Prästen från Wakefield/Kapitel 24

←  Kapitel XXIII

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel XXIV

Kapitel XXV  →

KAP. XXIV.

Nästa morgon gick solen upp med en för denna årstid ovanlig värme, och därför kommo vi överens om att äta vår frukost ute tillsammans på gräsbänken, och medan vi sutto där, förenade min yngsta dotter på min uppmaning sin röst med de sjungande fåglarna i träden omkring oss. Det var på denna plats min stackars Olivia först hade träffat sin förförare, och varje föremål påminde henne om hennes sorg. Men den sorgsenhet, som framkallades av andras glädje eller väckes av tonernas klang, gör hjärtat vekt i stället för att förbittra det. Även hennes mor kände vid detta tillfälle ett stilla vemod; gråtande visande hon sin dotter samma kärlek som förr. »Snälla Olivia», sade hon, »sjung för oss den lilla sorgsna visa, som din far tycker så mycket om. Din syster Sofia har ju redan glatt oss med sin sång. Gör det, mitt barn, det skall glädja din gamle far.»

Hon fogade sig efter sin mors önskan på ett så gripande sätt, att jag blev djupt rörd därav.

»När kärlek kvinnans hjärta dårar,
och hon för sent sig sviken ser,
kan intet hämma hennes tårar,
oskyldigt aldrig mer hon ler.

Blott ett kan stilla hennes smärta,
fördölja hennes skuld och nöd
och röra hennes älsklings hjärta
till bitter ånger — hennes död.»

Just som hon slöt den sista versen, som ljöd så vemodigt rörande, ty hon sjöng den med tårfylld stämma, blevo vi alla uppskrämda av att på avstånd se mr Thornhills ekipage; särskilt blev min äldsta dotter mycket ängslig, och då hon för ingen del ville se bedragaren, skyndade hon in huset med sin syster.

Efter några minuter hade vagnen hunnit fram till oss; mr Thornhill steg ur, kom fram till bänken, där jag ännu satt och frågade på sitt vanliga familjära sätt, hur jag mådde.

»Sir», svarade jag, »er skamlösa fräckhet tjänar blott till att ytterligare bevisa, vilken usel karaktär ni har. Det fanns en tid då jag skulle ha tuktat er oförskämdhet, men ni kan vara lugn nu, ty tiden har dämpat min harm, och mitt kall håller den i tyglar.»

»Jag får tillstå, min bäste herr pastor», svarade han, »att jag är ytterst förvånad över allt detta, ty jag förstår inte alls, vad ni menar. Jag vill väl hoppas, att ni inte tror, att er dotters utflykt med mig hade något brottsligt med sig?»

»Gå», utbrast jag, »ni är en usling, en eländig, beklagansvärd usling och en ärkelögnare. Men er låghet räddar er för min vrede, jag härstammar dock från en familj som icke skulle ha tålt detta. En eländig varelse, som ni är, har ni gjort en stackars flicka olycklig för hela hennes liv och bragt skam och vanära över en familj, som icke ägde något annat än sitt ärliga namn.»

»Om hon eller ni ha beslutat er för att vara olyckliga, så kan jag inte hjälpa det. Men ännu kunde allting bli bra för er, och vilken mening ni för övrigt har bildat er om mig, så skall ni alltid finna mig beredd att bidraga därtill. Vi kunna med det allra första gifta bort henne med en annan, och vad mera är, hon kan gott behålla sin älskare, för jag kan försäkra er, att jag alltid skall taga en uppriktig böjelse för henne.»

Vid detta nya skamliga förslag bröt mitt raseri löst. Sinnet kan ofta förbli lugnt vid svåra förnärmelser, medan mindre kränkningar kan komma det att koka över. »Bort från mina ögon, giftiga kryp», ropade jag, »och fortsätt inte att håna mig med er närvaro. Vore min raske son hemma, skulle han inte ha tålt detta, men jag är gammal och svag och ur stånd till allt.»

»Jag märker», sade han, »att ni har beslutit att få mig att tala i en hårdare ton, är jag annars hade tänkt. Men sedan ni nu fått veta, vad ni hade kunnat vänta av min vänskap, så kan det också vara lämpligt, att ni får veta, vilka följder min vrede kan ha för er. Min sakförare, till vilken er sista växel har blivit sänd, är ej att leka med, och jag vet inte heller, hur jag skulle kunna hindra rättens gång annat än genom att själv inbetala pengarna, vilket alls inte faller sig lätt för mig, då jag på sista tiden har haft många utgifter med anledning av mitt förestående bröllop. Dessutom har min förvaltare sagt, att ert arrende ej är betalt, och han vet nog, vad han har att göra; jag lägger mig aldrig i sådana affärer. Jag skulle likväl önska att kunna vara er till tjänst, och att ni och er dotter vore närvarande vid mitt bröllop med miss Wilmot; detta är också min förtjusande Arabellas önskan, varför jag hoppas, att ni ej heller skall avslå den.»

