Pickwick-klubben/Kapitel 15
| ← FJORTONDE KAPITLET. |
|
SEXTONDE KAPITLET. → |
FEMTONDE KAPITLET.
VARUTI MEDDELAS EN TROGEN SKILDRING AV TVÅ UTMÄRKTA PERSONLIGHETER SAMT EN NOGGRANN BESKRIVNING PÅ EN OFFENTLIG FRUKOST I DERAS VILLA OCH PARK, VILKEN OFFENTLIGA FRUKOST LEDER TILL IGENKÄNNANDE AV EN GAMMAL BEKANT OCH TILL BÖRJAN AV ETT NYTT KAPITEL.
Mr Pickwicks samvete hade gjort honom några små
samvetsförebråelser för det han under den sista tiden hade
försummat sina vänner i Påfågeln, och han stod just i
begrepp att gå ut för att söka upp dem den tredje morgonen
efter valet, då hans trogne kammartjänare kom och lämnade
honom ett visitkort, varpå följande inskrift var graverad:
MRS LEO HUNTER
Grottan. Eatanswill.
»Han vill tala med er och ingen annan, som Fans privatsikter sa' när han hämta' doktor Faust», svarade mr Weller.
»Han? Är det då en herre?» frågade mr Pickwick.
»Åtminstone en mycket god efterhärmning av en om inte annat», svarade mr Weller.
—»Men det är ju ett fruntimmerskort!» sade mr Pickwick.
»Har emellertid fått det av en herre», svarade Sam, »och han står och väntar nere i salen; säger, att han hellre vill vänta hela da'n, än att inte få se er.»
Då mr Pickwick erfor detta beslut, gick han ned i salen, varest satt en allvarlig man, som vid hans inträde rusade upp och yttrade med en min av djup vördnad:
»Mr Pickwick förmodar jag?»
»Alldeles riktigt.»
»Visa mig den äran, sir, att låta mig få trycka er hand — tillåt mig, sir, att få skaka den», sade den allvarlige mannen.
»Med största nöje», sade mr Pickwick.
Den främmande skakade den framräckta handen och fortfor:
»Ert rykte har nått våra öron. Bullret av er antikvatiska upptäckt har gjort ett djupt intryck på mrs Leo Hunter — min hustru, sir; jag är mr Leo Hunter —» här stannade den främmande, som om han väntade, att mr Pickwick skulle överväldigas av denna upptäckt; men då han såg att han förblev fullkomligt lugn, fortfor han:
»Min hustru, sir, mrs Leo Hunter, är stolt över att bland sina bekanta räkna envar, som gjort sig berömd genom sina verk och sina talanger. Tillåt mig, sir, att på ett i ögonen fallande ställe på listan sätta namnen på mr Pickwick och hans medbröder, ledamöterna av den klubb, som bär hans namn.
»Det skall bli mig ett utomordentligt stort nöje att göra en sådan dams bekantskap, sir», svarade mr Pickwick.
»Ni skall göra den», sade den allvarlige mannen. »I morgon förmiddag, sir, giva vi en offentlig frukost — en féte champétre — för en stor del av dem som gjort sig berömda genom sina verk och sina talanger. Unna mrs Leo Hunter, sir, den glädjen att se er i “grottan”.»
»Med största nöje», svarade mr Pickwick.
»Mrs Hunter ger många sådana frukostar, sir», fortfor den nya bekantskapen. »“Förnuftets fester, själens flöden”, såsom en person, vilken skrev en sonett till mrs Leo Hunter i anledning av hennes frukostar, lika känsligt som originellt uttryckte sig.»
»Var även han berömd för sina verk och sina talanger?» frågade mr Pickwick.
»Ja, det var han, sir», svarade den allvarlige mannen; »det äro alla mrs Leo Hunters bekanta; hon sätter sin ärelystnad uti att inte ha några andra, sir.»
»En mycket ädel ärelystnad!» sade mr Pickwick.
»Då jag underrättar mrs Leo Hunter om att denna anmärkning kommit från edra läppar, sir, skall hon sannerligen bli stolt», sade den allvarlige mannen. »Ni har en herre i ert följe, sir, vilken, såvitt jag vet, har författat några täcka smådikter.»
»Min vän, mr Snodgrass, har mycket sinne för poesi», svarade mr Pickwick.
