Pickwick-klubben/Kapitel 16
| ← FEMTONDE KAPITLET. |
|
SJUTTONDE KAPITLET. → |
SEXTONDE KAPITLET.
ALLT FÖR FULLT AV ÄVENTYR FÖR ATT KUNNA I KORTHET BESKRIVAS.
Det finnes ingen månad under hela året, i vilken naturen
har ett vackrare utseende än i augusti. Våren har många
skönheter, och maj är en frisk och blomstrande månad, men
denna årstids behag förhöjas genom den motsats, de bilda
mot vintern. Augusti har ingen sådan fördel. Den
kommer medan man icke erinrar sig annat än en klar himmel,
gröna fält och doftande blommor — då minnet av snö, is
och kall blåst försvunnit lika fullständigt som de själva
försvunnit från jorden — men vilken angenäm årstid är den
icke detta oaktat! Trädgårdar och sädesfält genljuda av
arbetets sorl; träden böja sig under de rika klungor av
frukt, som nedtynga deras grenar till jorden, och säden,
som är uppsatt i vackra skylar eller svajar hit och dit för
varje vindfläkt, som far fram däröver, liksom om den
längtade efter lien, färgar landskapet med ett gyllene skimmer.
En mild mjukhet tyckes vila över jorden; årstidens
inflytande tyckes utsträcka sig till själva skrindan, vars
långsamma rörelse över den väl skurna åkern endast märkes av
ögat, utan att träffa örat med något skärande ljud.
Intrycket av en sådan scen som denna var icke förspillt på mr Pickwicks väldanade sinne. Fast i sitt beslut att blotta den nedrige Jingles verkliga karaktär, var helst han sökte verkställa sina skändliga planer, satt han till en början tyst och grubblande och övervägde, genom vilka medel han bäst skulle kunna uppnå sitt syfte. Så småningom vändes hans uppmärksamhet mer och mer på de honom omgivande föremålen, och slutligen kände han sig så upplivad av resan, som om denna blivit företagen av den angenämaste anledning i världen.
»Vacker utsikt, Sam!» sade mr Pickwick.
»Överträffar vida skorstenarna», svarade mr Weller och tog åt hatten.
»Du har väl knappast sett något annat än skorstenar och kalk och tegel i alla dina dagar, Sam?» sade mr Pickwick med ett leende.
»Jag har inte alltid varit borstare, sir», sade mr Weller med en skakning på huvudet. »Jag var en gång formanspojke.»
»När var det?» frågade mr Pickwick.
»Det var då jag kastades huvudstupa ut i världen för att hoppa bock över dess mödor och besvärligheter», svarade Sam. »Först kom jag i tjänst hos en forman, se'n blev jag springpojke och slutligen borstare. Nu är jag en herremans betjänt. Jag blir kanske själv en vacker dag en herre med en pipa i mun och ett lusthus bak i trädgården. Vem vet? Jag för min del skulle åtminstone inte bli överraskad om så skedde.»
»Du är minsann en riktig filosof, Sam!» sade mr Pickwick.
»Det ligger i släkten, skulle jag tro, sir», svarade mr Weller. »Far min själv är ett stycke ditåt. När styvmor min grälar på honom, så visslar han. Blir hon liksom en smula häftig och bryter sönder pipan, så går han ut och köper en ny. Nu börjar hon att skrika högt och får kramp och tocke där; men han sitter bara helt lugnt tills hon kommer sig igen. Är inte det filosofi, sir?»
»Åtminstone ett mycket gott surrogat därför», svarade mr Pickwick och skrattade. »Den måste ha länt dig till stor nytta under din kringflackande levnadsbana, Sam.»
»Nytta! Ja, det måtte väl ni säga, sir», utbrast Sam. »Se'n jag hade rymt bort från min första kondition, hade jag omöblerade rum i fjorton da'r.»
»Omöblerade rum?» frågade mr Pickwick.
»Ja, de torra valven under Waterloo-bron. Präktigt sovrum — bara tio minuters väg till alla de offentliga byggnaderna — det enda man kunde klaga på, var att lägenheten var en smula för luftig. Jag såg allt många underliga saker där.»
»Det vill jag tro», sade mr Pickwick med ett uttryck av betydlig nyfikenhet.
»Saker, sir», fortfor mr Weller, »som skulle gå rakt igenom ert välvilliga hjärta och komma ut på andra sidan. De värsta skälmarna ser man inte där; åhnej, de veta nog bättre än så. Unga tiggare, både gossar och flickor, som ännu inte haft framgång i yrket, söka stundom sitt tillhåll där; men i allmänhet är det utslitna, uthungrade och husvilla varelser som rulla ihop sig i de mörka vrårna på dessa ensliga ställen.
»Ursäkta sir», sade Sam, i det han plötsligt avbröt sitt livliga föredrag, »är det här Bury St. Edmunds?»
»Ja, det är det», svarade mr Pickwick.
