Prästen från Wakefield/Kapitel 18
| ← Kapitel XVII |
|
Kapitel XIX → |
KAP. XVIII.
Fastän Dick inte kunde giva någon beskrivning på den herre, som hjälpte hans syster in i postvagnen, kunde min misstanke ej falla på någon annan än vår unge godsägare, som var blott alltför väl känd för sina kärleksäventyr. Jag styrde därför mina steg till Thornhill Castle, fast besluten att ställa honom till räkenskap och föra min dotter med mig hem. Men innan jag hade hunnit fram till slottet, mötte jag ett av mina sockenbarn, som berättade, att han hade sett en ung dam, som liknade min dotter, sittande i en postvagn tillsammans med en herre, som efter hans beskrivning liknade mr Burchell, och att de körde mycket fort.
Denna förklaring tillfredsställde mig ej, varför jag fortsatte min väg upp till herrgården, och ehuru det var mycket tidigt, begärde jag att genast få träffa husets herre.
Denne kom snart in till mig med det ärligaste och vänligaste småleende. Han blev helt bestört, då han fick höra talas om min dotters enlevering, och försäkrade på sin ära, att han inte visste det minsta om saken.
Jag förebrådde mig därför min förra misstanke och riktade denna mot mr Burchell, vilken, som jag nu kom att tänka på, också på sista tiden haft flera hemliga samtal med min dotter. Ytterligare ett vittne hävde fullständigt mitt tvivel om hans skurkstreck; detta sista vittne förklarade, att han och min dotter faktiskt tagit vägen: till badorten The Wells, som låg omkring sju mil bort och där en hel del badgäster uppehöllo sig.
Driven till det stadium, då man är mera böjd för att handla överilat än att lugnt överväga, föll den tanken mig ej in, att dessa personer kanske avsiktligt blivit skickade i min väg för att vilseleda mig, men jag beslöt att följa efter min dotter och hennes förmodade förförare till den uppgivna platsen.
Jag skyndade i väg och frågade åtskilliga personer på vägen, utan att få några underrättelser, tills jag, då jag hade kommit till staden, mötte en ryttare, som jag mindes mig ha sett hos godsägaren, och han försäkrade mig, att om jag följde efter dem ut till kapplöpningsbanan, endast sju mil längre bort, kunde jag vara säker på att finna dem, ty han hade sett dem dansa där föregående dag, och hela sällskapet tycktes vara förtjust i min dotters uppträdande.
Tidigt nästa dag vandrade jag alltså vidare till kapplöpningsfältet, dit jag hann ungefär klockan fyra på eftermiddagen. Där var ett mycket stort, elegant sällskap samlat, som endast hade ett mål: att roa sig. Hur olikt mitt, som var att återkalla ett förlorat barn på dygdens stig!
Jag tyckte mig se mr Burchell på något avstånd från mig; men då jag närmade mig honom, blandade han sig med mängden, som om han vore rädd för att träffa mig, och jag kunde inte mera upptäcka honom, Jag kom därför till det resultatet, att det ingenting tjänade till att fortsätta sökandet, och jag beslöt att vända om hem till min stackars familj, som hade behov av mitt bistånd.
Men den häftiga sinnesrörelsen och de ansträngningar, vilka jag hade varit tvungen att underkasta mig, ådrogo mig en feber, som bröt ut, innan jag ens hann att lämna kapplöpningsfältet.
Detta var ett nytt, plötsligt slag, och jag var över fjorton mil från mitt hem! Jag måste taga in på ett litet värdshus vid landsvägen, en allmän tillflyktsort för nöd och elände, och här lade jag mig tåligt till sängs för att få vänta på, att min sjukdom skulle gå tillbaka,
Här låg jag och plågades i omkring tre veckor, men slutligen segrade min starka natur. Jag hade emellertid inga pengar att betala utgifterna med för mitt uppehälle och vård. Det är högst sannolikt, att oron över denna omständighet kunde ha vållat ett återfall, men jag var nog lycklig att få hjälp av en resande, som stannade vid värdshuset för att i största hast intaga förfriskning.
Denne resande var en människovänlig bokhandlare vid S:t Pauls kyrkogård, som gett ut många små böcker för barn. Han kallade sig deras vän; men han var hela mänsklighetens vän. Han lade mycket brått och for snart åter sin väg, men då han hade varit förläggare till några av mina skrifter om engiftet, fick jag låna litet pengar av honom, som jag lovade att betala, så snart jag kom hem.
Jag lämnade sedan värdshuset; men som jag ännu var mycket svag, beslöt jag att vandra hem i helt små dagsresor på ett par mil om dagen.