»Det har mrs Leo Hunters också, sir. Hon svärmar för poesien, sir. Hon tillber den; jag kan säga, att hela hennes ande och själ smälta tillsammans med den. Hon har själv diktat några vackra stycken. Ni har kanske sett hennes “Ode till en döende groda”, sir?»
»Det kan jag inte påminna mig», sade mr Pickwick.
»Det förvånar mig, sir», sade mr Leo Hunter. »Den gjorde ett ofantligt uppseende. Den var undertecknad med ett L och åtta stjärnor och utkom ursprungligen i ett fruntimmers-Magasin. Början lydde sålunda:
“Ack, du goda,
lilla groda!
Kan jag utan smärta se dig ligga
och mig flämtande om livet tigga,
dig, som jag så nyss såg taga skutt så pigga?”»
»Mycket vackert!» sade mr Pickwick.
»Ja, och så enkelt!» sade mr Leo Hunter.
»Mycket!» sade mr Pickwick.
»Den följande versen är ännu mera rörande. Skall jag läsa upp den för er?»
»Om ni vill vara så god.»
»Den lyder så här», sade den allvarlige mannen ännu mera allvarligt:
»Ack, du goda,
lilla groda!
Ha väl stygga pojkar dig uppdagat
I det rara träsket och dig jagat,
dig, som ofta kväkt, men aldrig klagat?»
»Vackert uttryckt!» sade mr Pickwick.
»Ja, och alltsammans så slående, sir, alltsammans så slående!» sade mr Leo Hunter; »men ni måste höra mrs Leo Hunter deklamera dem. Hon kan göra full rättvisa åt dem, sir. Hon kommer att deklamera dem i kostym, sir, i morgon förmiddag.»
»I kostym?»
»Ja, som Minerva. Men jag hade så när glömt att nämna det för er; det är en frukost i kostym.»
»Å, bevare mig!» sade mr Pickwick med en blick på sin gestalt. »Jag kan omöjligen —»
»Kan ni inte, sir? Kan ni inte?» utbrast mr Leo Hunter. »Juden Salomon Lukas vid Storgatan har tusentals kostymer av alla möjliga slag. Betänk, sir, bland huru många passande karaktärsmasker ni kan välja: Plato, Zeno, Epikur, Pythagoras — allesammans stiftare av klubbar.»
»Ja, det vet jag», sade mr Pickwick; »men om jag inte vågar mäta mig med dessa store män, fördristar jag mig inte heller att bära deras dräkt.»
Den allvarlige marinen eftersinnade djupt för ett par ögonblick och därpå sade han:
»Vid närmare eftertanke, sir, vet jag inte, om det inte skall bli mrs Leo Hunter en större glädje, att hennes gäster få se en gentleman med er ryktbarhet i hans egen dräkt hellre än i en antagen. Jag tror mig våga att lova ett undantag för er, sir — ja, jag är fullt säker om, att jag vågar att lova det på mrs Leo Hunters vägnar.»
»I sådant fall skall det bli mig ett stort nöje att komma», sade mr Pickwick.
Mr Pickwick tog sin hatt och begav sig till Påfågeln, men mr Winkle hade redan innan han anlände meddelat underrättelsen om kostym-frukosten.
»Mrs Pott kommer med!» voro de första ord, varmed han hälsade sin mästare.
»Gör hon?» sade mr Pickwick.
»Ja, som Apollo», svarade mr Winkle. »Det enda är att Pott har åtskilligt att invända mot tunikan.»
»Han har rätt, han har fullkomligt rätt!» sade mr Pickwick med varmt eftertryck.
»Ja, och hon kommer därför att bära vit sidenklänning, prydd med guldpaljetter.»
»Men man torde då allt få svårt att begripa vad hon skall föreställa», menade mr Snodgrass.
»Det måtte man väl begripa», sade mr Winkle i förtretad ton. »Man kan ju se det på hennes lyra!»
»Ja, det är sant; det glömde jag», sade mr Snodgrass.
»Jag ska kläda ut mig till bandit», tog mr Tupman till orda.
»Till vad?» utbrast mr Pickwick, i det han häftigt ryckte till.
»Till bandit!» svarade mr Tupman milt.
