Räggler å paschaser/Fleck-Fredrek
| ← Den främmate jänta |
|
Skrömt → |
Fleck-Fredrek.
Allri ha ja hört nô ann navn på'n än Fleck-Fredrek. Dä feck han hett för dä han hadd så möa kälek te all flecker han såg.
Dä va en slätkammat, finnt rö å vesen gôsse, söt i syna sôm e mansell, så nog va'n vä'n te se på. Å dä gjord nu all jänter i sockna, för dä att Fredrek hadd en stor gål ätter far sin å pänga i banken hadd han åg.
Å Fredrek han titt igän, för jänter dä töckt'en ôm. Men te säj nô, dä vill'en int, för dä va'n för bly te å te bestämm sä för nôa särskilt dä komm'en sä allri sta mä, för han va lik kär i allihop, varst i den han sist såg.
Va Fleck-Fredrek esammen mä e jänt, så satt han ve sia tå'a å bar moltitt på'a å sa itnô. Men iblann kunn dä fäll hänn, att han sträckt ut armen litt å tog ett vese tag i sia på jänta.
Kom dä sänna e ny jänt in å satt sä mett imot'en, ble'n änn sôm illsvin å uroli, för han vesst int på hocka jänt han skull titt mäst. Gla va'n i den ene å like gla va'n i den are.
Varst va dä når dä va rektitt mang jänter ikring'en — te äxämpel på körkbacken ôm söndan. Når da Fleck-Fredrek geck af å ann på körkbacken i sin grann harrkärsklär tå finnt kôderôj, da geck jäntan rundt ikring'en å snodd sä så tätt te'n di kunn, når di geck förbin å ga'n di ljuflianste yg, di kunn gi. Å da ble Fredrek mäst sôm ellbränd, dä spratt å röckt i'n å yga hans vrängd sä ôt all hôll för te ta ôpp all jäntyga, sôm sköt på'n.
Men hvalls dä nu va, så va dä inga jänt, sôm va go te å få Fleck-Fredrek te fri te sä. Te få'n te glys kälitt in yga på dôm å te å mä te få'n å ta sä i sia, dä va inga kônst för hocka jänt sôm hälst, men te få'n å fri te sä, dä va blankt ugörli.
Da va dä e jänt, di kall Maja. Ho va ett stort grannt kvennfôlk å så tämli ägenass va ho åg, satt dä va mang som fridd te'a. Men ho hadd gitt sä fasingen på att ho skull ha Fleck-Fredrek å den store gårn hans.
Å så va dä da en gang en ättermedda, sôm Fleck-Fredrek geck esammen å grunna på landsvägen. Da mött'en Maja.
Maja vänd tvart ôm å slog följ mä'n, för ho vesst, att dä int va vardt te vis sä skygg å tebakashôldt mä Fleck-Fredrek. Å så bynt ho å sladder ôm allt möjli för te få ôpp mun på'n.
Fleck-Fredrek han bar teg å såg på'a mä sin kärvännli yger. Men så kom Maja da te var så när inpå'n, satt han int kunn lätt var å sträck ut den vesne näfven sin å ta ett beskelitt tag i sia på'a.
Nu ä stunna kommen, tänkt Maja ho, å mä däsamm han tog'a i sia, felt ho'en ôm halsen å tydd sä te'n å klämd'en mä all kraft e tocka stor stö jänt sôm ho kunn ha övver en tocken vesen perk sôm han.
Å jaggu va ho krôpp kär te få såppas mö lif i'n satt'en feck ôpp näfven te käken på'a. satt'en kunn klapp'a. »Vänden lella,» sa'n å så mö ha'n allri sagt, hvasken fôr äll sänna.
Maja ho trodd fäll, att nu lell va allt Fleck-Fredrek fast. Men just i däsamm kom Väst-Tomta-Britta ut iffrå skogsvägen å mä ett kom dä änn sôm en ny ell i Fleck-Fredrek. Han töckt nog ôm att Maja helt ikring'en å han vell allt gärn ha'a, men han kunn int lätt bli å vri å vänn sä ätter Väst-Tomta-Britta å titt ätter'a öfver akschla på Maja.
»Asch, du ä ett jål,» sa Maja och boffla te'n å geck iffrå'n.
Dan ätter hadd ho gitt ja ôt Erk ve Kvarna.
Nä, dä va ugörli te få Fleck-Fredrek te fri te sä. Di va för mang å allihop vell'en ha. Fredrek ä ugeft än i da.