Pickwick-klubben/Kapitel 21

←  TJUGONDE KAPITLET.

Pickwick-klubbens efterlämnade papper av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

TJUGUANDRA KAPITLET.  →

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

I VILKET DEN GAMLE MANNEN UTBREDER SIG ÖVER SITT ÄLSKLINGSÄMNE OCH BERÄTTAR EN HISTORIA OM EN UNDERLIG KLIENT

»Aha!» sade den gamle mannen, vars väsen och utseende i korthet beskrevos i det föregående kapitlet, »aha, vem var det som talade om Inn'erna?»

»Det var jag, sir», svarade mr Pickwick. »Jag anmärkte att det var några högst märkvärdiga gamla ställen.»

»Ni!» sade den gamle mannen föraktfullt. »Vad vet ni om den tid, då unga män stängde sig inne i dessa ensliga rum och läste och läste, timme efter timme och natt efter natt, till dess förståndet flög sin kos under deras midnattsstudier; till dess deras själskrafter voro uttömda; till dess morgonens ljus inte skänkte dem någon livlighet eller hälsa; till dess de dukade under för den onaturliga uppoffringen av sin ungdoms krafter på de torra, gamla böckerna? Och gå vi nu längre ned i tiden och till helt olika förhållanden, vad vet väl ni om lungsotens långsamma härjningar eller feberns snabba förstörelse — följderna av ett lustigt liv och vilda förströelser — som så många undergått i dessa samma rum? Huru många tror ni inte förgäves ha bett om barmhärtighet och med krossade hjärtan gått bort från sakförarnas kontor för att söka en viloplats i Themsen eller en tillflyktsort i fängelset? De äro inte några vanliga hus de där Inn'erna. Det finns inte en enda ruta i den gamla panelningen, som, i fall den kunde minnas och tala, inte skulle störta ut ur väggen och berätta sin hemska saga — livets roman, sir, livets roman! Så alldagliga de än kunna synas vara, säger jag er, att de äro ena sällsamma gamla ställen, och jag skulle hellre vilja höra mången legend med ett hemskt ljudande namn än vilken som helst av dessa gamla kamrars verkliga historia.»

Mr Pickwick betraktade den gamle mannen med stor nyfikenhet, och de övriga i sällskapet logo och hörde stillatigande på.

»Ni må prata om edra tyska universitet!» sade den lille mannen. »Bah, bah! Vi ha romantik nog här hemma, utan att vi behöva gå så mycket som en halv mil efter den; det enda är att folk aldrig tänker därpå.»

»Jag har verkligen aldrig förr tänkt på det romantiska uti ifrågavarande ämne», sade mr Pickwick skrattande.

»Nej, naturligtvis har ni inte det», sade den lille gamle mannen, »naturligtvis har ni inte det. Så brukade en av mina vänner säga till mig: “Vad är det väl i det hela taget för märkvärdigt med de där gamla Inn'erna?” — “Sällsamma gamla ställen!” svarade jag. — “Inte det ringaste”, sade han. — “Ensliga!” sade jag. — “Nej, inte det bittersta”, sade han. En morgon dog han av slag, just som han skulle gå och öppna sin yttre dörr. Han föll på huvudet ned i sin papperskorg, och där blev han liggande i aderton månader. Alla trodde att han hade rest från staden.»

»Men huru fann man honom då slutligen?» frågade mr Pickwick.

»Föreståndarna beslöto att bryta upp dörren till hans rum eftersom han inte hade betalt någon hyra på två år. Man gjorde så. Låset sprängdes upp, och ett mycket dammigt skelett i blå frack, svarta knäbyxor och silkesstrumpor föll i armarna på portvakten, som hade öppnat dörren. Eget det där! — Högst eget — vasa?» Och den lille mannen lade huvudet ännu mera på sned och gnuggade händerna med obeskrivlig förtjusning.

»Sådana sällsamma saker ni berättar oss, sir!» sade mr Pickwick, och betraktade den gamle mannens ansikte mycket noggrant genom sina glasögon.

»Sällsamma!» sade den lille mannen. »Prat! Ni tycker bara att de äro sällsamma, därför att ni inte känner någonting om dem. De äro lustiga, men alls inte ovanliga.»

»Lustiga!» sade mr Pickwick ovillkorligt.

»Ja, lustiga, inte sant?» svarade den lille gamle mannen med ett diaboliskt flin, och därpå fortsatte han, utan att vänta på svar: »Jag kände en annan man — låt mig se — det är nu fyrtio år sedan — som hyrde en gammal, fuktig, nedrökt lägenhet, i ett av de äldsta Inn'erna, som i flera år hade stått stängd och ledig. Det var en mängd käringskvaller i svang om den där lägenheten, och den var onekligen också långt ifrån glad och trevlig; men karlen var fattig och lägenheten billig, och detta skulle ha varit ett alldeles tillräckligt skäl för honom, även om den hade varit tio gånger sämre än den verkligen var.

