←  1.
Pastor Hallin
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

2.
3.  →


[ 22 ]

2.


Gammelby ligger nere på en vid slätt, och där slätten stiger uppåt i en brant sluttning, där följer också staden med, och vackra nybygda hus ligga mellan trädgårdar på krönet af kullen.

Men nedanför backen har staden grenat ut sig vidt och bredt, liksom svält ut omkring Storgatan, hvilken ända från borggården, där residenset ligger, sträcker sig ned till den andra tullen, där en gammal stenbro för öfver ån.

Staden är full af smågator och tvärgator, krokiga, underliga, fantastiska gator med långa brunvittrade plank, ofvanför hvilka förtorkade äppelträd sticka upp sina bara grenar. Där äro gatorna smala, aldeles under fönstren flyta rännstenarna, och när det är varmt om somrarna, står där förskämdt vatten och stinker, och lukten tränger in i de låga stugorna, som ligga i långa [ 23 ]rader, kvarter efter kvarter, på ömse sidor om Storgatan.

Då kommer olyckan i de fattigas hem, barnen dö af smittosamma sjukdomar. Och visa män säga, att det är naturens eget korrektiv mot folkökningen.

Men när vintern kommer, ligger snön tjock mellan husen; där snöplogen gått fram, klämmas täta vallar upp utmed fönsterkarmarna, och midt på gatan är det en djup och smal gångväg, som är grå genom trampet af grofva skodon. Då stiger röken från de små husens stora skorstenar, och då är det svårt hos dem, som ej ha någon ved att lägga i spiseln.

Ty här bor den befolkning, på hvilken hela staden lefver. Här bo fabrikernas arbetare, timmermän, flottkarlar och arbetarne på de stora brädgårdarna. Här fins det gårdar, där familjer bott i öfver hundra år, son efter far. Männen ha fört de stora timmerflottorna ned utför de väldiga strömmarna eller ha arbetat i fabrikernas kvafva luft. Och kvinnorna ha födt nye arbetare att ersätta de gamla, när de gingo bort.

Från andra trakter af landet ha nya arbetare flyttat in, sedan järnvägen kom, trafiken blef lifligare och fabrikerna flere.

Och från den smutsiga delen af staden är det, som den rena och rika delen tager sin prydlighet och sitt välstånd.

Ty vid Storgatan och omkring torget ligga de fina bygningarna, raka stela stenhus med [ 24 ]frontespiser och ornament, sida vid sida med gamla, trefna trähus, hvilka stå där liksom kutryggiga af ålder och med stora, mörka vindsgluggar stirra ut på den stela bygnadsstil, som är på väg att med nutidens bekvämligheter undantränga dem.

Och där äro gatorna väl hållna, trottoarerna äro lagda med tuktad sten, om vintern äro gatorna sopade, och arbetare hjälpa till att i stora lass köra bort den öfverflödiga snön.

Så har staden också sitt lilla villakvarter. Uppe i backsluttningen, där björkarna smäckra och hvitstammiga stå ljusa i vårsolen med hängande, långa kvistar, där ligga små hyddor i schweizerstil och kika muntert fram mellan löfverket. Bredvid dem synas några stora, lustiga trähus med terrasser och utsprång, hvilka se ut, som om de kommit dit för att se så konstiga ut som möjligt. Och högt uppe på en ensam backe ligger en villa af sten, som har ett fyrkantigt utsigtstorn med flagg.

Här bo de rika köpmännen med sina familjer, här bo de förmögna fabriksägarna, här bor bankens direktör, och här bo icke blott gamla, ärevördiga familjer, utan här ha unga hushåll tagit plats emellan de gamla. De rika familjerna ha gift sig inbördes och bildat bolag inbördes och gått i borgen för hvarandra inbördes, så att hela högen af rikedom är samlad hos några få, hvilka äga den tillsammans, och dessa få hålla väl ihop ty de veta, att enighet ger styrka.

[ 25 ]Men dessa få är det också, som skänkt staden, hvad man kallar dess välstånd. Det är från dem, som möjligheterna till ett litet välordnadt samhälle kommit. De hafva skeppat ut tusentals tolfter med plank och tusentals väldiga flottor af timmer. De hafva bygt sågverk, anlagt fabrikerna, skaffat järnvägen till stånd. Att detta kanske skett på bekostnad af andra, var en sak, som ingen i deras fäders tid bråkade sin hjärna med. Man gaf hvar och en sitt och behöll utan skrupler de stora öfverskotten på den almänna arbetsförtjänsten. Och af dessa öfverskott bildades slägternas stora förmögenheter.

I gamla dagar gick det också gladt till i de stora köpmanshusen, och förnämiteterna, som samlades hos landshöfdingen i residenset, fingo gärna bilda ett lag för sig. Ty i de gamla köpmansfamiljerna höllos stora, glada kalas, och där åts då och dracks i dagarna tre. Vid julen gingo gillena ur gård i gård, och gammalt julöl omväxlade med vinet ur stora fat, som funnos djupt nere i rika källare.

På sista tiden var mycket förändradt. Ett nytt slägte växte upp med andra tankar om lifvet och andra fordringar. Det nya slägtet bygde om de gamla bygnaderna och införde nyheter öfverallt. Det nya slägtet anlade gasbelysning och vattenledning, skaffade värmeledning i kyrkan, bildade järnvägsbolag och aktie[ 26 ]bank. Och de nya lifsvilkoren medförde ett nytt lefnadssätt.

