Pickwick-klubben/Kapitel 13
| ← TOLVTE KAPITLET. |
|
FJORTONDE KAPITLET. → |
TRETTONDE KAPITLET
BESKRIVNING ÖVER EATANSWILL, PARTIERNAS STÄLLNING DÄRSTÄDES OCH VÄLJANDET AV EN PARLAMENTSLEDAMOT FÖR DENNA GAMLA, LOJALA OCH PATRIOTISKA KÖPING.
Vi vilja oförbehållsamt tillstå, att vi ända till den tid, då
vi började fördjupa oss i Pickwick-klubbens omfångsrika
papper, aldrig hade hört talas om Eatanswill; vi vilja även
med samma öppenhjärtighet medgiva, att vi förgäves sökt
efter bevis för att ett sådant ställe för närvarande
verkligen finnes till. Vi äro därför benägna att tro, att mr
Pickwick med den innerliga önskan att undvika att såra
någon och med den fina känsla, varigenom han, såsom alla
de veta, som kände honom, så högligen utmärkte sig, med
flit satte ett uppdiktat namn i stället för det verkliga på det
ställe, där han gjorde sina iakttagelser. I denna tro
stärkas vi för övrigt av en liten omständighet, som i själva
verket är ringa och obetydlig, men som dock, betraktad från
denna synpunkt, icke är ovärdig vår uppmärksamhet. I
mr Pickwicks anteckningsbok finna vi upptecknat, att han
och hans följeslagare hade tagit plats i
Nordwick-diligensen; men denna anteckning har sedan blivit överstruken,
liksom för att dölja till och med den trakt, i vilken det
ifrågavarande distriktet ligger. Vi vilja därför icke tillåta oss
några gissningar i detta avseende, utan genast skrida till
vår berättelse och låta oss nöja med de materialier, som
dess handlande personer förskaffat oss.
Man märker att befolkningen i Eatanswill, i likhet med folket i många andra små städer, tillade sig själv den allra största vikt och betydelse, och att varje man i Eatanswill, i medvetandet av den vikt som fästes vid hans föredöme, ansåg det för sin plikt att med hela sin själ hålla sig till ett av de två stora partier, i vilka staden var delad — de Blå och de Bruna. Nu försummade de Blå icke något tillfälle att motarbeta de Bruna, och de Bruna icke något tillfälle att motarbeta de Blå, och följden härav var, att varje gång de Bruna och de Blå träffade varandra på allmänna sammankomster på rådhuset, marknaden eller torget, uppstodo tvister och högljudda ordväxlingar dem emellan. På grund av denna oenighet är det nästan överflödigt att säga, att allt i Eatanswill gjordes till en partifråga. Om de Bruna ville ha nya fönster insatta i rådhuset, sammankallade de Blå offentliga möten och förklarade företaget för skadligt; om de Blå föreslogo uppresandet av ännu en pump på Storgatan, reste sig de Bruna som en man och förklarade sin avsky för en sådan orimlighet. Där funnos blåa bodar och bruna bodar, blåa värdshus och bruna värdshus, ja, i själva kyrkan fanns det en blå och en brun bänkrad.
Det var naturligtvis väsentligt och oundgängligen nödvändigt, att vardera av dessa mäktiga partier hade sitt utvalda organ och sin utvalda representant, och följaktligen fanns det två tidningar i staden, Eatanswills Gazette och Eatanswille Independent, av vilka den förra förfäktade blå grundsatser och den senare redigerades i avgjort brun anda. Det var två utmärkta tidningar. Vilka ledande artiklar och vilka livliga anfall! — »Vår usla samtida Gazetten» — »Det skändliga och fega dagbladet Independenten» — »Den oärliga och eländiga traslappen Independenten» — »Den lumpna och skrävlande baktalaren Gazetten»; — dessa och andra upphetsande uttryck utströddes i rikt mått i bådas spalter uti varje nummer och uppväckte känslor av den livligaste tillfredsställelse och förbittring uti stadsbornas hjärtan.
