Pickwick-klubben/Kapitel 17

←  SEXTONDE KAPITLET.

Pickwick-klubbens efterlämnade papper av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman SJUTTONDE KAPITLET.

ADERTONDE KAPITLET.  →

SJUTTONDE KAPITLET.

SOM VISAR ATT ETT ANFALL AV GIKT I VISSA FALL VERKAR SOM EN SPORRE ÅT UPPFINNINGSANDEN

Ehuru mr Pickwicks hälsa var i stånd att uthärda en hel hop mödor och ansträngningar, kunde den likväl icke motstå en sådan förening av anfall, som han hade varit underkastad den där minnesvärda, i förra kapitlet omnämnda natten. Operationen att bliva tvättad i nattluften och därpå torkad i ett täppt skåp är lika farlig som den är egendomlig. Mr Pickwick måste intaga sängen under ett anfall av reumatism.

Men ehuru denne store mans kroppsliga krafter på detta sätt voro försvagade, behöllo hans själsgåvor likväl sin ursprungliga styrka. Hans livsandar voro spänstiga, hans goda lynne hade återkommit; till och med förtreten över det nyligen genomgångna äventyret var försvunnen ur hans själ, och han kunde utan harm och förlägenhet instämma i det hjärtliga skratt, som varje hänsyftning därpå framkallade hos mr Wardle. Men detta var icke allt. Under de två dagar mr Pickwick var fängslad vid sängen, var Sam ständigt hos honom. Den första dagen sökte han att roa sin herre med anekdoter och samtal; den andra dagen begärde mr Pickwick sin skrivpulpet, penna och bläck och var ivrigt sysselsatt under hela dagen. Den tredje dagen kunde han vara uppe och skickade sin betjänt till mr Wardle och mr Trundle med den hälsning, att i händelse de ville dricka sitt vin hos honom denna afton, skulle det vara honom ett stort nöje. Bjudningen antogs med största beredvillighet, och då de sutto vid vinet, tog mr Pickwick icke utan en viss rodnad, fram följande lilla berättelse, vilken han under sin opasslighet hade »redigerat» efter sina anteckningar av mr Wellers okonstlade meddelanden.

Klockaren. — En berättelse om trogen kärlek

»Uti en helt liten landsortsstad, tämligen långt från London, levde en gång en liten man vid namn Nathaniel Pipkin, som var klockare i den lilla staden och bodde i ett litet hus vid den lilla storgatan, inom tio minuters väg från den lilla kyrkan, och varje dag, från klockan nio till fyra, sågs bibringa de små gossarna en smula undervisning. Nathaniel Pipkin var en fredlig, stillsam, godmodig varelse med en uppåtvänd näsa och tämligen inåtvända ben, ett litet skelande i blicken och haltande i gången; och han delade sin tid mellan kyrkan och sin skola, i den fasta övertygelse, att det icke på hela jorden fanns en man med så gott huvud som prästen, ett så imponerande rum som sakristian eller en så väl ordnad undervisningsanstalt som hans egen. En gång, och endast en gång i sitt liv, hade Nathaniel Pipkin sett en biskop, en verklig biskop, med armarna i pösärmar, och huvudet i en peruk. Han hade sett honom gå och hört honom tala vid en konfirmation, vid vilket viktiga tillfälle Nathaniel Pipkin blev till den grad överväldigad av vördnad och bävan, då bemälde biskop lade sin hand på hans huvud, att han bokstavligen svimmade och måste bäras ut ur kyrkan av kyrkvaktaren.

»Detta var en stor händelse, en förfärlig storm i Nathaniel Pipkins liv, och det var nästan den enda som någonsin hade krusat hans lugna tillvaros jämna ström, till dess han en vacker eftermiddag i ett anfall av tankspriddhet händelsevis kom att lyfta sina ögon upp från den tavla, varpå han skrev någon förfärligt svår uppgift i addition i brutna tal, som skulle lösas av en vanartig pojkbyting, och därvid plötsligt fäste dem på ett blomstrande anlete, som tillhörde Maria Lobbs, enda dottern till gamle Lobbs, den store sadelmakaren på andra sidan om gatan. Nu hade mr Pipkins ögon mången gång och ofta förut vilat på Maria Lobbs vackra ansikte både i kyrkan och annorstädes; men Maria Lobbs ögon hade aldrig sett så klara, och hennes kinder aldrig så blomstrande ut som just vid detta tillfälle. Icke underligt således, att Nathaniel Pipkin icke var i stånd att vände sina ögon från miss Lobbs ansikte. Icke underligt således, att miss Lobbs, då hon märkte att en ung man stirrade på henne, drog huvudet tillbaka från fönstret, varigenom hon hade tittat ut, stängde det och fällde ned rullgardinen; icke underligt således, att Nathaniel Pipkin i nästa ögonblick kastade sig över den där unga vanartiga pojklymmeln och luvade honom och plaggade honom av hjärtans lust. Allt detta var högst naturligt, och det finns däruti alldeles ingenting att förundra sig över.