Vagnen rullade genom de väl stenlagda gatorna i en vacker liten stad av blomstrande och vänligt utseende och höll utanför ett stort värdshus, som låg vid en bred, öppen gata, nästan mitt emot det gamla klostret.
»Och det här», sade Pickwick, i det han såg upp, »är Ängeln. Vi stiga av här, Sam; men vi måste vara försiktiga. Beställ ett enskilt rum och nämn inte mitt namn. Du förstår!»
»Klart som bläck, sir», svarade Weller med en slug blinkning, och sedan han dragit mr Pickwicks nattsäck upp ur baklådan, dit den i hast hade blivit kastad då de satte sig upp på diligensen i Eatanswill, försvann mr Weller för att uträtta sitt ärende. Ett enskilt rum var snart anskaffat, och mr Pickwick blev utan dröjsmål införd däruti.
"»Hör nu, Sam», sade mr Pickwick, »det första vi ha att göra är —»
»Att säga till om middagen, sir», inföll mr Weller. »Det är långt lidet, sir.»
»Ja, så är det verkligen», sade mr Pickwick i det han såg på sin klocka. »Du har rätt, Sam.»
»Och om jag finge råda, sir», tillade mr Weller, »skulle jag först ta mig en god natts sömn efteråt och inte börja höra mig om efter det där andra förrän fram på morgonkvisten. Det finns ingenting så uppfriskande som sömn, sir, som flickan sa' innan hon drack ur en äggkopp full med opium.»
»Jag tror du har rätt, Sam», sade mr Pickwick. »Men jag måste först förvissa mig om huruvida han är här i huset och inte på väg att smyga sig härifrån.»
»Lämna det åt mig, sir», sade Sam. »Låt mig beställa er en hygglig liten middag och göra mina förfrågningar där nere medan den görs i ordning. Ni kan lita på att jag inom fem minuter pumpat borstarn här på alla husets hemligheter.»
»Ja, gör det», sade mr Pickwick, och därmed avlägsnade sig mr Weller.
Inom en halvtimmes tid satt mr Pickwick vid ett ganska tillfredsställande middagsmål, och efter en kvarts förlopp kom mr Weller in med det budskap, att mr Charles Fitz-Marshall hade sagt, att hans rum skulle hållas för hans räkning tills närmare order. Han skulle tillbringa aftonen i ett enskilt hus i trakten, hade ålagt drängen, att sitta uppe och vänta på honom, till dess han kom hem, och hade tagit sin betjänt med sig.
»Om jag bara kan komma i samspråk med den där betjänten i morgon bitti', sir», yttrade mr Weller, då han hade slutat sin rapport, »så säger han mig nog allt vad som rör hans herre.»
»Huru kan du veta det?» inföll mr Pickwick.
»Åh, Gud signe er, sir, betjänter göra så alltid», svarade mr Weller.
»Ja, det är sant; det glömde jag», sade mr Pickwick. »Nå?»
»Se'n kan ni bestämma, sir, vad som bör göras, och så handla vi därefter.»
Som detta tycktes vara det bästa arrangement som kunde göras, blev det slutligen därvid. Mr Weller drog sig med sin herres tillstånd tillbaka för att tillbringa aftonen på sitt vis och blev kort därefter av hela det i skänkrummet församlade sällskapet utvald till ordförande, vilket hedrande uppdrag han till den grad utförde till gästernas belåtenhet, att deras skallande skratt och stormande bifallsrop trängde upp till mr Pickwicks sängkammare och förkortade hans naturliga sömn med minst tre timmar.
Då mr Weller tidigt den följande morgonen höll på att fördriva varje feberaktig återstod från den föregående nattens glada festlighet medelst en halvpenny-dusch (i det han nämligen förmått en vid stalldepartementet anställd ung gentleman till att mot ersättning av ovannämnda mynt pumpa vatten över hans huvud och ansikte, till dess han var fullkomligt återställd), kom han att fästa sin uppmärksamhet vid en ung man i mullbärsfärgat livré, som satt på en bänk ute på gården och med den djupaste andakt läste i någonting som såg ut som en psalmbok, men detta oaktat allt emellanåt kastade en blick på individen under pumpen, som om han hyste ett visst intresse för vad denne företog sig.
»Du är mig just en ljus pojke att skåda!» tänkte mr Weller, då hans ögon första gången mötte blicken från främlingen i det mullbärsfärgade livréet, som hade ett stort, smutsigt, fult ansikte, djupt insjunkna ögon och ett ofantligt huvud, från vilket en massa svart, stripigt hår hängde ned.
Karlen fortfor att snegla från sin psalmbok till Sam och från Sam till sin psalmbok, som om han hade lust att inleda ett samtal, varför Sam, för att ge honom tillfälle, sade med en förtrolig nick:
»Hur står det till med er, min gubbe lilla?»
