←  E fin vise
Räggler å paschaser (bok 1)
av Gustaf Fröding

Ordförklaring


[ ordförkl ]

Ordförklaring.

A — en.
Abbern — aborren.
Aen — annan.
Aen (med mera slutet a-ljud än föregående ord) — andedräkten.
Are — andra.
Bakommen — bakugnen.
Bekömra — bekymrad.
Betvông — betvungit.
Ble — blifvit.
Bleka te — blixtrade till.
Blidd — blef, blifven.
Blier—blidare.
Boffla te — stötte till.
Bol — borde.
Bôr — burit.
Bynt — begynte.
Bå — både.
Bål — borta.
Da — då.
Dockti — duktig.
Doktra ihopp — lagade som en doktor.
Dôger — duger.
Dålier ner — dåligar ner, skämmer ut.
Däfför — därför.
Dämmä — därmed.
Däng — stryk.
Esam, esammen — ensam.
Fal — färd; skäli fal — så lagom. Fal kan också betyda tillvägagångssätt.
Fattir — fattigare.
Febble — fumla, tala obestämdt och otydligt.
Felt — föll.
Fliss — fnissade.
Fôr — förr.
Fyrskaft, titt i fyrskaft — vara vindögd.
Fäll — väl.
Förd — följde.
Glutt — titta, tittade.
Glys — titta stort.
Gobeter — godbitar.
Gômmenheli — genomhederlig.
Grom — svår, farlig; gromma nö — svår nöd.
Grunna — funderade.
Gröm — ful.
Gånass — gående.
Gär — göra, gör.
Helt — höll.
Hocke, hocken, hocka — hvilket, hvilken.
Hômmen — honom.
Hôrann — hvarann.
Hvalls — huruledes.
Hvasken — hvarken.
Häll — heller.
I jåns — nyss.
Illblängen — en ond blick.
Ilänne, illänn — elände.
Illsvidd sä — var orolig.
Illsvin — orolig.
Itnô — ingenting. [ ordförkl ]
Jål — narr.
Joläppeldôp — en rätt af potatis med mjölkblandadt flott.
Kall — kallade.
Kneka, på kneka — drucken.
Kopstôlli — dumt rolig.
Kopett — galet.
Krôpp kär — i stånd till.
Kvekell — kvickrotseld.
Kutt — hoppa.
Kånkarången, hel kånkarången — allesammans.
Kär — karl.
Lee, lea — ledet, leden.
Lefnass — lefvande.
Lerk — lirka, lirkade.
Lell — i alla fall.
Liker — tycker om.
Lôddes — låtsade.

Lôke — locket.
Långe — redan.
Lög — ljög.
Mennas — medan.
Môrr — murrade, mumlade förargadt.
Môs — mossa.
Mässä — med sig.
Mäsé — låt mig se.
Mö — mycket.
Mört — mörkt.
Nol — norr.
Nock — nog.
Nô, nôe, nôn, nôen, nôa — något, någon.
Nônstiner — någonsin.
Når — när.
Nödd'en — nödgade honom.
Ol — ord.
Ornér saker — föreskrifva medicin.
Orsäckt — ursäkta.
ôja sä — jämrade sig.
ômjäng — umgänge.
Perk — stackare.
Postelin — porslin.
Pôtäel — buteljen.
Rôtne — ruttna.
Rykenass — rykande.
Räxten — rästen.
Sack — sjönk.
Sal ihopp — samla genom tillskott.
Satt — så att.
Schenjör — ingeniör.
Sier — säger.
Sinkadus — hårdt slag..
Sjôl, sjôlfve — själf, själfva.
Skack — skef.
Skam — tusan.
Skrôtt — kropp.
Skänkadus — skänk.
Snôrka, på snôrka — drucken.
Smala — munnen.
Smôler — smulor.
Sôpp — svamp.
Sta — åstad.
Stôbbåcker — stubbåker.
Stôge, stôga — stuga, stugan.
Stôl — stulit.
Stôrm — tala högt och vidt och bredt.
Stäl — stjäla.
Stö — stadig.
Teress — tillreds.
Tess, var nô tess — tills, duga något till.
Testärs — tillstädes.
Teknocklat — tillhopastukad och förvrängd.
Tock, tocker, tocken, tockna — sådant, sådan, sådana.
Tå — utaf. [ ordförkl ]
Täjen — medtagen.
Täng — språng.
Ufre — ofred.
Ugörli — omöjligt.
Uhöfsa — ohyfsad.
Varrer — värre.
Vassån — vattensån.
Verke — virket.
Vôle, hva ä dä vôle? — hvad är det fatt?
Vôr — varit.
Vrôla te — vrålade till.
Yg, yger, yga — ögon, ögonen.
Ågd — ägde.
Årninger — ordningar, behandlingssätt.
Åg — också.
Ända — ändå.
Änna kaf — riktigt.
Ännsôm — liksom.
Ävi — evig

Dessutom må märkas att i öfre Värmlands folkspråk många slutändelser, äfven en hel del böjningsändelser, alldeles försvinna, så att man rätt ofta endast har stammen för sig. Pluraländelsen på -an har ett särskildt uttal växlande i olika trakter och i olika ord — ibland nästan som -aan, ibland som -aen — stundom följer äfven ett e efter — alltså -ane. För öfrigt brukas numera sannolikt pluraländelsen på -ra nästan öfver allt i växling med den på -an och -ane.