»Men vad som är att förundra sig över, är att en person med mr Nathaniel Pipkins blyga och tillbakadragna lynne samt i högsta grad inskränkta inkomster kunde från denna dag hava vågat att trakta efter den morske, gamle Lobbs enda dotters hand och hjärta — gamle Lobbs', den store sadelmakaren, som kunde ha köpt hela byn med ett enda penndrag, utan att därför ha märkt något hål i sin kassa. Jag upprepar ännu en gång, att det är en anledning till djup förvåning och innerlig förundran, att Nathaniel Pipkin kunde ha den förmätenheten att kasta sina ögon i denna riktning; men kärleken är blind och Nathaniel skelade en smula, och det är möjligt att båda dessa saker i förening hindrade honom att se saken i dess rätta ljus.

»Nåväl, den ena dagen efter den andra, då skoltimmen var slut och gossarne voro gångna, satte sig Nathaniel Pipkin ned vid fönstret och kastade, medan han låtsade som om han läste i en bok, sidoblickar bort över gatan för att se efter Maria Lobbs klara ögon, och han hade icke suttit så särdeles många dagar, förrän de klara ögonen visade sig i ett vindsfönster, synbarligen även ivrigt sysselsatta med att läsa. Slutligen hade Nathaniel Pipkin en dag, då han visste att gamle Lobbs var ute, den djärvheten att kyssa på fingret åt Maria Lobbs, och i stället för att stänga fönstret och fälla ned rullgardinen, kysste Maria Lobbs på sitt finger åt honom och log, varpå Nathaniel Pipkin beslöt att, komma vad det ville, utan vidare dröjsmål yppa sina känslors tillstånd.

»Nathanael Pipkins hjärta klappade häftigt, då han en sommarafton såg sin själs utvalda och hennes kusin Kate några hundra steg framför sig på det samma fält, där han mången gång hade strövat omkring ända till sängdags och grubblat över Maria Lobbs' skönhet. Men ehuru han då ofta hade tänkt sig huru raskt han skulle skynda fram till Maria Lobbs och bekänna för henne sin lidelse, i fall han bara lyckades att träffa henne, kände han likväl nu, då han oförmodat fick se henne, att allt blodet i hans ådror steg upp i hans ansikte, uppenbarligen till stor nackdel för hans ben, vilka, berövade sin vanliga andel därav, började att skälva under honom. När de båda flickorna stannade för att plocka en åkerblomma eller lyssna till en fågels kvitter, stannade även Nathaniel Pipkin och låtsade som om han vore försjunken i betraktelser, vilket han i själva verket även var. Så kunde de ha fortfarit till dessa mörkret hindrat det, om icke Kate skälmaktigt hade sett sig om och uppmuntrande vinkat Nathaniel närmare. Det låg något oemotståndligt i Kates väsende, varför Nathaniel Pipkin även lydde uppmaningen, och efter en hel hop rodnad å hans sida och ett oändligt skratt å den skalkaktiga lilla kusinens, föll Nathaniel Pipkin på knä i det daggiga gräset och förklarade sig fast besluten att ligga kvar där, till dess han tilläts att stiga upp såsom Maria Lobbs förklarade tillbedjare. Härvid genljöd Maria Lobbs muntra skratt genom den lugna aftonluften — likväl utan att synas störa den; det hade en så intagande klang — och den skälmska lilla kusinen skrattade ännu omåttligare än förut, och Nathaniel Pipkin rodnade starkare än någonsin. Men då Maria allt mera hårt ansattes av den kärlekskranke lille mannen, vände hon slutligen bort huvudet och viskade åt sin kusin, att hon skulle säga — åtminstone sade Kate det — att hon kände sig mycket hedrad av mr Pipkins anbud, att hennes far rådde över hennes hand och hjärta, men att ingen kunde vara känslolös för mr Pipkins förtjänster. Som allt detta sades med mycket allvar, och Nathaniel Pipkin följde Maria Lobbs hem och stred med henne om en avskedskyss, gick han till sängs som en lycklig människa och drömde hela natten i ända om huru han bevekte gamle Lobbs, öppnade järnskåpet och gifte sig med Maria.

