←  ELVTE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

TOLVTE KAPITLET.
TRETTONDE KAPITLET.  →


[ 122-123 ]

TOLVTE KAPITLET

BESKRIVER ETT MYCKET VIKTIGT STEG Å MR PICKWICKS SIDA, SOM GÖR EPOK ICKE BLOTT I HANS LIV, UTAN ÄVEN I DENNA HISTORIA


Mr Pickwicks rum vid Goswell-street, ehuru tämligen inskränkta till antalet, voro icke allenast av ett särdeles nätt och trevligt slag, utan även synnerligen ägnade till bostad åt en man med hans snille och observationsförmåga. Hans salong låg i första våningen utåt gatan, och hans sängkammare, som låg i andra våningen, hade ävenledes utsikt åt gatan, så att han, antingen han satt vid sitt skrivbord i salongen eller stod framför toalettspegeln i sängkammaren, ständigt hade ett lika gott tillfälle att betrakta människonaturen i alla de talrika faser den erbjuder på denna icke mera folkrika än folkliga gata. Hans värdinna, mrs Bardell — änkan och enda arvtagerskan efter en avliden tulltjänsteman — var en intagande kvinna med livliga fasoner och ett behagligt yttre samt begåvad med ett medfött anlag för kokkonst, som studier och en lång övning utvecklat till en ovanlig talang. Det fanns varken barn, tjänare eller höns i huset. De enda personer som för övrigt bodde i huset voro en stor karl och en liten gosse; den förstnämnde var mrs Bardells hyresgäst, den senare hennes avkomma.

För var och en, som kände till de nu beskrivna husliga förhållandena och på samma gång var förtrogen med mr Pickwicks beundranvärda lugn och självbehärskning, skulle hans utseende och sätt på morgonen före den dag, till vilken resan till Eatanswill hade blivit utsatt, ha förefallit i hög grad hemlighetsfulla och oförklarliga. Han gick fram och tillbaka i rummet med hastiga steg, stack för var tredje minut huvudet ut genom fönstret, såg oupphörligen på sin klocka och visade många andra tecken till otålighet, som voro högst ovanliga hos honom. Det var tydligt att han hade någonting synnerligen viktigt i sinnet, men vad detta någonting var, hade icke ens själva mrs Bardell varit i stånd att upptäcka.

»Mrs Bardell», sade mr Pickwick slutligen, då denna älskvärda kvinna närmade sig slutet av en förlängd damning av rummet.

[ 124-125 ]»Sir», sade mrs Bardell.

»Er lilla gosse har varit bra länge borta.»

»Ja, det är ett gott stycke väg till Southwark, sir», invände mrs Bardell.

»Ja, det är sant», sade mr Pickwick, »så är det verkligen.»

Mr Pickwick återföll till sin förra tystnad, och mrs Bardell återtog sin damning.

»Mrs Bardell», sade mr Pickwick efter några minuters förlopp.

»Sir», sade mrs Bardell ånyo.

»Tror ni att det är mycket dyrare att underhålla två personer än en?»

»Åh kors, mr Pickwick!» sade mrs Bardell och rodnade ända upp till remsan på sin mössa, då hon tyckte sig se ett slags äktenskaplig blinkning i sin hyresgästs ogon. »Å, kors, mr Pickwick, vilken besynnerlig fråga!»

»Ja, men vad säger ni?» frågade mr Pickwick.

»Det beror på —», sade mrs Bardell och förde dammborsten helt nära mr Pickwicks armbåge, som var stödd mot bordet; »det beror till en god del på personerna, förstår ni, mr Pickwick; och om det är en sparsam person som förstår att ta vara på smulorna, sir.»

»Ja, det är ganska sant», sade mr Pickwick; »men den person jag har i siktet (här såg han skarpt på mrs Bardell) har, efter vad jag tror, just dessa egenskaper samt dessutom en icke ringa världskännedom och en god del klokhet och skarpsinne, mrs Bardell, som torde kunna bli mig till ganska stor nytta.»

»Å, kors, mr Pickwick!» sade mrs Bardell, i det rodnaden åter steg upp till hennes mössremsa.

»Ja, jag tror det verkligen», sade mr Pickwick, som blev helt energisk, såsom hans vana var, då han talade om något ämne som intresserade honom. »Det tror jag verkligen, och för att säga er sanningen, mrs Bardell, så har jag redan fattat mitt beslut.»

»Å, kors i Herrans namn, Sir!» utbrast mrs Bardell.

»Ni torde kanske tycka att det är besynnerligt», sade den vänlige mr Pickwick med en godlynt blick på värdinnan, »att jag icke frågat er till råds i detta ämne och aldrig ens omnämnt det förr än jag skickade er lilla gosse i dag på morgonen — vasa?»