»Han var tvungen att övertaga några förfallna möbler, som funnos där på stället, och däribland ett stort, gammalt skrälle till pappersskåp med stora glasdörrar och en gardin innanför, en för honom tämligen onyttig tingest, eftersom han icke hade några papper att gömma däruti och han, vad kläderna angick, bar dessa med sig på kroppen, vilket just inte heller var något så synnerligt tungt arbete. Nåväl, då han hade fått allt sitt bohag inflyttat — det fyllde inte helt och hållet upp en åkarkärra — och spritt det över rummet, så att de fyra stolarna så mycket som möjligt skulle taga sig som ett dussin, och medan han satt framför kaminen och drack det första glaset av två buteljer whisky, som han hade tagit på kredit, undrande om det någonsin skulle bli betalt och, i fall så vore, om huru många år, föllo hans ögon på glasdörrarna till pappersskåpet. — “Ja”, tänkte han, “om jag inte varit tvungen att taga den där fulingen efter den gamle mäklarens värdering, kunde jag ha fått mig någonting nyttigare för de där pengarna.” — “Vet du vad, gamla kamrat”, sade han högt till skåpet, endast och allenast för att han inte hade någon annan att tala med, “om det inte kostade mera att få ditt gamla skrov sönderhugget, än det sedan skulle vara värt, skulle jag använda dig till bränsle.”

»Han hade knappast yttrat dessa ord, förrän ett ljud, som liknade ett svagt kvidande, tycktes komma ut från det inre av skåpet. I början studsade han därvid; men då han vid närmare eftertanke antog, att det måste vara någon ung fyr i det närmaste rummet, som hade ätit ute, satte han fötterna på kamingallret och tog eldrakan för att röra omkring elden. I samma ögonblick upprepades ljudet, och i det en av glasdörrarna långsamt öppnades, uppenbarade den en blek och utmagrad gestalt, som i smutsiga och luggslitna kläder stod upprätt i skåpet. Gestalten var lång och mager, och dess ansikte vittnade om sorg och bekymmer; men det var någonting i hyn och hela uppenbarelsen, som inte kunde tillhöra någon levande varelse på denna jorden. — “Vem är ni?” sade den nye hyresgästen, som väl blev mycket blek, men likväl vägde eldrakan i handen och tog med den ett ganska ordentligt sikte på gestaltens ansikte. “Vem är ni?” — “Kasta inte eldrakan på mig. Om ni också slungade den med aldrig så säkert sikte, skulle den likväl utan motstånd fara igenom mig och slå träbeklädnaden bakom mig. Jag är en ande.” — “Men vad vill ni här?” stammade hyresgästen. — “I det här rummet”, svarade vålnaden, “blev min jordiska ruin fullbordad och jag och mina barn bragta till tiggarstaven. I det här skåpet bevarades dokumenten i en lång, lång process, som upptornade sig under en följd av år. I detta rum delade, då jag dött av sorg, två listiga harpyor den förmögenhet, för vilken jag hade kämpat och stritt under en eländig tillvaro, och varav till slut inte en penny tillföll mina olyckliga efterkommande. Jag skrämde dem bort härifrån och har sedan om natten — den enda tid, på vilken jag åter kan besöka jorden — strövat omkring på skådeplatsen för mitt långvariga elände. Denna lägenhet är min: lämna den åt mig.”

»“Om ni nödvändigt vill uppträda här”, sade hyresgästen, som under vålnadens långrandiga förklaring hade fått tid att åter lugna sig, “skall jag med största nöje flytta; men jag skulle likväl bra gärna vilja göra er en fråga, om ni vill tillåta mig det.” — “Tala ut”, sade spöket allvarligt. — “Nåväl”, sade hyresgästen, “jag tillämpar inte anmärkningen på er personligen, eftersom den är tillämplig på alla de vålnader jag hört omtalas; men det förefaller mig tämligen besynnerligt att ni, ehuru ni har tillfälle att besöka de vackraste ställen på jorden — jag antager nämligen, att ni inte fäster er vid avståndet — alltid vänder tillbaka till just de ställen, där ni varit som mest olycklig.” — “Ja, det är minsann ganska sant; det har jag aldrig förr kommit att tänka på”, sade spöket. — “Ni ser, sir”, fortfor hyresgästen, “huru ruskigt det här rummet är. Att döma av skåpets utseende, skulle jag vara frestad att påstå, att det inte är så alldeles fritt från väggohyra, och jag tror verkligen, att ni skulle kunna finna bättre kvarter, för att inte tala om Londons klimat, som är ytterst obehagligt.” — “Ni har fullkomligt rätt, sir”, sade spöket hövligt, “det har inte fallit mig in förr än nu; jag skall genast försöka en förändring av luft”, — och det började också verkligen att försvinna, medan det talade; dess ben voro redan helt och hållet borta. — “Och om ni, sir”, sade hyresgästen, ropande efter det, “skulle vilja vara av den godheten och göra de andra herrar och damer, som nu sysselsätta sig med att besöka gamla, övergivna hus, uppmärksamma på att de kunde ha det vida bättre annorstädes, skulle ni visa samhället en mycket stor tjänst.” — “Ja, det skall jag”, svarade spöket; “vi måste vara ena enfaldiga stackare, verkligen ena mycket enfaldiga stackare; jag kan inte begripa huru vi ha kunnat vara så dumma.”

