Pastor Hallin
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

1.
2.  →


[ 5 ]

1.

Det är på ett litet studentrum i Upsala. En mulen morgondager faller in genom det enda fönstret och lyser på en icke uppbäddad liggsoffa och ett trångt skrifbord, alldeles öfversålladt med böcker och papper. Lampan är tänd, och dess sken blir allt mattare mot den tilltagande dagern.

Med nattrocken svept tätt om lifvet sitter en ung man i gungstolen bredvid skrifbordet och läser ifrigt. I sin smala, hvita hand håller han ett kollegiihäfte, och hans ansigte, som är betäckt med kort, mjukt skägg, är lutadt öfver det handskrifna häftet. Medan han läser, röra sig läpparna ljudlöst och hastigt. Och han ser icke, att dagern därute för länge sedan gjort lampan onödig, äfven fast solen inte kan komma [ 6 ]fram genom de tjocka molnen. Det är nästan ljust i rummet, så ljust det kan bli i medlet af januari. Men han ser det icke.

När han läst en stund, reser han sig upp och går några slag fram och åter på golfvet. Han höjer på bröstet, drar djupa andetag och torkar med näsduken bort svetten, som betäcker pannan. Men han ser icke, att det är ljust därute, och han sätter sig stilla till arbetet igen, i det han vänder gungstolen mot lampan, så att han kan se, medan han läser.

En betraktare skulle fåfängt hafva letat efter verkligt intresse i hans ansigte. Där låg samma uttryck som hos en ansträngd skolgosse, hvilken håller på att lära in en svår lexa. Han lade ned boken på knät, mumlade utantill något af det, han nyss hade inpräntat, och började så att läsa högt, medan han med den lediga handen slog takt mot gungstolskarmen.

Så satt han stilla och läste mekaniskt, till dess att klockan, som låg bredvid honom på skrifbordet, blef nio.

Då reste han sig upp och såg ut genom fönstret, och när han igen såg in i rummet, märkte han plötsligt, hur onaturligt blekt fotogenljuset var emot dagsljuset. Han skrufvade ned lampan och släckte den samt började gå fram och tillbaka på golfvet med kollegiihäftet i hand.

I detsamma knackade det på hans dörr, och en kvinlig stämma ropade:

»Är du färdig?»

[ 7 ]Den unge mannen lade häftet uppslaget på skrifbordet och stälde sig för att ordna sin toalett framför den lilla fyrkantiga spegeln, som hängde ofvanför kommoden.

»God morgon, tant … Genast.»

Han bytte ut nattrocken mot en lifrock af billigt, grått tyg och gick uti matsalen, som låg utanför hans eget rum.

Ett äldre fruntimmer stod väntande framför det färdiga frukostbordet, där téköket ångade och pustade.

»God morgon, min kära gosse,» sade hon.

Därpå betraktade hon honom en stund ängsligt och forskande:

»Det är fasligt, hvad du ser trött och medtagen ut. Har du varit uppe klockan sju nu igen?»

Den unge mannen satte sig med en nedslagen min till frukostbordet.

»Det går ju öfver nu, bara jag hinner att taga examen,» sade han.

»Bara den vore öfver, ja,» sade den gamla damen suckande. »Men du tar ju lifvet af dig på det här sättet. Hvad tror du, din mamma skall säga, när hon får se dig?»

Den unge mannen ryckte på axlarna och drack under tystnad sitt té. Efter en stund sade han:

»Vet tant, om det är mycket kallt i dag?»

Den gamla damen kastade en blick ut genom fönstret.

[ 8 ]»Det käns ganska ruskigt,» sade hon. »Det har snöat i natt. Du får allt sätta väl på dig, om du ska gå ut.»

Och när de hade ätit, följde hon honom själf ut i tamburen för att se efter, att han knäppte igen ytterrocken om sig.

Ernst Hallin gick utför Järnbrogatan och tog vägen nedåt Flusterpromenaden. I fem år hade han varit i Upsala, och under alla dessa år hade han gått samma promenad strax efter frukosten. Innan hans vän Simonson tagit dimissionsexamen och »praktat», hade denne alltid brukat hämta honom i hans bostad och sedan gå promenaden i ända i hans sällskap, Men sedan Simonson föregående vår slutat i Upsala, hade han brukat gå den ensam, inte för nöjes skull, utan därför att det var nödvändigt, om han skulle orka läsa på förmiddagen.

Och lika många år som han gått i den promenaden, lika många år hade han också bott hos sin tant, fröken Edla Lund.

