Prästen från Wakefield/Kapitel 07
| ← Kapitel VI |
|
Kapitel VIII → |
KAP. VII.
När dagen rann upp, på vilken vi skulle mottaga vår unge godsägare, kan man lätt tänka sig, huru vi uttömde alla våra hjälpkällor, för att allt skulle ta sig bra ut som möjligt. Vidare kan man förstå, att min hustru och mina döttrar utvecklade all sin ståt vid detta tillfälle.
Mr Thornhill kom och hade tagit med sig ett par vänner, sin huskaplan och sin stallmästare. En hel mängd tjänare, som också följde med, var han nog hänsynsfull att skicka till närmaste värdshus, men min hustru höll i sitt hjärtas stolthet på, att hon kunde bespisa dem alla, vilket hade till följd, att familjen fick suga på ramarna i tre veckor efteråt.
Mr Burchell hade dagen förut gjort en antydan om, att mr Thornhill för ögonblicket hade giftermålsplaner på miss Wilmot, min son Georgs förra fästmö, och detta dämpade något hjärtligheten vid hans emottagande; men händelsen befriade oss till en viss grad för detta tryckande faktum, ty då en av sällskapet tillfälligtvis kom att nämna hennes namn, anmärkte mr Thornhill med en ed, att han aldrig hade hört något mera orimligt än att kalla en sådan fågelskrämma för en skönhet. »Jag vill låta skära av mig både näsa och öron», sade han, »om jag inte lika så gärna skulle välja käresta bland de lösa fåglarna vid lyktskenet under S:t Dunstans klocktorn.»
Han skrattade åt detta, och vi gjorde så med: de rikas skämt väcker alltid bifall. Olivia kunde inte låta bli att viska så högt, att alla kunde höra det, att han var makalöst lustig.
Efter middagen började jag, som vanligt, med en skål för kyrkan, och för denna tackade kaplanen, i det han sade, att kyrkan var hans enda kärlek.
»Ja, men svara mig nu uppriktigt, Frank», sade godsägaren med sin vanliga illmarighet, »om jag kom med din nuvarande kärlek, kyrkan, klädd i biskopskåpa, i den ena handen, och fröken Sofia utan kåpa i den andra — vilken av de två skulle du då välja?»
»Båda två, det är säkert», utbrast kaplanen.
»Mycket riktigt, Frank», sade godsägaren, »ty måtte jag få detta glas i galen strupe, om inte en vacker flicka är för mera än hela världens prästerskap; ty vad är tionde och andra dumheter annat än oförskämda pålägg, som vi ha blivit narrade, att bära — det kan jag lätt bevisa.»
»Det skulle jag önska, att ni ville,» sade min Moses, »och jag skulle nog vara man för att svara er.»
»Mycket bra, unge man», sade godsägaren, som genast beslöt att göra narr av honom, varför han vände sig till det övriga bordssällskapet för att påkalla dess uppmärksamhet, »önskar ni, att vi skall föra en lugn dispyt om detta ämne, så tar jag emot utmaningen; men först vill jag fråga er, om ni önskar föra dispyten analogiskt eller dialogiskt?»
»Jag önskar föra den logiskt», svarade Moses, som kände sig mycket lycklig och stolt över att få disputera.
»Gott — gott», svarade godsägaren, »då ska vi börja från början: jag hoppas, att ni inte vill förneka, att vad som är, det är. Om ni inte medger det, så kan jag inte gå vidare.»
»Det tror jag nog, att jag kan gå med på,» sade Moses, »och själv draga nytta därav.»
»Jag hoppas, att ni också vill erkänna», sade godsägaren, »att delen är mindre än det hela.»
»Det medgives», sade Moses, »det är alldeles solklart och förnuftigt.»
»Jag hoppas, att ni inte heller vill förneka», fortsatte hans motståndare, »att två vinklar i en triangel äro lika med tvenne räta?»
»Ingenting är klarare än det», svarade den andre och såg sig omkring med sin vanliga viktighet.
»Nåväl», sade godsägaren och talade mycket fort. »Då äro vi ense om premisserna. Jag går vidare och påstår, att en kedja av självexistenser, som fortsättes i reciprokt dubbelt förhållande, helt naturligt frambringa en problematisk dialogism, som i vissa hänseenden bevisar, att det själsligas väsen kan hänföras till ett annat predikament.»
»Håll, håll», ropade den andre, »det förnekar jag. Tror ni, jag så tamt går in på dylika kätterska lärosatser?»
»Vad!» utbrast godsägaren, som om han vore helt upprörd, »går ni inte in på det? Svara mig på en enkel fråga: Tror ni att Aristoteles hade rätt, när han säger att relativen äro relativa?»
»Ja, utan tvivel», svarade Moses.