»Med dessa ord försvann spöket, och vad som är det märkvärdigaste», tillade den gamle mannen med en listig blick över bordet, »det kom aldrig mera igen.»

»Det där är inte så illa, om det är sant», sade herrn med de förgyllda knapparna, i det han tände på en ny cigarr.

»Om!» utbrast den gamle mannen med en blick av obeskrivligt förakt. »Han vill väl förmodligen», tillade han, vänd till Lowten, »även påstå, att min historia om den underliga klienten inte heller är sann; det skulle inte förvåna mig.»

Den gamle mannens berättelse om den underlige klienten

»Vid High-Street i Southwark, strax invid St. George-kyrkan och på samma sida av gatan ligger, såsom de flesta veta, det minsta av våra gäldstuguhäkten, Marshalsea. Ehuru det på senare tider blivit ett helt annat ställe mot den pöl av smuts och orenlighet som det fordom var, erbjuder det likväl även i sitt förbättrade skick en högst ringa frestelse för slösaren eller tröst för lättsinnet. Den dömde förbrytaren har i Newgate en lika god gård, där han kan hämta frisk luft och taga sig rörelse, som den insolvente gäldenären i Marshalseafängelset.

»Många ögon, som för längesedan äro tillslutna av döden, ha betraktat denna skådeplats sorglöst nog, då de första gången trädde in i det gamla Marshalsea-fängelset; ty förtvivlan kommer sällan med olyckans första allvarliga stöt. En man sätter sin lit till obeprövade vänner; tänker på de många anbud och tjänster, som hans muntra kamrater gjorde honom, då han icke behövde dem; han har hopp — den lyckliga oerfarenhetens hopp, och om han än höjer sig under det första slaget, spirar likväl hoppet upp i hans bröst och blommar där, till dess det vissnar för den svikna väntans och likgiltighetens nattfrost. Huru snart ha inte dessa samma ögon, djupt insjunkna i huvudet, stirrat ut från ansikten, som voro avtärda av svält och gulbleka av inspärrningen, under dessa flydda tider då det inte var något figurligt talesätt att säga, att gäldenärerna ruttnade i fängelset, utan hopp om befrielse, utan utsikt till frihet! Detta barbari äger icke längre rum i dess fulla utsträckning; men det är ännu tillräckligt kvar därav för att kunna föranleda tilldragelser, som komma hjärtat att blöda.

»För tjugo år sedan nöttes denna gatläggning av stegen av en mor och ett barn, vilka den ena dagen efter den andra, lika säkert som morgonen kom, infunno sig vid fängelseporten. Ofta kommo de dit efter en sömnlös natt av sorg och förtvivlan, en hel timme för tidigt, och nu vände den unga modern helt ödmjukt om, förde den lilla gossen bort till den gamla bron och sökte, i det hon lyfte honom upp i sina armar för att visa honom det glittrande vattnet, som färgades av morgonsolens ljus och livades av alla de ivriga förberedelser till arbete eller förströelse, som floden framvisar vid denna tidiga timme, att sysselsätta hans tankar med de föremål, som där trädde fram för hans ögon. Men snart satte hon honom ifrån sig och dolde sitt ansikte i schalen för att giva fritt lopp åt de tårar, som förblindade henne; ty intet uttryck av deltagande eller glädje livade den lilla gossens magra och sjukliga anlete. Hans minnen voro endast få; men alla voro de av samma slag: de stodo alla i samband med hans föräldrars fattigdom och olycka. Timme efter timme hade han suttit på sin mors knä och med barnsligt deltagande betraktat de tårar, som smögo sig ned för hennes kinder, och därpå hade han tyst krupit bort i någon mörk vrå och där snyftat sig i sömn. Livets bittra verkligheter med många av dess svåraste lidanden — hunger och törst, köld och nöd — hade han fått lära känna allt ifrån förståndets första morgongryning; och ehuru han ägde barndomens gestalt, saknade han dock dess lätta sinne, dess muntra skratt och strålande ögon.

»Far och mor sågo på detta och på varandra med pinsamma tankar, vilka de icke vågade utandas i ord. Den friske, starkt byggde mannen, som så väl hade kunnat uthärda varje kroppslig ansträngning, förtärdes av den stränga inspärrningen och den osunda luften i ett överfyllt fängelse. Den fina och späda kvinnan nedtyngdes under de förenade verkningarna av kroppslig och andlig sjukdom; barnets unga hjärta var nära att brista.