Fröken Lund var egentligen icke Ernst Hallins tant. Hon var icke slägt till honom alls. Men han kallade henne tant, därför att hon var en väninna till hans mor, och det var åt denna väninna hans mor anförtrott sin son, när hon beslöt sig för att första gången skicka honom ut i världen på egen hand.

Fröken Lund var en from dam, som hade en enda inackordering, nämligen Ernst Hallin, och för rästen höll middagsspisning för studenter. [ 9 ]Dessutom var hon medlem af den kristliga societeten i Upsala, och hon delade sina intressen mellan middagsspisningen, med hvilken hon försörjde sin kropp, och halfteologisk lektyr, som födde hennes själ. När de populära teologiska föreläsningarna blifvit moderna, hörde hon till deras ständiga auditorium. Hon hade en liten fällstol, som hon bar med sig för att slippa stå. Och allt hvad hon ägde af obrukade moderskänslor, hade den gamla mön under dessa fem år slösat på Ernst Hallin, hvilken hon omhuldade, för hvars räkning hon handlade och tänkte, som hon afgudade och skämde bort.

Ernst Hallin gick med långa, litet gungande steg sin vanda väg fram nedåt Flusterpromenaden. Det var mulet och ruskigt ute, blott få vandrare syntes till, och de, som voro ute, hade brådtom, gingo med händerna i fickorna och hufvudet djupt neddraget mellan axlarna hastigt fram öfver gatorna, där den nyfallna snön var skottad undan från trottoarerna, men låg högt upp i rännstenarna på båda sidor om körbanan.

Han undvek Ågatorna för att icke behöfva passera Nybron och akademiska knuten, där det alltid var mycket folk, och valde i stället Trädgårdsgatan för att ostörd få komma ned i Flusterpromenaden. Ty han ville vara ensam. Eljest kom han icke hem tidigt nog; och en halftimme senare än vanligt var detsamma som tre sidor för litet i kollegiet.

[ 10 ]Det var honom ohyggligt att tänka på, att han hade så kort tid att vara i Upsala. Under hela studietiden hade han trifts där så bra. Kamratlif älskade han icke, och för värdshuslif hyste han en fasa, som han ärft från föräldrahemmet. Men Upsala älskade han. Ty det gick så bra att arbeta i ro i den staden. Ville man bara, så behöfde ingenting från den yttre världen komma emellan och störa. Lugnt, fridfullt och stilla kunde man sjunka ner i den jämna floden af studier och läsning. Världen rundt omkring kunde vara som död och borta. Studielampan bleknade icke för dagsljuset.

Han hade också studerat. Och hvad de första åren hade varit fridfulla och välgörande! Utan att brådska hade han läst sina pensa och gått på föreläsningar, skrifvit kollegier, tagit privatlektioner, läst bibeln på grundspråken, arbetat och tenterat. Och bredvid allt detta hade han hunnit att läsa allt möjligt, som intresserade honom. Icke dagens lätta literatur eller orofylda stridsskrifter, utan kyrkofäderna, vidlyftiga kyrkohistorier, afhandlingar om Kristi gudom eller om tron, skildringar af heliga mäns lif och världshistorien, sedd i kristendomens ljus. Eller ock hade han läst de gamla klassiska skalderna samt en och annan af de nyare, hvilken han ansåg på något sätt närma sig kristendomen.

Det var en underlig tid, så full af skiftande, nya intryck och växlande, rika tankar. Ju enformigare dagarna gingo, desto innehållsrikare [ 11 ]föreföllo de honom, och desto lättare kom han till rätta med sina tvifvel.

Ty Ernst Hallin tänkte med en blandning af fruktan och stolthet på, att han haft tvifvel, hvilka han liksom Augustinus och andra af kyrkans heliga stridsmän höll på att arbeta bort ur sitt upproriska hjärta. Det var en hemlighet, som han gömde på, och hans anspråkslösa sätt skulle aldrig kunnat låta någon ana, hur djupt han i sitt sinne såg ned på alla de världens barn, hvilka aldrig haft att genomgå en sådan pinohistoria.

Men nu när han stod i begrepp att afsluta sina studier, var denna tid liksom glömd och borta. Nu var han jägtad af ovälkomna prosaiska tankar, som plågade honom dag och natt. Det underligaste af allt var, att tviflen ej voro så helt kväfda, som han under studiernas lyckliga och lugna dagar hade trott. Nu när han ej hade tid att dagligen och stundligen lulla dem till ro, nu kommo de i de mest nya och triviala skepnader och oroade honom.