»Jo, Gud vare lov, jag mår rätt bra, sir», svarade karlen, talande med mycken betänksamhet och tillslutande sin bok. »Jag hoppas att detsamma är fallet med er, sir?»
»Ja, om jag kände mig litet mindre lik en vandrande konjaksbutelj, skulle jag inte vara så vingelbent i dag på morgonen», svarade Sam. »Bor ni här i huset, min gubbe lilla?»
Den mullbärsfärgade karlen svarade jakande.
»Varför var ni då inte nere hos oss i går kväll?» frågade Sam, i det han gnodde sitt ansikte med handduken. »Ni ser mig ut att vara en munter ture — lika glad och munter som en levande lax i en kalkgrop», tillade han för sig själv.
»Jag var i går kväll ute med min herre», svarade främlingen.
»Och vad heter han?» frågade mr Weller och blev helt röd i synen av den plötsliga själsspänningen i förening med gnidningen med handduken.
»Fitz-Marshall», svarade den mullbärsfärgade.
»Hit med näven!» sade mr Weller och närmade sig. »Jag skulle ha stor lust att göra er bekantskap; jag tycker riktigt om ert utseende, gamla hederspascha.»
»Ja, det är ändå bra eget», sade den mullbärsfärgade med mycken enfald i sitt sätt. »Jag för min del tycker så mycket om er, att jag önskade få tala med er genast från första ögonblicket jag såg er under pumpen. Är det intet bra eget?»
»Mycket eget!» sade Sam, i det han inom sig lyckönskade sig över främlingens enfald. »Vad är ert namn, min patriark?»
»Job Trotter.»
Sam erinrade sig nu sin husbondes varning och svarade:
»Mitt namn är Walker, och min herres namn är Wilkins. Vill ni ha en liten droppe på morgonkvisten, mr Trotter?»
Mr Trotter gick in på detta vänliga förslag, och sedan han gömt boken i sin rockficka, följde han mr Weller in i skänkrummet, där de snart voro sysselsatta med att tömma en livande blandning, som åstadkoms genom att i ett tennkärl blanda en viss kvantitet engelsk genever med den doftande essensen av kryddnejlikan.
»Nå, hurudan är den plats ni har?» frågade Sam, i det han för andra gången fyllde sin kamrats glas.
»Dålig», sade Job och smackade med läpparna. »Mycket dålig!»
»Åh, det menar ni väl inte?» sade Sam.
»Jo, det gör jag verkligen. Och värre än så — min herre tänker gifta sig.»
»Åh nej!»
»Jo, och ändå värre — han tänker föra bort en rysligt rik arvtagerska från en pension.»
»En tocken listig sate!» sade Sam och fyllde åter sin kamrats glas. »Det är väl någon pangsjon här i sta'n, kan jag tro, eller hur?»
Ehuru denna fråga framställdes i den likgiltigaste ton man gärna kunde tänka sig, visade Job Trotter likväl tydligt medelst åthåvor att han lagt märke till sin nya väns iver att få ett svar. Han tömde sitt glas, såg hemlighetsfullt på sin kamrat, blinkade med båda sina små ögon, det ena efter det andra, och gjorde slutligen en rörelse med sin arm, liksom om han arbetat med ett inbillat pumphandtag, därmed givande tilkänna, att han ansåg sig undergå den processen att bliva pumpad av mr Samuel Weller.
»Nej, nej», sade mr Trotter slutligen, »det är något som inte får talas om för vem som helst. Det är en hemlighet — en stor hemlighet, mr Walker.»
Då den mullbärsfärgade sade detta, vände han botten på sitt glas upp i vädret för att erinra sin kamrat om att det icke vidare fanns något däruti, varmed han kunde släcka sin törst. Sam märkte denna vink och iät, såsom ett erkännande av det fina sätt, varpå den blivit framställd, fylla tennkärlet ånyo, varvid den mullbärsfärgades små ögon började att tindra.
»Jaså, så att det är en hemlighet?» sade Sam.
»Ja, jag nästan misstänker att så är», sade den mullbärsfärgade och smuttade med stort välbehag på sin dryck.
»Er herre är väl förmodligen mycket rik?» sade Sam.
Mr Trotter log, och hållande sitt glas med vänstra handen, slog han med den högra fyra hörbara slag på fickan till de mullbärsfärgade onämnbara, liksom för att giva tillkänna, att hans herre gärna kunde göra detsamma, utan att synnerligt störa någon medelst klingande av mynt.
»Jaså, står det så till?» sade Sam.
Den mullbärsfärgade nickade betydelsefullt.
»Men hör nu, gamla hederspascha», anmäkte Sam, »tycker ni inte att ni här er åt som en riktig kanalje, om ni låter er herre föra bort den där unga damen?»
»Jo, det vet jag nog», sade job Trotter, i det han visade sin sällskapsbroder en min av djup förkrossning och uppgav ett sakta kvidande. »Jag vet det, och det är just det som tynger mitt sinne. Men vad kan jag väl göra?»
