Pickwick-klubben/Kapitel 34

←  TRETTIOTREDJE KAPITLET.

Pickwick-klubbens efterlämnade papper av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.

TRETTIOFEMTE KAPITLET.  →

TRETTIOFJÄRDE KAPITLET

ÄR UTESLUTANDE ÄGNAT ÅT EN FULLSTÄNDIG OCH TROGEN BERÄTTELSE OM DEN MÄRKVÄRDIGA PROCESSEN: BARDELL MOT PICKWICK

»Jag undrar just vad ordföranden för juryn, vem det nu må bli, har fått till frukost!» sade mr Snodgrass för att underhålla ett samtal på morgonen den skickelsedigra fjortonde februari.

»Ah!» sade mr Perker. »Jag vill hoppas, att det varit någonting gott.»

»Varför det?» frågade mr Pickwick.

»Högst viktigt — högst viktigt, min bäste sir», svarade Perker. »En glad och belåten juryman med en god frukost i magen är en ypperlig sak att få fatt uti. Missnöjda eller hungriga jurymän uttala sig alltid till förmån för käranden.»

»Men, Herre Gud, varför göra de det?» frågade mr Pickwick och såg helt förvånad ut.

»Ja, det vet jag inte riktigt», svarade den lille mannen; »förmodligen är det för att vinna tid. Är det nära middagstiden, tar ordföranden, då juryn dragit sig tillbaka, sin klocka upp ur fickan och såger: “Kors i alla da'r, mina herrar, redan tio minuter över fyra! Jag äter middag klockan fem, mina herrar.” — '“Det gör jag med!”' säga alla de andra, utom två, som skulle ha ätit klockan tre och därför se ut att vara mer än halvt benägna att hålla ut. Ordförandes ler och stoppar klockan tillbaka igen — “Nå, mina herrar, vad skola vi säga? — Käranden eller svaranden, mina herrar? Jag tycker, för min del, mina herrar — jag tycker, säger jag — men låt detta för all del inte inverka på er — jag tycker nästan, att käranden har rätt.” Därpå säga bestämt två eller tre, att de tycka detsamma — vilket de naturligtvis också göra — och så bli de alla lätt ense. Tio minuter över nio!» tillade den lille mannen, i det han såg på sin klocka. »Tiden går, min bäste sir. Vid processer i anledning av brutet äktenskapslöfte plägar domsalen vara alldeles full. Det torde vara bäst att ni beställer en vagn, min bäste sir, annars komma vi för sent.»

Mr Pickwick ringde genast på klockan, och sedan en vagn blivit hämtad, satte sig de fyra Pickwickarne och mr Perker upp i den och foro till Guildhall, medan Sam Weller, mr Lowten och den blå sakförarpåsen med handlingarna i målet kommo bakefter i en droska.

»Det där är förmodligen vittneslogen?» sade mr Pickwick, i det han pekade på ett slags kateder med mässingsskrank på hans vänstra sida.

»Ja, det är vittneslogen, min bäste sir», svarade mr Perker, i det han grävde en massa handlingar upp ur den blå påse, som Lowten just nu hade satt ned vid hans fötter.

»Och det där», sade mr Pickwick, pekande på ett par inhägnade bänkar till höger, »det är väl där juryn sitter?»

»Ja, alldeles riktigt, min bäste sir», svarade Perker och knäppte på locket till sin snusdosa.

Mr Pickwick reste sig upp i ett tillstånd av stark rörelse och kastade en blick på domsalen. Det var tämligen många åhörare på galleriet, och en talrik skara herrar med peruker, som framställde hela den vackra och omfattande samling av olika slags näsor och kindskägg, varför Englands advokatstånd med rätta är så berömt.

Det hela var till mr Pickwicks stora undran delat i flera småklungor, som pladdrade och avhandlade dagens nyheter på det livligaste sätt i världen, alldeles som om intet mål skulle komma att företagas.

En bugning av mr Phunky, då han trädde in och satte sig bakom den åt kronoadvokaterna förbehållna bänken, tilldrog sig mr Pickwicks uppmärksamhet, och han hade knappast besvarat den, förrän serjeant Snubbin även trädde in, beledsagad av mr Mallard, som till hälften dolde serjeanten bakom en stor, skarlakansröd påse, vilken han satte vid hans fötter, varefter han avlägsnade sig, sedan han växlat en handtryckning med Perker. Därpå komma två eller tre andra serjeanter, och bland dem en med en tjock kropp och ett rött ansikte, som nickade vänskapligt åt serjeant Snubbin och anmärkte, att det var vackert väder.

»Vem är den där mannen med röda ansiktet, som sade att det var vackert väder och nickade åt vår advokat?» frågade mr Pickwick.

»Serjeant Buzfuz», svarade Perker; »han är emot oss, han för saken för motparten. Den herrn, som sitter bakom honom, är hans biträde, mr Skimpin.»

Mr Pickwick ämnade just med stor avsky för mannens kallblodiga lumpenhet fråga, huru serjeant Buzfuz, som var motpartens advokat, kunde våga att säga till serjeant Snubbin, som var hans advokat, att det var vackert väder, då han avbröts genom att samtliga advokaterna stego upp, och en av rättens betjänter med ljudlig stämma ropade: »Tyst!» Och då han nu såg sig om, märkte han att detta föranleddes av domarens inträde.

Domaren, mr Stareleigh (som tjänstgjorde i stället för överdomaren, som hade sjukdomsförfall), var en synnerligt kort man och så fet, att han tycktes vara idel ansikte och väst. Han rullade in på två små, runda ben, och sedan han bugat sig gravitetiskt för advokaterna, som å sin sida bugade sig gravitetiskt för honom, stack han sina små ben in under bordet och lade sin lilla trekantiga hatt ovanpå det; och då mr Stareleigh hade gjort detta, kunde man icke se annat än de två små underliga ögonen, ett brett, rött ansikte och ungefär hälften av en stor peruk av högst komiskt utseende.

Domaren hade icke väl tagit plats, förrän rättstjänaren nere på golvet i en befallande ton ropade: »Tyst!» varpå en annan rättstjänare uppe på galleriet ropade: »Tyst!» och ovanpå detta röto tre eller fyra andra vaktmästare: »Tyst!» med röster, som vittnade om den djupaste harm. Då detta var gjort, skred en svartklädd herre, som satt nedanför domaren, till att uppläsa namnen på de edsvurne.