»Men om så är», sade godsägaren, »så svara mig utan omsvep på, vad jag frågar: Betraktar ni den analytiska undersökningen av första delen av mitt enthymen som bristfällig, secundum quoad eller quoad minus? giv mig i eå fall era skäl; giv mig era skäl med detsamma.»
»Jag protesterar», sade Moses, »jag fattar inte riktigt klämmen i ert räsonnemang, men om ni vill inskränka er till helt enkla påståenden, så tror jag nog, att jag skulie besvara dem.»
»Åhhå, min herre», sade godsägaren, »jag är er mest underdåniga tjänare, jag förstår, ni vill att jag skall förse er med argument och med förstånd att besvara dem också. Nej, min herre, nu begär ni alltför mycket av mig.»
Man började nu åter att skratta åt den stackars Moses, som gjorde en slät figur mitt ibland en hel hop glada ansikten; han sade inte ett ord mera under hela aftonen.
Alit detta roade mig föga, men på Olivia hade det en helt annan verkan, hon tog det för att vara humor, då det inte var annat än en minnesläxa. Hon tyckte, att han var en mycket fin man, och den, som betänker, vad en vacker figur, fina kläder och rikedom äro för en karaktär som hennes, skall lätt förlåta henne. Ehuru mr Thornhill i själva verket var mycket okunnig, talade han dock med lätthet och kunde breda ut sig i flytande vältalighet i alla allmänna samtalsämnen. Det var därför ingenting överraskande, att han kunde vinna en ung flickas tillgivenhet, som var uppfostrad till att värdera sitt eget yttre och därför helt naturligt kom att sätta värde på andras.
När vår unge godsägare hade lämnat oss, talade vi åter om hans meriter. Som han vände sina blickar och sin konversation till Olivia, var det inte längre något tvivel om, att det var för hennes skull, han bade kommit. Hon tycktes ej taga illa upp sin brors och systers oskyldiga skämt om detta. Även Deborah tog åt sig en del av dagens heder och var så hänryckt över sin dotters seger, som om det hade varit hennes egen.
»Och nu, min käre vän», sade hon till mig, »vill jag ärligt tillstå, att det var jag, som instruerade flickorna att uppmuntra godsägarens artigteter. Jag har alltid varit litet äregirig, och nu ser du, att jag har rätt, ty ingen kan veta, hur detta kan sluta.»
»Nej, det är det sannerligen ingen, som vet», svarade jag med en suck; »för min del tycker jag inte om det här, och jag skulle ha tyckt bättre om, ifall det varit en fattig och ärlig man, i stället för denne herre med all hans rikedom och opålitlighet. Men det kunna ni lita på, att om han, som jag tror, är fritänkare, så skall han aldrig få någon av mina döttrar.»
»Säkert dömer du nu för strängt, pappa», sade Moses, »ty himlen skall aldrig kräva räkenskap av honom, för vad han tänker, utan för vad han gör. Varje människa har tusen onda tankar, som stiga upp hos henne och som hon inte har kraft att undertrycka. Kanske äro denne herres fria tankar om religionen alldeles ofrivilliga, och därför kan han lika litet klandras som kommendanten i en icke befäst stad, vilken tvingas att taga emot en inträngande fiende.»
»Sant, min son», sade jag, »men om kommendanten inbjuder fienden, så är han väl klandervärd. Så är alltid förhållandet med dem, som hylla villfarelser. Felet ligger icke i att de erkänna de bevis, som de se, utan i att de blunda för de bevis, som erbjuda sig. Vi ha ej gjort tillräckligt motstånd, då de falska meningarna utan vidare upptagits av oss, och det är därför, vi förtjäna straff för vårt fel eller förakt för vår dårskap.»
Här blandade sig min hustru i samtalet, dock utan att komma med någon bevisföring. Hon anmärkte, att flera mycket präktiga av våra bekanta voro fritänkare, och att de voro mycket goda äkta män, och för resten kände hon flera förståndiga flickor, som fått sina fästmän att ändra åsikter. »Och vem kan veta», fortsatte hon, »vad Olivia kan bli i stånd att uträtta. Den flickan kan tala med vem som helst om allting, och så vitt jag förstår, är hon mycket stark i motsägelsen.»
»Jag skulle just vilja veta, huru hon skulle kunna klara sig i en dispyt!» sade jag. »Jag har aldrig någonsin givit henne böcker att läsa, som handlat om sådana saker; du överdriver säkert hennes förmåga.»
»Nej, pappa, det gör hon visst inte», inföll Olivia. »Jag har verkligen läst en hel del om lärda dispyter. Jag har läst dispyterna emellan prästen Thwackum och filosofen Square, dispyterna mellan Robinson Crusoe och den vilde Fredag, och för närvarande håller jag på att läsa dispyterna i »det gudliga frieriet.»
»Det är bra, min flicka», sade jag, »jag förstår nu, att du är fullkomligt i stånd att göra proselyter; gå nu och hjälp din mor att göra krusbärspajen.»