Rättegång, trumdans och nöjen (Eskimålif)
| ← Moral |
|
Begåfning. — Formsinne. — Musik. — Diktning. — Skildringar af infödda → |
ELFTE KAPITLET.
Jag har upprepade gånger försökt inpränta hos läsaren, att eskimåerna äro ett fredligt och godt folk. Det förefaller mig, som om intet vore ett mera slående bevis därpå än deras ursprungliga rättegångsordning.
Om man inbillar sig, att eskimåiska hedningar saknade hvarje tillfälle att hänskjuta sin lidna oförrätt till sina medmänniskors dom, tar man nämligen fel. Den rättegången var emellertid af en ganska egendomlig art och bestod i ett slags duell. Denna utkämpades dock icke med skarpa vapen som i så kallade civiliserade länder, nej, grönländaren gick i detta, som i annat, mindre våldsamt till väga, han utmanade den han kände sig förorättad af till en sångarestrid eller trumdans med sig. Denna ägde vanligen rum vid stora sommarmöten, där mycket folk var samladt med sina tält, och den försiggick på det sättet, att de två, som skulle utjämna sina stridigheter, ställde upp sig emot hvarandra inne i en ring af åskådare, män och kvinnor. Slående på en tamburin eller trumma sjöngo de nu turvis nidvisor om hvarandra. I dessa visor, hvilka vanligen voro diktade på förhand, men ibland också improviserades, berättade de om allt hvad motståndaren hade förbrutit och sökte efter bästa förmåga göra honom löjlig. Den, som kunde få åhörarne att skratta mest åt sina kvickheter eller beskyllningar mot den andre, han var den segrande. På detta sätt blefvo ofta till och med så grofva förbrytelser som mord bestraffade. För oss kan det förefalla som ett för beskedligt sätt att straffa, men för detta folk med sin utpräglade hederskänsla var det tillräckligt: ty det värsta, som kan hända en grönländare, är att bli förlöjligad eller utskrattad af sina medborgare, och det har till och med händt, att en och annan måst gå i landsflykt på grund af nederlag vid trumdans.
Denna trumdans finnes ännu på västkusten, och den tycks mig vara en mycket gagnelig inrättning; som jag bara önskar att vi kunde få införd hos oss, ty ett snabbare och lättvindigare sätt att få trätor afgjorda och de skyldiga straffade kan jag icke tänka mig.
Tyvärr synas emellertid icke missionärerna på Grönlands västkust ha varit af samma åsikt. Då det var ett hedniskt bruk, var det eo ipso också omoraliskt och skadligt, menade de, och vid kristendomens införande motarbetades och utrotades det af dessa klyftiga hufvud. Dalager säger till och med, att »det är knappast någon last, som går i svang bland grönländarne, som våra missionärer predika häftigare emot än denna dans, föregifvande, att därunder bedrifves all lättsinnighet, förnämligast af de unga.» Detta tyckte han alls icke om, han medger visserligen, att det möjligen kan försiggå en och annan oregelmässighet, men anser dock, att om en flicka beslutar att göra sig af med sin dygd, är detta ett mycket oroligt tillfälle och ställe hon valt, och man måste ju instämma med honom, när han utbrister: »Och sannerligen, om man så med lika nytta och lika syfte dansade hos oss, skulle man i en hast se hvarannan moralist och advokat förvandlas till dansmästare.»
