med vingarne och icke orkade komma undan, så utsvulten var han. «Ack, kära snälla du! ge mig litet mat, så skall jag hjelpa dig i din yttersta nöd,» sade korpen. «Inte mycket mat har jag, och inte ser du ut till att kunna hjelpa mig stort heller,» sade kungasonen, «men litet skall jag väl ge dig, för du kan nog behöfva det, ser jag,» och så gaf han korpen något af matsäcken, han hade fått med sig. Då han så hade rest ett stycke igen, kom han till en bäck; der låg en lax, som var kommen upp på torra landet, och sprattlade och kunde icke komma ut i vattnet igen. «Ack, kära snälla du! hjelp mig ut i vattnet,» sade laxen till kungasonen, «jag skall hjelpa dig igen i din största nöd.» — «Hjelpen du gör mig, blir väl inte stor,» sade prinsen, «men det är synd att du skall ligga der och svälta ihjäl,» och så sköt han fisken ut i vattnet igen. Nu reste han ett långt, långt stycke, och så mötte han en varg; han var så utsvulten, att han låg och sträckte sig på vägen. «Kära snälla du, låt mig få hästen din,» sade vargen; «jag är så hungrig, att det skriker i mina tarmar; jag har inte fått något att äta på två år.» — «Nej,» sade Askepilten, «det kan jag inte göra; först kom jag till en korp, honom måste jag ge min matsäck; så kom jag till en lax, den måste jag hjelpa ut i vattnet igen; och nu vill du ha min häst. Det går inte an, för då har jag ingenting att rida på.» — «Jo, käre, du måste hjelpa mig,» sade vargen; «du kan rida på mig. Jag skall hjelpa dig igen i din största nöd,» sade han. «Ja, den hjelp jag får af dig blir väl inte stor; men du får väl ta hästen då, efter du är i så stort behof,» sade prinsen.

Då nu vargen hade ätit upp hästen, tog Askepilten betslet och band i käften på honom, och sadeln och lade på hans rygg, och nu hade vargen blifvit så stark af det, han hade fått i sig, att han satte åstad med kungasonen som ingenting; så fort hade han aldrig ridit förr. «När vi nu ha kommit ett litet stycke till, skall jag visa dig jättegården,» sade vargen, och inom kort kommo de dit. «Se här är jättegården,» sade vargen; «der ser du alla dina sex bröder, som jätten har gjort till sten, och der ser du de sex brudarne; der borta är ingången till trollet, der skall du gå in.» — «Nej, det törs jag inte,» sade kungasonen, «han tar lifvet af mig.» — «Åhnej,» svarade vargen, «när du kommer in der, träffar du en prinsessa, och hon säger dig nog huru du skall bära dig åt, så att du kan få göra ände på jätten. Gör bara som hon säger dig.»

Nå, Askepilten gick in, men rädd var han. Då han kom in, var jätten borta, men i den ena kammaren satt prinsessan, som vargen hade sagt, och en sådan fager mö hade Askepilten aldrig sett förr. «Åh, Gud hjelpe dig, huru har du kommit hit?» sade kungadottern, då hon fick se honom. «Det blir din säkra död; jätten, som bor här, kan ingen få lifvet af, för han bär inte hjertat på sig.» — «Ja, men är jag kommen hit, så ska’ jag väl försöka ändå,» sade Askepilten. «Och bröderna mina, som stå förvandlade till sten här utanför, vill jag försöka att frälsa, och dig vill jag också rädda,» sade han. «Ja, efter du ändtligen vill stanna qvar, så få vi väl försöka finna på ett råd,» sade prinsessan. «Nu skall du krypa in under sängen der, och så måste du lyss noga efter hvad jag talar med honom om. Men ligg ändtligen riktigt stilla.» Ja, han kröp under sängen, och knapt var han väl ditkommen, förr än jätten kom hem. «Hu! här luktar kristen man!» sade jätten. «]a, här kom en skata flygande med ett menniskoben och släppte ned genom skorstenen,» sade prinsessan; «jag skyndade mig nog att få det ut, men lukten gick inte så snart bort ändå.» Ja, då sade jätten inte mera om det. Då det nu blef qväll, gingo de till sängs, och då de hade legat en stund, sade kungadottern: «Det är en ting jag gerna ville spörja dig om, om jag bara tordes.» — «Hvad är det för en ting?» sporde jätten. «Det är, hvar du har ditt hjerta, efter du inte bär det på dig?» sade kungadottern. «Åh, det är något, som du inte behöfver spörja om, men annars ligger det under dörrhällen,» sade jätten. «Åhå! der ska’ vi väl försöka finna det,» sade Askepilten, som låg under sängen.

Nästa morgon steg jätten mycket tidigt opp och gick till skogen, och knapt var han åstad, förr än Askepilten och kungadottern togo sig till att leta under dörrhällen efter hans hjerta; men allt hvad de gräfde och letade, funno de ingenting. «Den gången har han lurat oss,» sade prinsessan, «men vi få väl fråga honom än en gång.» Så samlade hon alla de vackraste blomster, hon kunde finna, och strödde rundt om dörrhällen — den hade de lagt på sitt rätta ställe igen — och då det led på tiden att de väntade jätten hem, kröp Askepilten under sängen igen. Då han väl var under den, kom jätten. «Huuu! här luktar kristen man!» sade jätten, «Ja, det kom en skata flygande med ett menniskoben i näbben och släppte det ned genom skorstenen,» sade prinsessan, «jag skyndade mig nog att få det ut, men det är väl det, som det luktar af ändå.» Då teg jätten stilla och sade icke mera om det. Men om en stund sporde han, hvem det var som hade strött blomster kring dörrhällen. «Åh, det har jag gjort,» sade prinsessan. «Hvad skall det betyda då?» sporde jätten. »Åh, jag har dig så kär, att jag måste göra det, då jag vet att ditt hjerta ligger der,» sade prinsessan. «Ja så; men annars ligger det inte der, du,» sade jätten.