»Vintern kom, och med den kommo veckor av kallt och tungt regn. Den stackars unga hustrun hade flyttat in i en eländig lägenhet strax invid mannens fängelse, och ehuru det var deras tilltagande fattigdom, som hade gjort denna förändring nödvändig, var hon nu lyckligare, då hon var honom närmare. Under två månader passade hon och hennes lilla följeslagare som vanligt på när porten öppnades; men en dag blev hon för första gången borta. Den följande morgonen kom, och hon kom allena; barnet var dött.

»De veta endast föga, vilka tala med köld om den fattige mannens förluster, som om de vore en lycklig befrielse från smärta för de bortgångna och en barmhärtig lindring i utgifter för de kvarlevande — dessa, säger jag, veta endast föga, vilken sorg dessa förluster äro.

»För dem, som sågo moderns förändrade drag, var det klart, att döden snart skulle göra slut på hennes sorger och prövningar. Hennes mans medfångar ville icke tränga sig in på hans sorg och olycka och lämnade åt honom besittningen av det lilla rum, som han förut hade bebott i sällskap med två olycksbröder. Hon delade det med honom, och i det hon framsläpade sin dag, utan smärta, men även utan hopp, tynade hon så småningom bort.

»En afton hade hon svimmat i sin mans armar, och han hade burit henne till det öppna fönstret för att åter bringa henne till liv med tillhjälp av den friska luften; men i det månljuset föll på hennes ansikte, visade det honom en förvandling i hennes drag, som kom honom att vackla som ett barn under hennes ringa börda.

»“Sätt dig ned, Georg”, sade hon matt. Han gjorde så, och i det han satte sig ned vid hennes sida, dolde han ansiktet i sina händer och brast i gråt.

»“Det är mycket tungt att lämna dig, George”, sade hon; “men det är Guds vilja, och du måste bära det för min skull. Ack, vad jag tackar Honom för att han tagit vår gosse till sig! Nu är han lycklig i himlen, men vad skulle det väl ha blivit av honom här utan hans mor?”

»“Du får inte dö, Mary, du får inte dö!” ropade mannen och sprang upp. Han gick häftigt fram och tillbaka och slog sig för pannan med sin knutna hand; därpå satte han sig åter ned vid hennes sida och tillade mera lugnt, i det han tog henne i sina armar: “Fatta mod, min söta flicka, fatta mod! Du skall nog åter hämta dig.”

»“Nej, aldrig, George, aldrig”, sade den döende kvinnan. “Låt dem lägga mig hos min stackars lilla gosse; men lova mig, att du, om du någonsin lämnar detta ställe och blir rik, flyttar oss till någon stilla kyrkogård på landet, långt, långt bort härifrån, där vi kunna vila i frid. Älskade George lova mig det?”

»“Ja, jag lovar det —— jag lovar det!” sade mannen, i det han i lidelsefull sorg kastade sig ned vid hennes fötter. “Tala ännu en gång till mig, Mary; ännu en blick — blott en enda —”

»Han tystnade plötsligt; ty den arm, som hade omslingrat hans hals, blev stel och tung. En djup suck undföll den avtärda varelsen framför honom; läpparna rörde sig, och ett leende spelade över anletet; men läpparna voro blåbleka, och leendet förvandlades till ett stelt och spöklikt stirrande. Han var ensam i världen.

»Denna natt knäböjde den olycklige mannen i sin usla bonings tysthet och ensamhet vid sidan av sin hustrus lik och tog med en förfärlig ed Gud till vittne på att han från denna stund skulle ägna sig åt att hämnas hennes och barnets död; att från detta ögonblick ända till hans sista skulle alla hans krafter riktas mot detta enda mål: att hans hämnd skulle bli långvarig och förfärlig; att hans hat skulle vara obevekligt och outplånligt och förfölja sitt föremål från den ena ändan av världen till den andra.

»Den djupaste förtvivlan och en knappast mänsklig passion hade på denna enda natt härjat hans ansikte och gestalt så förfärligt, att hans olyckskamrater ryste förskräckta tillbaka för honom, då han gick dem förbi. Hans ögon voro blodsprängda, hans ansikte dödsblekt, och hans kropp krökt liksom av ålderdom. I våldsamheten av sina själskval hade han nästan bitit igenom sin underläpp, och det ur såret utflutna blodet hade nedsölat hans haka och fläckat hans skjorta och halsduk. Ingen tår eller klagan undföll honom; men den stirrande blicken och den vilda brådska, varmed han gick fram och tillbaka på gården, antydde den feber, som brann inom honom.