»Göra!» sade Sam. »Tala om det för frun och lämna er herre.»
»Vem skulle väl tro mig?» svarade Job Trotter. »Den unga damen anses för ett mönster av dygd och oskuld. Hon skulle neka, och det skulle min herre också göra. Vem skulle väl tro mig? Jag skulle mista min plats och bli tilltalad för utspridande av falska rykten och tocke där; det är allt vad jag skulle vinna på min varning.»
»Det ligger allt någon sanning i det där», sade Sam grubblande; »det ligger allt någon sanning i det där!»
»Om jag kände någon aktningsvärd herre, som ville taga saken om hand», fortfor mr Trotter, »så kunde jag ändå möjligen ha något hopp om att hindra enleveringen.»
»Följ med mig!» sade Sam, i det han plötsligt sprang upp och fattade den mullbärsfärgade i armen. »Min herre är just den man ni söker.» Och efter ett svagt motstånd å Job Trotters sida förde Sam sin nye vän upp till mr Pickwick, för vilken han föreställde honom, i det han meddelade ett kort utdrag ur det samtal vi nyss upprepat.
»Det gör mig mycket ont att behöva förråda min herre, sir!» sade Job Trotter och höll en rutig, vid pass tre kvadrattum lång näsduk för sina ögon.
»Denna känsla gör er mycken heder», sade mr Pickwick; »men det är icke desto mindre er plikt.»
»Ja, jag vet att det är min plikt, sir», svarade Job med stark rörelse. »Vi böra alla söka uppfylla vår plikt, sir, och jag söker ödmjukt att uppfylla min, sir; men det är en hård prövning att behöva förråda sin herre, sir, vars kläder man bär och vars bröd man äter, även om han är en skurk, sir.» »
»Ni är en mycket god människa», sade mr Pickwick livligt upprörd. »Ni är en hederlig man.»
»Se se, se så», inföll Sam, som med tämligen stor otålighet hade åsett mr Trotters tårar, »åt fanders med den där vattningsaffärn! Den tjänar ju ändå ingenting till.»
»Sam», sade mr Pickwick förebrående, »det gör mig ont att se, att du har så föga aktning för denne unge mans känslor.»
»Han har rätt, sir, fullkomligt rätt», sade mr Trotter, »och jag ska inte gråta mera.»
»Det är bra», sade mr Pickwick. »Men var ligger den där pensionsinrättningen?»
»Det är ett stort, gammalt, rött tegelstenshus strax utanför staden, sir», svarade Job Trotter.
»Och när», sade mr Pickwick, »när skall den skändliga planen sättas i verket — när skall enleveringen äga rum?»
»I natt, sir», svarade Job.
»I natt!» utbrast mr Pickwick.
»Ja, just i natt, sir», återtog Job Trotter. »Det är detta som oroar mig så mycket.»
»Man måste ögonblickligen vidtaga åtgärder däremot», sade mr Pickwick. »Jag skall genast gå och tala med det fruntimmer, som förestår institutet.»
»Ursäkta, sir», sade Job; »men på det sättet låter det sig inte göra.»
»Varför inte?» frågade mr Pickwick.
»Min herre, sir, är en mycket slug och listig person.»
»Ja, det vet jag», sade mr Pickwick.
»Och han har till den grad lindat sig omkring det gamla fruntimrets hjärta, sir», återtog Job, »att hon inte skulle tro honom om något ont, om ni än lade er på edra bara knän och svure på det, och så mycket mera som ni inte har andra bevis än utsagan av en tjänare, vilken, efter allt vad hon vet (och min husbonde skall bestämt säga det) hade blivit avskedad för någon förseelse och nu gjorde detta av hämnd.»
»Nå, vad bör man då göra?» frågade mr Pickwick.
»Endast genom att han blir gripen på bar gärning skall det gamla fruntimret låta övertyga sig, sir», svarade Job.
»Alla gamla käringar äro envisa som synden!» anmärkte mr Weller i parentes.
»Men jag fruktar», sade mr Pickwick, »att det kommer att bli ganska svårt att gripa honom så där på bar gärning.»
»Jag vet just inte, sir!» sade mr Trotter efter ett ögonblicks eftersinnande. »Jag tror att det skulle kunna gå så tämligen lätt.»
»På vad sätt?» var mr Pickwicks fråga.
»Jo», svarade mr Trotter, »min herre och jag, som kommit överens med de båda pigorna, skola gömma oss i köket i kväll klockan nio. När familjen gått till sängs, komma vi ut ur köket, och den unga damen ur sin sängkammare. En postvagn väntar oss, och så bär det av.»
»Nå?» sade mr Pickwick.
»Jo, sir, jag har tänkt, att om ni ville vänta ute i trädgården där bakom, allena —»
»Allena?» sade mr Pickwick. »Varför allena?»
