←  Tonernas helsning
Sånger och bilder
av Carl David af Wirsén

Prolog
Kantat  →
På Wikipedia finns en artikel om Victoria av Baden.


[ 75 ]

Prolog

vid galaspektaklet på Kongl. teatern den 4 Oktober 1881 med anledning af H. K. H. Kronprinsessans ankomst till Stockholm.


Den sköna stunden grytt. På Mälarstränder
Den unga glädjen nu sin lusteld tänder,
Och kungastaden vid kanonens ljud
Har redan helsat Gustaf och hans brud.
De moln, som nyss oss hotat, äro flydda,
Vår konung räddats åt sitt trogna folk,
Och välkomstjublet ur palats och hydda
För fursteparet är vår känslas tolk:
Vår Svea sett, med blick af glädje ljus,
En telning än af sina Wasars hus.

[ 76 ]

Så hög som låg, vi lyda samma lagar,
Och kärlek lifvets grundlag var och är
För odalfolket i de svenska hagar
Liksom för fursten, som en krona bär.
O lifvets vår, o hjertats morgondager.
För hög och låg du glänser lika fager!
O lifvets vår, du kommer blott en gång
Med dina knoppar och din fogelsång
Och blickar ned med framtidslöftens skimmer
På bondens stuga, bygd af furans timmer,
Liksom du helsar nu med festlig fröjd
Den borg, som står på Lejonbackens höjd!

Och när, som nu, en kungason vi fira.
Bestämd till arfvet af en frejdad spira,
Då lyftes känslan från hvar trängre sfer,
Ej enskild blott, gemensam glädjen är,
Och samfäld hyllning går från berg och dal
Till Henne fram, som blef hans hjertas val.

[ 77 ]

Ja väl, var helsad, stig ur arlavågor,
Du unga morgonstjerna, med ditt sken!
Lys nordens himmel med de milda lågor,
Och stråla länge, blid och silfverren!
Var helsad, blomma, som från fjerran land
Blef omplanterad här på nordlig strand,
Och le så huldt som du i Schwarzwald log,
Så rik på glädje än i nordanskog!

Ej dödlig blick kan menskors framtid spana,
Med fröjd som ve den skyms af dimmors flor,
Men vi ha rätt att ljusa öden ana,
Ty ett står fast: det godas magt är stor.
O med den magten skall furstinnan vinna
Ett folk, som aldrig lärt sig smickrets ton,
Men som är lyckligt, som är stolt att finna
Behaget stå vid foten af en tron:
Det Goda segrar, hvaije motstånd häfves,
Ej Gustafs brud bär Segerns namn förgäfves.

[ 78 ]

Från hemmets rymd, från månget barndomsminne
Går makans väg till nya pligters kraf,
Och hopp som vemod fyller hennes sinne,
När färden ställes öfver fjerran haf.
I svenska skogar, ljuft till välkomst brusen,
Du svenska bölja, hennes välgång sjung!
I milda vindar, för den unga susen
Att svenska furstekronan ej är tung,
Och hvisken ömt också en gammal sägen
Om Sveriges skönsta sjö, om Vetterns våg,
Som med ett kungligt flöde styr sitt tåg
Och under jorden går den långa vägen
Till hennes hemlands klara Bodensjö,
Der hvita alper spegla evig snö:
Så hennes furste lydde hjertats maning
Och sökte, förd af unga drömmars aning,
Den brud i fjerran, som hans längtan sett,
Och Sveriges hopp och hennes hopp blef ett,
Och, främling fordom för den svenska jorden,
Furstinnan sjelf är nu en svenska vorden.

[ 79 ]

Hon var det redan. Himlen återbördar
Åt Sverige vänligt Sveriges eget barn.
Den Wasaätt, hvars hågkomst Sverige vördar,
Förbinds med hjelteätten från Béarn,
Och derför nu med Hoppets Minnet blandar
Sin helga röst, och gångne fäders andar
I endrägt se ur molnen ned i dag
På stundens fest med stilla välbehag.
En syn från fordom eldar svenska sinnen,
Och främst i qväll bland fosterländska minnen
Står för vår tanke, vördnadsvärd och mild,
Högtidligt enkel, Gustaf Wasas bild.
En frälserman han kom i djupa nöden,
Och det vardt reda i de dunkla öden,
I Dalom ljuset upp ur molnen bröt,
Ett söndradt rike hjelten sammanslöt.
Ett sådant minne adlar högtidsstunden,
Med evigt innehåll blir fyld sekunden,
Och nu, då nittonårig ättling står
I Wasas land med myrtenkrans i hår,

[ 80 ]

Med aldrig åldrad kärlek svensken skrider
Till hjeltebilden från de gamla tider
Och lägger Hoppets kransar, minnesgod,
I afton ned för Gustaf Wasas stod.[1]


  1. Fondridån uppgår. Man ser Gustaf Wasas stod, inför hvilken män och qvinnor ur svenska folket nedlägga sina hyllningsgärder.