Prästen från Wakefield/Kapitel 25

←  Kapitel XXIV

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel XXV

Kapitel XXVI  →

KAP. XXV.

Vi bröto sålunda upp från denna fredliga trakt och vandrade långsamt framåt. Då min äldsta dotter var mycket svag, sjuk som hon var av en smygande feber, som några dagar förut hade börjat att undergräva hennes hälsa, var den ene av rättsbetjänterna, som hade en häst, nog vänlig att taga henne upp på den, ty inte heller sådana människor kunna alldeles frigöra sig från mänskliga känslor. Min son tog den ena av sina små bröder vid handen och min hustru den andra, medan jag stödde mig på min yngsta dotter, vars tårar föllo, icke för hennes egen, men för min olyckas skull.

Vi hade kommit ungefär en halv mil från vårt förra hem, när vi fingo se en skara människor komma springande och skrikande bakom oss. Det var omkring ett halvt hundratal av mina fattigaste sockenbor; med förskräckliga förbannelser fingo de fatt i de bägge rättstjänarna och svuro på, att de icke skulle finna sig i, att deras präst släpades i fängelse, så länge de hade en droppe blod att utgjuta till hans försvar, och de ville till slut förgripa sig på dem. Följderna kunde ha blivit mycket ödesdigra, om jag inte genast hade lagt mig emellan och med någon svårighet fått dem räddade ur den uppretade folkhopens händer.

Mina barn, vilka nu säkert trodde på min befrielse, blevo alldeles utom sig av glädje och kunde inte lägga band på sin förtjusning. Men det blev en stor missräkning för dem, då de hörde mig tilltala de stackars vilseledda människorna, vilka kommit i den tro, att de kunde göra mig en tjänst.

»Vad för något, mina vänner!» sade jag, »är detta ert sätt att älska mig? Är det så, ni hålla de bud, som jag har förkunnat för er från predikstolen? Att så sätta er upp emot den lagliga överheten och bringa olycka både över er själva och över mig! Vem är er anförare? Visa mig den man, som har förlett er till detta; så sant jag lever, han skall få känna min vrede, Ack, min stackars förvillade hjord, vänd åter till den plikt, som ni äro skyldiga Gud, ert land och mig. Kanske kan ännu den dag komma, då jag, under lyckligare omständigheter, kan få återse er och bidra till att göra ert liv lyckligare; men låt det i alla fall vara min tröst, att när jag samlar min hjord för odödligheten, jag icke må sakna någon av er här närvarande.»

Det tycktes, som om de alla ångrade, vad de hade gjort, och den ene efter den andre kom gråtande fram och sade mig farväl. Jag tryckte ömt deras händer, gav dem min välsignelse och vandrade vidare utan några avbrott. Några timmar före nattens inbrott hunno vi till staden, eller, rättare sagt byn, ty den bestod endast af några anspråklösa hus, hade förlorat all sin forna rikedom och hade intet annat kvar av forna tiders härlighet än fängelset.

Vi fördes in på värdshuset. Här fingo vi några förfriskningar, som i hast iordningställdes, och jag åt glad som alltid min aftonmåltid med familjen. Sedan vi därpå hade ombesörjt ett lämpligt logi för dem följde jag med fredsdomarens tjänare till fängelset, som på sin tid hade blivit uppfört av krigsfångar ooh bestod av ett stort rum försett med starka järngaller och stenbelagt golv. På vissa tider av dagen var det gemensamt för både skuldsatta personer och grova brottslingar; men dessutom hade varje fånge sin egen cell, där han var inlåst om natten.

Jag väntade att vid mitt inträde möta jämmer och klagan; men jag möttes av något helt annat. Det såg ut, som om alla fångarna hade en och samma tanke, nämligen att dränka allt allvar i stojande munterhet, Jag hade underrättats om, att varje nyinkommen fånge brukade erlägga sin tribut och detta bruk ställde jag mig genast till efterrättelse ehuru mitt lilla förråd på mynt nästan var uttömt. Det skickades genast efter dryckesvaror, och hela fängelset genljöd snart av stojande skämt, skratt och hädiskt tal.

»Varför», sade jag för mig själv, »skola dessa gudlösa människor vara glada, då jag är sorgsen? Det är ju endast inspärrningen, som jag har gemensam med dem, och jag tycker att jag har mera orsak att vara lycklig.»

Genom sådana reflexioner ansträngde jag mig att bli glad, men glädjen har aldrig blivit framtvingad av ansträngning, som i sig själv är pinsam. Medan jag därefter satt helt tankfull i ett hörn, kom en av de andra fångarna fram till mig, slog sig ned och började att prata, Det har alltid varit min princip att ej undandraga mig ett samtal med en person, som sökte ett sådant, ty var han en god människa, kunde jag lära något av honom, och var han en dålig, kunde jag lära honom något. Jag fann nu, att denne man hade stora kunskaper, som han icke hade skaffat sig genom läsning, utan med tillhjälp av gott och sunt förstånd och att han ägde mycken livserfarenhet, synnerligast om den mänskliga naturens vrångsida. Han frågade mig, om jag hade sörjt för att få en säng; men det var något, som jag alls inte hade tänkt på.