Mrs Bardell kunde endast svara med en blick. Hon hade länge dyrkat mr Pickwick på avstånd; men nu såg hon sig plötsligt upplyftad till en höjd; dit hennes vildaste och mest utsvävande förhoppningar aldrig hade vågat syfta. Mr Pickwick ämnade fria — hade tydligen bestämt sig därför på förhand — hade skickat hennes lilla gosse till Southwark för att få honom ur vägen — huru omtänksamt — huru taktfullt!

»Nå!» sade mr Pickwick, »vad tänker ni om saken?»

»Åh, mr Pickwick», sade mrs Bardell, darrande av rörelse, ni är alltför god, sir!»

»Det kommer att bespara er åtskilligt besvär, inte sant?» sade mr Pickwick.

»Åh, jag har aldrig frågat efter besväret, sir», svarade mrs Bardell, och naturligtvis skulle jag göra mig mera besvär med att behaga er då än någonsin förr; men det är bra snällt av er, mr Pickwick, att hysa så mycken omtanke för min ensamhet.»

»Ja visst ja», sade mr Pickwick; »det hade jag sannerligen inte kommit att tänka på. Då jag är i staden, skall ni alltid ha någon som sitter hos er. Det är nog sant det.»

»Jag är säker om att jag kommer att bli bra lycklig», sade mrs Bardell.

»Och er lilla gosse —», sade mr Pickwick.

»Gud signe honom!» inföll mrs Bardell med en moderlig suck.

»Även han kommer att få ett sällskap», återtog mr Pickwick, »en glad och trevlig lekkamrat, som säkert kommer att lära honom flera muntra puts på en vecka än han annars skulle lära sig på ett helt år.»

Och mr Pickwick log milt.

»Ack, ni älskade —», sade mrs Bardell.

Mr Pickwick studsade.

»Ack, ni älskade, goda, glada själ!» sade mrs Bardell, reste sig utan vidare omständigheter upp från sin stol och slog sina armar kring mr Pickwicks hals, med en katarakt av tårar och en chorus av snyftningar.

»Åh, Gud bevars!» utbrast den förbluffade mr Pickwick. — »Mrs Bardell, min goda kvinna! — bevars, vilken situation! — jag ber er betänka! — för all del, mrs Bardell — om någon skulle komma —»

»Åh, låt dem komma!» ropade mr Bardell i vild yra. »Jag skall aldrig lämna er — goda, dyra, älskade själ!» och med dessa ord tryckte hon sig ännu hårdare intill honom.

»Åh, Gud tröste mig!» sade mr Pickwick och kämpade manligen. »Jag hör någon komma uppför trapporna. För all del, tag då ert förnuft till fånga!»

[ 126-127 ]Men böner och förmaningar uträttade lika litet, ty mrs Bardell hade svimmat i mr Pickwicks armar, och innan han fick tid att sätta henne ned i en stol, trädde unge herr Bardell in i rummet, förande in mr Tupman, mr Winkle och mr Snodgrass.

Mr Pickwick förmådde varken röra sig eller säga ett ord. Han stod där med sin älskliga börda i sina armar, stirrande själlöst på sina vänners ansikten, utan ringaste försök till igenkännande eller förklaring. De i sin tur stirrade på honom och unge herr Bardell stirrade i sin tur på allesammans.

Pickwickarnes förvåning var så utomordentlig, och mr Pickwicks förvirring så ytterlig, att de möjligen hade kunnat förbliva i samma inbördes ställning, till dess damen återfått sina för ögonblicket flydda sinnen, om icke ett det vackraste och mest rörande uttryck av sonlig ömhet å den lille herr Bardells sida hade kommit emellan och gjort slag i saken. Klädd i en tätt åtsittande dräkt av korderoj, prydd med mässingsknappar av högst betydligt omfång, stod han först vid dörren förvånad och tveksam; men så småningom genomträngdes hans tämligen ensidigt utvecklade själ av det intryck, att hans mor måste ha lidit någon kroppslig skada, och anseende mr Pickwick vara angriparen, gav han till ett förfärligt och knappt mänskligt tjut, rusade framåt med sänkt huvud och började angripa denne odödliga gentleman i rygg och ben med sådana slag och nypningar, varav styrkan i hans arm och häftigheten i hans sinnesuppbrusning gjorde honom mäktig.

»Tag bort den här lilla kanaljen!» sade den förtvivlade mr Pickwick — »han är galen!»

»Vad är det som står på här?» sade de tre med tunghäfta slagne Pickwickarne.