Mr Pickwick hade med sin vanliga omtanke och skarpsinnighet valt ett särdeles lämpligt tillfälle för sitt besök i valorten. Aldrig hade man sett maken till strid. Den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall var den blå kandidaten, och Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge i närheten av Eatanswill hade av sina vänner låtit förmå sig att uppträda som representant för de ömma intressena.
Det var sent på aftonen, då mr Pickwick och hans följeslagare, biträdda av Sam, stego ned från taket på Eatanswillsdiligensen. Stora, blåa sidenflaggor svajade från fönstren till värdshuset Stadsvapnet, och i samtliga fönsterkarmarna sutto affischer, vilka med jättestora bokstäver förkunnade, att den välborne Samuel Slumkeys kommitté dagligen höll möte därstädes. En mängd dagdrivare voro församlade nere på gatan och stirrade på en hes man uppe på altanen, som talade sig pionröd i ansiktet till förmån för mr Slumkey, men vars argumenters styrka och eftertryck till en viss grad försvagades genom att det ideligen slogs på fyra stora trummor, som mr Fizkins kommitté hade låtit ställa upp i gathörnet. Vid hans sida stod en ivrig, liten man, som genom att allt emellanåt taga av sig hatten gav hopen tecken till att hurra, vilket det även gjorde med den största hänförelse, och som den rödbrusige herrn fortfor att tala, till dess han blev ännu mera röd i synen än förut, tycktes det motsvara hans syfte lika mycket som om någon hade hört honom.
Pickwickarne hade icke väl stigit av, förrän de omringades av en avdelning av den hederliga och oberoende hopen, som stämde upp tre dövande hurrarop.
»Hurra för Slumkey!» tjöto de hederlige och oberoende.
»Hurra för Slumkey!» upprepade mr Pickwick och tog av sig hatten.
»Vem är Slumkey?» viskade mr Tupman.
»Det vet jag inte», svarade mr Pickwick i samma ton. »Tyst! Fråga inte. Vid sådana här tillfällen är det alltid bäst att göra som den stora hopen.»
»Ja, men antag att det är två hopar!» sade mr Snodgrass.
»Så tjut med den största!» svarade mr Pickwick.
Tjocka folianter hade icke kunnat säga mera.
De trädde in i huset, i det massan under ljudliga bifallsrop gav rum åt höger och vänster för att låta dem slippa fram. Det första, de måste vara betänkta på, var att skaffa sig nattkvarter.
»Kunna vi få sängar här?» frågade mr Pickwick kyparen.
»Vet inte, sir», svarade denne; »fruktar att här är fullt — ska höra efter.»
Därmed avlägsnade han sig och kom strax därpå tillbaka för att fråga herrarna, om de voro »blå».
Som varken mr Pickwick eller hans följeslagare hyste någon avgjord förkärlek vare sig för den ena eller andra kandidaten, var det tämligen svårt att besvara denna fråga. Uti denna kinkiga belägenhet erinrade sig mr Pickwick sin nya vän mr Perker.
»Känner ni en herre vid namn Perker?» frågade mr Pickwick.
»Ja, bevars, sir; agent för hans välborenhet mr Samuel Slumkey.»
»Han är väl blå, kan jag tro?»
»Ja, naturligtvis, sir.»
»Nå, då äro vi också blå», sade mr Pickwick; men då han märkte, att kyparen tog på sig en något tvivlande min vid denna villkorliga förklaring, lämnade han sitt kort och uppmanade honom att genast lämna det till mr Perker i fall denne vore närvarande. Kyparen gick, men kom i nästa ögonblick tillbaka med anmodan till mr Pickwick att följa med, varpå han förde honom upp i ett stort rum i första våningen, i vilket mr Perker satt vid ett lånat bord som var fullt med böcker och papper.
