Prästen från Wakefield/Kapitel 05

[ 24 ]

KAP. V.

Inte långt från byggnaden hade min företrädare gjort en gräsbänk, som överskuggades av hagtorn och kaprifolium, och när vädret var vackert, och vi tidigt slutat vårt arbete, sutto vi i regel här tillsammans för att på den lugna aftonen. njuta av den vida utsikten. Här drucko vi också té, som vi nu endast drucko vid högtidligare tillfällen, varför det smakade dubbelt så gott, liksom också tillagandet därav gjordes med inte så liten omständighet och ceremoni.

Vid dylika tillfällen läste mina två gossar alltid för oss, och först sedan vi hade slutat fingo de sitt té. Ibland sjöngo för omväxlings skull flickorna till gitarr, och medan de höllo en liten konsert, promenerade min hustru och jag på sluttningen, som var prydd med blåklockor och andra blommor, och vi talade med förtjusning om våra barn och njöto av den svala aftonluften, som tillviftade oss både hälsa och frid.

På detta sätt började vi finna, att varje ställning i livet har sin egen glädje. Varje morgon vaknade vi till nytt arbete, medan aftonen skänkte oss ljuv vila.

Det var i början av hösten, på en fridag — ty en sådan togo vi oss emellanåt för att vila ut efter arbetet — och jag hade fått de mina ut på vår vanliga förströelseplats, och våra unga musikvänner hade just börjat sin konsert.

Medan vi förströdde oss på detta sätt, sågo vi en hjort springa hastigt förbi oss, omkring tjugu steg ifrån där vi sutto; den flämtade hårt och tycktes vara skarpt förföljd av jägare.

Vi fingo inte länge tid att tänka på det stackars djurets nöd, ty i detsamma sågo vi en flock hundar och några ryttare komma på något avstånd efteråt och följa samma väg, som djuret hade tagit. Jag ville först gå in med de mina, men nyfikenhet, förvåning eller någon annan dold bevekelsegrund kommo min hustru och mina döttrar att sitta kvar. — Den jägare, som red främst, passerade oss mycket hastigt, och följdes av fyra à fem andra, som tycktes ha samma brådska. Slutligen kom en ung gentleman, med ett finare utseende än de andra; han betraktade oss ett ögonblick noga och i stället [ 25 ]för att fortsätta förföljandet, stannade han hastigt, lämnande sin häst till en ridknekt, som följde efter, och närmade sig oss med en vårdslös, överlägsen min.

Det tycktes, som om han ej brydde sig om någon presentation, ty han gick strax fram och hälsade på mina döttrar, liksom en, som var viss om ett gott emottagande; men de hade tidigt lärt sig att läsa anspråksfullhet och inbilskhet i en människas ansikte. Han lät oss sedan veta, att hans namn var Thornhill, och att han var ägare av det gods, som omgav oss. Sedan hälsade han på nytt på den kvinnliga delen av familjen, och så stor är rikedomens och de fina klädernas makt, att han icke för andra gången blev tillbakavisad.

Då hans sätt, ehuru självsäkert, var otvunget, så blevo vi snart mera förtroliga, och då han såg, att musikinstrumenten lågo i närheten, bad han om ynnesten att få höra en sång.

Då jag inte tycker om umgänge mellan människor i så olika samhällsställning, gjorde jag ett tecken åt mina döttrar för att förekomma deras samtycke; men min vink motarbetades av en annan från deras moder, och glatt sjöngo de en av Drydens populära sånger.

Mr Thornhill tycktes vara mycket förtjust både i deras föredrag och röster, och nu tog han själv gitarren. Hans utförande var ganska skralt, men min äldsta dotter återgäldade likväl hans bifall med intresse och försäkrade honom, att hans röst var större än till och med hennes lärares. Vid denna komplimang bugade han sig, vilket hon besvarade med en nigning. Han prisade hennes smak, och hon beundrade hans förståelse. En hel människoålder kunde inte ha gjort dem mera bekanta, och den ömma modern, som kände sig mycket lycklig, föreslog nu, att godsägaren skuile stiga in och dricka ett glas av hennes krusbärsvin.