»Jag anser det helt naturligt», svarade Job, »att det gamla fruntimret ogärna vill, att en sådan upptäckt skall göras i flera personers närvaro än som är alldeles nödvändigt. Och så den unga damen, sir — besinna hennes känslor!»
»Ni har fullkomligt rätt», sade mr Pickwick. »Denna anmärkning vittnar om en hög grad av finkänslighet. Fortfar; ni har fullkomligt rätt.»
»Nåvål sir, jag har tänkt, att ifall ni skulle vilja vänta utanför i trädgården, allena, och jag släppte in er genom den port, som leder dit, från ändan av förstngan, precis klockan halv tolv, skulle ni just i rätta ögonblicket vara närvarande för att hjälpa mig att tillintetgöra denna dåliga människas planer, i vilka jag olyckligtvis blivit inlistad.» Här suckade mr Trotter djupt.
»Sörj inte däröver», sade mr Pickwick; »om han bara hade ett grand av den finkänslighet, som utmärker er, så ringa er ställning än är, skulle jag ännu hysa något hopp om honom.»
Job Trotter bugade sig djupt, och trots mr Wellers förra varningar, trädde tårarna åter fram i hans ögon.
»Jag har då väl aldrig sett maken till karl», sade Sam. »Fördöme mig tror jag inte att han fått en vattenledning i huvet och att kran aldrig håller tätt.»
»Sam», sade mr Pickwick med mycken stränghet, »håll munnen på dig!»
»Alldeles riktigt, sir!» svarade mr Weller.
»Jag tycker inte om den där planen», sade mr Pickwick efter moget övervägande. »Varför kan jag inte sätta mig i förbindelse med den unga damens släktingar.»
»Därför att de bo hundra mil härifrån, sir», svarade Job Trotter.
»Det var ett streck i räkningen», sade mr Weller avsides.
»Och så den där trädgården», fortfor mr Pickwick. »Huru skall jag komma in i den?»
»Muren är mycket låg, sir, och er betjänt kan hjälpa er upp.»
»Min betjänt kan hjälpa mig upp», upprepade mr Pickwick mekaniskt. »Ni är således säkert i närheten av den där porten ni talade om?»
»Ni kan icke misstaga er på den, sir; det är den enda som leder utåt trädgården. Knacka på den, när ni hör klockan slå, och jag ska genast öppna den.»
»Jag tycker inte om den där planen», sade mr Pickwick; »men som jag inte ser någon annan utväg, och det unga fruntimrets hela framtida lycka står på spel, skall jag ändå följa den. Ni kan lita på att jag kommer.»
Mr Trotter gjorde en ny bugning, och då han vände sig om för att avlägsna sig, stack mr Pickwick en guiné i hans hand.
»Ni är en bra karl», sade mr Pickwick, »och jag beundrar ert goda hjärta. Inga tacksägelser. Kom ihåg — klockan halv tolv!»
»Ni behöver inte frukta att jag skall glömma det», svarade Job Trotter. Med dessa ord lämnade han rummet.
Dagen skred framåt, aftonen inträdde, och litet före klockan tio anmälde Sam Weller, att mr Jingie och Job hade gått ut tillsammans, att deras saker voro inpackade, och att de beställt en postschäs. Komplotten skulle tydligen utföras så som mr Trotter hade förutsagt.
Klockan blev halv elva, och tiden var nu inne för mr Pickwick att begiva sig ut i sitt kinkiga ärende.
Det var fullmåne, men månen doldes av moln. Det var en vacker, torr natt, men ovanligt mörk.
De funno huset, läste inskriften på mässingsplåten, gingo längs muren och stannade vid den del därav, som låg emellan dem och den nedre delen av trädgården.
»När du hjälpt mig över, Sam, går du tillbaka till värdshuset», sade mr Pickwick.
»Ska ske, sir.»
»Tag uti mitt ben, och när jag säger 'Över' så lyft sakta upp mig.»
»Ska ske, sir.»
Sedan dessa förberedelser voro gjorda, tog mr Pickwick tag i övre kanten av muren och uttalade ordet »Över!» som bokstavligen blev åtlytt. Antingen hans kropp till en viss grad delade hans sjals spänstighet, eller mr Wellers begrepp om att lyfta sakta voro av en något hårdare natur än mr Pickwicks, nog av, den omedelbara verkan av hans bistånd var den, att denne odödlige man kastades helt och hållet över muren ned på rabatten nedanför, där han, sedan han krossat tre stickelbärsbuskar och ett rosenträd, blev liggande rak lång.
Med sakta steg smög sig Sam Weller sin väg, lämnande mr Pickwick allena i trädgården.
Allt emellanåt visade sig ljus i åtskilliga fönster i huset, eller tittade ut från trapporna, som om invånarna höllo på att gå var och en till sig för att lägga sig; men som mr Pickwick icke ville komma porten alltför nära, förrän den utsatta tiden var inne, hukade han sig ned i ett hörn av trädgården och väntade. Hur det var slumrade han till, men väcktes av att klockan i den närbelägna kyrkan slog det avtalade slaget — halv tolv.