»Ah — min bäste sir!» sade den lille mannen, i det han gick honom till mötes. »Gläder mig mycket att se er, bäste sir, mycket. Sitt ned, sitt ned! Så att ni verkligen satte ert beslut i verket! Ni har rest hit för att bevista ett val — inte sant?»
Mr Pickwick gav ett jakande svar.
»Häftig strid, min bäste sir», sade den lille mannen.
»Det gläder mig att höra», svarade mr Pickwick och gnuggade sina händer. Jag tycker om att se den kraftiga fosterlandskärleken, på vilken sida den än visar sig. Jaså, så att det är en häftig strid?»
»Ja, det är det verkligen», sade den lille mannen. »Vi ha öppnat alla värdshusen här på stället och endast lämnat ölkrogarna åt vår motståndare. Slug politik, sir — vasa?» och den lille mannen log självbelåtet och tog sig en väldig pris snus.
»Men huru är den sannolika utgången av striden?» frågade mr Pickwick.
»Ja, det är ännu mycket tvivelaktigt, sir, högst tvivelaktigt!» svarade den lille mannen »Fizkins folk ha inspärrat trettiotre valmän i vagnslidret till Vita Hjorten.»
»I vagnslidret!» sade mr Pickwick, betydligt förvånad över denna nya politiska kupp.
»De hålla dem inspärrade där till dess de behöva dem», fortfor den lille mannen. »Därav följer, såsom ni torde inse, att vi hindras från att vinna dem, och även om vi kunde, skulle det likväl inte gagna oss till något, då de med flit hålla dem i ett ständigt rus. Slug karl, den där agenten åt Fizkins, mycket slug karl.»
Mr Pickwick stirrade oavvänt framför sig, men sade ingenting.
»Emellertid äro vi likväl vid ganska gott mod», sade mr Perker, dämpande sin röst nästan till en viskning. »Vi hade ett litet tesällskap här i går afton — fyrtiofem fruntimmer, min bäste sir — och gåvo var och en av dem en grön parasoll, då de gingo sin väg.»
»En parasoll!» sade mr Pickwick.
»Ja, bokstavligen, min bäste sir, bokstavligen. Fyrtiofem gröna parasoller till sex shillings och sju pence stycket. Alla fruntimmer tycka om prydnader, och de där parasollerna gjorde en utomordentlig verkan. Vi äro nu säkra om alla deras män och hälften av deras bröder — slogo strumpor, flanell och allt sådant där ur fältet. Min idé, min bäste sir, helt och hållet min idé. Det må vara hagel, regn eller solsken, så kan ni inte gå tio steg uppför gatan, utan att möta ett halvt dussin gröna parasoller.»
Här tillät sig den lille mannen ett gapskratt, som endast avbröts därigenom att en tredje person trädde in.
Denne var en lång, mager karl med rödgult hår på ett huvud, som dock tycktes visa fallenhet för att bli skalligt, samt med ett ansikte, i vilket högtidlig vikt blandade sig med ett uttryck av outgrundlig djupsinnighet. Han var klädd i lång, blå rock, svart klädesväst och grå byxor. En dubbellorgnett dinglade på hans väst, och på huvudet hade han en mycket lågkullig hatt med breda brätten. Denne man presenterades för mr Pickwick såsom mr Pott, redaktör av Eatanswills Gazette. Efter några inledande anmärkningar vände sig mr Pott om mot mr Pickwick och sade i högtidlig ton:
»Den här striden väcker förmodligen stor uppmärksamhet i huvudstaden, sir?»
»Det tror jag visst att den gör», svarade mr Pickwick.
»Och jag har skäl att tro», sade mr Pott, i det han vände sig mot mr Perker för att söka bekräftelse av honom, »jag har skäl att tro, att min artikel för i lördags i en viss mån bidragit därtill.»
»Ja, det lider inte det minsta tvivel», sade den lille mannen.
»Pressen är en mäktig hävstång, sir», sade mr Pott.