Medan mr Pickwick ännu betraktade jurymedlemmarna med för dem synnerligen smickrande uppmärksamhet, spårades en svag rörelse bland församlingen, och strax därefter blev mrs Bardell, understödd av mrs Cluppins, införd och i ett svimmande tillstånd anvisad plats på andra sidan av den bänk, på vilken mr Pickwick satt. Därpå blev ett ovanligt stort paraply inburet av mr Dodson, liksom mr Fogg kom med ett par galoscher, och båda dessa herrar hade för tillfället tagit på sig en högst deltagande och sorgbunden min. Slutligen kom mrs Sanders med unge Bardell vid handen. Vid åsynen av sitt barn ryckte mrs Bardell häftigt till; plötsligt erinrade hon sig och kysste gossen med vansinnig häftighet; därefter försjönk den goda damen åter i ett tillstånd av hysterisk slöhet och anhöll att få veta var hon var. Till svar härpå vände mrs Cluppins och mrs Sanders bort huvudet och började att gråta, medan herrar Dodson & Fogg besvuro käranden att lugna sig. Serjeant Buzfuz gnuggade sina ögon mycket starkt med en stor, vit näsduk och kastade en vädjande blick på juryn, medan domaren synbarligen var rörd, och flera av åskådarna sökte dämpa sin rörelse genom att hosta.

»Sannerligen ett ypperligt infall!» viskade mr Perker till mr Pickwick. »De äro ett par slängda karlar, de där Dodson & Fogg — förstå sig förträffligt på effekten, min bäste sir, alldeles förträffligt.»

»Bardell mot Pickwick!» ropade den svartklädde herrn, nämnande det mål, som stod överst på listan.

»Jag är för käranden, mylord», sade serjeant Buzfuz.

»Vem har ni till biträde, mr Buzfuz?»

Mr Skimpin bugade sig för att giva tillkänna, att det var han.

»Jag är för svaranden, mylord», sade serjeant Snubbin.

»Vem har ni till biträde, mr Snubbin?» frågade domaren.

»Mr Phunky, mylord», svarade serjeant Snubbin.

»Serjeant Buzfuz och mr Skimpin för käranden», sade domaren i det han skrev namnen i sin anteckningsbok och läste upp dem allt eftersom han skrev dem. »För svaranden serjeant Snubbin och mr Monkey.»

»Ursäkta, ers härlighet, Phunky.»

»Ah, jaså!» sade domaren. »Jag har inte haft det nöjet att höra den herrns namn förut.»

»Börja!» fortsatte domaren.

Vaktmästarna påbjödo åter tystnad, och mr Skimpins skred till att »öppna målet»; men målet tycktes endast innehålla helt litet, då han öppnat det; ty han behöll de detaljer, han kände, helt och hållet för sig själv och satte sig efter tre minuters förlopp åter ned, lämnande juryn på samma framryckta ståndpunkt av upplysning, varpå den förut hade befunnit sig.

Därpå reste sig serjeant Buzfuz med all den värdighet och allt det majestät, som sakens allvarliga natur krävde, och sedan han viskat något till Dodson och konfererat ett ögonblick med Fogg, tog han på sig en kappa, ordnade sin peruk och vände sig till juryn.

Serjeant Buzfuz började med att säga, att han aldrig under hela sin verksamhet som jurist, alltifrån det han från första ögonblicket hade ägnat sig åt lagkunskapens studium och tillämpning, hade skridit till behandlingen av ett mål med så djupt upprörda känslor eller med ett så tungt medvetande om det ansvar, som vilade på honom, ett ansvar, måste han säga, som han icke skulle kunna bära, om han icke hade uppehållits av en övertygelse så stark, att i den var så god som positiv visshet, om att sanningen och i rättvisan, eller, med andra ord, hans högligen förorättade klients sak måste komma att behjärtas av de tolv högsinte och upplyste män, som han nu såg framför sig inom det där skranket.

Advokaterna börja alltid så, emedan de därigenom försätta de edsvurne i gott, lynne och få dem att tro, att de äro ena riktigt klyftiga karlar. Detta tilltal gjorde också synbarligen intryck, i det flera av de edsvurne började att med största iver göra vidlyftiga anteckningar.

»Av min lärde vän ha ni hört, mina herrar», fortfor Buzfuz, väl vetande att herrar jurymän alls icke hade hört något av den lärde vän, på vilken han hade hänsyftat, »av min lärde vän ha ni hört, mina herrar, att detta är en process rörande brutet äktenskapslöfte, för vilket ett skadestånd av femton hundra pund sterling blivit yrkat. Men min lärde vän har inte meddelat er, emedan det inte hörde till hans åliggande att upplysa er därom, sakens sammanhang och omständigheter. Detta sammanhang och dessa omständigheter, mina herrar, skola ni nu få höra utvecklas av mig och bevisas av den oförvitliga kvinna, som jag skall ställa framför er inom detta skrank.»

»Käranden, mina herrar», fortfor serjeant Buzfuz med mild och melankolisk röst, »käranden är änka; ja, mina herrar, änka. Den avlidne mr Bardell gled, sedan han i många år njutit sin suveräns aktning och förtroende såsom en av hans kungliga intäkters vaktare, nästan omärkligt ut ur denna världen för att annorstädes söka den frid och det lugn, som ett tullhus aldrig kan lämna.»

Vid denna rörande skildring av mr Bardells hädangång, som egentligen härrörde av att han på ett värdshus hade fått en dunk i huvudet av ett tennstop, skälvde den lärde advokatens röst, och han fortfor med stark rörelse:

»Någon tid före sin död hade han avstämplat sin bild på en liten gosse. Med denna lille gosse, den enda panten av hennes hädangångne tullnär, drog sig mrs Bardell tillbaka från världen och sökte ensamhet och lugn vid Goswell-Street, och här uppställde hon i sitt salsfönster ett plakat med denna inskrift: 'Möblerade rum att hyra av en ogift herre. Man förfråge sig vidare innanför.'»

Här teg serjeant Buzfuz, medan flera av jurymännen antecknade dokumentets innehåll.

»Är det något datum, sir?» frågade en juryman.