Min hälsa och mitt vanliga lugn hade nästan återkommit, och jag förebrådde mig den stolthet, som hade gjort mig upprorisk mot den straffande handen. Människan vet föga, vilka olyckor hennes tålamod förmår bära, förrän hon har prövat dem. Det förhåller sig med detta, som när man stiger upp på äregirighetens höjder: nedifrån se de så ljusa och strålande ut, men varje steg, vi taga uppåt, visar oss nya och dystra ställen med dolda missräkningar När vi däremot stiga ned från glädjens tinnar, kan eländets dal nedanför oss synas mycket mörk och enslig, men det vakna sinnet, som alltid finner något att glädja sig åt, ser likväl, alltefter som vi stiga längre ned, något, som kan vara till nöje och vederkvickelse. De mörkaste föremål tyckas bli klarare, och den inre synen vänjes så småningom vid den dystra situationen.
Jag hade varit ett par timmar på vägen, då jag fick se något, som på avstånd liknade en kärra, och jag beslöt att hinna upp den; men då jag kom närmare, upptäckte jag, att det var ett kringresande skådespelarsällskaps packvagn, som förde deras kulisser och övriga rekvisita till nästa by, där de skulle uppträda,
Med vagnen följde endast kusken och en av skådespelarna, det övriga sällskapet skulle komma efter följande dag.
»Gott sällskap på resan är kortaste ginvägen» säger ordspråket; jag gav mig därför i samtal med den stackars skådespelaren, och som jag själv i mina unga dagar hade litet scenisk talang, började jag med min vanliga oförskräckthet att tala med honom om sådana saker. Emellertid var jag inte vidare initierad i de nu rådande teaterförhållandena, utan frågade honom därför, vilken av teaterförfattarna Dryden eller Otways var mest i ropet för närvarande.
»Jag tror, sir», svarade skådespelaren, »att inte många av våra modärna dramaturger skulle finna någon ära i att jämställas med de författare, som ni talar om. Drydens och Rowes äro nu alldeles omodärna; smaken har gått tillbaka till förra århundradet. Fletcher, Ben Jonson och Shakespeares dramer äro de enda stycken, som gå nu.»
»Vad», utbrast jag, »är det möjligt, att vår tid kan tycka om det gammaldags språk, den föråldrade humor och dessa överdrivna karaktärer, som finnas i överflöd i de arbeten, varom ni talar?»
»Sir», svarade skådespelaren, »publiken tänker inte mera på språk eller humor, eller karaktärer, det är något, som den inte alls frågar efter. Den går endast på teatern för att roa sig, och den skulle till och med nöja sig med en pantomim, om den endast gick under Ben Jonsons eller Shakespeares namn.»
»Då imiterar väl också, kan jag tänka mig», sade jag, »våra modärna författare mera Shakespeare än naturen?»
»För att säga sanningen», sade min följeslagare, »så tror jag inte, att de imitera någon eller något på det hela taget, och det begär inte heller publiken. Det är nämligen inte styckets innehåll, som framkallar bifallet, utan danserna och tablåerna, som inläggas i det. Jag vet en pjes, som inte innehöll ett enda lustigt moment, men ändå gjorde oerhörd lycka, och en annan, som räddades därigenom, att författaren förde in på scenen en person, som led av häftiga magplagor.»
Under samtalet hade vi hunnit till den by, där sällskapet skulle uppträda, och det såg ut, som om vår ankomst var förebådad, ty folk kom i stora skaror för att se på oss, vilket gav min följeslagare anledning att säga, att skådespelare alltid ha flera åskådare utanför teatern än innanför. Jag kunde aldrig tro, att det var något opassande att vara i detta sällskap, förrän jag fick se hopen stirra på mig med öppen mun; men jag sökte därpå så fort som möjligt en tillflykt i närmaste värdhus. Jag visades in i skänkrummet, och här blev jag tilltalad av en mycket välklädd herre, som frågade, om jag verkligen var sällskapets kaplan, eller om jag bara var kostymerad att spela den rollen vid dess uppträdande.
Då jag hade berättat honom sammanhanget och han hade fått veta, att jag icke tillhörde sällskapet på något sätt, var han nog nedlåtande att inbjuda mig och skådespelaren till att dricka en bål punsch tillsammans med honom, och medan vi höllo på därmed, diskuterade vi livligt och med stort intresse den nyaste politiken. Jag tog honom i mitt stilla sinne för att vara minst en parlamentsledamot, och min aning bekräftades snart, ty då jag frågade värden, om jag kunde få litet kvällsmat, så ville den främmande herrn absolut, att skådespelaren och jag skulle supera hos honom i hans hem, något som vi också gjorde, sedan vi dock först låtit truga oss litet.