»Den följande dagen såg Nathaniel Pipkin gamle Lobbs rida ut på sin grå klippare, och efter en mängd tecken från fönstret av den skälmska lilla kusinen, vilkas avsikt och betydelse han omöjligen kunde fatta, kom den knotiga lärpojken med de smala benen över till honom och sade, att hans mästare icke skulle komma hem på hela aftonen, och att damerna väntade mr Pipkin på te precis klockan sex.

»Det var ett mycket hyggligt litet sällskap, bestående av Maria Lobbs och hennes kusin Kate samt tre eller fyra ystra, godlynta och rosenkindade flickor. Det enda obehagliga i alltsammans var ännu en kusin till Maria Lobbs, en bror till Kate, vilken Maria kallade 'Henry', och som tycktes taga Maria Lobbs helt och hållet för sig själv vid ett hörn av bordet. Det är en vacker syn att se kärlek mellan släktingar, men den kan likväl stundom gå för långt, och Nathaniel Pipkin kunde icke kväva den tanken, att Maria Lobbs måste hålla särdeles mycket av sina släktingar, i fall hon ägnade dem alla samma uppmärksamhet som denna enda individ. Och då den skalkaktiga lilla kusinen efter teet föreslog, att man skulle leka blindbock, hände det sig så, huru det nu gick till, att Nathaniel Pipkin nästan alltid blev blindbock, och varje gång han lade sin hand på den manliga kusinen, kunde han vara säker om att Maria icke var långt borta. Och ehuru den skälmska lilla kusinen och de andra flickorna nöpo honom och ryckte honom i håret och sköto stolar i vägen för honom och gjorde alla möjliga skälmstycken, tycktes Maria Lobbs aldrig komma honom nära, och en gång kunde Nathaniel Pipkin ha svurit på, att han hörde ljudet av en kyss, åtföljt av en svag förebråelse från Maria Lobbs och ett halvkvävt skratt från hennes kvinnliga vänner. Allt detta var eget — mycket eget — och det är omöjligt att säga, vad Nathaniel Pipkin möjligen kunde ha gjort eller icke gjort av denna anledning, om icke hans tankar plötsligt hade blivit ledda i en annan riktning.

»Den omständighet, som ledde hans tankar i en ny riktning, var ett högljutt bultande på porten, och den person, som åstadkom detta högljudda bultande på porten var ingen annan än gamle Lobbs själv, som helt oförmodat hade kommit tillbaka och nu stod där och hamrade som en likkistsnickare; ty han längtade efter sin kvällsvard. Den knotige lärpojken med de smala benen hade icke väl meddelat detta oroande budskap, förrän flickorna trippade uppför trappan till Maria Lobbs sångkammare, och den manlige kusinen och Nathaniel Pipkin föstes in i var sitt skåp i salen, i brist på bättre gömställen; och då Maria Lobbs och den skälmska lilla kusinen hade stuvat undan dem och gjort rummet i ordning, öppnade de porten för gamle Lobbs, som fortfarit att bulta allt ifrån det han började.

»Nu var det olyckligtvis händelsen, att då gamle Lobbs var hungrig, var han förskräckligt butter och sur. Nathaniel Pipkin kunde höra honom morra likt en gammal bandhund, som har ont i halsen. Slutligen blev litet kvällsmat, som hade blivit uppvärmd, framsatt på bordet, varefter gamle Lobbs grep sig an av alla krafter; och sedan han inom en handvändning gjort rent hus, kysste han sin dotter och begärde sin pipa.

»Naturen hade ställt Nathaniel Pipkins knän mycket nära varandra; men då han hörde gamle Lobbs begära sin pipa, stötte de ihop, som om de ville krossa varandra till pulver; ty just i samma skåp, där han stod, hängde på en pinne en stor, silverbeslagen pipa med brunt skaft, Vilken pipa han själv under de sista fem åren hade regelbundet varje eftermiddag och afton sett i munnen på gamle Lobbs. De båda flickorna gingo ned efter pipan och upp efter pipan och över allt utom där de visste att pipan fanns, och gamle Lobbs stormade under tiden på det mest förskräckliga sätt. Slutligen tänkte han på skåpet och begav sig dit. Det tjänade till ingenting att en liten karl, sådan som Nathaniel Pipkin, höll i dörren invändigt, då en stor, stark karl, sådan som den gamle Lobbs drog i den utvändigt. Gamle Lobbs gjorde bara ett ryck, och upp flög den, uppenbarande Nathaniel Pipkin, som stod alldeles kapprak där inne och skälvde av fruktan från huvud till fot. O himmel! vilken förfärlig blick gamle Lobbs gav honom, i det han drog ut honom vid rockkragen och höll honom på en armslängds avstånd.