»Det vet jag inte», svarade mr Pickwick snäsigt. »Tag bort pojken!» — (Mr Winkle bar nu den intressanta pojken, som skrek och sprattlade av alla krafter, bort till andra ändan av rummet.) — »Hjälp mig nu att leda den här kvinnan utför trappan.»

»Åh, jag mår bättre nu!» sade mrs Bardell med matt röst.

»Låt mig leda er utför trappan», sade den ständigt ridderlige mr Tupman.

»Tack, sir — tack!» stammade mrs Bardell hysteriskt, och så leddes hon utför trappan, åtföljd av sin ömme son.

»Jag kan inte begripa —», sade mr Pickwick, då hans vän kom tillbaka —»jag kan inte begripa vad som kom åt kvinnan. Jag hade knappast nämnt för henne min avsikt att taga en betjänt i min tjänst, så föll hon i den besynnerliga paroxysm, varuti ni funno henne. Högst besynnerligt!»

»Ja, sannerligen högst besynnerligt!» sade de tre vännerna.

»Försatte mig i en högst löjlig belägenhet», fortfor mr Pickwick.

»Ja, sannerligen högst löjlig!» svarade hans följeslagare, varpå de hostade sakta och betraktade varandra med tveksamma miner.

Detta beteende undgick icke mr Pickwick. Han märkte deras klentrogenhet. De misstänkte honom tydligen.

»Det står en karl ute i förstugan», sade mr Tupman.

»Det är karlen, om vilken jag talat med er», svarade mr Pickwick. »Jag skickade bud till Southwark efter honom i morse. Var god och bed honom stiga in, Snodgrass.»

Mr Snodgrass efterkom uppmaningen, varpå mr Samuel Weller genast inställde sig.

»Ni kommer väl ihåg mig?» sade mr Pickwick.

»Skulle tro det», svarade Samuel med en beskyddande blinkning. »Lustig historia den där; men han var er för slug, inte sant? Han hade allt räven bakom öronen, den där — vasa?»

»Ja, låt nu den där saken vara», sade mr Pickwick hastigt. »Jag har någonting annat att tala med er om. Sitt ned.»

»För det första, fortsatte mr Pickwick, »önska vi att veta om ni har skäl att vara nöjd med er nuvarande kondition.»

»Innan jag svarar på den frågan, go' herrar», svarade mr Weller, »skulle jag för det första gärna vilja veta, om ni har lust att skaffa mig en bättre.»

En solstråle av kärleksfull välvilja spelade på mr Pickwicks anlete, i det han sade:

»Jag har halvt beslutit att själv taga er i min tjänst.»

»Åh, verkligen?» sade Sam.

Mr Pickwick nickade jakande.

»Lön?» frågade Sam.

»Tolv pund om året», svarade mr Pickwick.

»Kläder?»

»Två omgångar.»

»Syssla?»

»Att passa upp mig och resa med de här herrarna.»

[ 128-129 ]»Ned med plakatet!» sade Sam eftertryckligt. »Jag är uthyrd åt en ogift herre, och priset är uppgjort.»

»Ni antager platsen?» frågade mr Pickwick.

»Ja visst», svarade Sam. »Om kläderna passa mig lika bra som platsen, så äro de inte att klaga på.»

»Kan ni komma i afton?»

»Jag tar på mig kläderna tvärt, om de äro här», sade Sam helt livligt.

»Kom i afton klockan åtta», sade mr Pickwick, »och om betyget är tillfredsställande, så ska kläderna nog komma.»

Med den fasthet och energi, som vore ett utmärkande drag icke blott för denne utomordentlige mans offentliga företag, utan även i alla hans enskilda handlingar, förde han genast sin nya tjänare till ett av dessa bekväma magasin, där nya och begagnade manskläder äro till salu och där man slipper den besvärliga och obekväma formaliteten att taga mått; och innan sängdags var mr Weller försedd med en grå frack med »P.-K.»-knappar, en svart hatt med kokard, en rödrandig väst, ljusa knäbyxor med damasker och en mängd andra förnödenheter, alltför talrika för att här kunna uppräknas.

»Nå», sade denne plötsligt förvandlade individ, i det han den följande morgonen tog plats utanpå Eatanswilldiligensen, »jag skulle allt bra gärna vilja veta, om jag ska betyda en lakej, en ridknekt, en jägare eller en fröhandlare. Jag ser ut som en blandning av litet var av de där. Men det är detsamma; det är en förändring av luft, mycket att se och litet att göra, och allt det där passar mig ypperligt; och därför säger jag: hurra för Pickwickarna!»