»Nej, det har intet datum, mina herrar», svarade serjeant Buzfuz; »men det åligger mig att säga, att detta plakat just vid denna tid för tre år sedan uppsattes i kärandes salsfönster. Jag fäster juryns särskilda uppmärksamhet på orden i detta dokument: 'Möblerade rum att hyra av en ogift herre!' Mrs Bardell hade hämtat sina åsikter om det andra könet från en lång betraktelse av sin avlidne mans ovärderliga egenskaper. Hon hyste ingen fruktan — hon hyste ingen misstro — hon hyste inga misstankar. Allt var förtroende och trygghet. — 'Mr Bardell', sade änkan, 'var en man av ära — mr Bardell var en man av ord — mr Bardell var inte någon bedragare — mr Bardell hade själv en gång varit en ogift herre, hos ogifta herrar söker jag skydd, bistånd, tröst, understöd — i ogifta herrar skall jag se något, som påminner mig om vad mr Bardell var, då han vann mitt unga, obeprövade hjärta; åt en ogift herre skola därför mina rum uthyras.' Följande denna vackra och rörande impuls, som hör till de bästa av vår ofullkomliga naturs impulser, mina herrar, avtorkade den ensamma och övergivna änkan sina tårar, möblerade sin första våning, tryckte sin oskyldiga gosse till sitt moderliga bröst och satte upp plakatet i sitt salsfönster. Fick det sitta där länge? Nej, ormen var vaken, kruttråden blev utlagd, minan förbereddes, sappören och mineraren arbetade. Innan plakatet hade suttit tre dagar i salsfönstret — tre dagar mina herrar — knackade en upprättgående, tvåbent varelse, vars yttre hade all möjlig likhet med en människas och inte ett odjurs, på mrs Bardells port. Han förfrågade sig innanför; han hyrde rummen och flyttade den följande dagen in i dem. Denne man var Pickwick — Pickwick, svaranden.»

Serjeant Buzfuz, som hade talat med en sådan snabbt flytande tunga, att han blivit alldeles purpurröd i ansiktet, stannade här för att hämta andan. Hans tystnad väckte domaren, som genast antecknade något med en penna, som icke var doppad, och såg ovanligt djupsinnig ut för att bibringa juryn den tron, att han ständigt tänkte djupast med slutna ögon. Serjeant Buzfuz fortfor:

»Om denne mr Pickwick vill jag inte säga mycket. Ämnet innehåller inte mycket lockande, och jag, mina herrar, är inte den man, lika litet som ni, mina herrar, äro de män, som finna glädje i betraktandet av upprörande hjärtlöshet och systematisk lumpenhet.»

Här gjorde mr Pickwick, som under någon tid hade suttit och lidit i tysthet, en häftig ryckning, som om en dunkel föreställning om att överfalla serjeant Buzfuz i domarens och lagens upphöjda närvaro hade trängt sig på hans tankar. En varnande åtbörd av Perker höll honom emellertid i tygeln, och han hörde på fortsättningen av den lärde herrns föredrag med en harmsen min, som bildade en stark motsats mot mrs Gluppins och mrs Sanders beundrande ansikten.

»Jag säger systematisk lumpenhet, mina herrar», sade serjeant Buzfuz, i det han såg igenom och talade bort emot mr Pickwick, »och när jag säger systematisk lumpenhet, vill jag säga svaranden, Pickwick, om han är här närvarande i rätten, såsom jag hör att han skall vara, att det skulle ha varit mera passande, mera anständigt, vittnat om mera takt och omdöme, ifall han hade uteblivit. Jag vill låta honom veta, mina herrar, att inga ogillande eller nekande åtbörder, som han möjligen kan tillåta sig här inför rätten, skola tålas av er. Låt mig vidare säga honom, liksom mylord skall säga er, mina herrar, att en advokat under utförandet av sin plikt mot sin klient varken låter sig skrämmas, trotsas eller tystas, och att varje försök att göra vare sig det ena eller det andra, det första eller det sista, skall falla tillbaka på dens huvud, som försöker det, han må vara kärande eller svarande, heta Pickwick, Noakes eller Sloakes, eller Stiles eller Brown eller Thompson.»

Denna lilla avvikning från det föreliggande ämnet gjorde naturligtvis den åsyftade verkan att vända allas ögon mot mr Pickwick; och sedan serjeant Buzfuz till en del återkommit från det tillstånd av moralisk höghet, vartill han hade piskat upp sig, fortfor han sålunda:

»Jag skall visa, mina herrar, att Pickwick under två år fortfor att ständigt och utan avbrott eller mellanskov bo i mrs Bardells hus. Jag skall visa, att mrs Bardell under hela denna tid passade upp på honom och sörjde för hans välbefinnande, lagade hans mat, räknade hans linne åt tvätterskan, lagade, luftade och ordnade det, då det kom tillbaka, och, kort sagt, åtnjöt hela hans odelade förtroende. Jag skall visa, att han vid många tillfällen gav hennes lille gosse halvpence, ja, till och med sexpencestycken, och jag skall med ett vittne, vars intyg det skall bli min lärde vän omöjligt att försvaga eller kullkasta, visa, att han en gång klappat gossen på huvudet och sedan han frågat om han nyligen hade vunnit några marmorkulor (vilka jag hört sägas, att ungdomen här i staden skall sätta stort värde på som leksak), begagnat detta märkliga uttryck: 'Vad skulle du tycka om att få dig en ny pappa?' Jag skall vidare visa, mina herrar, att han en gång, då han hade kommit tillbaka från landet, tydligen och uttryckligen, erbjöd henne äktenskap, likväl först sedan han omsorgsfullt hade dragit försorg om, att inga vittnen voro närvarande vid deras högtidliga överenskommelse; och jag är i stånd att med tre av hans egna vänners — högst ovilliga vittnens — intyg visa er, mina herrar, att han den där förmiddagen av dem sågs hålla käranden i sina armar och med sina smekningar och omfamningar lugna hennes rörelse.»

Denna del av den lärde advokatens föredrag gjorde ett synbart intryck på åhörarna. I det han nu tog fram två små papperslappar, fortfor han:

»Och nu, mina herrar, endast ett par ord till. Två brev ha blivit växlade mellan parterna, brev, som medgivas vara skrivna av svarandens egen hand och som sannerligen innehåller mera än många volymer. Därjämte röja dessa brev mannens karaktär. De äro icke öppna, brinnande, vältaliga skrivelser, som inte andas annat än den ömma tillgivenhetens språk. De äro beslöjade, listiga, tvetydiga meddelanden, men bevisa lyckligtvis mer än om de hade varit avfattade i det mest glödande språk och de mest poetiska bilder — brev, som måste skärskådas med en försiktig och misstrogen blick — brev, med vilka Pickwick då tydligen hade för avsikt att vilseleda och gäcka varje tredje person, i vars händer de kunde falla. Jag vill läsa upp det första: — 'Garraways, klockan tolv. — Kära mrs B. — Kotletter med tomatasås. Er Pickwick' — Mina herrar, vad vill nu detta säga? Kotletter med tomatasås. Er Pickwick! Kotletter? Rättvise himmel! och tomatsås! Mina herrar, skall en känslig och förtroendefull kvinas lycka förspillas genom sådana lumpna knep som dessa? — Det andra har alls intet datum, vilket redan i och för sig är misstänkt. — 'Kära mrs B., jag kommer inte hem förrän i morgon. Långsam dilligens.' Och därpå följer detta högst anmärkningsvärda uttryck: 'Bekymra er inte om sängvärmaren!' Sängvärmaren! Vem, mina herrar, bekymrar sig väl om en sängvärmare? När har väl en mans eller kvinnas lugn blivit rubbat eller tillintetgjort av en sängvärmare, som i och för sig själv är ett oskyldigt nyttigt och jag vill tillägga, mina herrar, behagligt stycke bohag? Varför blir mrs Bardell så enträget uppmanad att icke bekymra sig om den där sängvärmaren, så framt den inte (såsom otvivelaktigt är) betyder en hemlig eld eller döljer något ömt ord eller löfte i överensstämmelse med ett på förhand uppgjort brevväxlingssystem, listigt uttänkt av Pickwick i och för sitt närda beslut att svikligen övergiva min klient, och som jag inte ser mig i stånd att förklara. Och vad menas med den där hänsyftningen på den långa diligensen? Efter allt vad jag kan fatta, måste det vara en hänsyftning på Pickwick själv, som obestridligen varit en brottsligt långsam diligens under hela denna sak, men vars snabbhet nu skall bli högst oväntat framskyndad och vars hjul, mina herrar, såsom han till sin skada skall erfara, snart skola bli smorda av er.»

Serjeant Buzfuz gjorde vid detta ställe ett uppehåll för att se, om juryn log åt hans infall, men som ingen fattade det, fann den lärde advokaten det rådligt att, innan han slutade, underkasta sig ett svagt återfall till det tragiska.

»Men nog härom, mina herrar», sade serjeant Buzfuz; »det är svårt att le, då hjärtat svider; det är syndigt att skämta, då våra innerligaste sympatier äro väckta. Min klients förhoppningar och utsikter äro förstörda, och det är intet figurligt talesätt att säga, att hennes förvärvskälla även är tillstoppad. Hyresannonsen är borta — men det finns ingen hyresgäst. Respektabla ogifta herrar gå förbi hennes fönster — men det finns ingen uppmaning till dem att förfråga sig vare sig innan eller utanför. Allt är mörkt och tyst i huset; själva gossens röst är dämpad; hans marmorkulor försummas; han glömmer det länge vanda ropet 'Böj rygg!' och hans färdighet i 'kronvägg' och 'udda och jämnt' går förlorad. Men Pickwick, mina herrar, Pickwick, den hjärtlöse förstöraren av denna lilla oas i Goswell-Streets öken — Pickwick, som tillstoppat källan och strött aska på gräsmattan — Pickwick, som i dag visar sig för er med sin hjärtlösa tomatsås och sängvärmare — Pickwick upplyfter ännu sitt huvud med fräck oförskämdhet och betraktar utan en suck den ruin han åstadkommit. Skadeersättning, mina herrar, en dryg skadeersättning är det enda straff, varmed ni kunna hemsöka honom, den enda lön, ni kunna tilldela min klient. Och om denna skadeersättning vänder hon sig nu till en upplyst, högsinnad, rättänkande, samvetsgrann, passionsfri, deltagande, förståndig jury av civiliserade landsmän.»

Med denna vackra sluttirad satte sig serjeant Buzfuz och väckte därvid domaren mr Stareleigh.

»Kalla på Elisabeth Cluppins!» sade serjeant Buzfuz med förnyad kraft en minut därefter och reste sig upp.

Den närmaste vaktmästaren kallade på Elisabeth Tuppins; en annan, ett litet stycke längre bort, ropade på Elisabeth Jupkins, och en tredje rusade alldeles andlös ut på King-Street och skrek på Elisabeth Muffins, till dess han blev alldeles hes.

Under tiden hade mrs Cluppins med mrs Bardells, mrs Sanders', mr Dodsons och mr Foggs förenade bistånd blivit hissad upp i vittneslogen, och sedan hon lyckligt och väl blivit ställd upp på det översta trappsteget, tog mrs Bardell plats på det nedersta, med sin näsduk och sina galoscher i den ena handen och en flaska, som innehöll ett gott halvstop luktvatten, i den andra, färdig för varje inträffande fall. Mrs Sanders, vars ögon voro stelt fästade på domarens ansikte, planterade sig vid hennes sida med ett stort paraply och höll sin högra tumme fast på fjädern med en allvarlig uppsyn, som om hon vore beredd att vid första vink spänna upp det.

»Lugna er, mrs Cluppins», sade serjeant Buzfuz, »lugna er, min fru! och naturligtvis började mrs Cluppins i samma ögonblick, som hon uppmanades att lugna sig, att snyfta med förökad häftighet och visade åtskilliga oroande symptomer till en nära förestående dåning.

»Kommer ni ihåg, mrs Cluppins», sade serjeant Buzfuz efter ett par oväsentliga frågor, »kommer ni ihåg, att ni en viss bestämd förmiddag i juni månad förra året befann er i mrs Bardells gårdsrum i första våningen, medan hon gjorde rent i mr Pickwicks rum?»

»Ja, mylord och jury, det kommer jag ihåg», sade mrs Cluppins.

»Vad gjorde ni i rummet åt gården, min fru?» frågade den lille domaren.

»Jag var där», fortfor mrs Cluppins, »utan att mrs Bardell visste av det; för jag ska säga er, mina herrar, att jag hade varit ute med min torgkorg och köpt mig tre marker röd, lång potatis, det blev tre pence och en halv penny för alla tre markerna, och så såg jag mrs Bardells port stå på glänt.»

»På vad?» frågade den lille domaren.

»Den stod till en del öppen, mylord», förklarade serjeant Snubbin.

»Hon sade på glänt», sade den lille domaren med en slug blick.

»Det är ett och detsamma, mylord», sade serjeant Snubbin.

Den lille domaren såg något tveksam ut och sade, att han skulle anteckna det. Därpå fortfor mrs Cluppins:

»Jag steg in, mina herrar, bara för att hälsa god morgon, och gick, utan att tänka på någonting, upp för trappan och in i rummet åt gården. Mina herrar, det hördes röster inne i salen, och —»

»Så lyssnade ni, mrs Cluppins?» sade serjeant Buzfuz.

