←  TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
TRETTIONIONDE KAPITLET.  →


[ 430-431 ]

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET

OM HURULEDES MR WINKLE KOM HELT HYGGLIGT OCH TREVLIGT UR ASKAN DIREKT IN I ELDEN.


Den av ödet förföljde gentleman, som hade varit den olyckliga orsaken till det ovanliga buller och den uppståndelse, som på redan beskrivna sätt hade stört invånarne i Royal Crescent, lämnade, sedan han hade tillbragt en natt full av oro och bekymmer, det tak varunder hans vänner ännu slumrade, utan att veta vart han skulle taga vägen. De förträffliga och omtänksamma känslor, som förmådde mr Winkle att taga detta steg, kunna icke nog värderas eller för högt prisas. »Om», sade mr Winkle till sig själv, »om den där Dowler söker (såsom han otvivelaktigt gör) att verkställa sin hotelse om personligt våld mot mig, skall det ålägga mig att utmana honom. Han har en hustru, och denna hustru är honom tillgiven och beroende av honom. O himmel! om jag i min blinda vrede skulle döda honom, vilka känslor skulle jag inte sedan alltjämt komma att bära på!» Denna plågsamma betraktelse inverkade så starkt på den människovänlige unge mannens känslor, att hans knän stötte emot varandra och hans ansikte röjde oroande tecken till inre rörelse. Driven av dessa reflektioner, fattade han sin nattsäck, smög sig sakta utför trappan, stängde den avskyvärda porten med så litet buller som möjligt och avlägsnade sig. I det han nu styrde sina steg mot Hôtel Royal, upptäckte han en diligens, som stod i begrepp att köra till Bristol, och anseende denna stad vara ett lika gott ställe för hans syfte som något annat, satte han sig upp på kuskbocken och nådde sin bestämmelseort så tidigt som man med fog kunde begära av ett par hästar, som gingo hela hållet fram och tillbaka två gånger om dagen eller mera.

Han tog in på värdshuset Busken och gick, sedan han beslutit att uppskjuta varje skriftligt meddelande till mr Pickwick till dess det var sannolikt att mr Dowlers vrede till en viss grad skulle ha fördunstat, ut för att bese staden, som förekom honom vara en smula mera smutsig än något annat ställe han förut hade sett. Slutligen gick han vilse och såg sig om efter en städad butik, där han på nytt kunde inhämta råd och upplysningar.

Hans ögon föllo nu på ett nymålat hus, som för kort tid sedan hade blivit förvandlat till ett mellanting mellan en enskild boning och en butik, och vilket en röd lykta, som hängde ut över halvbågsfönstret över porten, tillräckligt skulle ha betecknat som en praktiserande läkares vistelseort, även om icke ordet »Fältskär» hade stått skrivet med förgyllda bokstäver på den brädfodrade väggen över fönstret till vad som i forna dagar hade varit salen utåt gatan. Som mr Winkle fann detta ställe lämpligt för anställandet av sina förfrågningar, gick han in i den lilla butiken, där lådorna och flaskorna med de förgyllda påskrifterna voro, och som han icke fann någon där inne, knackade han med en slant på disken för att väcka uppmärksamhet hos någon, som möjligen kunde vara inne i rummet där innanför, som antogs vara etablissementets innersta och särskilda helgedom, eftersom ordet »Fältskär» åter fanns på dörren, denna gång, för att förekomma enformighet, målat med vita bokstäver.

Vid den första knackningen upphörde plötsligt ett ljud, liksom av personer som fäktade med eldgafflar, vilket hittills hade varit ganska hörbart, och vid den nästa gled en [ 432-433 ]ung herre med lärt utseende och gröna glasögon på näsan samt en stor bok i handen lugnt och stilla ut i butiken, där han trädde bakom disken och frågade med vad han kunde stå till tjänst.

»Ursäkta att jag besvärar er», sade mr Winkle; »men skulle ni inte vilja vara god och säga mig —»

»Ha, ha, ha!» röt den lärde unge herrn, i det han kastade den stora boken upp i luften och fångade den igen med stor färdighet i samma ögonblick som den hotade att slå alla flaskorna på disken i tusen bitar. »Se det kan man kalla en överraskning!»

