Pastor Hallin/3

←  2.

Pastor Hallin av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) 3.

4.  →

3.

Ajunkten Hallin läste latin i sjätte nedra, den lägsta afdelningen inom gamla gymnasium, hvilket flyttats öfver i det nya, ståtliga latinläroverket. Frågorna kommo tvära som käpprapp, men svaren drogo sig fram, försigtigt och krypande som svansviftande hundar.

»Hör nu Lundberg! Det är för märkvärdigt, att du aldrig kan lära dig skilnaden på cado och cædo. Hur var det nu igen? Cado, cecĭdi, casum — casum säger jag dig — cadere. Säg efter nu. Hur var det?»

Delinkventen Lundberg var en liten, släpögd och sömnig individ på fylda tjuguett år, som af något obekant skäl envisades med att taga studentexamen på latinlinien. Han kastade en snabb och forskande blick upp åt katedern för att utröna, huruvida adjunkten var i dåligt humör eller inte. Och då han icke upptäckte någonting särskildt oroväckande, svarade han säfligt och med låg röst:

»Cado, cecĭdi, casum, cadere.»

»Högre,» skrek adjunkten. »Kan du inte tala högre. Jag, som ska tala hela timman, jag sitter här och skriker, så att jag kan bli hes. Men du orkar inte anstränga dig i fem minuter. Om igen och högre.»

Lundberg repeterade med hög röst.

»Så där ja. Nå det var skönt. Ta det andra. Hur är det med cædo?»

Lundberg tog ett förtvifladt tag i bänkens kant och sneglade åt sidan för att uppmuntra de nästsittande i att hviska.

Men det var en känd sak, att det gick aldrig att hviska för adjunkten Hallin. Han sade det själf, och det var en af hans mest älskade förströelser under de enformiga lektionstimmarna — att få afslöja någon, som varit nog oförsigtig att gifva eller med ögonen bedja om hjälp.

Nu var han egentligen innerligt glad att få visa sin förmåga som detektiv, men han beherskade det leende, som lekte på hans läppar, och i en låg, mildt ljudande ton yttrade han:

»Hör nu Lundberg, kan Lundberg upptäcka något så öfverdrifvet intressant på lilla Pettersson, som sitter där nere till venster om Lundberg?»

Allmän fnissning i hela klassen. De främre bänkarna vända sig om och betrakta den olycklige Lundberg, som står och ser ned för att dölja det leende, som spelar i hans mungipor. Ty nu var adjunkten vid godtlynne. Det visste hela klassen med säkerhet.

»Nå,» fortsätter adjunkten, »kan du inte svara mig? Kan du upptäcka något intressant på Pettersson?. Hur var det? Inte det inte? Nå! Vill du då godhetsfullt försöka att ägna ditt från Pettersson lediga intresse åt det här stackars olyckliga verbet cædo? Med æ.

Lundberg lade händerna på ryggen och svarade tungrodt:

»Cædo, cecīdi, cæsum, cædere.»

»Nå ja, det går ju bra. Se så. Skynda på nu och ta det tredje i samlingen.»

Äfven detta undanstökades, hvarefter adjunkten utstötte en stark flåsning, alldeles som om han kastat ifrån sig en oerhörd börda.

»Sitt ner, Lundberg. Och kom ihåg det här nu, till nästa gång vi träffas. Nästa man. Skynda på nu och öfversätt sista paragrafen, så att vi hinner slut, innan det ringer. Gno på nu. Det är en lång period. Qui quum etc.»

Och nästa man öfversatte rent och flytande med tillhjälp af gamla Kolmodin, tog så ut både subjekt och predikat och sade tema på verberna, lätt, fort, säkert och lugnt.