Mr Pickwick skänkte denna sats sitt fulla bifall.
»Men jag hoppas, sir», sade Pott, »att jag aldrig riktat det ädla verktyg, som blivit anförtrott i min vård, mot det enskilda livets fridlysta sköte eller mot det enskilda ryktets ömma hjärta; jag hoppas, sir, att jag använt mina krafter till — till strävanden för — så ringa de måhända äro och så ringa jag medger dem vara — för att inskärpa dessa grundsatser — som — äro —»
Som utgivaren av Eatanswill-Gazetten tycktes vilja börja att sväva omkring, kom mr Pickwick honom till hjälp och sade:
»Ja, utan tvivel.»
»Men huru; sir», sade Pott, »tillåt att jag frågar er, såsom en opartisk man, därom — huru är den allmänna meningen i London i avseende på min strid med Independenten?»
»Utan tvivel i högsta grad spänd», tog mr Perker till orda med en slug blick, som sannolikt var helt tillfällig.
»Denna strid», sade Pott, »skall bli fortsatt så länge jag behåller hälsa och krafter och den smula talang varmed jag är utrustad. Från denna strid skall jag — om den än skulle komma att sätta sinnena i jäsning, väcka hat och förbittring i människornas hjärtan och göra dem oförmögna till att utöva sina dagliga plikter — från denna strid skall jag aldrig avstå förrän jag krossat Eatanswill-Independenten. Jag önskar, att Londons folk, ja, att folket i hela landet måtte få veta, att de kunna lita på mig, att jag inte ämnar svika dem och att jag är fast besluten att stå vid deras sida ända till mitt sista andetag.»
»Ert handlingssätt är högst ädelt, sir», sade mr Pickwick och fattade den högsinte Potts hand.
»Jag märker, sir, att ni är en man med förstånd och talang», sade mr Pott, nästan andlös av häftigheten i sin patriotiska förklaring; »det gläder mig utomordentligt att göra en sådan mans bekantskap.»
Samtalet kom in på svårigheten att få rum åt de fyra Pickwickarne.
»Jag har ett förslag att göra i det avseendet», sade mr Pott, »vilket, efter vad jag hoppas, skall kunna antagas. Det finns två sängar lediga i Påfågeln, och jag vågar på mrs Potts vägnar djärvt försäkra, att hon skall bli förtjust över att få hysa mr Pickwick och en av hans vänner, i fall de båda herrarna inte ha någonting emot att arrangera sig i Stadsvapnet så gott sig göra låter.»
Efter upprepat trugande å mr Potts sida och upprepade försäkringar från mr Pickwicks om att han för ingen del ville falla hans älskvärda hustru till besvär, blev det avgjort, att detta var det enda möjliga arrangemanget som kunde åstadkommas. Det blev således antaget, och sedan vännerna hade ätit tillsammans på Stadsvapnet, skildes de åt, i det att mr Tupman och mr Snodgrass begåvo sig till Påfågeln, och mr Pickwick och mr Winkle förfogade sig till mr Potts bostad med det avtal, att de alla skulle infinna sig den följande morgonen på Stadsvapnet och deltaga i den välborne Samuel Slumkeys procession till valstället.
Mr Potts husliga krets inskränkte sig till honom själv och hans hustru. Alla män, vilka ett mäktigt snille upphöjt till en stolt och framstående plats i samhället, hava i allmänhet någon liten svaghet, som blir så mycket mera i ögonen fallande genom den motsats, som den bildar till deras karaktär över huvud taget.
»Min söta vän», sade mr Pott, »mr Pickwick, mr Pickwick från London.»
Mrs Pott mottog mr Pickwicks faderliga handtryckning med en förtjusande blidhet, och mr Winkle, som alls icke hade blivit nämnd, bugade sig och smög sig obemärkt bort i en mörk vrå.
»Kära Pott —», sade mrs Pott.
»Min ängel —»
»Så presentera då den andre herrn för mig!»