Då de nu hade lagt sig om qvällen, sporde prinsessan igen, hvar hans hjerta var, för hon höll så mycket af honom, att hon gerna ville veta det, sade hon. «Åh, det ligger borta i skåpet der på väggen,» sade jätten. Ja så, tänkte Askepilten och prinsessan, då ska’ vi väl försöka finna det. Nästa morgon var jätten tidigt på fötter och gick till skogen igen, och knapt var han gången, förr än Askepilten och kungadottern voro i skåpet och letade efter hans hjerta; men allt hvad de letade, funno de ingenting der heller. «Ja, ja, vi få då väl försöka en gång till,» sade prinsessan. Hon smyckade ut skåpet igen med blomster och kransar, och då det led mot qvällen, kröp Askepilten åter under sängen. Så kom jätten. «Huuu! här luktar kristen man!» sade jätten, «Ja, för en liten stund sedan kom här en skata

flygande med ett menniskoben i näbben och släppte det ned genom skorstenen,» sade prinsessan; «jag skyndade mig nog att få det ut igen, men det är väl det, som det luktar af ändå.» Då jätten hörde det, sade han inte mera om det; men litet efter fick han se, att skåpet var behängdt med blomster och kransar rundtom, och så sporde han, hvem som hade gjort det. Jo, det var prinsessan. «Hvad ska’ detta narri betyda?» sporde jätten. «Åh, jag har dig så kär, att jag måste göra det, efter jag vet, att ditt hjerta ligger der,» sade prinsessan. «Kan du vara så galen och tro sådant?» sade jätten. «Ja, jag måste väl tro det, när du säger mig det,» sade prinsessan. «Åh, du är en toka,» sade jätten; «der mitt hjerta är, dit kommer du aldrig!» — «Ja, men det vore ändå roligt att veta, hvar det finnes,» sade prinsessan. Ja, då kunde jätten inte tiga längre, han måste säga det. «Långt, långt borta i en sjö ligger en ö,» sade han; «på den ön står en kyrka; i den kyrkan är en brunn; i den brunnen simmar en and; i den anden är ett ägg, och i det ägget — der är mitt hjerta, du.»

Om morgonen tidigt, det var ännu inte i dagningen, gick jätten till skogen igen. «Ja, nu far jag åstad, jag också,» sade Askepilten; «bara jag kunde finna vägen.» Han sade farväl till prinsessan så länge, och då han kom utanför jättegården, stod vargen der ännu och väntade på Askepilten. Honom berättade han, hvad som händt inne hos jätten, och sade, att han nu ville åstad till brunnen i kyrkan, bara han visste vägen. Då bad vargen honom sätta sig på hans rygg, han skulle nog finna vägen, sade han, och så bar det af, så det hven om dem, öfver höjder och åsar, öfver berg och dalar. Då de nu hade rest många, många dagar, kommo de till sist fram till sjön. Der visste kungasonen icke huru han skulle komma öfver; men vargen bad honom ej vara rädd, och så sprang han i med prinsen på ryggen och simmade öfver till ön. Så kommo de till kyrkan; men kyrknyckeln hängde så högt, högt uppe på tornet, att kungasonen inte visste huru han skulle få ned den. «Du måste ropa på korpen,» sade vargen, och det gjorde kungasonen; och strax kom korpen och flög efter nyckeln, och så kom prinsen in i kyrkan. Då han nu kom till brunnen, låg anden ganska riktigt der och sam fram och tillbaka, såsom jätten hade sagt. Han stod och lockade och lockade, och till sist lockade han henne bort till sig och grep henne. Men med det samma han lyfte henne upp ur vattnet, släppte anden ägget ned i brunnen, och nu visste Askepilten rakt inte, huru han skulle få upp det igen. «Ja, nu får du väl ropa på laxen,» sade vargen; och det gjorde kungasonen; så kom laxen och hemtade upp ägget från bottnen af brunnen; och då sade vargen, att han skulle klämma på ägget, och med det samma Askepilten klämde på det, skrek jätten. «Kläm en gång till!» sade vargen, och då prinsen gjorde det, skrek jätten ändå ynkligare och bad så vackert för sig; han skulle göra allt hvad kungasonen ville, sade han, bara han inte klämde sönder hans hjerta. «Säg, att om han skapar om dina sex bröder, som han gjort till sten, och deras sex brudar, skall han få behålla lifvet,» sade vargen; och det gjorde Askepilten. Ja, det var trollet strax villigt till; han förvandlade åter de sex bröderna till kungasöner och deras brudar till prinsessor. «Kläm nu itu ägget!» sade vargen. Då klämde Askepilten ägget i stycken, och så sprack jätten.

Då Askepilten nu hade blifvit af med jätten, red han tillbaka till jättegården igen på vargen; der stodo nu alla sex bröderna lifslefvande med sina brudar, och så gick Askepilten in i berget efter sin brud, och sedan reste de allesammans hem igen till kungsgården. Då blef det stor glädje för den gamle konungen, då alla hans sju söner kommo tillbaka hvar med sin brud. «Men den vackraste af alla prinsessorna är ändå Askepiltens brud,» sade konungen, «och han skall sitta öfverst vid bordet med sin brud.» Så blef der hållet gästabud både länge och väl, och ha de inte slutat med det, så varar det väl ännu.

---