Till råga på allt gick han och bar på en städse växande fruktan för den dag, som kom allt närmare, när han skulle träda ut i lifvet med anspråk på att vara färdig.

Färdig?

Och han visste, att han måste bli färdig. Fadern hade skrifvit det till honom. Om ett år skulle hans yngsta bror bli student. Och fadern hade ej råd att hålla två söner vid akademien.

[ 12 ]Snön låg hvit öfver träden i promenaden. Den täckte buskarna i planteringarna, så att de sågo ut som porösa, runda kullar af snö, öfver hela fältet låg den som ett hvitt, spändt täcke, och himlen hängde grå med drifvande skyar.

Ernst Hallin såg icke på naturen denna dag. Han tänkte med ett slags underligt halfvaken reflexion på fattigdomen, som han egentligen inte visste, hvad det var, han, som i hela sitt lif ännu inte behöft tänka för sig själf. Och så kom han att minnas hemmet i Gammelby, där fadern var en fattig skoladjunkt, som gått där vid läroverket i flera och tjugu år. Och den religiösa känslan för hemmet vaknade inom honom.

När han kommit så långt ner i promenaden, att han såg dess slut, stannade han och såg på klockan. Den var öfver tio. Han vände om och gick med lutande rygg och snabba steg hemåt. Han mötte den ena efter den andra, som vandrade här i samma ärende som han — för att få litet luft, som skulle räcka att sitta inne på. I den disiga morgonluften drogo de honom förbi, utan att han ens lade märke till dem. Han tänkte bara på att hinna hem i tid, få krypa in i nattrocken igen och så sätta sig i gungstolen och läsa, läsa ända till middagen.

Det var så mycket att genomgå, så mycket att taga reda på. Det såg rent af ut, som om det blef mer och mer, ju längre han läste. Och han var så rädd för att ha försummat något, att kallsvetten stod honom i pannan, så ofta han [ 13 ]tänkte på de prof, han ännu hade ogjorda. Och det fastän han visste, att dessa prof endast voro pro forma, fastän alla människor sade honom, att han inte kunde bli kuggad.

Han tog sakta af sig ytterplaggen i tamburen och gick genom salen in till sig. Där utbytte han skorna mot ett par filttofflor, svepte in sig i nattrocken och satte sig i gungstolen.

Men innan han började arbetet, väntade honom en njutning. Han tog en lång träpipa från ett hörn bakom skrifbordet, tände den långsamt och lät under ett par minuter röken bolma omkring sig.

Därefter grep han på nytt till kollegiihäftet, som ännu låg uppslaget på skrifbordet, började precis där han hade slutat på morgonen, och snart gick gungstolen i jämn takt fram och åter öfver golftiljorna, under det att Ernst Hallin ifrigt arbetade på att fästa de upptecknade orden i sitt minne.

Det var samma uttryck af ointresserad minnesläsning på hans ansigte nu som i förmiddags. Och när första timmen hade gått, reste han sig upp ur gungstolen och gick otåligt ett par slag fram och åter på golfvet. Därpå tände han en ny pipa och stälde sig framför fönstret.

På hans ansigte låg ett outsägligt trött och pinadt uttryck. Hans hälsa hade alltid varit klen, och de sista årens arbete hade medtagit honom starkt. Under de första åren efter studentexamen hade han varit så sjuklig, att han [ 14 ]icke ens fått komma till Upsala. Han tålde icke att läsa mer än en timme eller ett par, förrän pannan redan var alldeles öfvertäckt af svett, en domnande mattighet föll öfver hela hans kropp, och i hjärnan kändes en besynnerlig tomhet, som oroade och skrämde honom. Af böcker, som intresserade honom, kunde han läsa hela högen, utan att känna sig illa till pass. Men det var detta enformiga tröskande och duggande, som hade slitit ut honom. En enda själsförmögenhet — minnet — ansträngd till det yttersta, medan de andra hvilade — det var detta, som nu hade knäckt honom.

Men han visste, att han måste fortsätta, och han tog fatt på arbetet igen, sick fram och tillbaka på golfvet och läste högt för att bättre hålla tankarna vakna. Han stod stilla vid fönstret eller skrifbordet eller midt på golfvet och slog med den lediga handen i luften, medan han samtidigt stampade med foten och tröskade om och om igen på en svårare passage, som inte ville fastna i minnet. Ibland slog han för bättre minnes skull boken upprepade gånger mot pannan. Och till sist gick han, hållande boken bakom ryggen, med stormsteg fram och tillbaka i rummet, medan han halfhögt mumlade kollegiets ord.