»Det kan väl aldrig vara er mening», sade mr Pickwick med en sträng blick på sin vän, »det kan väl aldrig vara er mening, mr Tupman att styra ut er i en grön sammetsjacka med ett par tvåtumslånga skört?»
»Jo, det är verkligen min mening, sir», svarade mr Tupman med värme. »Och varför skulle det inte vara det, om jag får fråga?»
»Därför, sir», svarade mr Pickwick tämligen hetsigt — »därför att ni är för gammal, sir!»
»För gammal» utbrast mr Tupman.
»Och i fall ni önskar er ännu ett skäl», fortfor mr Pickwick, »så är ni för fet, sir.»
»Sir», sade mr Tupman, vars anlete övergöts av ett pionrött skimmer, »detta är en förolämpning!»
»Sir», svarade mr Pickwick i samma ton, »det är inte en hälften så stor förolämpning mot er, som ert uppträdande i grön sammetsjacka, med ett par tvåtumslånga skört, i min närvaro skulle vara mot mig!»
»Sir», sade mr Tupman, »ni är en narr!»
»Sir», sade mr Pickwick, »en narr kan ni vara själv.»
Mr Tupman gick ett par steg närmare och stirrade på mr Pickwick. Mr Pickwick besvarade detta stirrande, som sammanträngdes i en brännpunkt med tillhjälp av hans glasögon, och hela hans hållning andades ett djärvt trots. Mr Snodgrass och mr Winkle sågo på, förstenade över att se ett sådant uppträde mellan två sådana män.
»Sir», sade mr Tupman efter ett kort uppehåll, talande med en djup, dämpad röst, »ni har kallat mig gammal.»
»Ja, det har jag», sade mr Pickwick.
»Och tjock.»
»Jag upprepar det.»
»Och en narr.»
»Ja, det är ni.»
En förfärlig paus inträdde.
»Min tillgivenhet för er person, sir», sade mr Tupman, i det han talade med en av rörelse skälvande stämma och under tiden vek upp sina manschetter, »är stor — mycket stor; — men på denna person måste jag nu taga en summarisk hämnd!»
»Ja, kom hit bara!» svarade mr Pickwick. Och sporrad av dialogens upphetsande natur, satte sig den hjältemodige mannen verkligen i en paralytisk attityd, som av de två åskådarna tillitsfullt antogs skola betyda en försvarsställning.
»Huru!» utropade mr Snodgrass, plötsligt återfående sitt målföre, vilket den djupaste förvåning hittills hade berövat honom, och kastande sig emellan dem båda med överhängande fara för att erhålla en stöt vid tinningen av dem båda. »Huru, mr Pickwick! medan världens blickar vila på er! Mr Tupman, ni, som tillika med oss alla lånar glans av hans odödliga namn! — Ni borde blygas, min herre — ni borde blygas!»
De ovanliga fåror, som en ögonblicklig häftighet hade dragit uti mr Pickwicks klara, öppna panna, smälte efter hand bort, medan hans unge vän talade, likt spåren av en blyertspenna under den mildrande inverkan av ett stycke kautschuk. Innan mr Snodgrass ännu hade talat ut, hade hans ansikte åter antagit sitt vanliga välvilliga uttryck.
»Jag har varit häftig», sade mr Pickwick, »alltför häftig. Tupman, er hand!»
Den mörka skuggan vek från mr Tupmans ansikte, i det han varmt fattade sin väns hand.
»Även jag har varit alltför häftig», sade han.
»Nej, nej», inföll mr Pickwick, »felet är mitt. Ni kommer väl att bära den gröna sammetsjackan, Tupman?»
»Nej, visst inte», svarade mr Tupman.
»Gör det för att göra mig till viljes», återtog mr Pickwick.
»Nåja, i sådant fall skall jag göra det», lovade mr Tupman.
Det blev följaktligen avgjort, att mr Tupman, mr Winkle och mr Snodgrass skulle allesammans begagna kostymer. På detta sätt förleddes mr Pickwick av sin varma godhjärtenhet att samtycka till ett steg, för vilket hans mognare omdöme skulle ryggat tillbaka, och ett mera slående exempel på hans älskvärda karaktär skulle knappast kunnat uttänkas, även om de på dessa blad upptecknade händelserna helt och hållet hade varit uppdiktade.