»Mr Thornhill», svarade jag, »hör mig en gång för alla: jag kommer aldrig att finna mig i, att ni gifter er med någon annan än min dotter, och om er vänskap än kunde lyfta mig upp på en tron, eller om er fiendeskap kunde lägga mig i graven, skulle jag inte bry mig därom. Ni har en gång skamligt bedragit mig och tillfogat mig obotlig skada. Jag litade på er ära och fick se, hur ärelös ni var. Vänta er därför aldrig någon vänskap av mig. Gå och njut vad lyckan har givit er: skönhet, rikedom, hälsa och glädje! Gå, och låt mig få behålla fattigdom, skam, sjukdom och sorg; men så ringa jag än är, skall jag alltid behålla min värdighet, och om jag än förlåter er, så skall jag dock alltid förakta er.»

»Om så är», svarade han, »så kan ni vara viss på, att ni skall komma att känna följderna av er oförskämdhet, och vi skola snart få se, vilken som blir föremål för förakt, ni eller jag.»

Med dessa ord lämnade han oss hastigt.

Min hustru och min son, vilka hade varit vittnen till detta samtal, tycktes alldeles förstenade av oro; och när han hade gått kommo också mina döttrar ut för att få höra utgången av samtalet och då de fingo veta det, blevo de lika förskräckta som de andra. Själv brydde jag mig inte det minsta om, vad han kunde hitta på; han hade redan tillfogat mig det värsta slag av alla, och jag var nu beredd på att taga emot varje nytt angrepp.

Emellertid skulle vi snart få erfara, att det inte var tomma hotelser, han kommit med, ty redan nästa morgon infann sig hans förvaltare för att hämta den årliga arrendesumman, vilken jag på grund av de redan omtalade olyckorna, icke var i stånd att betala. Följden blev nu, att han gjorde sig betald genom mina kreatur, som blevo bortförda samma kväll, värderade och dagen därpå sålda för halva värdet. Min hustru och mina barn bådo mig nu att hellre giva mig på nåd och onåd än att gå den säkra undergången till mötes. De bönföllo mig även om att taga emot hans besök ännu en gång och använde all sin vältalighet för att utmåla alla de olyckor, som jag hade att vänta och faran av att sitta i fängelse under en sträng årstid, sjuk som jag var sedan eldsolyckan. Men jag förblev obeveklig.

»Varför, mina älskade», utbrast jag, »söka ni att övertala mig till något, som ej är rätt? Min plikt har lärt mig att förlåta honom, men mitt samvete kan ej gilla, vad han gjort. Vill ni, att jag inför världen skulle giva mitt bifall till det, som mitt hjärta måste fördöma? Vill ni, att jag skulle beskedligt sätta mig och smickra den infame förföraren och för att undgå fängelset ständigt pinas under en själslig fångenskaps långt mera tryckande bojor? Nej, a!drig! Låtom oss alltid hålla fast vid det rätta, även om vi jagas från detta hem, ty vart vi än kastas, ha vi alltid en ljuvlig boning att draga oss tillbaka i, när vi kunna se in i våra egna hjärtan utan fruktan och med glädje.»

På detta sätt förflöt den kvällen. På natten blev det ett starkt snöfall, och min son måste gå upp tidigt för att skotta bort snön från dörren; men han hade ej arbetat länge, förrän han kom inspringande och berättade, blek av rädsla, att två främmande, som han visste vara rättstjänare, närmade sig vår bostad.

Medan han ännu talade, kommo de in. Sedan de hade sagt, vilka de voro och vilket deras ärende var, närmade de sig sängen, där jag låg, förklarade mig som fånge och tillsade mig att göra mig i ordning att följa dem till fängelset; som låg ungefär ett par mil ifrån oss.

»Mina vänner», sade jag, »det är ett svårt väder för att föra mig till fängelset och det är särdeles olyckligt nu, eftersom min arm nyligen blivit så illa bränd, att jag fått feber därav — Jag har dessutom icke tillräckligt med kläder att skydda mig för kölden, och jag är för klen och gammal att gå långt i så djup snö; men om det måste så vara, så —»

Jag vände mig till min hustru och mina barn och bad dem samla ihop, vad vi ännu ägde kvar, och att göra sig beredda på att genast lämna stäliet, Jag bad dem att äntligen skynda sig och bad min son, att han skulle hjälpa sin äldsta syster, som vid vissheten om, att hon var skuld till hela olyckan, hade fallit ned medvetslös, Jag sökte ge min hustru mod; blek och darrande höll hon våra små i sina armar, medan de tysta smögo sig intill henne, utan att våga se upp på de främmande.

Under tiden gjorde min yngsta dotter allting i ordning för avfärden, och då hon oupphörligen uppmanades att skynda sig, voro vi efter en timme färdiga till uppbrott.