Och ändå kunde han inte hålla tankarna samlade. Midt under det att han höll på med att ytterligare inpränta kollegiets innehåll i sitt minne, dessa gamla bekanta saker, som han vetat [ 15 ]i åratal, kunde tankarna helt oförtänkt, liksom af trötthet eller oförmåga, plötsligt glida bort till något helt annat. Han kom att tänka på examen, och han funderade helt plötsligt på, hur det skulle kännas att vara approberad och få resa hem. Hur skulle det vara? Om några dagar skulle han veta det. Så tänkte han på, hur modern skulle sitta hemma och ängslas, och på att han snart skulle vara ibland de sina igen.

Eller också flög någon annan bild genom hans hjärna, något af det han sett på gatan, ett uppträde mellan ett par hundar, rektor magnificus, som han mött utanför domkyrkan, eller en blek skönhet med fotsid kappa och en liten kokett fjäderbarett, som kastat ögon åt honom, när han några dagar förut gått uppför Karolinabacken. När han gick fram och åter på trasmattan, som var lagd tvärs öfver rummet, tog han ibland ut stegen med vissa, beräknade mellanrum. Han gick endast på vissa färger och räknade, hur många steg det då blef från väggen till fönstret. Sedan vände han om igen och försökte att sätta fötterna precis på de ställen, där han hade trampat förut. Eller också trummade han melodier med fingrarna och bemödade sig att få dem att gå jämt ut, så att när han började med tummen, skulle de sluta på pekfingret.

Utan att läsa, utan att tänka, utan att ens veta af, att tiden led, kunde han då sitta i gungstolen och drömma eller häftigt gå fram och tillbaka på golfvet med händerna i byxfickorna [ 16 ]och nattrocken slängande omkring sig, ända till dess att han instinktlikt kom att stanna framför klockan, som låg på skrifbordet, och såg, att hon var nära half två.

Med ens tog han fatt på kollegiet igen och läste, som om det gält lifvet, ända till middagen.

Därute i våningen gick fröken Edla Lund och stälde med middagen. Än var hon ute i köket, än inne i matsalen. Inte en minut fick hon sitta stilla, sade hon själf.

Men hennes värsta dagliga bekymmer var, hur hon skulle kunna hålla tyst, så att hennes kära kandidat därinne fick arbeta i ro. Blef han det ringaste störd, så var det honom omöjligt att hvarken läsa eller tänka, det visste hon. Och därför höll hon noga dörren stängd ut till köket, så att inte ett ljud af skramlande kokkärl skulle höras in i kandidatens rum. Själf gick hon på mjuka, tunna skor tyst som en katt öfver golfvet, och hon stängde dörrarna så varsamt och försigtigt, att inte ens knäpparna i låsen skulle tränga in genom hans stängda dörr. När bordet skulle dukas, gjorde hon det alltid själf, och det var märkvärdigt, hur väl hon hade lärt sig att handtera silfver och porslin, utan att skramla.

Det var så tyst i det gamla huset vid Järnbrogatan, som om man med ens varit ute på själfva kyrkogården. De enda ljud, som hördes, voro kandidatens steg, när han trampade fram och tillbaka på trasmattan i sitt rum, eller gung[ 17 ]stolens knarrande, när den gick öfver en ojämn golftilja.

När klockan var tre, ringde det på tamburklockan, och en efter en började middagsgästerna komma. En kvart öfver tre voro de alla där, och fröken Lund knackade åter på dörren till Ernst Hallins rum.

»Nu är det färdigt.»

En liten stund därefter stodo alla andäktigt bakom sina stolar och läste bordsbönen. Den räckte en god stund; och när man satt sig, tego i början alla, liksom begrundande bönen, medan fröken Lund serverade soppan.

Utom Ernst Hallin och värdinnan utgjordes sällskapet af tre unga prestaspiranter och en filosofie kandidat, som var läsare. Fröken Lund tog icke emot andra studenter än dem, som voro kristligt sinnade.

Ernsts vän, pastor Simonson, hade fordom tillhört sälskapet, och han var den, som bäst hade förstått att hålla målron vid makt. Han hade fullt upp med samtalsämnen, satte teologiska spörsmål under debatt vid bordet och höll själf små improviserade föredrag för att reda ut frågorna. Han hade med ett ord varit själen i sälskapet.

Men sedan han kommit bort, hade samtalsämnena visat sig vara liksom mera svårfunna. Nu satt hvar och en tyst, sysselsatt med sin talrik, och i stället för de forna, lifliga debatterna, [ 18 ]hördes numera endast enstaka, afhuggna repliker eller kortfattade frågor och svar.

