Prästen från Wakefield/Kapitel 06
← Kapitel V |
|
Kapitel VII → |
KAP. VI.
Då vi hade fört den omnämnda dispyten med någon värme, blev det enstämmigt beslutat, att vi, för att åter få till stånd en fredlig stämning, skulle äta en del av villebrådet till aftonen, och flickorna åtogo sig ivrigt att tillreda det.
»Det gör mig ont», sade jag, »att vi inte ha någon granne eller annan gäst, som kan dela denna måltid med oss; ty dylika fester bliva dubbelt nöjsamma, när man kan utöva gästfrihet.»
»Bevare mig,» utbrast min hustru i detsamma, »där kommer ju vår gode vän, mr Burchell, som räddade vår Sofia och så vackert disputerade omkull dig.»
»Disputerade omkull — nej, nu tar du fel, kära du!» utbrast jag. »Jag tror inte, att det skall finnas många, som göra det. Jag bestrider aldrig din förmåga att laga en gåspastej, därför vill jag också be dig om att respektera mina argument.»
Medan jag talade, trädde den stackars mr Burchell in. Han hälsades välkommen av hela familjen, som hjärtligt skakade hand med honom, medan lille Dick beställsamt satte fram en stol åt honom.
Av tvenne orsaker var jag glad åt den stackars mannens vänskap: därför att han behövde min, och därför att jag visste, att han gav all den vänlighet, som han var i stånd tilll. Han var känd i vår trakt som den fattige man, som i sin ungdom inte tog sig något ordentligt före, fast han ännu ej var trettio år. Han kunde ibland tala med synnerligt stort omdöme, men för det mesta sysselsatte han sig med barnen, som han kallade små oförargliga människor. Han sjöng visor för dem och berättade historier, och sällan gick han ut utan att ha något i fickorna åt dem: en pepparkaka eller en halv pennis visselpipa.
Han kom vanligtvis en gång om året till denna trakt, där han stannade några dagar och levde på grannarnas gästfrihet. Han deltog nu i vår kvällsmåltid, och min hustru sparade ej på sitt krusbärsvin. Samtalet var livligt, han sjöng några gamla visor för oss och berättade för barnen historien Buck av Beverland, om den tåliga Grissel, Kattskinnets äventyr och den vackra Rosamunda i lövsalen.
Vår tupp, som alltid gol klockan elva, påminde oss emellertid om, att tiden för vila var inne; men då visade sig en oförutsedd svårighet: att härbärgera en främmande; alla våra sängplatser voro upptagna, och det var för sent att skicka honom till närmaste värdshus, I denna dilemma tillbjöd lille Dick honom sin andel av sängen, om hans broder Moses ville taga honom till sig. »Och jag», sade Bill, »vill också giva mr Burchell min andel, om mina systrar vilja taga mig till sig i deras säng.»
»Vackert gjort, mina snälla barn», sade jag, »gästfrihet är en av de kristnas första dygder. Markens djur söka sitt skydd, och fåglarna flyga till sina nästen, men en hjälplös människa kan knappt finna tillflykt hos sina medmänniskor. Den yppersta gästen i denna världen var han, som kom för att frälsa den; men han ägde aldrig hus eller hem, liksom ville han se, hur mycken gästfrihet som fanns ibland oss. Kära Deborah,» sade jag till min hustru, »giv pojkarna en sockerbit var, men låt Dick få den största, eftersom det var han, som gjorde det första tillbudet.»
Tidigt nästa morgon sammankallade jag min familj, ty vi skulle alla ut och bärga en efterskörd av hö, och då vår gäst erbjöd sin hjälp, så togo vi honom med. Vårt arbete gick lätt, vi vände lien med vinden. Jag gick främst, och de andra följde efter i en lång rad. Emellertid kunde jag inte undgå att lägga märke till den stora tjänstvillighet, som mr Burchell visade min dotter Sofia i hennes del av arbetet. Så snart han var färdig med sitt, skyndade han strax bort för att hjälpa henne, och de talade då mycket ivrigt med varandra; men jag hade dock en alltför god tanke om min dotters förstånd och litade alltför mycket på hennes hederskänsla, för att jag skulle känna mig orolig för en man, vars ekonomi var alldeles förstörd.