Följden af detta föga utspekulerade förfaringssätt är, att det nu i själfva verket ej finnes någon rättegångsordning eller lag och rätt i Grönland. Européerna kunna naturligtvis icke, eller böra åtminstone icke, blanda sig i grönländarnes privata affärer i det afseendet; ty de äro ju fortfarande, åtminstone till namnet, ett fritt folk, som själf bör ordna sina angelägenheter. Deras sätt att ordna dem består emellertid nu helst däri, att de ingenting göra. När därför någon enda gång en förbrytelse af gröfre slag, till exempel ett mord, begås, tycka de danska myndigheterna dock att de måste ingripa. Frukten af detta ingripande är stundom något öfverraskande. Då en man vid en koloni i Nordgrönland för några år sedan hade dödat sin mor, blef han till straff förvisad till en öde ö. För att han skulle reda sig där ensam, måste man ge honom en ny kajak samt litet mat att börja med. En tid därefter, då maten var uppäten, kom han tillbaka och sade, att han icke kunde lefva där ute, då där icke var tillräckligt god fångst. Han slog sig därför åter ner i sitt gamla hus, och den enda förändring, som försiggick i hans lif, för att han slog ihjäl sin mor, var således, att han fick — en ny kajak.
D:r Rink omtalar ett annat fall från 1799, då straffet var af annan natur: »En gammal kvinna vid Kangek nära Godthaab blef mördad af sin son och svärdotter, då hon under en sjukdom började tala i yrsel. De bundo ihop hennes lemmar, slogo henne och kväfde henne sedan. Inspektören kallade mördaren öfver till kolonien, där han också genast infann sig och frimodigt erkände sin skuld. Bägge blefvo offentligt förhörda och måste därpå stå bundna en timme vid en påle med påskrift, medan grönländarne passerade förbi, hvilket de lugnt underkastade sig.»
Detta var säkert ett svårt straff; men ett ännu mera verksamt, tror jag, är det, som koloniföreståndarne stundom använda mot kvinnor, som ha förbrutit sig på ett eller annat sätt, och som består i utestängning från butikfönstren för bestämd tid. Detta ta de sig mycket hårdt af, ty det är ett af kvinnornas största nöjen att få komma till butiken.
Det var, som sagdt, européernas inblandning och den otroliga ringaktning för de infödda, hvarmed de, från missionärerna och ända ner till de simplaste matroser och handtverkare, ansågo sig kunna bjuda och befalla öfver dem allesamman, som gjorde, att deras rättegång försvann och lagar och häfdvunna bruk råkade i förfall. Men på femtiotalet lefde i Godthaab några högsinnade män, hvilka, bekymrade öfver grönländarnes djupa och ständigt tilltagande elände, grubblade på planer att afhjälpa det. Det var läkaren Lindorff och den om det grönländska skriftspråket så högt förtjänte missionären Kleinschmidt. Särskildt fruktade de för följderna af den tilltagande lag- och rättslösheten, som gjorde de infödda fullständigt beroende af européerna i landet och mest köpmännen, och till afhjälpande häraf kommo de på den tanken att upprätta de s. k. föreståndareskapen. Då d:r Rink 1855 kom till Godthaab som inspektör, fäste de hans uppmärksamhet på denna möjliga utväg. Med sitt ädla och uppoffrande nit upptog Rink genast idéen, och genom outtröttliga ansträngningar lyckades han öfvertala den danska regeringen att ge sitt samtycke till inrättandet af sådana föreståndarskap och fick dem efterhand införda i hela Grönland. Dessa föreståndarskap, hvaraf det finns ett för hvarje kolonidistrikt, äro sammansatta af representanter valda af grönländarne själfva, en för hvarje ort eller hvarje mindre krets. Dessutom deltaga i hvarje föreståndarskap prästen som ordförande, koloniföreståndaren, doktorn, om det finns någon, handelsassistenten, öfverkateketen, o. a. Afsikten med européernas deltagande var ursprungligen den, att de skulle hjälpa och råda de folkvalda representanterna, men efterhand tyckas de ha fått mera myndighet.