I Stadsvapnet hyrdes en vagn till Pickwickarnes bekvämlighet, och från samma upplagsort beställdes en droska, som skulle befordra herr och fru Pott till mrs Leo Hunters park.
Morgonen kom; det var en behaglig syn att skåda mr Tupman i fullständig rövardräkt, med en mycket trång jacka, som satt lik en nåldyna över hans rygg och axlar, medan övre delen av hans ben voro inklämda i tätt åtsittande benkläder av sammet, och den nedre delen av dem svept i sammanslingrade band, för vilka alla rövare hava en synnerlig förkärlek. Det var angenämt att skåda hans öppna, ärliga, väl mustascherade och korkade ansikte sticka fram ur en öppen skjortkrage, och att skåda den med band av allehanda färger prydda sockertoppshatten, vilken han var tvungen att hålla på sina knän, eftersom intet hittills känt åkdon med tak över skulle ha tillåtit någon människa att bära den mellan sitt huvud och taket. Lika trevlig och angenäm var åsynen av mr Snodgrass i blå vidbyxor av siden och dito kappa, vita silkesstrumpor och skor samt grekisk hjälm, vilket alla veta (och om de icke veta det, så visste mr Salomon Lucas det åtminstone) hava varit den regelbundna, autentiska och dagliga kostymen för trubadurerna allt ifrån de första tiderna ända till dess försvinnande från jordens yta. Allt detta var vackert och behagligt att skåda, men likväl ett intet i jämförelse med folkmassans rop, då vagnen höll bakom mr Potts droska, vilken droska själv höll utanför mr Potts port, vilken port själv gick upp och framställde den store Pott, kostymerad som en rysk polistjänsteman med en förfärlig knutpiska i handen — en smakfull sinnebild av Eatanswill-Gazettens stränga och väldiga makt och de förfärliga gisselhugg, varmed den tuktade offentliga laster och dårskaper.
»Bravo!» ropade mr Tupman och mr Snodgrass från förstugan, då de blevo varse denna vandrande allegori.
»Bravo!» hördes även mr Pickwick ropa från förstugan.
»Hurra för Pott!» tjöt folkmassan.
Mitt under dessa välkomsthälsningar steg mr Pott upp i droskan, leende med det slags nedlåtande värdighet, som nogsamt visade att han var medveten om sin makt och visste huru han skulle bruka den.
Därpå utträdde ur huset mrs Pott, som helt och hållet skulle ha sett ut som Apollo, om hon icke hade haft klänning på sig, och henne förde mr Winkle, som i sin ljusröda frack omöjligen kunde ha tagits för annat än en sportsman[1], ifall han icke haft en lika stor likhet med en vanlig postiljon. Sist av alla kom mr Pickwick, vilken gatpojkarna tilljublade lika starkt bifall som de andra, förmodligen i den förmodan, att hans tätt åtsittande benkläder och damasker utgjorde lämningar från flydda tider; och därpå satte de båda vagnarna å väg framåt mrs Leo Hunters till, med mr Weller (som skulle hjälpa till vid uppassningen) sittande på kuskbocken till den i vilken hans herre befann sig.
Parken, som intog en yta av mer än ett och ett fjärdedels tunnland, var full av människor! Aldrig förr hade man skådat en mera lysande samling av skönhet, elegans och litterär bildning. Där såg man den unga dam, som »gjorde» i poesi åt Eatanswill—Gazetten, i en sultanas dräkt stödja sig på den unge gentlemans arm, vilken »gjorde» i recensioner åt samma tidning, och som var på ett mycket passande sätt iklädd alla en fältmarskalks uniformspersedlar — med undantag av stövlarna. Man såg där en hel skara av snillen, och varje människa med rimliga anspråk skulle ha ansett det för ära nog att möta dem. Men vad än mera var, där voro ett halvt dussin lejon från London — författare, verkliga författare, som hade skrivit hela böcker och sedan låtit trycka dem — och här kunde man se dem vandra omkring som andra vanliga människor, leende och talande — ja, och talande en hel hop nonsens till på köpet förmodligen i den välvilliga avsikten att göra sig begripliga för de simpla odödliga, vilka omgåvo dem. Vidare fanns där en musikkår klädd i pappmössor, fyra utländska sångare i deras nationaldräkt samt ett dussin för tillfället hyrda uppassare även i nationaldräkt, och denna tämligen smutsig. Men framför allt var där mrs Leo Hunter, som, kostymerad såsom Minerva mottog sällskapet och svällde av stolthet och förtjusning vid tanke på att hon samlat omkring sig alla dessa utmärkta individer.