»Jag ber tusen gånger om ursäkt!» sade mr Pott. »Tillåt mig — mrs Pott, mr —»
»Winkle», sade mr Pickwick.
»Winkle», återtog mr Pott, och därmed var presentationsceremonien färdig.
Några timmar förflöto under angenämaste stämning och ett litet parti écarté.
Underrättelsen, att bordet var dukat, avbröt écartépartiet. Mrs Pott var i den förträffligaste stämning och vid det behagligaste lynne. Mr Winkle hade redan gjort betydliga framsteg i hennes ynnest, och hon drog icke i betänkande att anförtro honom att mr Pickwick var en »söt och rar gubbe». Dessa benämningar innehålla en förtrolighet i uttryckssättet, vilken endast få av dem, som äro förtroligt bekanta med denna jätteande, skulle ha vågat tillåta sig. Vi ha icke desto mindre bevarat dem, eftersom de innehålla ett både rörande och övertygande bevis på den aktning, han åtnjöt bland alla samhällsklasser, och den lätthet, varmed han banade sig väg till deras hjärtan och känslor.
Det var sent på aftonen — långt efter sedan mr Tupman och mr Snodgrass hade fallit i sömn i Påfågelns innersta lönnkamrar — då de båda vännerna begåvo sig till vila. Sömnen bemäktigade sig snart mr Winkles sinnen; men hans känslor hade blivit eldade och hans beundran väckt, och i flera timmar efter sedan sömnen hade gjort honom känslolös för jordiska ting, framställde sig den intagande mrs Potts ansikte och gestalt oupphörligt för hans vitt svävande fantasi.
Det larm och det tumult, som inledde morgonen, voro tillräckliga till att från även den mest romantiske drömmares hjärna förjaga alla andra föreställningar än de, som stodo i omedelbar förbindelse med det förestående valet. Trumvirvlar, horn- och trumpetstötar, hästtramp och rop av människoröster genljödo från den ena gatan till den andra allt ifrån den tidigaste morgongryningen, och några tillfälliga sammandrabbningar mellan de båda partiernas tiraljörer upplivade förberedelserna och åstadkom en behaglig omväxling i deras fysionomi.
När mr Pickwick kom ned i salen, fann han frukostbordet dukat och familjen redan samlad. Måltiden var snart expedierad, och samtliga herrarnes hattar utstyrdes nu med en ofantligt stor blå bandros, som mrs Pott hade förfärdigat med sina egna vackra händer, och då mr Winkle hade åtagit sig att föra denna dam upp på taket till ett hus strax invid valtribunen, begåvo sig mr Pickwick och mr Pott allena till Stadsvapnet, från vars bakre fönster en medlem av mr Slumkeys kommitte tilltalade sex små pojkar och en liten flicka, vilka han vid varannan mening hedrade med den imponerande titeln av »Män av Eatanswill», varåt de nämnda sex pojkarne hurrade obegripligt.
Stallgården visade otvetydiga tecken till de Blå's glans och styrka. Där var en ordentlig här av blå fanor, några med en, andra med två stänger och bärande lämpliga valspråk i gyllene, fyra fot höga bokstäver av motsvarande tjocklek. Där var en stor musikkår av trumpetare, basunblåsare och trumslagare, uppställda fyra man i ledet och som ärligt förtjänade sina penningar, om människor någonsin gjort det — i synnerhet trumslagarna, som voro mycket muskelstarka. Där funnos avdelningar av konstaplar med blå skärp, och en skara valmän med blå kokarder. Där voro valmän till häst och valmän till fots. Där var en öppen, fyrspänd Wienervagn åt den välborne Samuel Slumkey, och där voro fyra tvåspända vagnar åt hans vänner och gynnare; och fanorna rasslade, och musiken spelade, och konstaplarna svuro, och de tjugu kommittéledamöterna grälade, och mobben skrek, och hästarna stegrade sig, och postiljonerna svettades, och allt och alla, som funnos där, var till särskilt bruk, behov, heder och ära för den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall, en av kandidaterna för representerandet av valdistriktet Eatanswill i underhuset uti det förenade konungarikets parlament.