»Nu är det tid!» tänkte mr Pickwick och trädde försiktigt fram. Han såg upp mot huset. Ljusen voro försvunna och luckorna stängda; alla hade utan tvivel gått till sängs. Han gick på tå fram till porten och knackade på den, och då det dröjde två eller tre minuter utan att han fick något svar, knackade han ännu en gång och så ännu en gång starkare än förut.
Slutligen hördes ljud av steg i trappan, och därpå sken en ljusstråle genom nyckelhålet på porten. Det åtgick någon tid med att taga bort kedjor och skjuta ifrån bommar, och slutligen blev porten långsamt öppnad.
Nu gick porten utåt, och allt eftersom den gick mer och mer upp, gick mr Pickwick mer och mer tillbaka. Huru stor var icke hans förvåning, då han, i det han försiktigt tittade fram, såg att den person, som hade öppnat, icke var Job Trotter, utan en piga med ljus i handen! Mr Pickwick drog åter sitt huvud tillbaka med den snabbhet, som utvecklas av den beundransvärde, melodramatiske konstnären Punch, då han ligger på lur efter den platthuvade komedianten med bleckspeldosan.
»Det måste visst ha varit katten, Sara», sade pigan, i det hon talade till någon inne i huset. — »Kiss, kiss, kiss!»
Men då intet djur framlockades av dessa smekord, stängde flickan åter långsamt porten och bommade för den, medan mr Pickwick stod uppspetad tätt intill väggen.
»Det här är högst besynnerligt!» tänkte mr Pickwick. »Jag förmodar att de sitta uppe över sin vanliga tid. Högst olyckligt att de just skulle ha valt den här natten framför alla andra därtill — högst olyckligt!» Och med dessa tankar drog sig mr Pickwick försiktigt tillbaka till det hörn av muren, där han förut hade hållit sig dold, för att vänta där så länge, till dess han fann det rådligt att åter giva signalen.
Han hade icke stått där fem minuter, förrän en stark blixt efterträddes av ett högt åskdunder, som rullade bort i fjärran med ett förfärligt larm; därpå kom ännu en blixt, starkare än den förra, och ännu ett åskslag, ännu högre än det förra, och så nedstörtade regnet med en våldsamhet och ett raseri, som sopade allt bort framför sig.
Mr Pickwick visste mycket väl att ett träd är en mycket farlig granne under åskväder. Han hade ett träd på sin högra, ett träd på sin vänstra sida, och ett tredje framför, och ett fjärde bakom sig. Om han stannade där han var, kunde han lätt bliva offer för en olyckshändelse; om han visade sig mitt i trädgården, kunde han bliva överlämnad i polisens händer. Ett par gånger försökte han klättra över muren; men som han denna gång icke hade andra ben än dem, varmed naturen hade försett honom, finge hans ansträngningar ingen annan utgång, än att han erhöll en mängd högst obehagliga skrubbsår på sina knän och skenben och kom i den starkaste svettning.
»Vilken förskräcklig belägenhet!» sade mr Pickwick, i det han stannade för att efter denna kroppsövning torka svetten av sin panna. Han såg upp mot huset — allt var mörkt. Nu måste de ha gått till sängs. Han vill åter försöka att giva signalen.
Han gick på tå fram över den våta sanden och knackade på porten. Han höll andan och lyssnade genom nyckelhålet. Intet svar! — Högst besynnerligt! Han knackade ännu en gång och lyssnade åter. En sakta viskning hördes där inifrån, och därpå ropade en röst:
»Vem är det?»
»Det är inte Job», tänkte mr Pickwick, i det han i största hast åter ställde sig upp mot väggen. »Det är ett fruntimmer.»
Han hade knappast fått tid att draga denna slutsats förrän ett fönster uppe i byggnaden öppnades, och tre eller fyra fruntimmersröster upprepade frågan:
»Vem är det?»
Mr Pickwick vågade icke röra varken hand eller fot. Han beslöt att stanna där han var, till dess larmet hade lagt sig, och därpå göra en övernaturlig ansträngning för att komma över muren, eller också omkomma under försöket.
I likhet med alla mr Pickwicks beslut var detta det bästa, som kunde fattas under för handen varande förhållandena; men det grundade sig olyckligtvis på den förutsättning, att man icke vidare skulle öppna porten. Huru stor blev icke därför hans oro, då han hörde kedjan och bommarna tagas ifrån och såg porten öppnas allt mer och mer. Han drog sig allt mera tillbaka mot väggen; men göra vad han ville, så hindrade hans egen person porten från att kunna öppnas på vid gavel.