»Det var nödvändigt att hans hustrus lik snart blev bortfört från fängelset. Han mottog budskapet härom med fullkomligt lugn och utan att göra någon invändning. Nästan alla invånarna i fängelset hade samlat sig för att se det föras bort, och då änklingen visade sig, veko de åt sidorna; han gick hastigt framåt och ställde sig allena i en liten med gallerfönster försedd glugg strax invid porten, varifrån de andra med instinktlik finkänslighet hade dragit sig tillbaka. En grov likkista bars långsamt bort på några karlars axlar. En dödstystnad vilade över den församlade hopen och avbröts endast av kvinnornas högljudda klagan och likbärarnas tunga steg på den stenlagda gården. De kommo till det ställe, där den övergivne mannen stod, och stannade där. Han lade sin hand på kistan, ordnade mekaniskt det kläde, varmed den var höljd, och vinkade åt dem att de skulle gå vidare. Fängelsets vaktknektar togo av sig hatten, då kistan bars ut genom portvalvet, och strax därpå slogo de tunga portflyglarna igen efter den. Han stirrade slött på folkmassan och föll tungt till marken.

»Ehuru han i många veckor därefter bevakades dag och natt under den vildaste feberyrsel, lämnade honom likväl icke för ett enda ögonblick varken medvetandet om hans förlust eller minnet av det löfte han hade avlagt. Scenen förändrades oupphörligt för hans ögon, det ena stället avlöste det andra, och den ena händelsen följde på den andra; men de stodo alla på ett eller annat sätt i förbindelse med hans själs stora mål. Han seglade över en gränslös havsyta med en röd himmel över sig, medan de upprörda vattnen skummade av raseri och kokade och sjödo på alla håll. Det var ett annat skepp framför dem, som gungade och stampade i den tjutande stormen; dess segel slängde i trasor från masten, och dess däck vimlade av människor, som voro fastsurrade vid relingen, över vilken väldiga vågor bröto sig i varje ögonblick och sköljde några åt döden invigda varelser ned i det fradgande havet. Framåt gick det genom de rytande vattenmassorna, med en fart och kraft, som ingenting kunde motstå, och i det de törnade mot det främre fartygets akterspegel, krossade de det under deras köl. Från den väldiga vattenvirvel, som uppstod omkring det sjunkande vraket, höjdes ett skri, så högt och genomträngande —— dödsropen av hundrade drunknande olyckliga, som sammansmälte till ett enda tjut så att det överröstade elementernas stridsrop och återljöd och återljöd, till dess det tycktes genomtränga himlen, luften och oceanen. Men vilkens var det — detta gamla, gråhåriga huvud, som höjde sig över vattenytan och med dödsångest i blicken och rop på hjälp kämpade med vågorna? En enda blick, och han sprang över bord och simmade med kraftiga tag fram emot det. Han närmade sig det, han var tätt invid det. Det var hans drag. Den gamle mannen såg honom komma och sökte förgäves att undfly honom. Han fattade tag i honom och drog honom ned under vattnet. Ned, ned med honom, femtio famnar djupt! Hans motstånd blev allt svagare, till dess det slutligen upphörde. Han var död, han hade dödat honom och hade hållit sin ed.

»Allena och med bara fötter vandrade han fram över en väldig ökens glödande sand. Sanden kvävde och bländade honom, dess fina korn trängde in i själva porerna i hans hud och plågade honom så, att han var nära att bli vansinnig. Utrustad med övernaturlig styrka, vadade han genom sanden, till dess han, utmattad av ansträngning och törst, sjönk sanslös till marken. Vad var det för en doftande svalka, som återkallade honom till liv, vad var detta för ett sorlande ljud? Vatten! Det var verkligen en källa, och den klara, friska strömmen rann fram vid hans fötter. Han drack djupt av den, och nedkastande sina värkande lemmar på dess strand, försjönk han i ljuv hänryckning. Ljudet av steg, som närmade sig, väckte honom upp ur hans dvala. En gammal, gråhårig man vacklade fram för att släcka sin brännande törst. Det var åter han. Han slog sina armar kring den gamle mannens kropp och höll honom tillbaka. Han kämpade i förfärliga krampryckningar och ropade på vatten — blott en enda droppe vatten för att rädda sitt liv. Men han höll fast i den gamle mannen och betraktade med girig blick hans dödskamp, och då hans livlösa huvud sjönk ned på hans bröst, sparkade han liket ifrån sig med sin fot.

»Då febern lämnade honom, och medvetandet återvände, vaknade han för att finna sig rik och fri, för att höra, att den far, som skulle ha låtit honom dö i fängelse — skulle! som hade låtit dem, som voro honom dyrbarare än hans eget liv, dö av brist och den hjärtats sjukdom, som läkemedel icke kunna bota — hade blivit funnen död på sin äjderdunsbädd. Han vaknade upp till detta och mera; för att erinra sig det mål, för vilket han levde, och för att erinra sig, att hans fiende var hans hustrus egen far —— den man, som hade kastat honom i fängelse och som, då hans hustru och hans barn vid hans fötter hade tiggt om nåd, hade jagat dem bort från sin dörr. O, huru han förbannade den svaghet, som hindrade honom att stiga upp och verka för sin hämndeplan!