»“Hör nu, vad fan vill ni här?”, sade gamle Lobbs med en fruktansvärd stämma.

»Nathaniel Pipkin kunde icke giva något svar, och därför skakade gamle Lobbs honom fram och tillbaka under några minuter för att ordna hans tankar åt honom.

»“Vad vill ni här?” röt Lobbs. “Jag förmodar väl att ni kommit hit för min dotters skull!”

»Gamle Lobbs sade detta endast såsom ett hån, ty han trodde icke, att mänsklig oförsynthet kunde ha drivit Nathaniel Pipkin ända därhän. Man kan därför lätt tänka sig huru stor hans förbittring blev, då den stackars karlen svarade:

»“Ja, det har jag, mr Lobbs — jag kom hit för er dotters skull. Jag älskar henne, mr Lobbs.”

»“Huru, ni ömkliga, onosliga, lilla skurk,” stammade gamle Lobbs, alldeles förlamad av denna oförsynta bekännelse; “vad menar ni med det? Att säga mig det mitt i ansiktet! Fördöme mig, om jag inte stryper er!”

»Det är alldeles icke osannolikt att gamle Lobbs i sitt utomordentliga raseri skulle ha verkställt denna sin hotelse, om icke hans arm hade blivit hejdad av en högst oväntad syn, nämligen den manlige kusinen, som nu trädde ut ur sitt skåp, gick fram till gamle Lobbs och sade:

»“Jag kan inte tillåta, sir, att denna oskadliga person, som genom ett ystert infall av flickorna blivit inbjuden hit, på ett så ädelmodigt sätt tager på sig skulden för den förseelse (i fall det är en sådan), vartill jag gjort mig skyldig och som jag nu vill bekänna. Jag älskar er dotter, sir, och jag kom hit för att träffa henne.”

»Gamle Lobbs spärrade härvid upp sina ögon, men likväl icke mera än Nathaniel Pipkin.

»“Gjorde ni också?”, sade Lobbs, då han återfick så mycket anda, att han kunde tala.

»“Ja, det gjorde jag.”

»“Och jag förbjöd er för länge sedan detta hus!”

»“Ja, ni gjorde så; i annat fall skulle jag inte varit här i smyg i afton.”

»Det gör mig ont att behöva nedskriva det om gamle Lobbs, men jag tror, att han skulle ha slagit honom, om icke hans vackra dotter, med de klara ögonen simmande i tårar, hade hängt sig fast vid hans arm.

»“Häjda honom inte, Maria”, sade den unge mannen; “om han har lust att slå mig, så låt honom göra det. Jag skulle inte för alla världens skatter vilja kröka ett hår på hans huvud!”

»Den gamle mannen slog vid denna förebråelse ned ögonen, och de mötte hans dotters. Hon stack inställsamt sin arm genom den gamle mannens och viskade honom någonting i örat, och gamle Lobbs måtte göra vad han ville, så kunde han icke undgå att le, medan en tår på samma gång smög sig ned utför hans kind.

»Fem minuter därefter fördes flickorna ned från sängkammaren, under en hel hop fnissande och blyghet, och medan de unga gjorde sig riktigt glada, fick gamle Lobbs ned sin pipa och rökte den, och det var den märkvärdigaste omständighet med samma pipa, att det var den mest lugnande och behagliga han någonsin hade rökt.

»Nathaniel Pipkin fann det vara bäst att behålla sin hemlighet för sig själv och kom därigenom så småningom i stor ynnest hos gamle Lobbs, som i tidernas lopp lärde honom att röka med stor högtidlighet. Han övervann snart verkningarna av sin kärlek, ty vi finna hans namn i kyrkboken såsom vittne vid Maria Lobbs bröllop med sin kusin, och av andra dokument ser man vidare, att han på kvällen efter vigseln blivit inspärrad i byns arrest, därför att han i ett alldeles överlastat tillstånd hade gjort sig skyldig till åtskilliga vilda uppträden på öppen gata, varvid den knotiga lärpojken med de smala benen hade varit hans trofaste stallbroder och medhjälpare.»