»Mr Pickwick, madame!» sade en betjänt, då besagde herre, med hatten i handen och rövaren under den ena armen och trubaduren under den andra, närmade sig den presiderande gudinnan.
»Huru! — var?» utropade mrs Leo Hunters och for upp med en något affekterad överraskning.
»Här!» sade mr Pickwick.
»Är det möjligt att jag verkligen har den glädjen att se framför mig mr Pickwick själv?» jublade mrs Leo Hunter.
»Ja, ingen annan, min nådiga», svarade mr Pickwick med en mycket djup bugning. »Tillåt mig att presentera mina vänner — mr Tupman — mr Winkle — mr Snodgrass — för författarinnan av “Den Döende Grodan”!»
»Mr Pickwick», sade mrs Leo Hunter, »jag måste taga det löftet av er, att ni inte under hela dagen viker från min sida. Här finnas flera hundra människor, vilka jag måste presentera för er.»
»Ni är alltför god, min fru!» sade mr Pickwick.
»För det första ha vi här mina små flickor; jag hade så när glömt dem», sade Minerva, i det hon likgiltigt pekade på ett par fullvuxna, unga damer, av vilka den ena tycktes vara vid pass tjugo år och den andra ett eller par år äldre, och som voro iklädda mycket ungdomliga kostymer; men om detta var för att få dem själva eller deras mamma att se yngre ut, därom underrättar oss mr Pickwick icke uttryckligen.
»De äro mycket vackra», sade mr Pickwick, i det de unga damerna vände sig bort, sedan de blivit presenterade.
»De likna i hög grad sin mor, sir!» sade mr Pott majestätiskt.
»Ack, ni stygga människa!» utbrast mrs Leon Hunter och slog skämtsamt herr redaktören på armen med sin solfjäder. (Minerva med solfjäder!)
»Greve! greve!» ropade hon därefter åt en rikt skäggbeprydd person i utländsk uniform, som i detsamma gick förbi.
»Ah! ni ropar mig!» sade greven och vände om.
»Jag skulle så gärna vilja presentera två utmärkta män för varandra», sade mrs Leon Hunter. »Mr Pickwick, jag har det stora nöjet att presentera er för greve Smorltork!» och därpå tillade hon i en brådskande viskning till mr Pickwick: »Den berömde utlänningen — som samlar materialier till sitt stora verk om England — hm! — Greve Smorltork, mr Pickwick!»
Mr Pickwick hälsade på greven med all den vördnad en så stor man hade rättighet att fordra, och greven tog en anteckningsbok upp ur sin ficka.
»Vad säger ni, mrs Hunt?» frågade greven, nådigt leende åt den förtjusta mrs Leo Hunter. »Pig Vig eller Big Vig — jag tror att det är så ni kalla edra jurister[2] — vasa? Jag förstår!» Och greven började att anteckna mr Pickwick i sin bok som gentleman av domareståndet, som härledde sitt namn från sitt yrke, då mrs Hunter lade sig emellan.
»Nej, nej, greve», sade damen. »Pickwick.»
»Ah, nu förstår jag», svarade greven. »Pick är förnamnet, och Wick är tillnamnet! Mycket riktigt. Hur står det till, mr Wick?»
»Jo, jag tackar, mycket bra», svarade mr Pickwick med sin vanliga godmodighet. »Har ni varit länge i England?»
»Länge, mycket länge — fjorton dagar — ja, längre.»
»Kommer ni att stanna här länge?»
»En vecka.»
»Ni får allt mycket att göra», sade mr Pickwick leende, »om ni under denna tid skall hinna att samla alla de materialier ni behöver.»
»Åh, de äro redan samlade.»
»Verkligen?» genmälte mr Pickwick.
»De äro här!» tillade greven, i det han betydelsefullt ickade sig på pannan. »Stor bok hemma — full av anteckningar — musik, målning, vetenskap, poesi, politik, allting.»
»Greve!» sade mrs Leo Hunter.
»Mrs Hunt!» svarade greven.
»Det här är mr Snodgrass, en vän till mr Pickwick och poet.»