»Det var mycket illa», sade han, »ty här får ni endast halm, och er cell är mycket stor och kall. Men ni ser mig ut att vara en gentleman, liksom jag själv varit en gång, och därför skola en del av mina sängkläder stå er till tjänst.»

Jag tackade honom och uttryckte min förvåning över att finna så mycken människokärlek i ett fängelse och för att låta honom förstå, att jag var en studerad man, tillade jag, att den gamle vise tycktes ha förstått värdet av att ha sällskap i olyckan, när han sade: »Ton kosmon aire, ei dos ton etairon», »och vad är i själva verket», fortsatte jag, »denna världen, när den blott erbjuder oss ensamhet.»

Ni talar om världen, min herre», sade min medfånge, »men världen går i barndom och dock har kosmogonien eller skapelseläran fått alla tiders filosofer att bry sina hjärnor. Vilket sammelsurium av livsåskådningar ha de inte kokat ihop om världens skapelse: Sankomathon, Manetho, Berosus och Ocellus Lucanus, alla dessa hava förgäves sökt att lösa problemet. Den sistnämnde har dessa ord: ’Anarchon ara ai atelutaion to pan’, vilket betyder —»

»Jag ber om ursäkt, min herre, att jag avbryter så mycken lärdom, men jag tror, att jag har hört detta en gång förr. Har jag inte haft det nöjet att se er på Wellbridge-marknaden, och är inte ert namn Efraim Jenkinson?»

Vid denna fråga bara suckade han.

»Jag tror», fortsatte jag, »att ni minns en viss doktor Primrose, av vilken ni köpte en häst.»

Nu kände han med ens igen mig; det skumma rummet och mörkrets annalkande hade hittills hindrat honom att urskilja mina drag.

»Jo sir», svarade mr Jenkinson, »jag minns er mycket väl; jag köpte en häst av er, men glömde att betala den. Er granne, Flamborough, är den ende kärande, som jag är rädd för vid nästa rättegång, ty han har för avsikt att svära på, att att jag är en falskmyntare. Det gör mig mycket ont, min herre, att jag har bedragit er och andra med; ty här ser ni» — med dessa ord pekade han på sina handbojor, — »vad jag har fått för det.»

»Nåväl, min herre», svarade jag, »då ni varit så vänlig att erbjuda mig hjälp, fastän ni inte kunde vänta er någon fördel därav, skall jag göra en återtjänst genom att förmå mr Flamborough att återkalla sin anklagelse; så fort jag får tillfälle, skall jag skicka min son till honom för detta ändamål, och jag hyser inte minsta tvivel om, att han skall göra som jag ber, och vad min egen anklagelse beträffar, så behöver ni inte oroa er för den.»

»Mycken tack, min herre», sade han, »ni kan lita på, att jag i gengäld skall göra för er, vad jag kan. I natt skall ni få mera än hälften av mina sängkläder, och jag skall efter yttersta förmåga bistå er här i fängelset, där jag tror, att jag har litet inflytande.»

Jag tackade honom, men kunde ej låta bli att uttrycka min förvåning över den förändring, som han undergått, ty nu såg han mycket ung ut, men förra gången jag såg honom, tyckte jag, att han såg ut att vara minst sextio år,

»Sir», sade han, »ni känner inte mycket till världen; jag hade då lösperuk, och jag har lärt att maskera mig, så att jag kan föreställa en person i alla åldrar från sjutton till sjutti år. Ack, sir, om jag blott hade använt hälften så mycken flit för att lära mig ett nyttigt yrke, som jag har använt på att bliva en bedragare, så kunde jag ha varit en rik man nu. Men fastän jag är en skurk, kan jag dock vara er till hjälp, och det kanske, när ni minst väntar det.»

Här avbröts vårt samtal av fångvaktaren, som kom för att ropa upp fångarnas namn och stänga in dem för natten. Ena annan vaktknekt kom med en bunt halm, och han förde mig genom en trång korridor in i ett rum med stengolv liksom i gemensamhetsfängelset. Jag strödde ut halmen i ett hörn, och ovanpå den lade jag de sängkläder, jag hade fått av min medfånge. Vakten, som var mycket hövlig, sade mig därpå godnatt. Sedan jag gjort mina vanliga självbetraktelser och tackat min himmelske fader, lade jag mig till ro och sov som vanligt lugnt till följande morgon.