»Från skådeplatsen för sina förluster och sitt elände lät han sig föras till en lugn plats vid havskusten — icke i hopp om att återvinna sinnesfrid eller lycka, ty med den var det för evigt förbi, utan för att stärka sina krafter och tänka på sitt älsklingsämne. Och här skaffade honom någon ond ande tillfälle till hans första, förfärliga hämnd.

»Medan han en lugn afton satt bland strandklipporna och då och då lyfte upp huvudet, antingen för att betrakta en havsmåses flykt, eller för att med ögat följa den härliga, rosenröda strimma, som började mitt ute på oceanen och tycktes nå ända till dess rand, där solen gick ned, blev ställets djupa tystnad störd av ett högljutt rop om hjälp, och medan han lyssnade, oviss om han hade hört rätt, upprepades ropet med ännu större häftighet än förut, så att han sprang upp och skyndade bort åt det håll, varifrån det kom.

»Saken förklarade genast sig själv: på stranden lågo några klädesplagg kringspridda; ett mänskligt huvud var natt och jämnt synligt ett litet stycke från land, och en gammal man, som vred sina händer av förtvivlan, sprang fram och tillbaka och ropade på hjälp. Sjuklingen, som nu så tämligen återfått sina krafter, kastade av sig sin rock och skyndade ned till stranden, i avsikt att kasta sig i vattnet och draga den drunknande upp på land.

»“Skynda er, sir, för Guds skull! Hjälp, sir, hjälp, i himlens namn! Det är min son, sir, min enda son!”, sade den gamle mannen förtvivlad, i det han skyndade honom till mötes. “Min enda son, sir, och han håller på att dö för sin fars ögon.”

»Vid det första ord den gamle mannen talade, stannade främlingen i sitt språng och blev stående alldeles orörlig med korslagda armar.

»“Store Gud!” utbrast gubben och ryggade tillbaka — “Heyling!”

»Främlingen log, men teg.

»“Heyling!” sade den gamle mannen vilt. “Min gosse, Heyling. Min gosse, Heyling, min älskade gosse! — Se, se!” Och djupt flämtande, pekade den olycklige fadern på den punkt där den unge mannen kämpade för sitt liv. — “Hör!” fortfor den gamle mannen. “Han ropar ånyo. Han lever ännu. Rädda honom. Heyling, rädda honom!”

»Främlingen log åter och stod orörlig som en bildstod.

»“Jag har förorättat er”, skrek den gamle mannen, i det han föll på knä och knäppte ihop sina händer. “Hämnas på mig; tag allt vad jag äger, tag mitt liv; kasta mig i vattnet vid edra fötter, och om människonaturen kan underlåta att kämpa för livet, skall jag dö utan att röra hand eller fot. Gör det, Heyling, gör det, men rädda min gosse! Han är så ung, Heyling — allt för ung för att dö!”

»“Hör mig”, sade främlingen och grep den gamle mannen hårt om handleden, “jag vill ha liv för liv, och här är ett. Mitt barn dog för sin fars ögon en vida mera kvalfull och plågsam död än den unge förtalaren av sin systers dygd nu går till mötes medan jag talar. Ni skrattade — skrattade er dotter i ansiktet, då döden redan hade satt sin stämpel därpå, skrattade åt våra lidanden då. Vad tänker ni nu om dem? Se dit, se dit!”

»Medan främlingen talade, pekade han ut mot havet. Ett svagt rop dog bort på dess yta; den döendes sista väldiga kamp satte de krusiga vågorna i rörelse för några sekunder, och det ställe, där han hade sjunkit ned i sin tidiga grav, kunde icke skiljas från vattnet, som omgav det.

»Tre år därefter steg en herre ur sin vagn utanför porten till ett hus, varest bodde en London-advokat, som var känd för att just icke vara så särdeles samvetsgrann i fråga om de affärer han åtog sig, och anhöll om ett samtal mellan fyra ögon uti en sak av stor vikt. Ehuru han tydligen ännu var i sina bästa år, var hans ansikte likväl blekt, avtärt och insjunket, och det behövdes icke affärsmannens skarpa blick för att vid första ögonkastet se, att sjukdom eller sorger hade bidragit mera att framkalla en förändring i hans yttre än tidens hand allena kunde ha verkat under en dubbelt så lång livstid.

»“Jag önskar att ni måtte åtaga er en juridisk affär för min räkning”, sade främlingen.

Advokaten bugade sig och kastade en blick på ett stort paket, som den främmande herrn bar i handen. Den senare märkte blicken och fortfor.