Genom föreståndarskapen var det meningen att inre angelägenheter af alla slag skulle ordnas, där skulle fattigunderstöd bestämmas och fördelas, tukt och ordning upprätthållas, förseelser tillrättavisas och till och med beläggas med plikt, hvilket ofta har händt, beslut af allmän betydelse fattas o. s. v., med andra ord, de skulle på samma gång vara både riksdag och regering för de små grönländska republikerna, de skulle uppfostra inbyggarne till att själfva ordna sina angelägenheter, liksom de hade gjort förr i tiden, gamla sedvänjor och bruk skulle så mycket som möjligt var åter häfdas och genomföras; vidare hoppades man, att de folkvalda representanterna eller föreståndarne skulle få ett visst anseende på sina boningsorter, så att de där delvis kunde ersätta den myndighet, som de hedniska angekokerna på sin tid hade, som sedan de europeiska främlingarne i otillåtlig grad ha haft och som har gjort, att dessa ha inblandat sig i de mest olikartade privata förhållanden och öfverallt ingripit störande; deras tillfälliga vilja har ju varit den lag, hvarefter de små samhällen, i hvilka de uppehöllo sig, regerades. Men dessa missförhållanden skulle nu bort.
Den vackra och sunda tanke, som ligger till grund för denna institutions införande, kan icke annat än väcka hvarje rättänkande människas fulla erkännande; om d:r Rink aldrig hade gjort mer än detta, vore det säkerligen tillräckligt för att Grönlands befolkning i alla tider bör vara honom tacksam; ty därigenom har otvifvelaktigt framkallats en vändpunkt till det bästa i deras nyare historia.
Att de också själfva inse detta, synes bl. a. framgå af en skrifvelse, som sändes honom med en hedersgåfva, hvartill grönländarna i Julianehaabs distrikt hade gjort sammanskott och som han mottog 1870, året efter det han tagit afsked som inspektör i Sydgrönland. I öfversättning lyder denna för detta folk karakteristiska skrifvelse sålunda:
»Då den ordning, som nu har börjat införas i vårt land och som har utgått från dig, både är nyttig och glädjande, önska vi tacka dig, då vi icke mera kunna se dig, och vilja därför genom denna skrifvelse frambära vår icke synliga stora tacksamhet. Genom denna din gärning ha grönländarne nu börjat ordna sitt lefnadssätt, de flesta förvärfvare, hvilka voro liksom sömndruckna, ha börjat åter vara klarvakna vid sitt arbete, de, som voro på väg till fattigdom, ha åter börjat tänka på hvad de skola förtjäna, sig till gagn, och likaså ha de föräldralösa och de öfvergifna börjat få hjälp. Då vi ha er att tacka för allt detta, kunna vi endast med otillräckliga tacksägelser bjuda dig vårt farväl. Måtte du, om du än lekamligen har lämnat vårt land, dock ännu i tankarna fortfarande vandra omkring i det, öfverväga och utgrunda, hvad som kan vara det till gagn.
Vi grönländare tacka dig alla, i det vi (d. v. s. undertecknade) som föreståndare förklara å sälfångarnes vägnar, att vi önska dig lycka och ett långt lif!»
Det var undertecknadt af tio föreståndare.
Föreståndarskapsinstitutionen lider emellertid af samma olägenhet som öfver hufvud alla inrättningar, hvilka européerna kunna hitta på till de inföddas bästa, nämligen att den icke är uppfunnen eller utvecklad af det folk, som skall begagna den. Ingenstädes är det ett ögonblicks verk att få nya institutioner eller nya bruk införda, detta kan icke ske godtyckligt, ty sådant är alltid frukten af långa tiders utveckling inom folket själft. Sålunda måste en institution, som födes af främmande, i alla händelser behöfva mycket lång tid för att bli verkligt lefvande, det blir i allmänhet något utvärtes påhängdt, som kommer att försvinna, så snart folket helt och hållet öfverlämnas åt sig själft.