»Vem är det?» skrek en talrik kör av diskantröster från trappan innanför, bestående av institutets ogifta föreståndarinna, tre lärarinnor, fem pigor och trettio pensionärer, alla halvklädda och i en skog av papiljotter.
Mr Pickwick sade naturligtvis icke vem det var, och nu förändrade sig körens refräng till:
»Herre Gud, jag är så rädd!»
»Susanna», sade förestånderskan, som lagade så att hon höll sig överst i trappan och bakom alla de andra, »Susanna, varför går ni inte ett stycke ut i trädgården?»
»Usch! Jag tycker det är så ruskigt!»
»Ack, så enfaldig den köksan är!» sade de trettio pensionärerna.
»Susanna», sade förestånderskan med mycket värdighet, »jag undanber mig alla svar. Gå på ögonblicket ut i trädgården!»
Nu började köksan att gråta, och huspigan sade att det var både »synd och skam!» för vilket deltagande yttrande hon genast på stället blev uppsagd till månadens utgång.
Den olyckliga köksan, som på detta sätt drevs framåt, gick ett par steg utanför porten, men som hon höll sitt ljus så, att det hindrade henne att se något, förklarade hon att där icke fanns någonting, och att det måste ha varit blåsten, och porten höll till följd därav på att stängas igen, då en nyfiken pensionär, som hade tittat mellan gångjärnen, uppgav ett förfärligt skri, som i ett ögonblick återkallade köksan, huspigan och alla de mera djärva.
»Vad fattas miss Smithers?» frågade förestånderskan, då bemälda miss Smithers gav sig till att få en kramp av fyra unga dam-krafter.
»Kors i Herrans namn! Kära miss Smithers!» sade de andra tjugunio pensionärerna.
»Ack! — karlen! — karlen! bakom porten!» skrek miss Smithers.
Förestånderskan hörde icke väl detta förfärliga rop, förrän hon flydde till sin sängkammare, stängde dörren i lås och dånade i all sköns bekvämlighet. Pensionärerna, lärarinnorna och pigorna retirerade tillbaka mot trappan och mot varandra, och aldrig hade man varit vittne till värre skrik, svimning och oreda. Mitt under denna förvirring trädde mr Pickwick fram från sitt gömställe och visade sig mitt ibland dem.
»Mina damer, mina söta damer!» sade mr Pickwick.
»Han kallar oss söta!» skrek den äldsta och fulaste lärarinnan. »Ack, den boven!»
»Mina damer!» skrek mr Pickwick, som var helt förtvivlad över det farliga i sin ställning. »Hör mig! Jag är inte någon tjuv. Var är förestånderskan?»
»Ack, ett sådant odjur!» skrek en annan lärarinna. »Han vill ha fatt i miss Tomkins!»
Nu uppstod ett allmänt skrik.
»Skynda och ring i stormklockan!» skreko ett dussin röster.
»Nej, nej!» ropade mr Pickwick. »Se på mig. Ser jag väl ut som en tjuv? Mina kära damer, ni må gärna binda händer och fötter på mig eller spärra in mig, om ni så vilja. Hör bara på vad jag har att säga.»
»Hur har ni kommit in i vår trädgård?» frågade huspigan.
»Kalla på förestånderskan, och jag skall berätta henne alltsammans, alltsammans!» sade mr Pickwick, i det han ansträngde sina lungor till det yttersta. »Kalla på henne — var tysta och be henne komma hit, och ni skall få höra allesammans.»
»Det var måhända mr Pickwicks yttre, eller kanske hans sätt — eller kanske också den för det kvinnliga sinnet så oemotståndliga frestelsen att få veta något, som hittills hade varit inhöljt i dunkel, som bragte den förnuftiga delen av institutet (så där bortåt en fyra personer) till ett jämförelsevis lugnt tillstånd. Av dessa föreslogos det, att mr Pickwick såsom bevis på sin uppriktighet skulle underkasta sig personligt tvång, och sedan denne gentleman hade samtyckt till att hålla en konferens med miss Tomkins från det inre av ett skåp, där halvpensionärerna hängde sina hattar och smörgåspåsar, gick han genast frivilligt dit in och blev säkert inläst. Detta gav de andra nytt mod, och sedan miss Tomkins åter kvicknat till och blivit nedförd, började förhöret.
»Vad hade ni i min trädgård att göra, människa?» sade miss Tomkins med svag röst.
»Jag kom för att göra er uppmärksam på att en av edra unga damer ämnade rymma bort i natt», svarade mr Pickwick in ifrån skåpet.
»Rymma bort!» utbrusto miss Tomkins, de tre lärarinnorna, de trettio pensionärerna och de fem pigorna. »Med vem?»
»Med er vän, mr Charles Fitz-Marshall.»
»Min vän? Jag känner inte någon sådan person.»
»Nå, så mr Jingle då.»
»Jag har aldrig i mitt liv hört det namnet.»