»“Det är inte någon vanlig affär”, sade han, “och inte heller ha dessa papper kommit mig tillhanda utan mycken möda och stora kostnader.”

»Advokaten kastade en ännu mera nyfiken blick på paketet, varpå hans gäst löste upp det band, som höll det tillsammans, och visade honom en mängd reverser, några avskrifter av köpebrev och andra dokument.

»“På dessa papper”, sade han, “har den man, med vars namn de äro försedda, för några år sedan, som ni får se, lånat betydliga penningsummor. Det var en tyst överenskommelse mellan honom och de män, i vilkas händer dokumenten ursprungligen kommo, och av vilka jag efter hand köpt dem för tre eller fyra gånger deras nominella värde, att dessa lån skulle få omsättas till en viss tid, då de skulle infrias. Men en sådan överenskommelse är ingenstädes uttryckligen omtalad. Han har under den sista tiden lidit många förluster, och om han blev tvungen att inlösa alla dessa papper på en gång, skulle han lätt kunna bli totalt ruinerad.”

»“Hela summan stiger till åtskilliga tusen pund”, sade advokaten sedan han hastigt genomögnat papperen.

»“Ja, det gör den”, sade klienten.

»“Nå, vad är det då vi skola göra?” frågade juristen.

»“Göra!” genmälde klienten med plötslig häftighet. “Sätta varenda en av lagens maskiner i gång, använda varje knep, som slughet kan uttänka och nedrighet utföra; dåliga medel och goda; öppet kränkande av lagen, understött av dess skarpsinnigaste utövares hela list och slughet. Jag vill att han skall dö en långsam och kvalfull död. Ruinera honom; utmät och försälj hans gods och gårdar, driv honom från hus och hem och släpa honom som en tiggare på hans gamla dagar till gäldstuguhäktet för att låta honom dö där!”

»“Men omkostnaderna, min bäste sir, omkostnaderna!” anmärkte advokaten, sedan han övervunnit den första förvåningen. “Om gäldenären står på så där klena fötter, vem ska då betala omkostnaderna, sir?”

»“Nämn vilken summa som helst!” sade främlingen, vars hand skälvde så starkt, att han knappast kunde hålla den penna, han hade fattat, medan han talade. “Nämn vilken summa som helst, och den är er. Frukta inte att nämna den, människa! Jag ska inte anse den för stor, om jag därigenom kan vinna mitt mål.”

»Advokaten nämnde på måfå en betydlig summa såsom det förskott han önskade för att betrygga sig mot möjligheten av förlust; men mera i avsikt att se huru långt hans klient verkligen ville gå, än i tanke om att denna skulle uppfylla hans begäran, Främlingen skrev en anvisning på en bankir för hela beloppet och avlägsnade sig.

»Den anvisade summan blev ganska riktigt utbetald, och advokaten, som såg att han tryggt kunde lita på sin underlige klient, grep nu saken an på fullt allvar. Under mer än två hela år kunde mr Heyling sitta hela dagar på kontoret och genomgå dokumenterna, allt eftersom de hopade sig och med glädjestrålande ögon läsa och läsa om igen alla de brev, innehållande böner om en smula uppskov och föreställningar om den oundvikliga ruin, som skulle drabba motparten, vilka strömmade in allt eftersom den ena processen anställdes efter den andra. På alla dessa brev lämnades blott ett enda svar — penningar, och det genast. Lantegendom, hus i staden, möbler, allt togs i beslag, och den gamle mannen själv skulle ha blivit inspärrad i ett fängelse, om han icke genom en plötslig flykt hade lyckats att gäcka rättsbetjänternas verksamhet.

»Det var så långt ifrån att Heylings oförsonliga hat mättades av hans segerrika förföljelse, att det tvärtom hundradubblades genom den undergång han framkallade. Då han fick höra talas om den gamle mannens flykt, kände hans raseri icke mera några gränser. Han skar tänderna av förbittring, rev håret av sitt huvud och överhopade de män, vilka hade fått i uppdrag att verkställa arresteringsordern, med de ohyggligaste förbannelser.

»Slutligen infann sig Heyling, vilken man icke på flera veckor hade sett till, sent en afton i sin sakförares enskilda bostad och lät honom veta, att en herre önskade att få tala med honom. Innan advokaten, som hade känt igen hans röst, hann säga till sin tjänare att föra in honom, rusade han uppför trappan och trädde in i salen, blek och andlös. Sedan han stängt dörren för att inte bli hörd, sjönk han ned på en stol och sade med låg röst:

»“Tyst! Jag har äntligen funnit rätt på honom!”

»“Ah!” sade advokaten. “Bra gjort, min bäste sir, bra gjort!”

»“Han håller sig dold i ett eländigt ruckel i Camden Town”, sade Heyling. “Det hade kanske varit lika så gott, om vi förlorat honom ur sikte; ty han har hela tiden levat där allena uti det yttersta elände och är fattig, mycket fattig.”