När vi slutat vårt dagsarbete, inbjödo vi mr Burchell liksom föregående afton; men han tackade och sade, att han skulle ligga hos en av våra grannar, åt vars barn han ville giva en liten flöjt. När han hade gått, rörde sig samtalet vid kvällsbordet om vår olycklige gäst.
»Vilket slående bevis», sade jag, »är inte denne man på de olyckor, som äro en följd av en ostadig och lättsinnig ungdom. Det fattas honom ingalunda förstånd, men det tjänar endast till att göra hans förra dårskaper så mycket större. Stackars förlorade varelse! Var äro nu de svirare och smickrare, som förr kringsvärmade och lydde honom? Kanske äro de nu uppassare hos de värdshusvärdar, som blivit rika genom hans extravaganser. Förr prisade de honom, men nu rosa de roffaren; deras förra förtjusning över hans kvickhet har nu förvandlats till hån över hans dumhet. Han är nu fattig och förtjänar kanske sin fattigdom, ty han har varken ambition nog till att göra sig oberoende eller förmåga att göra sig nyttig.»
Kanske var det av vissa hemliga skäl, som jag gjorde dessa anmärkningar med ganska stor bitterhet, något som min Sofia också milt förebrådde mig.
»Huru hans förra liv än må ha varit, pappa, så borde hans nuvarande omständigheter fritaga honom för slika hårda domar. Hans nuvarande fattigdom är tillräckligt straff för hans förra dårskaper, och jag har hört pappa själv säga, att den, över vilken försynen håller sitt straffande svärd, böra vi inte tilldela något slag.»
»Däri har du rätt, Sofia,» sade min Moses», och en av de gamla grekiska författarna framställer mycket träffande en sådan elakhet, då han berättar om en bonde, som ville flå satyren Marsyas, vars hud enligt fabeln redan hade blivit avdragen av en annan. Dessutom tror jag ej heller, att denne mans ställning är fullt så dålig, som pappa framställer den. Vi kunna ju inte bedöma andras käaslor efter det, vi själva skulle känna i deras ställe. Hur mörk mullvadens håla än kan tyckas vara i våra ögon, så finner dock djuret den tillräckligt ljus. Och sannerligen tycks inte denne mans sinne passa mycket bra till hans ställning, ty aldrig har jag hört någon tala mera livligt, än han gjorde i dag, när han samtalade med dig.»
Fastän detta sades utan någon baktanke, framkallade det dock en djup rodnad hos Sofia, vilken hon sökte dölja genom ett konstlat skratt, sägande, att hon knappt hade lagt märke till vad han hade sagt till henne, dock trodde hon, att han en gång hade varit en mycket förnäm man.
Den iver, varmed hon försvarade sig, och hennes rodnad voro tecken, som jag alldeles inte tyckte om, men jag behöll mina misstankar för mig själv.
Som vi den följande dagen väntade godsägaren, började min hustru med tillredelserna av viltpastejen. Moses satte sig att läsa, och jag undervisade de små; mina döttrar tycktes ha lika bråttom som alla de andra, och jag gav länge akt på, att de kokade något på elden. Jag trodde först, att de hjälpte sin mor, men lille Dick anförtrodde mig viskande, att de höllo på att koka skönhetsvatten för ansiktet.
Alla dylika skönhetsmedel voro mig förhatliga, ty jag visste, att de i stället för att hjälpa upp hyn förstörde den.
Därför makade jag min stol mera och mera fram mot elden och grep efter eldtången, som om jag ville röra om i elden, varvid jag liksom händelsevis kom att välva omkull hela härligheten, och lyckligtvis var det för sent att börja på att laga till nytt.