Räfven som vallare
| ← Guldfågeln |
|
Askepilten, som åt i kapp med trollet → |
Räfven som vallare.
Det var en gång en gumma, som skulle ut och leja sig vallare. Så mötte hon en björn. »Hvart skall du gå?» sade björnen. »Åh, jag skall ut och leja mig vallare,» sade gumman. »Vill du inte ha mig till vallare?» frågade björnen. »Jo, bara du kan locka, så —,» sade gumman. »Hu-i!» sade björnen. »Nej, dig vill jag inte ha,» sade gumman, då hon hörde det, och gick sin väg.
Då hon hade gått ett stycke till, mötte hon en varg. »Hvart skall du gå?» sade vargen. »Jag skall ut och leja mig vallare,» sade gumman. »Vill du ha mig till vallare?» frågade vargen. »Ja, kan du locka, så —,» sade gumman. »Uh-uh!» sade vargen. »Nej, dig vill jag inte ha,» sade gumman.
Då hon återigen hade gått ett stycke, mötte hon en räf. »Hvart skall du gå?» sade räfven. »Åh, jag skall ut och leja mig en vallare,» sade gumman. »Vill du inte ha mig till vallare?» frågade räfven. »Jo, bara du kan locka, så —,» sade gumman. »Dil-dal-holom!» sade räfven så fint och ljufligt. »Ja, dig vill jag ha till vallare,» sade gumman, och så satte hon räfven till att vakta sina kreatur. Första dagen som räfven vallade, åt han upp alla gummans getter; andra dagen gjorde han ände på alla hennes får, och tredje dagen åt han upp alla korna. Då han så kom hem om qvällen, frågade gumman hvar han hade gjort af alla hennes kreatur. »Skallen är i ån och kroppen i skogen,» svarade räfven. Gumman stod just och kernade; men hon tyckte, att hon ändå borde ut och se efter dem, och medan hon var borta, stal sig räfven ner i kernan och åt upp grädden. När nu gumman kom tillbaka och fick se det, blef hon så arg, att hon tog den lilla gräddsmula som fans qvar och kastade den efter räfven, så att han fick ett stänk på ändan af svansen: deraf kommer det sig att räfven har hvit svanstipp.