»Vänta litet!» utbrast greven och tog ännu en gång fram sin anteckningsbok. »Huvudrubrik: Poesi — kapitel: litterära vänner — namn: Snodgrass; mycket bra. Presenterad för Snodgrass — stor poet, vän till Pick Wick — av mrs Hunt, som själv skrivit ett poem — vad hette det nu igen? — Grodan, den Blödande Grodan — bra, mycket bra!» Och greven stoppade in sin anteckningsbok och gick med diverse bugningar och komplimanger sin väg, fullkomligt övertygad, att han gjort högst viktiga och värderika tillägg till sitt kunskapsförråd.
»Underbar man, den där greve Smorltork!» sade mrs Leo Hunter.
»Äkta filosof», sade Pott.
»Ett klart huvud och en stark själ», tillade mr Snodgrass.
En kör av omkringstående instämde i ropet till greve Smorltorks lov, skakade vist sina huvuden och ropade enstämmigt:
»Mycket!»
Som entusiasmen för greve Smorltork var mycket stor, skulle hans lov måhända blivit sjunget ända till festligheternas slut, så framt icke de utländska sångarna hade ställt upp sig mitt emot ett litet äppelträd, för att det skulle se pittoreskt ut, och börjat sjunga sina nationalsånger, som icke tycktes vara synnerligen svåra att utföra, eftersom den stora hemligheten syntes bestå uti att tre av dem skulle grymta, medan den fjärde tjöt. Då denna intressanta konstprestation slutat mitt under hela sällskapets högljudda handklappningar, började en pojke att fläta in sig mellan tvärslåarna på en stol och hoppa över den och krypa under den, falla omkull med den och göra allt annat än att sätta sig på den, och därpå att göra en halsduk av sina ben och binda dem omkring sin hals, och därefter att visa med vilken lätthet en mänsklig varelse kan giva sig utseende av en förstorad groda, vilka samtliga idrotter förskaffade de församlade åskådarna den största glädje och tillfredsställelse. — Ovanpå detta hördes mrs Pott svagt framkvittra någonting, som artigheten tolkade såsom en sång, vilken var ganska klassisk och fullkomlig i kostymen, eftersom Apollo själv var kompositör, och kompositörer högst sällan kunna sjunga sin egen musik — och icke andras heller, för övrigt. Detta efterföljdes av att mrs Leo Hunters deklamerade sitt famösa ode till en Döende Groda, som begärdes da capo och som skulle ha begärts da capo ännu en gång, om icke flertalet av gästerna, som tyckte att det nu var hög tid på att få något att äta, hade förklarat, att det vore högst opassande att på sådant sätt missbruka mrs Hunters välvilja. Då därför mrs Leo Hunter förklarade sig mycket villig att deklamera stycket om igen, ville hennes kärleksfulla och omtänksamma vänner alldeles icke höra talas därom, och då dörren till matsalen öppnades, skyndade alla de, som hade varit där förut, dit in med den största möjliga skyndsamhet, emedan mrs Leo Hunter alltid hade för vana att utfärda bjudningskort till hundra och att icke sätta fram mat för mer än femtio, eller med andra ord, att endast fodra de egentliga lejonen och låta de andra djuren sörja för sig själva.
Mrs Leon Hunter såg sig triumferande omkring. Greve Smorltork var sysselsatt med att anteckna fatens innehåll; mr Tupman bjöd med ett behag, vartill aldrig någon rövare före honom visat maken, omkring hummersallad åt åtskilliga lejoninnor; mr Snodgrass var, sedan han stuckit ut den unge gentleman, som i Eatanswill-Gazetten plägade sticka ihjäl författarna, invecklad i en livlig diskurs med den unga dam, som gjorde i poesi i samma tidning, och mr Pickwick var sysselsatt med att göra sig behaglig för alla. Ingenting tycktes fattas för att göra den utsökta cirkeln komplett, då mr Leo Hunter — vars befattning det vid dylika tillfällen var att stå vid dörren och språka med mindre framstående personer — plötsligt utropade:
»Min söta vän, här ha vi mr Charles Fitz-Marshall!»
»Nå, det var då för väl!» sade mrs Leon Hunter. »Jag har längtat efter honom så mycket. Var så god och lämna plats, så att mr Fitz-Marshall kommer fram! Min söta vän, säg till mr Fitz-Marshall att han genast kommer upp till mig, så att jag får gräla på honom för att han kommer så sent!»