Att européerna drogo sig alldeles bort från Grönland vore naturligtvis det säkraste sättet att åstadkomma bättring däri; ty om de befriades från det främmande, störande inflytandet, skulle väl efter hand de gamla förhållandena åter utveckla sig. Men då nu detta icke skett och knappast kommer att ske så snart, måste föreståndarskapen anses som ett stort framsteg, och när de ofvan påpekade svårigheterna tagas i beräkning, måste det sägas, att de ha haft en märkvärdig framgång, om det än ser ut, som om tanken däri ännu ligger litet öfver grönländarnes horisont. Därför var det också, som sagdt, som européerna skulle vara tillstädes för att handleda och undervisa dem, men detta har dock ledt till, att det egentligen blir de, som bestämma det mesta, om där än ofta kan höras förståndiga råd och åsikter framställda af de infödda deltagarne.
Många grönländare anse det visserligen som en ära att vara föreståndare, men jag har också sett exempel på, att andra, och det de dugligaste bland dem, ogärna ville bli det, ty de ansågo det riktigare att sköta sin fångst och försörja sin familj än att resa långa vägar för att vara tillstädes vid möten, där de ändå med sin öfverväldigande respekt för européerna finna det nödvändigt att instämma i allt hvad de säga och fatta de beslut, som de önska.
Till de redan omtalade svårigheterna kommer äfven den, att när man i föreståndarskapen kommit öfverens om förnuftiga regler eller lagar, så är det för grönländarne svårt, för att icke säga omöjligt, att upprätthålla sådana godtyckligt gjorda bestämmelser, om de än själfva ha varit med därom; det behöfs lång tid, innan det berättigade och riktiga däri kan lefva sig in i deras medvetande. De äro nämligen vana att vara sina egna herrar och ströfva omkring efter eget tycke, som deras gamla bruk tilläto dem. Deras frihets- och själfständighetskänsla är därför på sitt sätt mycket utpräglad.
Visserligen utöfvar husfadern i hvarje familj eller inom de familjer, som bo ihop i samma hus, ett visst herravälde; men detta är så fogligt och föga framträdande, att det knappast kännes. Tjänare ha de på ett vis också, i det kvinnor, som sakna föräldrar eller försörjare, ofta upptagas i storfångares hus och där måste uträtta sysslor tillsammans med husmor, döttrar och svärdöttrar. De äro dock i allmänhet likställda med dem, och det tjänande förhållandet är således mera till namnet än i verkligheten ett sådant. Manliga tjänare förekomma icke hos de ursprungliga eskimåerna.
Detta är naturligtvis också orsaken till, att de ha litet svårt att försona sig med den tanken att vara en annans tjänare, de anse det som något förnedrande, och framför allt tycka de icke om att bli uppmanade till något på ett befallande sätt, om de än på grund af sin stora fredlighet kunna tigande finna sig däri. Den grönländske fångaren kan därför med fullt skäl svara som en gjorde, då han blef tillfrågad, hvilkendera han ansåg högst, antingen sig själf eller landets inspektör. Det visste han icke; ty inspektören hade i sitt hemland dem, som befallde öfver sig, medan han själf ingen hade till att befalla öfver sig.
På grund af den utpräglade frihetskänslan var det i början svårt för européerna att få grönländska tjänare. Efterhand har dock civilisationen demoraliserat de infödda också i den riktningen, och nu finna åtskilliga sig gärna däri, till och med fångare gå nu i handelns tjänst, ja, känna stundom en viss stolthet däröfver, ty då få de bl. a. som danska »embetsmän» sin snapsemik hvarje morgon, och det kunna de öfriga grönländarne icke få.
De danska fruarna kunna dock fortfarande intyga, att det är förenadt med åtskilliga svårigheter att icke såra de grönländska tjänstflickornas stolthet. Dessa äro duktiga och snälla, så länge de behandlas väl, men säges det ett hårdt ord till dem, försvinna de ofta utan vidare och komma icke igen. Om nu ifrågavarande fru icke föredrar att krypa till korset och be om ursäkt, måste hon söka sig en annan piga.