Det var det verkligen även; ty mr Winkle blev till den grad förbluffad av den medicinske herrns sällsamma uppförande, att han ovillkorligen drog sig tillbaka mot dörren och såg helt orolig ut över detta besynnerliga mottagande.

»Huru, känner ni inte igen mig?» frågade den medicinske herrn.

Mr Winkle svarade mumlande, att han icke hade det nöjet.

»Nå», sade den medicinske herrn, »så finns det då ännu hopp för mig; jag kan göra hälften av de gamla gummorna i Bristol min uppvaktning, om jag har en något så när hygglig tur. Hör nu, din mögliga gamla kanalje, ut med dig!» Med denna besvärjelse, som ställdes till boken, sparkade den medicinske herrn densamma med en anmärkningsvärd vighet bort i den mest avlägsna ändan av butiken, tog av sig sina gröna glasögon och grinade alldeles precis likt Robert Sawyer, esquire, f. d. läkare vid Guys hospital i Southwark med en privat boning vid Lane Street.

»Det är väl inte ert allvar att ni inte kände igen mig?» sade mr Bob Sawyer och tryckte mr Winkles hand med vänskaplig värme. »Men stig in, stig in!»

Och mr Bob Sawyer sköt mr Winkle in i rummet innanför butiken, där en icke mindre person än mr Benjamin Allen satt och roade sig med att borra små cirkelrunda hål i kaminen med den glödande eldrakan.

»Nå», sade mr Winkle, »det var då verkligen ett nöje som jag inte väntade mig. Vad ni bor trevligt här!»

»Å ja, hyggligt nog, hyggligt nog», svarade Bob Sawyer. »Jag tog examen kort efter den där lustiga tillställningen, och mina vänner ryckte ut med vad som behövdes för den här affären, varefter jag tog på mig en omgång svarta kläder och ett par glasögon och kom hit för att se så högtidlig ut som jag möjligen kunde.»

»Ja, och en rätt hygglig, liten affär måste ni allt ha, eller hur?» sade mr Winkle i en viktig ton.

»Ja, det är en så hygglig liten affär», svarade mr Bob Sawyer, »att ni om några år kan stoppa hela vinsten i ett vinglas och dölja den med ett krusbärsblad.»

»Å, det kan aldrig vara ert allvar», sade mr Winkle. »Blotta varorna —»

»Idel bländverk, min gubbe lilla», svarade mr Bob Sawyer; »i den ena hälften av lådorna finns det ingenting, och den andra hälften kan inte dragas ut.»

»Å, prat!» sade mr Winkle.

»Faktiskt, på min ära!» svarade Bob Sawyer och gick ut i butiken, där han bevisade sanningen av sitt påstående medelst åtskilliga starka ryck i de små förgyllda knapparna i de efterhärmade lådorna. »Det finns knappast någonting verkligt i butiken annat än blodiglarna, och dessa äro begagnade.»

Mr Benjamin Allen hade under tiden ur ett skåp framtagit en butelj konjak och ur samma gömsle en liten mässingspanna, om vilken Bob Sawyer anmärkte, att den var hans stolthet, emedan den tog sig så laboratorieaktig ut. Sedan vattnet i den laboratorieaktiga pannan i tidernas lopp hade blivit bragt till kokning med tillhjälp av några små nävar kol, som mr Bob Sawyer hämtade upp ur en flyttbar fönsterpall, varpå stod skrivet »Sodavatten», spädde mr Winkle ut sin konjak, och samtalet hade redan börjat att bliva allmänt, då det avbröts därav att en gosse i ett enkelt grått livré och med en guldgalonerad hatt på huvudet samt med en liten med lock försedd korg på armen trädde in i butiken och därvid genast av mr Sawyer tilltalades med: »Tom, din landstrykare, kom in!»

Gossen trädde följaktligen in.

»Nu har du väl varit åstad och gjort odygd igen med alla Bristols gatpojkar, du unga dagdrivare?» sade mr Bob Sawyer.

»Nej, det har jag inte, sir», svarade gossen.

»Ja, jag vill också inte råda dig att göra det!» sade mr Bob Sawyer med en hotande min. »Vem tror du väl vill vända sig till en läkare, vars springpojke han ser leka med kulor i rännstenarna eller sända upp pappersdrakar på torget? Har du då inte någon aktning för ditt yrke? Avlämnade du alla medikamenterna?»