Ljudliga och långvariga blevo hurraropen, och väldigt rasslades det med en av de blå fanorna, som hade »Pressfrihet» till inskrift, då folkmassan upptäckte mr Potts rödgula huvud uppe i ett av fönstren, och förfärlig blev hänförelsen, då den välborne Samuel Slumkey själv, utstyrd i kragstövlar och blå halsduk, trädde fram, fattade bemälde Potts hand och med melodramatiska åthävor för massan där nedanför visade sin outplånliga tacksamhet med Eatanswill-Gazetten.
»Är allting färdigt?» frågade den välborne Samuel Slumkey mr Perker.
»Ja, alltsammans, bäste sir», var den lille mannens svar.
»Jag vill hoppas att ingenting blivit glömt?» sade den välborne Samuel Slumkey.
»Ingenting har blivit försummat, bäste sir, inte det ringaste. Nere vid porten stå tjugu tvättade karlar, som ni kan taga hand om, och så stå där även sex lindebarn, vilka ni kan klappa på huvudet och om vilkas ålder ni kan fråga; ni måste nödvändigt förfråga er rörande barnen, min bäste sir; sådant gör alltid en ypperlig verkan.»
»Det skall jag inte glömma», sade den välborne Samuel Slumkey.
»Och kanske, bäste sir», sade den försiktige lille mannen, »kanske skulle ni kunna — jag vill inte påstå att det är nödvändigt, men om ni kunde förmå er att kyssa ett av barnen, så skulle det göra ett utomordentligt stort intryck på massan.»
»Skulle det inte ha samma goda verkan, om det gjordes av den som föreslår och understödjer min kandidatur?» frågade den välborne Samuel Slumkey.
»Det tror jag knappast», svarade agenten; »men om ni gör det själv, bäste sir, så kommer ni därigenom att göra er i hög grad populär.»
»Nåväl», sade den välborne Samuel Slumkey, »då får det väl lov att ske då!»
»Ställ upp tåget!» ropade de tjugu kommitté-ledamöterna.
Under den församlade människomassans jubelrop intogo presidenterna, konstaplarna, kommitté-ledamöterna, valmännen, ryttarne och vagnarna sina platser; alla de tvåspända vagnarna voro fullproppade med så många herrar som kunde få plats att stå upprätt i dem, och i den, som var bestämd för mr Perker, befann sig tillika mr Pickwick, mr Tupman och mr Snodgrass, utom ett halvt dussin ledamöter av kommittén.
Det var ett ögonblick av den mest oroliga väntan, då tåget dröjde för att låta den välborne Samuel Slumkey stiga upp i sin vagn. Plötsligt uppstämde massan ett väldigt hurrarop.
»Nu har han skakat hand med karlarne!» utbrast den lille agenten.
Ett nytt hurrarop, ännu väldigare än det förra.
»Han har klappat barnen på huvudet!» sade mr Perker, skälvande av oro.
Ett dånande bifall sönderslet luften.
»Han har kysst ett av dem!» utropade den lille mannen förtjust.
Ett nytt bifallsrop.
»Han har kysst ett till!» framstammade den ivrige agenten.
Ett tredje rop.
»Han har kysst dem allesammans!» skrek den entusiastiske lille herrn. Och under folkmassans dövande rop satte sig tåget i rörelse.