Men ett blef sig dock likt. Och det var de stora festerna. Det var den karga naturen högt uppe i norden, hvilken som motvigt mot den långa, sorgliga vintern fordrade, att glädjen skaffades till huset, på hvad sätt det nu månde ske. Och därför drickes det och ätes mer i nordanbygden än någonstädes eljest i hela den civiliserade världen. Ty det omåttliga kalasandet är ingenting annat än ett våldsamt försök att till hvad pris som hälst skaffa människorna den glädje, som naturen tycks ha förnekat dem. Det är vintern, den långa, mörka vintern, som stängt människorna inne och lärt dem att berusa sig, emedan tiden ändå så väl räcker till att sofva bort ruset. Det är vintern, den långa, kalla vintern, som lärt människorna att under veckor fråssa på mat, emedan arbetet ändå måste hvila. Det är vintern med sin frost och snö, som stält nordbon efter söderns folk. Ty i själfva verket hinna de att lefva tre år, under det att han lefver ett.

Men under vintern liksom under sommaren står kyrkan öppen, och om vintern flockas folket i templen, och prestens dystra lära vinner själar i tusental, och människor, hvilka på jorden sakna alt, drömma bort minnet af sin sorg och sina umbäranden vid tanken på det salighets land, som skall mottaga dem, när döden öppnat befrielsens fruktade portar.

[ 27 ]Den gamla götiska domkyrkan ligger ensam på en stor grön plan med rådhuset på ena sidan och elementarskolan på den andra, och i kyrkan samlas de alla, förnäma och borgare, fattiga och rika. Dit gå de fattiga, män och kvinnor, männen i mörka rockar med röda eller blå ylledukar om halsen och svarta, underliga cylinderhattar eller tjocka mössor, kvinnorna med bahytter eller svarta sidendukar på hufvudet och den nötta salmboken fromt inlindad i den rena bomullsnäsduken, som de hålla i händerna. De sitta i långa, mörka rader, kvinnorna på den ena sidan och männen på den andra, och när Guds eller Jesu namn nämnas, niga kvinnorna, när de stå, eller böja på hufvudet, när de sitta.

Men längre fram i kyrkan och på midtelpartiet får man köpa sig plats, och där sitta de fina fruarna och några få herrar. Ty de fina herrarna gå inte mycket i kyrkan. Där sitta de afstängda för sig, aldeles som deras bygnader, hvilka ligga vid den stora midtgatan i staden eller uppåt skogskanten, där villorna titta fram. Där fins biskopens bänk och landshöfdingens bänk, domprostens bänk, landskansliets bänkar, presterskapets, skolstatens, borgmästarens och rådmännens bänkar. Och när någon af de stora högtidsdagarna är inne, då ser man fullt med fina rockar och pelsbräm, skalliga eller välkammade hufvuden och en lång rad af svarta hattar på bänken framför dem. Där sitta herrar och fruntimmer om hvarandra. Men på vanliga [ 28 ]söndagar är det tomt med herrarna, och de fina fruarna och deras döttrar sitta nästan ensamma i de bänkar, där innehafvarnas namn stå uppskrifna på ett hvitt anslag.

Och tiden går sin gång med kort sommar och lång vinter, arbete, kyrkobesök och gästabud.

Men i en sådan tid som denna fins det en liten krets, hvilken oftast bildar liksom en värld för sig. Det är den krets, som utgöres af de »akademiskt bildade», skolans och kyrkans män, hvilka ibland sig gärna upptaga en eller annan utvald äfven från andra håll. Och denna krets vill här som annorstädes inom större samhällen gärna utgöra ett slags bildningsaristokrati, hvilken här liksom annorstädes vid närmare påseende ofta tar sig litet lustig ut.

Denna krets lefver på minnena från akademien, dess medlemmar ha tillbragt sina bästa år i Upsala eller i Lund, där ha de svärmat och drömt stora drömmar om ett lif i idéens tjänst, och därifrån flyttas de ned till en småstad, där i bästa fall endast de första tio åren användas till att betala ungdomsårens skulder, medan vetenskapen glömmes, och gubbåldern kommer, innan de ens hunnit märka, att ungdomen flytt.

Handelns och industriens män hysa en hemlig beundran för dem med anledning af deras »lärdom». Men i praktiska frågor förakta de deras domslut, och de kalla dem för bokmalar.

Inom dessa kretsar födas och utveckla sig människor, hvilka skulle vara omöjliga på hvarje [ 29 ]annat ställe än i en nordisk småstad. Sönerna gå från småstaden till akademien och komma ofta tillbaka därifrån för att lefva ett lif, likartadt med deras fäders. Döttrarna stanna merendels hemma, och är lyckan god, blifva de gifta. Men liksom hela denna krets af kyrkans och skolans män, hvilka i dessa små städer ännu anse sig höra ihop, bildas af förhållandena i den lilla stad, där den lefver, så utbildas också individerna af den krets, inom hvilken de lefvat och utvecklats.

Det är två element, som samverka i att frambringa och forma dem: småstaden och egenskapen att tillhöra en särskild kast inom denna småstad. Och de flesta af dem hafva i sitt lif varit bundna af det slags fattigdom, hvilken är gemensam för den stora massan af våra s. k. ståndspersoner.


♣♣♣