[ 434-435 ]»Ja, sir.»

»Pulvren till barnet i det stora huset med de nya invånarna, och pillerna, som skulle tagas fyra gånger om dagen, hos den där häftiga gamla herrn, som har podager?»

»Ja, sir.»

»Så stäng då dörren och passa på butiken.»

»Nå», sade mr Winkle, då gossen hade gått ut, »det är ju ändå inte så illa som ni ville få mig att tro. Det utlämnas ju ändå medicin.»

Mr Bob Sawyer tittade ut i butiken för att se efter om ingen främmande var därinne, som kunde höra, och sade därefter, i det han lutade sig fram mot mr Winkle, med dämpad röst:

»Han avlämnar alltsammans på orätt ställe.»

Mr Winkle blev helt förbluffad, och Bob Sawyer och hans vän skrattade.

»Kan ni inte förstå det?» sade Bob. »Han går upp i ett hus, ringer på klockan, sticker ett paket med medikamenter i handen på tjänaren och går sin väg. Tjänaren bär in paketet i salen, herrn öppnar det och låser påskriften: 'Droppar att intaga sängdags — piller som förut — mixtur som vanligt — pulvret. Från Sawyer — Nockemorfs efterträdare; noggrant preparerat efter recept', o. s. v. Han visar det för sin hustru, och hon läser påskriften, varefter det kommer ned till tjänstfolket, som också läser den. Dagen därpå kommer gossen tillbaka: 'Mycket ledsen — hans misstag — så fasligt mycket att göra — så många paket att avlämna — hälsning från mr Sawyer, Nockemorfs efterträdare.' Namnet blir känt, och det är huvudsaken i det medicinska facket, min gubbe lilla; det är vida bättre än alla världens annonser. Vi ha ett fyra uns' glas, som varit i hälften av husen i Bristol, och det kan ännu användas.»

»Nå, det var en ypperlig plan, det måste jag säga!» sade mr Winkle.

»Å, Ben och jag ha hittat på ett helt dussin sådana», svarade Bob Sawyer med innerlig förnöjelse. »Lykttändaren får aderton pence i veckan för att ringa på klockan i tio minuter, då han kommer här förbi om natten, och min springpojke rusar alltid in i kyrkan strax innan psalmen börjar och medan folk ännu inte ha annat att göra än se sig omkring, och kallar mig ut, med oro och förskräckelse målade i sitt ansikte. 'Kors bevara mig!' säger envar; 'någon har hastigt blivit sjuk. Det är bud efter Sawyer, Nockemorfs efterträdare. Vad den unge mannen måtte ha mycket att göra!'»

Vid slutet av detta avslöjande av några av läkaryrkets mysterier, lade sig mr Bob Sawyer och hans vän Ben Allen tillbaka i sina stolar och brusto ut i ett gapskratt, och sedan de innerligen hade fröjdat sig åt detta skämt, vändes samtalet in på ämnen, av vilka mr Winkle var mera omedelbart intresserad.

Vi tro oss på något ställe ha fällt en vink om att mr Benjamin Allen hade fallenhet för att bli sentimental sedan han druckit konjak. Vid denna tidpunkt av sin tillvaro hade mr Benjamin Allen kanske ett större anlag för gråtmildhet än någonsin förr, och orsaken till denna sjukdom var korteligen följande. Han hade vistats i nära tre veckor hos mr Bob Sawyer, som icke utmärkte sig för måttlighet, liksom mr Benjamin Allen icke utmärkte sig för ägandet av något särdeles starkt huvud, och följden härav hade blivit, att mr Benjamin Allen under hela den omnämnda tiden hade vacklat mellan ett halvt och ett helt rus.

»Min bäste vän» sade mr Ben Allen, begagnande sig av mr Bob Sawyers tillfälliga frånvaro bakom disken, dit han hade begivit sig för att utlämna några av de omnämnda, begagnade iglarne, »min bäste vän, jag är högst olycklig!»

Sedan mr Ben Allen fällt ett par tårar, tillade han, att i trots av all hans aktning och vördnad för hans vän, den präktige Bob, hade Arabella på det mest oförklarliga och pliktförgätna sätt ådagalagt den mest bestämda motvilja för hans person.