Och just som det var slut, hördes klockans pinglande från korridor till korridor, adjunkten reste sig upp, och i ett nu uppstod ett förfärligt oväsen. Klaffar smälde upp och igen, böcker slogos ihop, tappades på golfvet, plockades upp och bundos ihop i remmar. Nere vid klädhängaren var en vild trängsel, och rockar och mössor sletos ned med det fullkomligaste förakt för foder och hängen. Endast uppe vid katedern stod en bockande, tjock bondpojke, som hjälpte adjunkten på med rocken. Det hade han gjort hela termin för att få betyg och flyttning vid årets slut.

Plötsligt, just som den först färdige ämnade i full fart störta ut genom dörren, slog adjunkten sitt spanska rör i bordet, så att bläckhornet hoppade, och alla pojkarne tvärstannade med mössan i hand.

»Läs på en sida till nästa gång,» skrek han. »Och kom ihåg, att den, som klickar på cado eller fallo, han får komma hem till mig på söndags morgon.»

Därmed tog adjunkten sin hatt och gick med snabba steg genom rummet. Men före honom kilade redan en sex åtta stycken af de hungrigaste utför trappan och nedför Storgatan, som från skolan sträckte sig tvärs igenom staden och ända fram till tullen.

Det var en blåsig och kall januaridag, och adjunkten var klädd i en tjock vinteröfverrock, som han bar knäppt ända upp till halsen. På hufvudet satt en pelsmössa, som gick långt ner i pannan, i handen höll han sitt oundvikliga spanska rör, och under armen syntes: en bundt blåa temaböcker, omlindade med ett segelgarn.

Långsamt vek han om hörnet af skolhuset och tog af på en gata, som ledde ned till den fria planen omkring domkyrkan. När han kom fram till den öppna platsen, stannade han ett ögonblick och drog djupt efter andan. Han gjorde ett par omedvetna rörelser med axlarna liksom för att höja på bröstet och sänkte sedan hufvudet ännu djupare än förut. Med långsamma, litet skrapande steg gick han vidare, i det han med käppen slog fåror i snön, och hans läppar rörde sig mumlande, som om han gått och pratat för sig själf.

För väl hundrade gången under den sista veckan sysselsatte honom den tanken, hvar han skulle få femtio kronor ifrån, som hans hustru behöfde för att få sig en ny kappa. För fyrtio kronor kunde han kanske få en, som var rätt bra. Men kunde han skaffa fyrtio, kunde han lika gärna skaffa tio till, och för femtio kronor fick man alltid en, som var mycket bättre.

Julen hade varit förfärligt dyr. Visserligen hade man kommit öfverens om att icke ge hvarandra några julklappar. Men när ferierna kommo, när de började baka och stöka och rusta, när alla människor gingo omkring och önskade hvarandra en god jul, och julminnen och julglädje började smyga sig in i allas sinnen, då sade adjunkten Hallin en dag före julaftonen till sin hustru:

»Nu ligger ju Ernst ensam i Upsala för examen. Han ska väl inte bli aldeles utan påminnelse om hemmet? Och Gustaf tar studentexamen i vår om ett år till. Hvem vet, hur länge vi få se dem hemma om jularna? Skulle vi ändå inte skaffa litet öfverraskningar, så att barnen få veta af, att det är julafton?»

Och så köptes det en fin kappsäck åt Ernst och en ny klädning åt Selma, som var tjugotvå år och lärarinna i stadens flickskola. Och Gustaf fick ett eget Cavallins lexikon, så att han skulle slippa att begagna pappas.

Och när man hade kommit i farten, så köptes annat också, »några småsaker, bara så mycket att det skulle finnas paket att öppna». Pappa köpte ett par saker åt mamma, och mamma köpte åt pappa. Och så skulle det vara några buteljer vin och en julskinka och konfekt och mandel och russin och grankonfekt och valnötter och fikon och punsch.

Ty när det var jul, skulle man också fira den. Och ingen var gladare än adjunkten själf. Han skref verser på julklapparna, var hemlighetsfull dagarna i ända och i rörelse från morgon till kväll.