»“Mycket bra!” sade advokaten. “Ni vill naturligtvis, att vi skola gripa honom i morgon?”

»“Ja”, svarade Heyling. “Men nej! I övermorgon. Ni förundrat er väl över att jag vill uppskjuta det”, tillade han med ett spökligt leende; “men jag hade glömt en sak. I övermorgon är en årsdag i hans liv; låt det bli då.”

»“Det är bra!” sade advokaten. “Vill ni skriva ordern åt exekutionsbetjänten?”

»“Nej, låt honom möta mig här klockan åtta på aftonen, så ska jag själv följa med!”

»De möttes den avtalade aftonen, togo en hyrvagn och läto kusken hålla vid det hörn av den gamla Pancras-gatan, där församlingens fattighus ligger. Då de stego ur där, var det redan alldeles mörkt, och sedan de hade gått längs muren mitt emot Veterinär-skolan, veko de in på en liten trång gränd, vilken, vad den än nu må heta, den tiden hette Little College-Street, och som, vad den nu än må vara, den tiden var ett mycket ödsligt ställe, omgivet av föga annat än fält och diken.

»Sedan Heyling hade dragit den resmössa, han hade på sig, djupt ned i ansiktet och svept in sig i sin kappa, stannade han utanför den uslaste kojan i gränden och knackade sakta på porten, Den öppnades strax av en kvinna, som neg till tecken att hon kände igen honom, och sedan Heyling hade viskat till exekutionsbetjänten, att han skulle stanna där nere, smög han sig uppför trappan, öppnade dörren till rummet, som låg åt gatan, och steg in.

»Föremålet för hans efterspaning och oförsonliga hat, nu en utlevad gubbe, satt vid ett omålat furubord, på vilket stod en usel dank. Han ryckte till vid den främmandes inträde och reste sig med möda upp från stolen.

»“Vad är det? Vad är det?” sade den gamle mannen. “Vad är det nu för en ny olycka? Vad vill ni här?”

»“Tala ett ord med er!” svarade Heyling, och i det han satte sig med vid andra ändan av bordet, kastade han av sig mössa och kappa och visade sitt ansikte.

»Den gamle mannen tycktes genast bli berövad förmågan att tala. Han föll tillbaka i stolen, knäppte ihop händerna och stirrade på synen med en blandning av avsky och förskräckelse.

»“I dag för sex år sedan”, sade Heyling, “krävde jag det liv ni var mig skyldig för mitt barns. Vid er dotters livlösa kropp, gamle man, svor jag att leva ett hämndens liv. jag har inte ett ögonblick vikit från min föresats; och om jag hade det, skulle en enda tanke på hennes milda, lidande blick, medan hon långsamt förtärdes, eller på vårt oskyldiga barns uthungrade ansikte ha stärkt mig i utförandet av min plikt. Min första handling av vedergällning erinrar ni er nog; denna är min sista.”

»Gubben ryste, och hans händer sjönko kraftlösa ned vid hans sida.

»“I morgon lämnar jag England”, sade Heyling efter ett ögonblicks tystnad. “I afton överlämnar jag er åt den levande död, varåt ni invigde henne — ett hopplöst fängelse!”

»Han lyfte sina ögon upp till den gamle mannens ansikte och tystnade. Därpå lyfte han ljuset upp till hans ansikte, satte det sakta ifrån sig och lämnade rummet.

»“Laga att ni ser efter den gamle mannen”, sade han till kvinnan, i det han öppnade dörren och vinkade åt exekutionsbetjänten, att han skulle följa honom ut på gatan. “Jag tror att han är sjuk.” Kvinnan tillslöt dörren, skyndade hastigt uppför trappan och fann honom utan liv. Han hade dött av ett slaganfall.

»Under en simpel gravsten på en av de fridfullaste och mest avsides liggande kyrkogårdarna i Kent, där vilda blommor blanda sig med gräset, och det mjuka landskapet runtomkring bildar den vackraste punkten i Englands trädgård, vila den unga moderns och hennes lilla gosses ben. Men faderns aska blandar sig icke med deras, och icke heller fann advokaten sedan denna sista afton den ringaste tråd till hans underliga klients senare historia.»

Då den gamle mannen hade slutat sin berättelse, gick han bort till klädhängaren, en krok i ett hörn, tog ned sin hatt och överrock, satte dem på sig med mycken betänksamhet och gick långsamt sin väg, utan att yttra ett enda ord vidare. Som herrn med de förgyllda knapparna hade fallit i sömn, och flertalet av sällskapet var ivrigt sysselsatt med den humoristiska bedriften att smälta ljustalg i hans grogg, begav sig mr Pickwick obemärkt bort, betalte sin egen och mr Wellers räkning och vandrade i denne herres sällskap ut genom Skatans och trädstubbens portal.