»Och jag tror», sade mr Ben Allen slutligen, »jag tror att det är en tidigare kärlek med i spelet.»

»Har ni någon föreställning om vem föremålet därför möjligen kan vara?» frågade mr Winkle med stark bävan.

Men Ben Allen fattade eldrakan, svängde den på ett krigiskt sätt över sitt huvud, bibragte en inbillad huvudskål ett våldsamt slag och slöt med att på ett mycket uttrycksfullt sätt säga, att han önskade att han kunde gissa det — det var alltsammans.

»Jag skulle visa honom vad jag tänker om honom», sade mr Ben Allen; och åter flög eldrakan omkring, ännu häftigare än förut.

Allt detta var naturligtvis mycket lugnande och tröstande [ 436-437 ]för mr Winkle, som förblev tyst under några minuter, men slutligen samlade så mycket mod, att han kunde fråga, om miss Allen vistades i Kent.

»Nej, nej», svarade mr Ben Allen, i det han lade ifrån sig eldrakan och tog på sig en mycket slug min; »jag tror inte att Wardles hus just är rätta platsen för en egensinnig flicka, och därför har jag såsom hennes naturliga beskyddare och förmyndare, då våra föräldrar äro döda, fört henne hit ned till denna del av landet, för att låta henne tillbringa några månader hos en gammal tant på ett rart, tråkigt och ensligt ställe. Jag tror nog att det ska kurera henne, min gubbe lilla, och i annat fall gör jag en liten utländsk resa med henne och ser vad den kan uträtta.»

»Bor tanten då här i Bristol», stammade mr Winkle.

»Nej, nej — inte i Bristol», svarade mr Ben Allen. »Det är åt det där hållet — där nere», tillade han, i det han pekade med tummen över sin axel. »Men tyst! där kommer Bob; inte ett ord, min bästa vän, inte ett ord!»

Så kort detta samtal än var, väckte det likväl den högsta grad av oro och bekymmer hos mr Winkle. Den förmenta tidigare böjelsen aggade hans hjärta. Kunde han möjligen vara förmålet därför? Kunde det vara för hans skull som Arabella hade försmått den raske Bob Sawyer, eller hade han en lycklig rival? Han beslöt att träffa henne, kosta vad det ville. Men här visade sig nu ett oöverstigligt hinder; ty om mr Ben Allens förklarande »åt det där hållet» och »där nere» betydde tre eller trettio eller trehundra mil borta, kunde han omöjligen gissa.

Men han fick för tillfället icke tid att grubbla över sin kärlek; ty Bob Sawyers återkomst var den omedelbara förelöparen för ankomsten av en köttpastej från bagaren, i vars njutande denne gentleman påstod att han skulle deltaga. Bordet dukades av en tvätterska, som tjänstgjorde i egenskap av mr Bob Sawyers hushållerska; och sedan ett tredje par knivar och gafflar hade blivit lånade av modern till gossen i det grå livréet (ty mr Bob Sawyers hushåll var inrättat i en inskränkt skala), satte de sig till bords, varvid ölet serverades, såsom mr Sawyer anmärkte, »uti sitt medfödda tennhylster».

Sedan måltiden var intagen lät mr Bob Sawyer den största morteln i apoteket bäras in och började att brygga en väldig kvantitet rykande rompunsch däruti, omrörande och blandande materialerna medelst en mortelstöt på ett högst respektabelt och apoteksmässigt sätt. Som mr Sawyer var ungkarl, hade han endast ett glas i huset, som överlämnades åt mr Winkle till ära för honom som gäst, varemot mr Ben Allen erhöll en tratt med en kork i den smala ändan, medan Bob Sawyer åtnöj de sig med ett av dessa bredmynta, med kabbalistiska karaktärer beskrivna kristallkärl, i vilka kemisterna pläga mäta sina flytande läkemedel.

Det blev icke någon sång av, eftersom mr Bob Sawyer ansåg att detta icke var överensstämmande med yrket; men för att taga igen skadan för denna försakelse skrattade och pratade de till den grad, att det kunde ha hörts och sannolikt även hördes till andra ändan av gatan.