»I sådant fall har jag blivit narrad och bedragen», sade mr Pickwick. »Jag har varit offer för en komplott, en skamlig, gemen komplott. Skicka bud till Ängeln, min nådigaste, i fall ni inte vill tro mig. Skicka bud till Ängeln efter mr Pickwicks betjänt, jag besvär er därom!»
»Det måste vara en respektabel person — han håller betjänt!» sade miss Tomkins till lärarinnan i skrivning och räkning.
»Jag däremot, miss Tomkins», sade lärarinnan i skrivning och räkning, »tror snarare att det är hans betjänt som håller honom. Han är sannolikt galen, miss Tomkins, och den andra har honom under sin uppsikt.»
»Ja, jag tror verkligen, att ni har rätt, miss Gwynn», svarade miss Tomkins. »Två av tjänstflickorna skola gå till Ängeln, och de andra stanna här för att beskydda oss.»
Så skickades nu två av pigorna till Ängeln for att söka upp mr Weller, och de andra tre stannade kvar for att beskydda miss Tomkins och de tre lärarinnorna och de trettio pensionärena. Och mr Pickwick satte sig ned i skåpet under ett tak av smörgåsar och avvaktade sändebudens återkomst med all den filosofi och själsstyrka, han kunde kalla till sitt bistånd.
Halvannan timme förgick innan de kommo tillbaka, och då de kommo, igenkände mr Pickwick, utom mr Samuel Wellers röst, två andra röster, vilkas toner ljödo bekant i hans öron; men vilkas de voro, kunde han icke för sitt liv erinra sig.
Nu följde ett kort samtal. Dörren öppnades, och mr Pickwick trädde ut och fann sig omgiven av hela institutet i Westgate House, mr Samuel Weller och — gamle Wardle samt dennes blivande måg, mr Trundle!»
»Min bäste vän», sade mr Pickwick, i det han skyndade fram och fattade Wardles hand, »min bäste van, förklara för Guds skull för det här fruntimret den olyckliga och förskräckliga ställning, varuti jag befinner mig. Ni har säkert fått höra det av min betjänt; säg åtminstone, att jag varken är en tjuv eller en galning.»
»Det har jag sagt, min bäste van, det har jag sagt», svarade mr Wardle, i det han tryckte sin väns högra hand, medan mr Trundle tryckte den vänstra.
Som mr Pickwicks förklaring redan till en del var avgiven, blev den snart slutad. Varken på vägen hem med hans vänner, eller senare, då han satt framfor en flammande brasa vid kvällsvarden, vilken han så väl behövde, var det möjligt att avlocka honom en enda anmärkning. Han såg förvirrad och förvånad ut. Endast en enda gång vände han sig om till mr Wardle och sade:
»Huru kom ni hit?»
»Trundle och jag reste hit med för att fara på jakt den 1:sta», svarade Wardle. »Vi kommo nu i afton och blevo helt överraskade, då vi av er betjänt fingo höra, att även ni är här. Men det gläder mig att ni är här», sade den muntre gamle hedersmannen och klappade honom på axeln. »Det verkligen gläder mig. Vi skola få oss en glad dag den första och ännu en gång ge Winkle tillfälle att visa sig på styva linan — vasa, gamle gosse?»
Mr Pickwick svarade icke och frågade icke ens efter sina vänner i Dingley Dell, utan begav sig kort därefter till vila, sedan han sagt Sam, att komma och hämta hans ljus, då han ringde.
Klockan ringde i sinom tid, och mr Weller infann sig enligt order.
»Sam», sade mr Pickwick och såg upp över örngottskudden.
»Sir», sade mr Weller,
»Var är den där Trotter?»
»Job, sir?»
»Ja.»
»Borta, sir.»
»Och hans herre förmodligen också?»
»Vän eller herre eller vad han är, så är han i alla händelser borta med honom», svarade mr Weller. »De äro Just lika goda, sir.»
»Jingle misstänkte förmodligen min avsikt och skickade den där karlen på dig med den där historien» sade mr Pickwick med halvkvävd röst.
»Alldeles det, sir», svarade mr Weller.
»Det var naturligtvis osanning alltihop?»
»Vartenda dugg, sir», svarade mr Weller. »Äkta skojare, sir, listig kanalje!»
»Jag tror inte att han nästa gång ska undgå lika lätt, Sam?» sade mr Pickwick.
»Det tror inte jag heller, sir.»
»När och var jag än åter träffar på den där Jingle», sade mr Pickwick, i det han reste sig upp i sanden och med ett väldigt slag slog en bula i kudden, »så skall jag ge honom en kroppslig upptuktelse, utom det blottande han så väl förtjänar. Det gör jag, eller vill jag inte mera heta Pickwick.»
»Och får jag någonsin fatt i den där melankoliska kanaljen med svarta håret», sade Sam, »så ska jag åtminstone för en gång skaffa riktigt vatten i hans ögon, eller vill jag inte mera heta Sam Weller. God natt, sir!»