»Ursäkta sir», svarade mrs Cluppins med en majestätisk min, »en sådan handling skulle jag förakta. Det taltes högt, så att jag inte kunde undgå att höra vad som sades.»

»Gott, mrs Cluppins; ni lyssnade inte, men ni hörde vad som sades. Var den ena av dessa röster mr Pickwicks?»

»Ja, det var det, sir.»

Och sedan mrs Cluppins uttryckligt förklarat, att mr Pickwick hade talat till mrs Bardell, upprepade hon så småningom och med tillhjälp av många frågor det samtal, som våra läsare redan känna.

Juryn såg misstänksam ut, och serjeant Buzfuz log och satte sig ned. Dess uppsyn blev rent av hemsk, då serjeant Snubbin gav till känna, att han icke ville motförhöra vittnet, eftersom mr Pickwick önskade, att det måtte uttryckligen förklaras, att han var vittnet skyldig att säga, att dess utsago i det väsentliga var riktig.

Då mrs Cluppins väl hade brutit isen, fann hon det vara ett mycket gynnsamt tillfälle att inlåta sig i en avhandling om sina husliga angelägenheter, varför hon utan vidare omständigheter började att upplysa rätten om, att hon för ögonblicket var mor till åtta levande barn och att hon hyste grundat hopp om att skänka mr Cluppins det nionde om en sex månader eller så vid pass. På detta intressanta stadium avbröts hon mycket vresigt av den lille domaren, och följden av detta avbrott var, att denna värda dam och mrs Sanders utan vidare parlamentering på ett hövligt sätt utleddes ur rätten under betäckning av mr Jackson.

»Nathaniel Winkle!» sade mr Skimpin.

»Här!» svarade en svag röst, och mr Winkle trädde in i vittneslogen, där han, sedan han vederbörligen avlagt eden, i djupaste ödmjukhet bugade sig för domaren.

Mr Winkle blev därpå förhörd av mr Skimpin, för vilken det, såsom en lovande ung man om två eller tre och fyrtio, naturligtvis var maktpåliggande att förbrylla ett vittne, som visstes vara så mycket som möjligt till motpartens förmån.

»Var så god sir», sade mr Skimpin, »och underrätta hans härlighet och juryn om ert namn.»

Och mr Skimpin lade huvudet på ena sidan för att riktigt tydligt uppfatta svaret och såg under tiden på juryn, liksom för att antyda, att han var tämligen säker om, att mr Winkles medfödda benägenhet för mened skulle få honom att uppgiva ett namn, som icke tillhörde honom.

»Winkle», svarade vittnet.

»Vad är ert dopnamn, sir?» frågade den lille domaren vresigt.

»Nathaniel, sir.»

»Daniel — inga flera namn?»

»Nathaniel, sir, mylord ville jag säga.»

»Nathaniel Daniel, eller Daniel Nathaniel?»

»Nej, mylord, bara Nathaniel, alls inte Daniel.»

»Varför sade ni då, att ni hette Daniel, sir?» frågade domaren.

»Det gjorde jag inte, mylord», svarade Winkle.

»Jo, det gjorde ni, sir», sade domaren med en allvarlig pannryckning. »Huru skulle jag annars kunna skriva upp namnet Daniel i mina anteckningar, om ni inte hade sagt det?»

Detta argument var naturligtvis obestridligt.

»Mr Winkle har ett tämligen kort minne mylord», utbrast mr Skimpin med ännu en blick på juryn; »men vi skola nog hitta på medel att uppfriska det, innan vi släppa honom.»

»Ni gör bäst uti att taga er till vara, sir», sade den lille domaren med en butter blick på vittnet.

Den stackars Winkle bugade sig och sökte att antaga ett otvunget sätt, vilket i hans förvirrade tillstånd snarare gav honom utseende av en överraskad ficktjuv.

»Var nu så god, mr Winkle», sade mr Skimpin, »och hör på vad jag har att säga och låt mig för er egen skull rekommendera er att inte glömma hans härlighets förmaning om försiktighet. Ni är väl en förtrogen vän till svaranden, mr Pickwick, eller huru?»

»Jag har nu, så vitt jag i detta ögonblick kan erinra mig, känt mr Pickwick i bortåt —»

»Ni får inte kringgå frågan, mr Winkle. Är ni eller är ni inte en förtrogen vän till svaranden?»

»Jag ämnade just säga, att —»

»Vill eller vill ni inte svara på min fråga, sir?»

»Svarar ni inte på frågan, så blir ni häktad, sir!» utbrast den lille domaren och tittade upp över sin anteckningsbok.

»Nå, sir», sade mr Skimpin, ja eller nej, om ni behagar.»

»Jo, det är jag», svarade mr Winkle.

»Jo, ni är det! Varför kunde ni inte säga det strax, sir? Kanske känner ni även käranden, mr Winkle, vasa?»

»Jag känner henne inte, men jag har sett henne.»

»Jaså, ni känner henne inte, men ni har sett henne. Var nu god, mr Winkle, och underrätta juryn om vad ni menar med det.»

»Jag menar, att jag inte står på någon förtrolig fot med henne, men att jag sett henne, då jag besökt mr Pickwick vid Goswell-Street.»

»Huru ofta har ni då sett henne, sir?»

»Huru ofta?»

»Ja, mr Winkle, huru ofta? Jag skall gärna upprepa denna fråga tio gånger för er, i fall det behövs, sir.» Och med en starkt rynkad panna och händerna i sidorna, log den lärde herrn misstroget mot juryn.

Vid denna fråga börjades den vid dylika tillfällen så vanliga och uppbyggliga seden att söka göra vittnet modfällt och förvirrat. Mr Winkle förklarade först, att det var honom omöjligt att säga, huru många gånger han hade sett mrs Bardell. Därpå tillfrågades han, om han hade sett henne tjugu gånger, varpå han svarade: »Ja, många flera.» Och så tillfrågades han, om han sett henne hundra gånger — om han kunde gå ed på, att han hade sett henne över femtio gånger — om han med bestämdhet visste, att han åtminstone hade sett henne sjuttiofem gånger, och så vidare, varigenom först uppnåddes det tillfredställande resultatet, att han blev uppmanad att taga sig till vara och tänka på, vad han sade. Sedan vittnet nu på detta sätt hade blivit bragt ned till den nödiga ebben av nervös förlägenhet, fortsattes förhöret sålunda:

»Hör på, mr Winkle, erinrar ni er, att ni en viss förmiddag i förliden juli månad besökte svaranden Pickwick uti hans bostad i kärandens hus vid Goswell-Street?»

»Ja, det gör jag.»