Mr Bob Sawyers munterhet mognade hastigt till vildhet, och mr Ben Allen återsjönk i snabb fart till det sentimentala, och punschen var nästan helt och hållet urdrucken, då pojken kom springande in och anmälde, att en ung kvinna just nu hade tittat in för att hälsa och säga, att Sawyer, Nockemorfs efterträdare, skulle vara god och komma och se till en sjuk några gator därifrån. Detta gjorde slut på det glada laget. Då mr Bob Sawyer efter ett par och tjugu upprepanden hade fattat vad budet hade att säga, band han en våt handduk om huvudet för att göra sig nykter, och sedan detta till en del hade lyckats honom, tog han på sig sina gröna glasögon och avlägsnade sig. Motstående alla uppmaningar att stanna till dess han komme tillbaka, och finnande det alldeles omöjligt att kunna inleda mr Ben Allen i ett begripligt samtal om det föremål som låg honom närmast om hjärtat, eller om vilket annat som helst, tog även mr Winkle avsked och återvände till Busken.

Oron i hans sinne och de många betraktelser, som Arabella hade väckt, hindrade hans andel av mortelpunschen att göra den verkan, som den under andra förhållanden skulle ha haft på honom, och sedan han hade druckit ett glas sodavatten och konjak vid disken, gick han in i kafferummet, snarare modstulen än uppmuntrad av aftonens händelser.

Framför kaminen, med ryggen åt honom, satt en något lång herre i en grön rock, den enda person som, utom honom, befann sig i rummet. Det var en tämligen kall afton för denna årstid, och herrn drog sin stol åt sidan för att låta den nykomne även få en liten skymt av elden; men huru blev icke mr Winkle till mods, då han därvid tillika fick ögonen på den hämndlystne och blodtörstige mr Dowlers anlete och gestalt!

Mr Winkles första tanke var att häftigt rycka i den när[ 438-439 ]maste klocksträngen; men denna befann sig olyckligtvis strax bakom mr Dowlers huvud. Han hade redan tagit ett steg fram emot denna, innan han hejdade sig, och i det han gjorde detta, drog sig mr Dowler mycket hastigt tillbaka.

»Mr Winkle, sir, var lugn. Slå mig inte; jag tål det inte. Ett slag! — aldrig !» sade mr Dowler och såg vida mera spak ut än mr Winkle hade väntat av en herre med hans grymhet.

»Sir», sade mr Winkle, darrande från huvud till fot. »Ni uttalade en hotelse emot mig förliden natt, sir, en förfärlig hotelse, sir.»

Härvid blev mr Winkle helt blek och stannade tvärt.

»Ja, det gjorde jag», svarade mr Dowler med ett ansikte, som var nästan lika blekt som mr Winkles. »Omständigheterna sågo misstänkta ut. De ha blivit förklarade. Jag aktar ert mod. Er känsla är uppriktig. Medvetande om oskuld. Där är min hand. Tag den.»

»Sannerligen, sir», sade mr Winkle, tvekande om han skulle giva honom sin hand eller icke, då han nästan befarade, att den begärdes för att överrumpla honom; »sannerligen, sir, jag —»

»Jag vet vad ni vill säga», inföll Dowler. »Ni känner er sårad. Mycket naturligt. Detsamma skulle jag i er ställning. Jag hade orätt. Jag ber om ursäkt. Låt oss vara vänner. Förlåt mig.»

Med dessa ord bemäktigade sig Dowler mr Winkles hand, vilken han tryckte och skakade med den högsta grad av hövlighet, i det han förklarade, att han vore en man med ovanligt mod och att han hyste högre tankar om honom än någonsin förr.

»Sätt er nu», sade Dowler. »Berätta alltsammans. Huru fick ni rätt på mig? När kom ni? Var uppriktig. Berätta mig det.»

»Det var alldeles tillfälligt», svarade mr Winkle, högligen förbryllad av den sällsamma och oväntade beskaffenheten av detta möte, »alldeles tillfälligt.»

»Det gläder mig», sade Dowler. »Jag vaknade i morse. Jag hade glömt min hotelse. Jag skrattade åt händelsen. Jag kände mig vänskapligt stämd. Jag sade det.»

»Till vem?» frågade mr Winkle.

»Till min hustru. “Du gjorde ett löfte”, sade hon. “Ja”, svarade jag. “Det var ett obetänksamt löfte”, sade hon. “Det var det”, svarade jag. “Jag ska göra en ursäkt. Var är han?”»