Men så kom den första januari, så skulle hyran betalas, och så kommo räkningarna. Och det såg smått ut med, hvad de skulle lefva på, till dess att adjunkten fick ut nästa kvartal på sin lön. Dessutom skulle Ernst i dagarna aflägga sin praktiska examen, sedan kom han hem för att prestvigas i stiftstaden, och då måste man ju alltid ha det litet bättre i hemmet så att inte deras stora gosse skulle vantrifvas. Ändtligen hade adjunkten nu midt uppe i altihop fått veta, att hans hustru behöfde en ny kappa. Hon hade icke velat säga något före jul. Ty det var ju så många utgifter ändå. Och han hade inte märkt, att den gamla var dålig. Ty fruntimmerskläder förstod han sig inte på. Därför kom det nu öfver honom som en verklig olycka, att han skulle få lof att skaffa dessa femtio kronor till.

Och detta alt tänkte han nu på, medan han gick öfver planen omkring domkyrkan och hem till sig.

Han såg icke just munter ut, där han långsamt trafvade fram i snön med sina tjugofyra temaböcker under armen. Helskägget var grått, och det var djupa rynkor omkring de lifliga ögonen, som spelade fram genom ett par glasögon med guldbågar. Han gick in genom porten hemma hos sig utan att se upp, och det var med en förströdd min, som han från sitt rum kom in till middagsbordet.

Strax före adjunkten hade Selma kommit hem. Hon kom från flickskolan, där hon haft tre timmars lektion på förmiddagen, och äfven hon hade med sig en bundt blåpermade temaböcker.

När adjunkten trädde in, kom hon genast emot honom och kysste honom.

»Hur mår pappa i dag?»

»Tack bra, min unge, jag är bara förtvifladt hungrig.»

Strax därefter syntes fru Hallins hufvud genom dörren till matsalen.

»Har inte Gustaf kommit från skolan än? Köttbullarna bli aldeles kalla.»

I detsamma smälde det häftigt i låset, och in kom en lång, ljuslätt yngling med röda kinder och blågrå lifliga ögon. Han var mager, det bruna håret låg i en lugg fram i pannan, hela hans ansigte bar ett ovanligt vaket uttryck, och omkring läpparne låg ett litet drag af godmodig ironi, som dock icke hade ett spår af något lillgammalt.

»Nå, se där ha vi dig,» sade adjunkten: »Skynda dig in i ditt rum och tvätta dig. Maten kallnar, säger mamma.»

Gustaf gick långsamt in till sig, under det han yttrade den förmodan, att han i alla händelser inte skulle bli bjuden först, hvarför han gärna kunde komma litet efter de andra.

Detta var ett af faderns ständiga tvisteämnen med sonen. Det pinade honom, när inte alla voro samlade vid middagsbordet, emedan han ansåg det som ett bevis på ungdomens förhatliga själfrådighet, att barnen kommo för sent. Men han hade vant sig därvid, och det var numera endast, när han var vid dåligt lynne öfver något annat, som han anmärkte därpå.

Och i dag låg honom kappan och de femtio kronorna i tankarna.

Far och mor och dotter stodo nu omkring bordet med hopknäppta händer.

»Jag tror inte, det är värdt att vänta på Gustaf,» sade fru Hallin.

Adjunkten gjorde en otålig rörelse med axlarna, lade hufvudet på sned som en martyr, suckade och slog i hop händerna till tecken, att man skulle läsa till bords. Alla stodo en stund med nedböjda hufvud och satte sig sedan.

Det var ett litet rundt bord. Adjunkten satt midt emot sin fru, och emellan dem voro deras båda barn placerade, så att det hela bildade en liten fyrkant. Bordduken var ej aldeles hvit, midt på bordet stod ett gammalt bordställ af svart trä med ett saltkar på hvardera sidan. Framför hvarje kuvert stod ett dricksglas, — alla glasen voro mycket små — midt emot modern stod dessutom en karafin vatten, midt emot adjunkten en halfbutelj öl samt en bränvinskaraff.