Huru eller på vad sätt det blandades tillsammans med det andra tåget, och huru det befriades från den därav uppstående förvirringen, är mera än vi kunna åtaga oss att beskriva, så mycket mera som mr Pickwicks hatt strax i början nedtrycktes över hans ögon, näsa och mun genom ett slag med en brun fanstång. Han beskriver huru han, då han fick se en skymt av skådeplatsen, fann sig omringad från alla sidor av förbittrade ansikten, ett ofantlig dammoln och en tät hop av stridande. Han skildrar vidare huru han blev stött ut ur vagnen av någon osynlig makt och kom att personligen deltaga i en knytnävsstrid, men med vilken, huru eller varför, är det honom omöjligt att säga. Därpå märkte han, att han trängdes upp för en trappa av de bakom honom varande personerna, och då han fick av sig sin hatt, fann han sig omgiven av sina vänner mittför vänstra sidan av valtribunen. Den högra var förbehållen åt det bruna partiet, och mitten åt mären och hans betjänter, av vilka en, den tjocke utroparen i Eatanswill, ringde med en ofantlig klocka för att påbjuda tystnad, medan mr Horatio Fizkin och den välborne Samuel Slumkey med handen på hjärtat och med utomordentlig vänlighet bugade sig för det upprörda hav av huvuden, som översvämmade den öppna platsen där framför, och varifrån uppsteg ett oväder av tjut, skrik och skrän, som skulle ha gjort en jordbävning all ära.
»Se där är Winkle!» sade mr Tupman och ryckte sin vän i armen.
»Var?» frågade mr Pickwick och satte på sig sina glasögon, vilka han lyckligtvis hittills hade låtit ligga i fickan.
»Där!» sade mr Tupman. »På taket till det där huset!»
Och ganska riktigt, uppe i en takränna av bly till ett hus med tegeltak sutto mr Winkle och mrs Pott mycket bekvämt på ett par stolar och viftade med sina näsdukar såsom tecken till igenkännande — en artighet, vilken mr Pickwick besvarade med att kyssa på fingret åt damen.
»Påbjud tystnad, Whiffin!» sade mären med en mot hans upphöjda ställning svarande majestätisk min.
Enligt denna befallning uppförde utroparen ännu en konsert med klockan, varpå en gentleman bland hopen ropade: »Färska skorpor här!» vilket framkallade ett nytt skratt.
»Mina herrar», sade mären i den ljudligaste ton, vartill han kunde tvinga sin röst, »mina herrar, medväljare i valdistriktet Eatanswill! Vi ha kommit tillsammans i dag i ändamål att välja en representant i stället för vår förra —»
Här avbröts mären av en stämma i hopen.
»Hurra för mären!» ropade denna röst. »Och måtte han aldrig överge spik- och gryt-affären, som han förtjänat sina pengar på!»
Denna hänsyftning på talarens borgerliga yrke mottogs med en storm av förtjusning, vilken i förening med ett klockackompanjemang gjorde det omöjligt att höra återstoden av hans tal, med undantag av slutmeningen, varuti han tackade församlingen för den tålmodiga uppmärksamhet, varmed den hade hört honom till slut — en tacksamhetsbetygelse, som framkallade ännu ett utbrott av munterhet för ungefär en fjärdedels timmes tid.
Därpå utbad sig en lång, mager herre med en mycket styv, vit halsduk, sedan han flera gånger av folkmassan blivit uppmanad att skicka hem en pojke för att höra efter om han inte hade glömt sitt målföre under huvudkudden, tillåtelse att nämna en duglig och lämplig person till att representera dem i parlamentet. Och då han hade sagt, att denne person var Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Logde, strax invid Eatanswill, började Fizkinarne till att klappa händerna, och Slumkeyiterna till att tjuta så länge och så högljutt, att både han och understödjaren gärna kunde ha sjungit komiska sånger i stället för att tala, utan att någon skulle ha kunnat höra det.