När middagen var slut, samlades alla en stund i värdinnans rum, som låg på andra sidan salen, för att dricka kaffe.

Det var ett fint och nätt litet rum med matta på golfvet och gamla gravyrer på väggarna. Möblerna voro mestadels gammaldags, i empirestil med förgylda kanter och smala, raka ben. En brokig byrå med bronshandtag stod under en hög, förgyld spegel, och på sidorna om bordet stodo mjuka, gammaldags emmor. Öfver hela rummet låg en stark lukt af lavendel, som svagare kändes äfven i den öfriga våningen och slog emot den inträdande, som utifrån öppnade tamburdörren.

Denna lukt hade för Ernst Hallin fått en betydelse, som var förknippad med hemkänslan. Han satt omedvetet och njöt af den, och den lugnade honom altid, när han var nervös efter arbetet. Ibland kom han att längta efter den, så att han gjorde sig ett ärende ut ur sitt rum för att få känna den starkare.

Han var föga sälskaplig och förstod sig icke på umgängeslif. Därför satt han tyst inne i fröken Lunds rum och lät de andra tala, utan att ens höra, hvad de sade. Och när alla hade gått, tog han för andra gången på sig ytterkläderna för att taga en promenad, innan han på nytt satte sig till arbetet.

[ 19 ]Denna gång gick han uti Karolinaparken. Den var så nära till hands, och om aftnarna kände han sig mest böjd för att gå där. De stora greniga träden gjorde skymningen ännu starkare, och närheten af kyrkogården hade för honom något stämningsfullt och välgörande.

Och här gingo hans tankar friast.

Vek som han var till lynnet, och van att klema med sig själf hade han en viss förkärlek för melankolin. Och det hände, att han afnjutningslystnad sökte upp den, när den icke kom af sig själf.

I öfver en timme brukade han gå här ensam på den breda promenaden, som strök utmed kyrkogårdens stenmur. Och när han sedan kom hem, satte han sig åter vid den tända lampan och läste.

När lampan var tänd om aftnarna, kände han sig altid lugnare, än när han läste vid dagsljus. Han tvangs att sitta stilla vid boken, och de förströelsesjuka tankarne voro borta som af sig själfva. Det var så varmt och lugnt i rummet, och öfver bokens blad höjde sig röken från den enda cigarr, han brukade röka om dagen.

På de timmarna gjorde han altid sitt bästa arbete.

Men när klockan blef half åtta, reste han sig upp och iförde sig på nytt sälskapsdrägten. Nu var han trött på att läsa, nu fordrade tankarna att få syssla med något annat, nu stod [ 20 ]han inte ut längre. Han kände sig kryare och mera lefnadslustig än förut på hela dagen.

Med en suck af tillfredsställelse släckte han lampan och gick in i det lilla rummet på andra sidan matsalen, där fröken Lund redan satt och väntade honom vid den tända lampan.

Där slog han sig ned, och då var han liflig och munter, som om dagens pluggande och tråk aldrig hade varit. Ty han höll uppriktigt af sin tant, och han talade med henne, så som han aldrig kunnat tala med sin mor.

På sådana aftnar hade han brukat bekänna sina tvifvel. Fröken Lund hörde på honom och förstod honom, och hon gladde sig åt att kunna vara en sökande själ nyttig.

Hon satt i soffan med sin stickning, och hennes något fetlagda, vänliga ansigte log vänligt emot honom, när han kom in.

»Är det slut nu för i dag?» sade hon.

»Ja,» svarade han leende och sjönk ned i den ena emman. »Nu är det slut.»

Och när han setat där en stund, tog han från bordet Ibsens »Brand».

»Ska vi fortsätta nu?» sade han.

Den gamla damen nickade, Ernst Hallin vände boken mot lampskenet och började läsa.

Med en mild, välljudande stämma läste han denna väldiga dikt, som talar om en man, hvilken icke kan lefva i världen. Han drömde sig in i denna konflikt, som är olöslig, i fantasin kämpade han de starka tankarnas strid, och han [ 21 ]trodde, att han läste en kristen askets dom öfver de usla människobarnen.

När han läst en akt, lade han boken ifrån sig, och det blef tyst i det lilla rummet:

Det här är kristendom,» sade han till sist.

Den gamla fröken nickade, och de talade länge om, hvad Ibsen hade menat med Brand.

Sedan gingo de ut och drucko té. Liksom af sig själft kom samtalet åter i sitt vanliga spår. De talade om den förestående examen, den snara skilsmessan, om Gammelby och om Ernsts föräldrahem.


♣♣♣