Hela familjen tycktes på allvar bli betagen i honom; mina flickor sökte underhålla honom med ämnen, som de trodde vara mest modärna, medan Moses däremot ställde några frågor till honom om klassiska ämnen, varför han hade nöjet att bli utskrattad, och mina minsta söner voro inte mindre ivriga och höllo sig hela tiden inpå den främmande. Alla mina försök kunde knappast avhålla dem ifrån att fingra på spetsarna på hans kläder och med sina smutsiga fingrar lyfta upp locken på hans fickor, för att se vad de innehöllo.

När det började skymma på, tog han avsked, dock icke förr, än han hade fått tillåtelse att förnya sitt besök, vilket ju låg nära tillhands, då han var vår patronus.

Så snart han hade gått, höll min hustru ett familjeråd [ 26 ]för att dryfta dagens händelser. Hon var av den meningen, att det var ett mycket lyckligt sammanträffande, ty hon hade sett till och med märkliga följder av dylikt. Hon hoppades, att den dag skulle komma, då vi skulle kunna bära huvudet lika högt som de allra bästa, och hon slutade med att säga, att hon inte kunde se något skäl, varför inte hennes döttrar skulle kunna gifta sig till en förmögenhet lika väl som fröknarna Wrinkler.

Som denna sista anmärkning var riktad till mig, svarade jag, att jag heller inte kunde se någon orsak till det, lika litet som jag kunde finna någon rimlighet i, att mr Simpkins vann tiotusen pund på lotteriet, då vårt nummer aldrig kom ut.

»Fy, Charles,» utbrast min hustru, »det är skamligt av dig att alltid göra narr av flickorna och mig, när vi äro vid gott humör. Säg mig, kära Sofia, vad tyckte du om vår nye gäst? Tyckte du inte, att han var en präktig människa.».

»Jo ofantligt, kära mamma,» svarade hon. »Han kunde ju tala om allting och var aldrig i förlägenhet om svar, och ju obetydligare en sak var, dess mera hade han att säga om den.»

»Ja», utbrast Olivia, »för att vara en man, kan han ju vara bra nog, men för min del tyckte jag inte vidare om honom, han är så påträngande och familjär och hans gitarrspel — det var något rysligt.»

Dessa två yttranden tolkade jag på alldeles motsatt sätt, jag förstod, att Sofia i sitt hjärta föraktade honom, lika mycket, som Olivia i hemlighet beundrade honom.

»Ja, vad ni nu än tycka om honom, mina barn», sade jag, »så, om jag skall tillstå sanningen, mig har han inte intagit till sin fördel. Vänskap mellan personer, som stå på så olika nivå, slutar alltid med obehag, och trots all hans visade jämlikhet, tror jag säkert, att han hade en livlig känsla av avståndet mellan oss. Nej, låtom oss hellre hålla oss till våra likar. Ingen är mera föraktlig än en lycksökare, och jag ser intet skäl, varför ej kvinnor, som göra sig skyldiga till lycksökeri, inte också må anses föraktliga. I bästa fall, om hans avsikter äro ärliga, skall han således förakta oss; men om förhållandet vore motsatt? Jag ryser, när jag bara tänker på det. Visserligen hyser jag ingen oro för mina barns uppförande; men jag tror, att det finns skäl till att frukta för hans karaktär?»

Jag ville ha sagt mera, men blev avbruten av en tjänare, som kom från godsägaren, vilken tillika med en vänlig hälsning sände oss ett stycke vilt samt löfte om att äta middag hos oss några dagar senare.

[ 27 ]Denna välkomna gåva talade så kraftigt till hans favör, att jag misströstade om att kunna uträtta något med mitt tal. Därför teg jag nöjd med att ha påpekat faran, och lämnade åt deras eget förnuft att undgå den. Den dygd, som behöver bevakning, är knappast värd skiltvakten.