Därpå framställde sig Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge, strax invid Eatanswill, i avsikt att tala till valmännen; men han hade icke väl börjat därmed, förrän de av den välborne Samuel Slumkey hyrda musikanterna även började att spela med en kraft, i jämförelse varmed deras styrka på morgonen endast var en obetydlighet, till gengäld varför den bruna hopen bearbetade huvudena och ryggtavlorna på den blå hopen, varefter den blå hopen sökte att göra sig av med sina högst obehagliga grannar i den bruna hopen, och nu följde ett uppträde av knuffande och brottande, varåt vi icke kunna göra något mera än mären kunde, ehuru han utdelade stränga order åt tolv konstaplar att gripa huvudanstiftarna, vilka väl kunde belöpa sig till tvåhundrafemtio eller så omkring. Över allt detta oväsen blev Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge, och hans vänner allt mera förbittrade, till dess slutligen besagde Fizkin, esq., bad att få fråga sin motståndare, den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall, om den där musiken spelade med hans samtycke, och då den välborne Samuel Slumkey vägrade att besvara denna fråga, skakade Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge, sin knutna hand under näsan på den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall, varpå denne senare, vars blod råkat i kokning, utmanade Horatio Fizkin, esq., till en strid på liv och död. Vid denna kränkning av alla ordningsregler och prejudikat, påbjöd mären en ny fantasi på klockan och förklarade, att han skulle kalla både Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge och den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall inför rätta och förplikta dem att hålla fred. Till följd av denna förfärliga förklaring lade sig de båda kandidaternas understödjare emellan, och sedan båda parternas vänner hade grälat parvis i tre kvarts timme, rörde Horatio Fizkin, esq., vid sin hatt för den välborne Samuel Slumkey, och den välborne Samuel Slumkey rörde därefter vid sin hatt för Horatio Fizkin, esq., och musiken tystnade, massan blev till en del lugnad, och Horatio Fizkin, esq., fick tillåtelse att fortsätta sitt tal.
Ehuru de båda kandidaternas tal i varje annat avseende voro olika, ägnade de likväl båda Eatanswills valmäns förtjänster och höga värde en vacker hyllning. Vardera uttalade såsom sin åsikt, att mera självständiga, mera upplysta, mera av allmänanda livade, mera högsinnade, mera oegennyttiga människor, än de, som hade lovat att rösta för honom, funnos icke på jorden; vardera fällde även några otydliga vinkar om sin misstanke, att motpartens valmän voro bekajade med vissa fula och ruskiga svagheter, som gjorde dem oskickliga till att uppfylla de viktiga plikter, som ålågo dem. Fizkin förklarade sig färdig att göra allt vad man önskade att han skulle göra. Slumkey sade, att han var fast besluten att icke göra annat än vad man önskade att han skulle göra. Båda sade, att Eatanswills handel, fabriker och välstånd ständigt skulle vara deras hjärtan dyrbarare än något annat jordiskt föremål, och vardera av dem såg sig i stånd att med den livligaste övertygelse förklara, att han vore den man som skulle komma att bli vald.
Det skred nu till uppsträckning av händer, och mären förklarade sig till fördel för den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall; men nu begärde Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge, skriftlig omröstning, som även företogs. Därpå voterades en tacksägelse till mären för hans skickliga ledning av valhandlingarna, för vilken tacksägelse mären pliktskyldigast tackade. Processionen ordnade sig nu åter, vagnarna rullade långsamt framåt genom människomassan, och dennas medlemmar skreko och hurrade efter dem, allt efter som deras känslor eller nycker ingåvo dem.
Under den skriftliga omröstningen befann sig staden hela tiden i en oavbruten, feberaktig spänning. Ett mycket litet antal valmän avgåvo sina röster först den allra sista dagen. De voro beräknande och betänksamma personer, som ännu icke hade blivit övertygade av någotdera partiets skäl och grunder, ehuru de ofta hade haft konferenser med dem. En timme före omröstningens slut utbad sig mr Perker äran av en hemlig sammankomst med dessa upplysta, dessa ädla, dessa sant patriotiska medborgare. Hans skäl och grunder voro korta, men tillfredsställande. De begåvo sig alla på en gång till valprotokollet, och då de hade förklarat på vilken de röstade, var den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall på samma gång förklarad för vald.