»Kommer, min nådigaste!» ropade en röst — »så fort jag kan — massa med människor — fullt ruin — svårt arbete — mycket!»
Mr Pickwicks kniv och gaffel föllo ur hans hand. Han stirrade över bordet på mr Tupman, som ävenledes hade släppt sin kniv och gaffel och såg ut som om han när som helst vore färdig att sjunka under golvet.
»Ah!» ropade rösten, under det dess ägare banade sig väg mellan de minst fem och tjugo turkar, officerare, kavaljerer och Carl Stuartar, som befunno sig mellan honom och bordet. »Riktig mangel — Bakers patent — inte ett veck i min frack efter all denna tryckning — kunde få mitt linne städat medan jag trängde mig fram — ha, ha! inte så dåligt infall! — underligt emellertid att få det manglat, medan man har det på kroppen — besvärlig operation — mycket!»
Med dessa avbrutna ord banade sig en ung man, klädd som sjöofficer, väg fram till bordet och visade de förvånade Pickwickarne mr Alfred Jingles egenhändiga anlete och gestalt.
Förbrytaren fick nätt och jämnt tid att fatta mrs Leo Hunters framräckta hand, då hans blick mötte mr Pickwicks förtrytsamma ögonglober.
»Stopp!» sade Jingle. »Glömde totalt — sade inte besked åt postiljonen — måste ge honom det genast — tillbaka om en minut!»
»Betjänten eller min man kan göra det, mr Fitz-Marshall!» sade mrs Leo Hunter.
»Nej, nej — duger inte — ska inte dröja länge — tvärt tillbaka!» svarade Jingle och försvann med dessa ord bland hopen.
»Tillåter ni mig att fråga, min fru», sade den uppbragte mr Pickwick, i det han reste sig upp från sin stol, »Vilken denne unge man är och var han bor?»
»Han är en gentleman med förmögenhet, mr Pickwick», sade mrs Leo Hunter, »Vilken jag med stort nöje ska presentera för er. Greven ska bli förtjust i honom.»
»Ja, ja», sade mr Pickwick. »Hans bostad —»
»Är för närvarande på Ängeln i Bury.»
»I Bury?»
»I Bury St. Edmunds, inte långt härifrån. Men, min bäste mr Pickwick, ni vill väl inte lämna oss? Nej, mr Pickwick, ni får sannerligen inte tänka på att gå så snart.»
Men långt innan mrs Leo Hunter talat ut hade mr Pickwick arbetat sig fram genom trängseln och kommit ut i trädgården, där han kort därefter upphanns av mr Tupman, som hade följt sin vän tätt i spåren.
»Det tjänar ingenting till», sade mr Tupman. »Han är borta.»
»Jag vet det», sade mr Pickwick, »och jag ämnar följa efter honom.»
»Följa efter honom? Vart då?» frågade mr Tupman.
»Till Ängeln i Bury», svarade mr Pickwick ivrigt. »Vem kan veta vem han bedrager där? Han har en gång bedragit en hederlig man, och vi äro den oskyldiga orsaken därtill. Han ska inte göra om det, så vida jag kan hindra det; jag skall demaskera honom. Sam! Var är min betjänt?»
»Här är han, sir!» sade mr Weller, i det han trädde fram från ett ensligt ställe, där han hade haft ett samtal med en butelj madeira, vilken han för en eller ett par timmar sedan hade avlägsnat från frukostbordet. »Här är er betjänt, sir. Stolt över titeln, som Levande Skelettet sa', när di visa'n»
»Följ genast med mig!» sade mr Pickwick. »Tupman, om jag stannar i Bury, så kan ni komma till mig, då jag skriver. Till dess, farväl!»
Invändningar voro fruktlösa; mr Pickwick var upphetsad, och hans beslut var fattat. Mr Tupman återvände till sitt sällskap och hade en timme senare dränkt varje minne av mr Alfred Jingle eller mr Charles Fitz-Marshall i en livande kadrilj och en butelj champagne. Vid denna tid lade mr Pickwick och Sam Weller, sittande utanpå en diligens, med varje minut ett kortare avstånd mellan sig och den goda gamla staden Bury St. Edmunds.