»Åtföljdes ni då av en vän vid namn Tupman och av en annan vid namn Snodgrass?»

»Ja, det gjorde jag.»

»Äro de här närvarande?»

»Ja, det äro de», svarade mr Winkle och såg mycket uppmärksamt bort åt det håll, där hans vänner hade fått plats.

»Meddela nu herrar jurymän, sir, vad ni såg, då ni den där förmiddagen kom in i svarandens rum. Ut med det, sir; vi måste veta det, antingen det sker först eller sist.»

»Svaranden, mr Pickwick, höll käranden i sina armar och sina händer kring hennes liv», svarade mr Winkle med en naturlig tvekan, »och käranden tycktes vara avsvimmad.»

»Hörde ni svaranden säga något?»

»Jag hörde honom kalla mrs Bardell en god varelse och be henne lugna sig, ty vad skulle det inte vara för en ställning, ifall någon skulle komma? eller någonting ditåt.»

»Nu har jag ännu en fråga att göra er, mr Winkle, och jag ber er komma ihåg hans härlighets varning. Vågar ni ta på er ed, att svaranden Pickwick inte vid bemälda tillfälle sade: 'Bästa mrs Bardell, var nu snäll; finn er i denna ställning, ty dit måste det ju ändå komma', eller ord i den meningen?»

»Så — så förstod jag honom åtminstone inte», sade mr Winkle, förvånad över den sinnrika utläggningen av de få ord han hade hört. »Jag befann mig i trappan och hörde inte tydligt; men jag antager —»

»Herrar jurymän fråga inte efter edra antaganden, mr Winkle, vilka jag för övrigt fruktar skulle vara av föga nytta för hederliga och rättframma män», inföll mr Skimpin. »Ni befann er på trappan och hörde icke tydligt; men ni vill inte taga på er ed, att Pickwick inte använde de uttryck jag nyss anförde? Är detta er mening?»

»Ja, visst», svarade mr Winkle, och ned satte sig mr Skimpin med en triumferande uppsyn.

Hittills hade det just icke gått så särdeles väl för mr Pickwicks sak, att den egentligen kunde tåla vid att någon ytterligare skugga kastades på den; men som den däremot väl kunde tåla vid att bli, om möjligt, ställd i en något mera fördelaktig dager, reste sig mr Phunky för att medelst ett motförhör få något av vikt ur mr Winkle. Om han lyckades däruti, skall strax visa sig.

»Jag skulle tro, mr Winkle», sade mr Phunky, »att mr Pickwick inte är någon ung man.»

»Nej, visst inte», svarade mr Winkle, »han är tillräckligt gammal för att kunna vara far åt mig.»

»Ni har sagt, min lärde vän, att ni i lång tid känt mr Pickwick. Har ni någonsin haft anledning att förmoda eller tro, att han stod i begrepp att gifta sig?»

»Nej, visst inte», svarade mr Winkle med stor iver.

»Jag vill gå ännu längre, mr Winkle», fortfor mr Phunky i den mildaste och vänligaste ton. »Har ni någonsin i mr Pickwicks sätt och uppförande mot det andra könet märkt något, som kunde föranleda er att tro, att han under de senaste åren i något fall tänkt på giftermål?»

»Nej, visst inte», svarade mr Winkle.

»Har han mot fruntimmer alltid uppfört sig som en man, den där, sedan han uppnått en tämligen framskriden ålder, nöjer sig med sina sysselsättningar och förströelser och endast behandlar dem som en far skulle behandla sina döttrar?»

»Ja, det lider inte det ringaste tvivel», svarade mr Winkle av allt sitt hjärta. »Det vill säga — ja — åhja — ja visst.»

»Ni har aldrig i hans uppförande mot mrs Bardell eller något annat fruntimmer märkt något, som i ringaste mån kunde betraktas som misstänkt?» sade mr Phunky och gjorde sig i ordning att sätta sig igen, då han såg att serjeant Snubbin blinkade åt honom.

»Ne-ej », svarade mr Winkle, »undantagandes vid ett obetydligt tillfälle, vilket jag tror lätt låter förklara sig.»

Om nu den olycklige mr Phunky hade satt sig, då serjeant Snubbin blinkade åt honom, skulle detta olyckliga medgivande aldrig blivit framlockat. I samma ögonblick som orden undsluppo mr Winkles läppar, satte sig mr Phunky, varpå serjeant Snubbin tämligen hastigt sade mr Winkle, att han kunde avträda, vilket denne även med största beredvillighet lagade sig till att göra, men blev i detsamma hejdad av serjeant Buzfuz.

»Stanna, mr Winkle — stanna!» sade serjeant Buzfuz. »Vill ers härlighet vara av den godheten att fråga honom, varuti detta enda fall av misstänkt uppförande från den herrns sida, som är nog gammal att kunna vara hans far, egentligen bestod?»

»Ni hör vad den lärde advokaten säger, sir», sade domaren, vänd mot den olycklige och förtvivlade mr Winkle. »Beskriv det fall, varpå ni syftar.»

»Mylord», sade mr Winkle, skälvande av oro, »jag — jag skulle helst vilja slippa det.»

»Det är mycket möjligt», sade den lille domaren; »men ni måste.»

Under hela rättens djupaste tystnad framstammade mr Winkle, att det lilla misstänkta fallet bestod uti att mr Pickwick en gång vid midnattstid hade anträffats i ett fruntimmers sovrum, vilket, efter vad han trodde, hade slutat med att det ifrågavarande fruntimrets giftermål hade blivit om intet, och som, efter vad han visste, hade förorsakat att hela sällskapet med våld blivit fört inför Georg Nupkins, borgmästare och fredsdomare i Ipswich.

»Ni kan nu avlägsna er, sir», sade serjeant Snubbin; och mr Winkle gjorde det även och rusade med vansinnig brådska bort till George och Gamen, varest han några timmar efteråt påträffades av kyparen, stönande i en ihålig och ömklig ton och med huvudet begravet under soffkuddarna.

Tracy Tupman och Augustus Snodgrass blevo därefter var för sig kallade in i vittneslogen; båda bestyrkte sin olycklige väns vittnesmål, och båda blevo genom en svår tortyr drivna till förtvivlans rand.