Adjunkten slog i en sup åt sig, åt en skifva mjukt bröd utan smör, tömde glaset och tog sedan för sig af köttbullarna, som pigan bjöd omkring.

Då gick dörren upp, och Gustaf inträdde. Han lade båda händerna på stolskarmen, bockade sig med en knyck, drog tillbaka stolen och satte sig, i det han med en snabb vändning lade servietten öfver sina knän. Modern skakade på hufvudet och gaf honom för den korta bordsbönen en ogillande blick, som innerligt roade Gustaf.

»Jaså, det är så’na där bullar i dag,» utlät han sig.

Adjunkten hade kommit i litet bättre stämning. Supen och den varma maten hade tinat upp honom, och han ämnade just att berätta något roligt från skolan, som han altid hade i förråd, när Gustaf olyckligtvis kom att yttra sig om köttbullarna. Ögonblickligen återfördes i hans tankegång de femtio kronorna, de förbaskade femtio kronorna, och genom en icke fullt klar idéförbindelse kom han att tänka på, hur oförnöjda barn voro med alting, hur deras fattiga föräldrar fingo arbeta och släpa, medan barnen sedan sutto och ratade maten, som dessa med svett och möda arbetat ihop åt dem. Och alt detta sade han nu sonen i en faderligt förmanande ton, som bragte hela bordet till tystnad, men med en logik, som framkallade ett leende på sonens ansigte.

När fadern slutat, yttrade därför Gustaf, under det att systern medelst blinkningar och grimaser fåfängt försökte få honom att tiga:

»Jag förstår inte, hvad pappa vill. Jag har ju sex köttbullar på talriken, vet jag.»

Selma brast i skratt. Hon ville så ogärna reta fadern, när han var förargad öfver något, och alt gräl vid bordet var henne dessutom en vederstygglighet. Men hon kunde inte hjälpa det. Hon hade så svårt för att hålla sig alvarsam, och hon brast i skratt. Modern försökte förgäfves att med ett par lugnande ord afvärja stormen. Adjunkten var ond, och han erfor det behof att nedstämma andra med sitt dåliga humör, som är egendomligt för människor, hvilka pinas af dagliga små motgångar.

»Ja, jag kan inte hjälpa det,» utbrast han, »men på mig kan det åtminstone inte annat än göra ett pinsamt intryck, när mina barn visa mig uppenbar vanvördnad. Att Selma understödjer sin bror, när han uppför sig illa, hade jag visserligen inte väntat mig, men att Gustaf hugger för sig oskäligt, det är åtminstone inte något nytt.»

Gustaf satt och såg ned för att dölja sitt ansigtsuttryck, och han mumlade något, som han emellertid inte sade högt. Ty han ville inte bråka mer. Men för sig själf undrade han, om han fått ovett, för att han ratat köttbullarna, eller därför att han ätit för många. Och han lofvade sig själf, att när nästa rätt kom, skulle han förtära den med en lagom afpassad måttlighet, som skulle skära adjunkten i själen.

Emellertid drog adjunkten upp korken ur ölbuteljen och hälde i ett glas åt sig. Sedan lemnade han rästen att delas mellan Selma och Gustaf. Denna sparsamhet var en sak, som Gustaf djupt föraktade, och han tömde vanligtvis sitt glas med en skämtsam ansträngning, och sade ett långdraget »Äh!» efteråt, som om det varit aldeles för mycket för hans svaga krafter. I dag nöjde han sig med att stjälpa i sig ölglaset så hastigt, som om han tömt en fingerborg. Innan han satte det ifrån sig, tittade han i det för att se efter, om där fans mera.

Emellertid började fru Hallin, som ville återställa husfriden, att tala om, att Ernst skulle komma hem. Hon frågade, hvar adjunkten hade tänkt sig, att han skulle få bo. Skulle han ligga i faderns rum, eller skulle man om nätterna sätta in en järnsäng i förmaket? Men adjunkten slog bara ifrån sig med handen och svarade:

»Fråga inte mig. Här i huset har jag ingenting att säga.»