Den ofvan omtalade trumdansen var, förutom att den var deras rättegångsform, också ett stort nöje för grönländarne. Detta är också en omständighet, som borde ha förmått missionärerna att betänka sig, innan de afskaffade den; ty nöjen tjäna ju till att uppfriska sinnet och äro som bekant hälsosamma, hvilket är af ännu större betydelse för ett folk, hvilket som det grönländska lefver i en hård natur och icke har många förströelser.
Trumdansen var icke alltid förknippad med rättegång, den dansades också, så väl sommar som vinter, bara för nöjes skull och bestod då däri, att de agerande sjöngo visor af olika innehåll, i det de slogo på en trumma och med kroppen utförde åtskilliga mer eller mindre burleska rörelser, som framkallade skratt.
Till ett slags ersättning för denna trumdans ha de nu från de europeiska hvalfångarne och matroserna fått många europeiska danser, särskildt reel, som de delvis ha lämpat något efter sin smak och ofta dansa med lidelsefullt lif. Vid kolonierna användas vanligen tunnbindareverkstaden, späckhusvinden eller ett annat stort rum till ballokal, och här försiggår dansen så ofta som koloniföreståndaren eller de höga herrarne vilja ge tillåtelse, helst hvarje vecka. I de andra byarna dansa de i grönländarnes egna hus.
En sådan grönländsk bal tar sig målerisk ut med det af tranlampor halft upplysta rummet och de många människor, unga och gamla, hvilka dels agera, dels stå som åskådare i täta grupper utmed väggarna och uppe på britsar och bänkar, alla i sina färgrika dräkter. Där är en blandad rikedom af skönhet och vackra former bredvid den mest iögonfallande fulhet. Och så därtill denna sprittande glädje och deras öfverlägsna och gratiösa färdighet. I allmänhet gå benen ofta så hastigt, att man har svårt för att följa deras rörelser.
Musiken var förr mest viol, nu har dragspel också börjat bli allmänt.
Af andra förströelser må, som en af de förnämsta, nämnas kyrkogången. Isynnerhet tycka de, att salmsången är utmärkt rolig, och kvinnorna äro så begifna därpå, att de äfven vid andra tillfällen kunna roa sig därmed.
Fullt så intressant som kyrkogången tycka dock kvinnorna det är att vara i butiken. När öppningstiden närmar sig, kan man till och med under snöväder om vintern se dem stå samlade i klungor längs väggarna utanför och vänta på att ögonblicket skall komma, då dörren till paradiset går upp och de kunna få störta in och fylla boden. De flesta af dem ha ingenting att köpa; de tillbringa de timmar butiken dagligen är öppen dels med att se på alla de europeiska lyxvarorna, isynnerhet tyger och halsdukar, dels med att kurtisera handelsbetjänterna och dels med att säga alla slags mer eller mindre grofkorniga kvickheter och föra nojs.
Alldeles ofantlig blir tillströmningen hvarje sommar, när det nyss med fartygen har kommit nytt lager af varor från Europa; då befinner butiken sig hela dagen i ett riktigt belägringstillstånd, och de lyckliga, som ha kommit in, sluka alla de nya sakerna med ögonen och vilja ogärna ut igen. De äro liksom sina systrar på denna sidan hafvet mycket förtjusta i nytt af alla möjliga slag, och sådant får därför, så snart det kommer, en strykande afsättning. Hufvudsaken är, så vidt jag har förstått, att varan är ny, hvad den skall användas till är af mindre vikt. Följande exempel är ganska betecknande. En gång hade den visa styrelsen i Köpenhamn funderat ut, att grönländarne som andra civiliserade människor måste behöfva nattkärl, och beslöt därför att införa dem. Så snart dessa i grönländskornas ögon märkvärdiga inrättningar hade kommit i kolonibutiken i Godthaab, gingo de alla åt. Följande dag infunno sig de infödda damerna i butiken med hvar sitt nattkärl, som de planterade på disken, för att däri hämta sitt mjöl, sina gryn eller sitt smör.