Därpå uppropades Susanna Sanders och förhördes av serjeant Buzfuz och motförhördes av serjeant Snubbin. Hade alltid sagt och trott, att mr Pickwick skulle gifta sig med mrs Bardell; visste att mrs Bardells förlovning med mr Pickwick hade varit ett stående ämne för grannarnas samtal efter svimningen i juli; hade själv hört det av mrs Mudberry, som höll mangel, och mrs Bunkin, som hade fintvätt, men såg varken mrs Mudberry eller mrs Bunkin i rätten. Hade hört mr Pickwick fråga den lille gossen, vad han skulle tycka om att få en ny pappa. Visste icke om mrs Bardell den tiden hade sällskapat med bagarn, men visste att bagarn den tiden var ungkarl, men nu var gift. Kunde icke svära på att icke mrs Bardell hade tyckt mycket om bagarn, men skulle tro att bagarn inte hade tyckt så synnerligt mycket om mrs Bardell, eftersom han annars svårligen hade gift sig med en annan. Trodde att mrs Barden hade svimmat den där förmiddagen i juli; visste att hon (vittnet) hade fallit i en djup och lång svimning, då mr Sanders bad henne sätta ut dagen för deras bröllop, och trodde att envar, som kallade sig ett bättre fruntimmer, skulle göra detsamma under liknande omständigheter. Hörde mr Pickwick göra gossen frågan om marmorkulorna, men kunde icke taga på sin ed att detta betydde någonting särskilt.

Förklarade, på tillfrågan av rätten, att hon, medan hon var förlovad med mr Sanders, i likhet med andra fruntimmer hade erhållit kärleksbrev. Under loppet av deras brevväxling hade mr Sanders ofta kallat henne »anka», men aldrig »kotlett» eller »tomatasås». Han tyckte mycket om ankor. Om han hade tyckt lika mycket om kotletter med tomatasås, hade han kanske begagnat sådana uttryck som smekord.

Serjeant Buzfuz reste sig nu med om möjligt ännu större vikt och värdighet än han hittills hade visat och ropade:

»Kalla på Samuel Weller!»

Det var alldeles överflödigt att kalla på Samuel Weller; ty Samuel Weller trädde rakt in i vittneslogen, i samma ögonblick som hans namn nämndes, och sedan han lagt sin hatt på golvet och sina armar på skranket, tog han en hastig överblick av advokat- och domarebänken med en särdeles glad och upprymd min.

»Vad är ert namn, sir?» frågade domaren.

»Sam Weller, mylord», svarade denne gentleman.

»Stavar ni det med enkelt eller dubbelt 'V'?» frågade domaren.

»Det kommer helt och hållet an på vad den, som ska stava det, har mest lust till, mylord», svarade Sam; »jag har bara ett par gånger i mitt liv haft tillfälle att stava det, men jag stavar det med enkelt 'V'.»

Nu hördes en röst från galleriet ropa högt:

»Och det är alldeles riktigt, Samiel, alldeles riktigt. Skriv enkelt 'V', mylord; skriv enkelt 'V'.»

»Vem är det som vågar tilltala rätten?» sade den lille domaren och såg upp. »Vaktmästare !»

»Ja, mylord.»

»För genast fram den där karlen.»

»Ja, mylord.»

Men som vaktmästaren icke kunde finna den där karlen, kunde han ej heller föra fram honom, och efter mycken uppståndelse satte sig alla de personer, som hade rest sig upp för att se efter förbrytaren, ned igen.

»Hör nu mr Weller», sade serjeant Buzfuz.

»Ja, sir», svarade Sam.

»Ni tjänar ju hos mr Pickwick, svaranden i detta mål? Tala rent ut, mr Weller.»

»Ja, det ämnar jag också göra, sir», svarade Sam. »Jag är i samme gentlemans tjänst, och en riktig god tjänst är det, det må jag säga.»

»Kan ni komma ihåg, om det hände någonting särskilt den förmiddag, då käranden tog er i sin tjänst, mr Weller?» sade serjeant Buzfuz.

»Ja, det kan jag, sir.»

»Var god och meddela juryn, vad det var.»

»Jag fick mig en omgång spritt nya kläder den förmiddagen, mina herrar», sade Sam, »och det var en ganska särskild och ovanlig omständighet för mig den tiden.»

Domaren såg strängt på Sam i fulla två minuter; men Sams ansikte var så fullkomligt lugnt och oskyldigt, att han icke sade något, utan vinkade åt serjeant Buzfuz, att han skulle fortsätta.

»Är det er mening att vilja säga mig, mr Weller», sade serjeant Buzfuz, i det han högtidligt lade armarna i kors och vände sig halvt om mot juryn, liksom i stum övertygelse att han ännu skulle lyckas att förbrylla vittnet — »vill ni verkligen påstå, mr Weller, att ni inte alls såg huru käranden svimmade i armarna på svaranden, såsom ni hört vittnena förklara?»

»Ja visst», förklarade Sam; »jag stannade nere i förstugan till dess de ropades upp mig, och då var det gamla fruntimret inte där.»

»Hör nu väl på, mr Weller», sade serjeant Buzfuz och doppade en lång penna i det framför honom stående bläckhornet, i avsikt att skrämma Sam genom att låtsa som om han tänkte anteckna hans svar. »Ni var nere i förstugan och såg ändå ingenting av vad som försiggick. Har ni ett par ögon, mr Weller?»

»Ja, jag har ett par ögon», svarade Sam, »och det är just knuten det. Om de vore ett par miljoner gånger förstorade ång-mickelskop med extra-kraft, så skulle jag kanske vara i stånd att se genom en trappa och en bräddörr; men som de bara äro ögon, ser ni, så är min syn något för svag.»

Vid detta svar, som gavs utan det ringaste spår till hetsighet och med det fullkomligaste lugn i ton och sätt, började åhörarna att fnissa; den lille domaren log, och serjeant Buzfuz såg högst snopen ut. Efter en kort rådplägning med Dodson & Fogg, vände sig den lärde advokaten åter om mot Sam och sade med plågsam ansträngning att dölja sin förtret:

»Erinrar ni er, att ni en afton i förliden november månad begav er till mrs Bardells hus?»

»Ja, det erinrar jag mig mycket väl.»

»Jaså, ni kommer således ihåg det, mr Weller?» sade serjeant Buzfuz och fattade åter mod. »Jag trodde väl jag, att vi slutligen skulle få fram något.»

»Ja, se det trodde jag med, sir», svarade Sam, och nu började åhörarna åter att fnissa.

»Nå, ni gick väl dit för att språka litet om den här processen — vasa, mr Weller?» sade serjeant Buzfuz med en betydelsefull blick på juryn.

»Jag gick dit för att betala hyran; men vi kommo verkligen att språka om processen», svarade Sam.