Men hur det var, började han att töa upp. Det ena ordet tog det andra, och man började att tala om, hur det skulle bli, när Ernst kom hem, undra, om han fått bra betyg, om han blifvit mager af arbetet o. s. v. Selma blandade sig också lifligt i samtalet och pratade med.

Fru Hallin blef alvarsam, när samtalet föll på sonen.

»När tror du, att prestvigningen blir?» sade hon till sin man.

Men adjunkten var fortfarande i misshumör. »Det är inte bestämdt än,» sade han och slog afvärjande med handen.

Emellertid blef samtalet almänt och lifligt. Frågan om, hvar han skulle bo, dryftades ifrigt. Fadern höll på, att han skulle bo i förmaket. Modern förklarade bestämdt, att han måste bo i faderns rum, och däri instämde syskonen. Tänk, när han skulle förbereda sig till profpredikan och dylikt. Han kunde ju få arbeta i fred hela eftermiddagarna, när adjunkten var i skolan.

Under samtalet hade en fredligare sinnesstämning inträdt. Adjunkten gaf vika i fråga om rummet och nöjde sig med att än en gång uttala en farhåga för, att det skulle bli för besvärligt. Fru Hallin yrkade ifrigt på, att hvar och en skulle sträfva att göra undan sina arbeten, så att man kunde vara ledig litet, när Ernst kom hem. Hon skulle göra storbak och brygga julöl för andra gången. Det var så synd om Ernst. Han hade minsann inte fått något julöl i Upsala, inte. Selma förklarade, att hon skulle skynda sig hela veckan med sina temaböcker för att vara ledig. Gustaf satt tyst och såg förnärmad ut. Endast när han fick höra talas om julölet, flög ett uttryck af belåtenhet öfver hans ansigte. Ty fans det julöl, så visste han åtminstone, att han inte behöfde snåla sig till rästerna af faderns ölbutelj.

Nu gick fru Hallin själf och tog bort talrikarna, och när hon kom in med den andra rätten, lyste Gustafs ögon på ett särskildt sätt. Han grep tag i skeden med en triumferande min, och han såg nästan kannibalisk ut. Ty det var äppelgröt, varm, söt och frisk äppelgröt med kall mjölk, och det var hela familjens förtjusningsmat. Allesammans togo stora portioner, och när Gustaf tog sin, skulle han ovilkorligen ha fått en ny förebråelse af adjunkten, om inte pappa själf lagt en liknande andel på sin talrik. Under en lång stund hördes inga andra ljud än mumsande munnar, skramlande skedar och skvalpande mjölk.

Bordsbönen efter maten lästes på ett vida gladare sätt, och när Gustaf kom och tackade pappa för mat, klappade adjunkten honom förlåtande på axeln, utan att han behöfde säga ett ord. I förmaket drucko de kaffe, och där pratade adjunkten om sina skolhistorier, som varit inhiberade under middagen.

Men en timme senare hade adjunkten gått upp till sig. Där låg han en stund på soffan och hvilade med tidningen på magen. Sedan satt han vid skrifbordet, pennan ritade röda bockar och streck i felaktiga latinska stilar, medan hans gamla Cavallin rådfrågades omväxlande med Georges. Inne i sitt rum satt Selma och ägnade samma omsorg åt några franska stilböcker. Gustaf hade sitt rum på vinden en trappa upp midt emot adjunktens. Det var ett litet rum, inte stort större än en skrubb. Där satt han i sin gungstol och bolmade ur en stor träpipa, medan han ägnade en något delad uppmärksamhet åt en repetitionskurs i de grekiska verberna på μι.

Nere i förmaket satt fru Hallin också ensam och sydde vid den tända lampan. Och så förflöto timmarna, till dess att klockan blef åtta, och tébordet åter samlade de spridda medlemmarna af den arbetande familjen.

♣♣♣