»Vilken? »frågade mr Winkle.

»Ni», svarade Dowler. »Jag begav mig ned. Ni stod inte att finna. Pickwick såg mörk ut. Hoppades att inte något våld skulle komma att begås. Jag insåg genast huru det var. Ni kände er förolämpad. Ni hade gått, kanske för att uppsöka en vän. Möjligen pistoler. “Käckt mod”, sade jag. “Jag beundrar honom.”»

Mr Winkle hostade, och då han började att se huru sakerna stodo, antog han en viktig min.

»Jag lämnade en biljett till er», fortfor Dowler. »Jag sade, att jag var mycket ledsen. Det var jag också. Angelägna bestyr kallade mig. Ni kände er inte tillfredsställd. Ni följde efter mig. Ni ville ha en muntlig förklaring. Ni hade rätt. Allt är nu förbi. Mitt bestyr är uträttat. Jag återvänder i morgon. Följ med.»

Allt eftersom Dowler kom längre in i sin förklaring, blev mr Winkles uppsyn allt mera vänlig. Den hemlighetsfulla beskaffenheten av början till deras samtal var nu förklarad; mr Dowler hade en lika stor avsky för dueller som han själv; denne storlåtige, förfärlige person var en av de största pultroner i världen, och som han hade uttolkat mr Winkles frånvaro efter sin egen fruktan, hade han tagit samma steg som han och helt klokt dragit sig tillbaka till dess varje hetsighet i sinnena skulle ha lagt sig.

Då sakens verkliga sammanhang blev klart för mr Winkle, såg han mycket sträng ut och sade, att han var fullt tillfredsställd, men sade detta på samma gång med en min, som icke lämnade Dowler något annat val än att antaga, att om han icke hade varit det, skulle någonting i högsta grad förfärligt och olycksbringande oundvikligt ha inträffat. Mr Dowler tycktes vara genomträngd av en tillbörlig insikt av mr Winkles storsinthet och nedlåtenhet, och de båda krigförande parterna skildes åt för natten med många försäkringar om evig vänskap.

Vid pass klockan halv ett på natten, då mr Winkle hade legat så där en tjugu minuter i den fulla njutningen av sin första sömn, väcktes han plötsligt av en högljudd knackning på sängkammardörren, och då denna upprepades med ökad styrka, satte han sig häftigt upp i sängen och frågade vem det var och vad som var å färde.

»Ursäkta, sir, här är en ung man, som säger att han genast måste tala med er», svarade huspigan.

[ 440-441 ]»En ung man!» utbrast mr Winkle.

»Mycket riktigt, sir», svarade en annan röst genom nyckelhålet, »och om inte den där hyggliga unga mannen oförtövat blir insläppt, så är det ganska möjligt, att hans ben komma in före hans huvud.»

Sedan den unge mannen hade givit denna vink, sparkade han lätt på den nedre dörrspegeln, liksom för att giva större kraft och eftertryck åt sin anmärkning.

»Är det ni, Sam? frågade mr Winkle och sprang ur sängen.

»Det är alldeles omöjligt att känna igen en gentleman med någon grad av inre tillfredsställelse, utan att se på honom, sir», svarade rösten i bestämd ton.

Mr Winkle, som icke hyste något synnerligt tvivel om vem den unge mannen var, läste upp dörren, vilket han icke väl hade gjort förr än mr Samuel Weller trädde in med stor hast, omsorgsfullt stängde dörren i lås på inre sidan, omtänksamt stoppade nyckeln i sin västficka och sade, i det han mönstrade mr Winkle från huvud till fot:

»Ni är mig just en trevlig ung gentleman, sir!»

»Vad menar ni med detta uppförande, Sam?» frågade mr Winkwle förtrytsamt. »Gå ut, sir, och det genast. Vad vill ni, sir?»

Mr Weller stödde sina händer mot sina knän och såg mr Winkle i ansiktet med ett uttryck, som visade att han icke hade den ringaste lust att låta draga sig vid näsan.

»Ni är mig just en hygglig ung man, sir», fortfor mr Weller i en moraliserande ton, »som så där kan gå och skaffa vår förträfflige husbonde allt slags förtret på halsen, fastän ni vet, att han inte skyr någonting, då det gäller hans grundsatser. Ni är vida värre än Dodson, sir, och vad Fogg angår, så är han en riktig ängel i jämförelse med er!»