»Åh, ni kommo att språka om processen!» sade serjeant Buzfuz och klarnade upp i hoppet om att göra någon viktig upptäckt. »Nå, vill ni nu vara god och berätta oss vad som sades om processen, mr Weller?»

»Med det allra största nöje, sir», svarade Sam. »Efter några få oväsentliga anmärkningar av de båda dygdiga kvinnspersoner, som blivit förhörda här i dag, började fruntimren att uttrycka sin beundran över hur hederligt herrar Dodson och Fogg — de båda herrarna, som sitta strax bredvid er — hade betett sig.»

Detta fäste naturligtvis den allmänna uppmärksamheten på Dodson & Fogg, som sågo så dygdiga ut som möjligt.

»Ja», sade Sam; »de sa', att det var fasligt ädelmodigt av dem att ta saken på specklation och alls inte beräkna något i omkostnader, i fall de inte finge ut dem av mr Pickwick.»

Vid detta alldeles oväntade svar fnissade åhörarna ånyo, och Dodson & Fogg, som blevo helt röda i synen, lutade sig fram mot serjeant Buzfuz och viskade honom hastigt någonting i örat.

»Ni kan gå, sir!» sade serjeant Buzfuz och vinkade otåligt med handen. Sam gick således, sedan han gjort herrar Dodson & Fogg så mycken skada han kunde, och sagt så litet som möjligt om mr Pickwick, vilket just var det han hela tiden hade åsyftat.

»Jag har, i fall flera vittnens avhörande därigenom kan undvikas, ingenting emot att medge, mylord», sade serjeant Snubbin, »att mr Pickwick har dragit sig tillbaka från affärerna och är en oberoende gentleman med en ansenlig förmögenhet.»

»Det är bra», sade serjeant Buzfuz, i det han sköt de båda breven åt skrivaren att läsa. »I sådant fall har jag slutat mylord.»

Serjeant Snubbin talade därpå till juryn på svarandens vägnar och höll ett mycket långt och mycket kraftigt föredrag, varuti han utbredde sig i de högsta lovord över mr Pickwicks karaktär och uppförande: men som våra läsare äro vida bättre i stånd att fälla en riktig dom om denne gentlemans värde och förtjänster, än serjeant Snubbin kunde vara, känna vi oss icke uppfordrade att utförligt återgiva den lärde herrns anmärkningar. Han sökte att visa, att de upplåsta breven endast hade rört mr Pickwicks middag eller förberedelserna till mottagandet av honom i hans rum vid hans återkomst från någon utflykt till landet, och det är tillräckligt att i allmänna ordalag tillägga, att han gjorde vad han kunde för mr Pickwick, och mera kan ju, såsom envar enligt det gamla ordspråket vet, icke ens den bäste göra.

Domaren, mr Stareleigh, gjorde en kort sammanfattning av saken, i den gamla, en gång för alla antagna formen. Han uppläste så mycket av sina anteckningar för juryn, som det var honom möjligt att på så kort tid deschiffrera, och utbredde sig därunder över de avlagda vittnesmålen. Om mrs Bardell hade rätt, var det alldeles klart, att mr Pickwick hade orätt, och om juryn fann, att mrs Cluppins vittnesmål var trovärdigt, skulle den tro det, i motsatt fall däremot icke. Om juryn vore övertygad, att ett äktenskapslöfte blivit brutet, skulle den uttala sig till förmån för käranden och tillägga henne en sådan skadeersättning, som kunde synas lämplig; ansåg den däremot, att icke något äktenskapslöfte hade blivit givet, skulle den uttala sig till förmån för svaranden, utan att döma honom till någon ersättning. Juryn begav sig därefter in i sitt särskilda rum för att överväga saken, och domaren begav sig likaledes in i sitt särskilda rum för att vederkvicka sig med en lammkotlett och ett glas sherry.

En plågsam fjärdedels timme gick; juryn kom tillbaka, och domaren blev hämtad. Mr Pickwick satte på sig sina glasögon och stirrade med upprört ansikte och häftigt klappande hjärta på de edsvurnas ordförande.

»Mina herrar», sade den svartklädde individen, »ären I alla ense om ert utlåtande?»

»Ja, det äro vi», svarade ordföranden.

»Uttalen I er till förmån för käranden eller svaranden, mina herrar?»

»För käranden.»

»Och vilken ersättning tilldömen I henne?»

»Sjuhundrafemtio pund.».

Mr Pickwick tog av sig sina glasögon, torkade omsorgsfullt glasen, lade in glasögonen i fodralet och stack detta i fickan, och sedan han därefter med mycken omsorg dragit på sig handskarna och hela tiden stirrat på ordföranden, följde han mekaniskt med mr Perker och den blå advokatpåsen ut ur rätten.

De stannade i ett sidorum, där Perker betalte omkostnaderna i rätten, och här sammanträffade mr Pickwick med sina vänner. Här mötte han även herrar Dodson & Fogg, som gnuggade händerna med varje yttre tecken till belåtenhet.

»Ni, mina herrar?» sade mr Pickwick.

»Nå?» sade Dodson på egna och sin kompanjons vägnar.

»Ni tro väl förmodligen, mina herrar, att ni ska få ut rättegångskostnaderna?» sade mr Pickwick.

Fogg svarade, att de ansågo det för tämligen sannolikt, och Dodson log och yttrade, att de skulle försöka på.

»Ni kunna försöka och försöka och försöka om igen, mina herrar Dodson & Fogg», sade mr Pickwick; »men inte en vitten av varken omkostnader eller skadestånd skola ni någonsin få av mig, om jag också ska tillbringa återstoden av mina dagar i ett bysättningshäkte.»

»Ha, ha, ha!» sade Dodson. »Ni betänker er nog innan nästa rättstermin, mr Pickwick.»

»Hi, hi, hi! Det skola vi snart få se, mr Pickwick, grinade Fogg.

Mållös av harm, lät sig mr Pickwick av sitt juridiska biträde och sina vänner föras ut genom porten och där hjälpas upp i en hyrvagn, som för detta ändamål hade blivit hämtad av den alltid uppmärksamme Sam Weller.

Sam hade slagit upp vagnssteget och skulle just till att hoppa upp på kuskbocken, men kände sig i detsamma lätt vidrörd på axeln, och då han vände sig om, stod hans far framför honom. Den gamle gentlemannens ansikte hade ett sorgset uttryck, i det han allvarligt skakade på huvudet och i en varnande ton sade:

»Jag visste nog jag vad som skulle bli följden av att sköta saken på det där viset. O, Sammy, Sammy, varför skaffade ni inte ett alliby!»