Sedan mr Weller hade beledsagat denna sista mening med ett eftertryckligt slag på vardera knäet, lade han armarne i kors med ett uttryck av starkt misshag och kastade sig bakut i stolen, som om han väntade att få höra brottslingens försvar.

»Min hederlige vän», sade mr Winkle och sträckte ut handen — hackande tänderna medan han talade, ty han hade under hela mr Wellers föreläsning stått på golvet i sin nattdräkt — »min hederlige vän, jag högaktar er tillgivenhet för vår förträfflige vän, och jag är mycket bedrövad över att jag givit honom anledning till oro; så här, Sam, här!»

»Ja», svarade Sam något tvärt, men tryckte detta oaktat vördnadsfullt den framsträckta handen, »det bör ni också vara, och jag är mycket glad över att ha träffat er här; ty om jag kan hindra det, vill jag inte att någon ska dra honom vid näsan; så står det till.»

»Naturligtvis, Sam», sade mr Winkle. »Gå nu därför till sängs, Sam, så skola vi talas närmare vid om allt detta i morgon.»

»Det gör mig mycket ont», sade Sam; »men jag kan inte gå till sängs.»

»Inte gå till sängs!» upprepade mr Winkle.

»Nej», svarade Sam och skakade på huvudet, »det låter sig inte göra.»

»Det måtte väl aldrig vara er mening att resa tillbaka i natt, Sam?» frågade mr Winkle helt förvånad.

»Nej, inte så framt inte ni skulle önska det särdeles mycket», svarade Sam; »men jag törs inte lämna det här rummet. Husbond's order voro bestämda i det fallet.»

»Prat, Sam!» sade mr Winkle. »Jag måste stanna här två eller tre dagar, och vad mera är, ni måste även stanna här, Sam, för att hjälpa mig till ett möte med en ung dam — miss Allen, Sam, ni kommer väl ihåg henne? — som jag vill och måste träffa, innan jag lämnar Bristol.»

Men till svar på allt detta skakade Sam energiskt på huvudet och sade med stor bestämdhet: »Detta låter sig inte göra.»

Efter en hel hop övertalningar och föreställningar från mr Winkles sida och ett fullständigt meddelande av vad som hade försiggått under samtalet med Dowler, började Sam emellertid att vackla, och slutligen ingicks en överenskommelse på följande huvudvillkor:

Sam skulle förfoga sig bort och låta mr Winkle förbliva i ostörd besittning av sitt rum på det villkor, att det skulle vara honom tillåtet att stänga dörren i lås utvändigt och taga nyckeln med sig, ständigt likväl under förutsättning av att dörren, i händelse av eldsvåda eller någon annan dylik särskild händelse, ögonblickligen skulle bliva öppnad. Tidigt den följande morgonen skulle det skrivas och per Dowler avsändes ett brev till mr Pickwick, som skulle anmodas att lämna samtycke till att Sam och mr Winkle skulle få stanna i Bristol i det redan omnämnda syftet, varpå svar skulle utbedjas med nästa diligens; [ 442-443 ]bleve det gynnsamt, skulle de nämnda personerna stanna, men i annat fall återvända till Bath strax efter mottagandet. Och slutligen skulle mr Winkle uttryckligen förplikta sig till att icke begagna sig av fönstret, kaminen eller andra listiga medel till flykt. Sedan dessa villkor hade blivit antagna, stängde Sam dörren i lås och gick.

Då han i det närmaste hade kommit ned utför trappan, stannade han och drog nyckeln upp ur fickan.

»Jag glömde ju rent av att slå honom i golvet», sade Sam och vände sig till hälften om. »Husbond' sade uttryckligen att det skulle ske; det var verkligen bra dumt av mig. Men det är detsamma», sade Sam och klarnade upp, »det kan i alla händelser ske i morgon.»

Tydligen mycket lugnad av denna betraktelse, stoppade mr Weller åter nyckeln i sin ficka, gick ned utför återstoden av trappan, utan att hemsökas av några nya samvetsagg, och låg snart, tillika med husets övriga inbyggare, begraven i djup sömn.