Moral (Eskimålif)
| ← Kärlek och giftermål |
|
Rättegång, trumdans och nöjen → |
TIONDE KAPITLET.
Uppfattningen af eskimåens moral har liksom uppfattningen af allt annat visat sig vara mycket beroende af de ögon, som sågo. Man kan sålunda vid sidan af det mest odelade beröm icke sällan träffa på mindre gynnsamma beskrifningar däraf. Saken är naturligtvis den, att bägge delarna kunna vara något berättigadt och att eskimåen lika litet som vi alla andra är bara ängel eller bara djäfvul, utan är en naturlig människa med mänskliga dygder och mänskliga svagheter, möjligen med den skilnaden från oss, att de förra äro flera i proportion till de senare, men så träffar man till gengäld ingen af dem så högt utvecklad. Däraf skall man säkert genom uppmärksam läsning redan af de äldsta skildringar från Grönland, som Egedes, Cranzes, Dalagers och andra, få en klar uppfattning.
Ett af de vackraste och mest framträdande dragen i eskimåens moraliska karakter måste sägas vara hans ärlighet. När det af vissa européer har påståtts, att han icke var i besittning af denna dygd, så kommer det sig säkert till en stor del däraf, att dessa herrar icke ha gjort sig det besväret att sätta sig ordentligt in i hans tankegång och hvad som af honom anses för oärligt.
För eskimåen är det af stor betydelse, att han säkert kan lita på sina medmänniskor och grannar. Men för att denna inbördes tillit, som är ett vilkor för hvarje sammanslutning dem emellan i kampen för tillvaron, skall kunna bestå, är det nödvändigt, att hvar och en är ärlig i sitt handlingssätt mot den andre. Han anser det därför i hög grad ohederligt att stjäla från husfolket eller från personer i samma by som han själf, följaktligen är det också ytterst sällan som sådant händer, och redan Egede säger, att de låta »sina saker ligga öppna för enhvar, utan fruktan att någon skall stjäla eller taga det ringaste däraf. Ja, denna odygd är så afskydd hos dem, att om en flicka stjäl, går hon därigenom miste om ett godt giftermål.»
Af samma orsak ljuga de också ogärna för hvarandra inbördes, isynnerhet männen. Ett drag, som Dalager berättar, är ett rörande bevis härpå: »När de skola beskrifva en sak för en annan, taga de sig till vara för, att de icke göra den mera lysande än den förtjänar, särdeles när någon vill köpa något, som han icke sett; änskönt säljaren gärna vill bli af därmed, beskrifver han det såsom något sämre än det är.»
Är någon skyldig en annan pängar, kan man i allmänhet vara säker på, att han betalar, så snart han kan. Detta kunna också de danska köpmännen bekräfta, de berättade mig ofta, att de tryggt låna grönländarne pängar; ty det hände ytterst sällan, att de icke fingo ordentligt betalt.
Eskimåens uppfattning af sina plikter gentemot främmande, isynnerhet om dessa icke äro eskimåer, är delvis något olika. Man måste emellertid komma ihåg, att en främmande är för honom något alldeles likgiltigt, hvars välfärd han ej har något intresse af att befordra, och det är af föga vikt för honom, om han kan lita på honom eller ej, då han icke skall lefva tillsammans med honom. Han finner det sålunda ej alltid strida mot sina intressen att tillägna sig litet af den främmandes egendom, så framt det kan vara honom till någon nytta.
Isynnerhet de första européerna, som kommo till landet, ledo mycket af detta. Att eskimåerna stulo från dem, kan man dock knappast förvåna sig öfver, då man betänker, huru de europeiska expeditionerna uppförde sig där uppe i början, sedan landet blifvit upptäckt på nytt. De plundrade ofta de infödde, skändade deras kvinnor och det värsta af allt, lockade dem till sig ombord, hissade segel och togo dem med sig till Europa som fångar. Eskimåerna hade sålunda från början knappast någon orsak att anse oss som vänner. Att stjäla eller röfva från främmande tyckes för öfrigt vara allt annat än oförenligt med den europeiska moralen, om vi få dra slutledningar af det sätt, hvarpå vi uppträda mot de infödda i Afrika och på andra håll.
Till det ofvan anförda kommer naturligtvis också det, att vi äga ett öfverflöd i jämförelse med eskimåerna. De tycka därför, enligt sin moral, att vi böra kunna afstå litet, och då vi icke göra det, är det emedan vi äro snåla och själfviska, och att stjäla det, som med rätta tillkommer en, kan knappast vara någon stor synd.
Efterhand som européerna ha slagit sig ner i landet och upphört att anses som främmande, har detta förhållande ändrat sig, och tjufveri till och med från dem är nu sällsynt. Af sådant, som de anse icke kan saknas, tror jag dock att de infödda fortfarande snatta, när tillfälle erbjuder sig. Jag har sålunda sett till och med hyggliga grönländare fylla sina fickor och vantar med mjöl ur handelsbodens tunnor, utan att på minsta sätt generas af att jag såg på dem. I detta fall tänkte de väl som så, det är den kungliga grönländska handelsboden vi ta ifrån, den har öfverflöd, och ingen människa blir hvarken rikare eller fattigare för detta mjöls skull, och de drogo glada hemåt därmed. Jag är rädd, att denna uppfattning finnes icke bara på Grönland.
För öfrigt bör det också framhållas till grönländarnes ursäkt, att de allt ifrån början och lång tid framåt ha varit utsatta för de skamligaste bedrägerier från de europeiska köpmännens sida, som till egen fördel till och med använde falskt mått och vigt och gåfvo dem dåliga varor. Jag vill bara nämna hvad Saabye upplyser om, att de använde för stora tunnmått, som till och med voro utan botten och som de passade på att ställa öfver fördjupningar i golfvet. Dessa måste grönländarne så fylla med späck, tills det var råge på, innan de kunde få det såldt. Detta visste och förstodo de, men funno sig däri. Sådant händer naturligtvis nu ej mera, och de bli öfverallt väl behandlade.
Som bevis på eskimåens ärlighet inför de morallagar han aktar, vill jag påminna om, att han aldrig rör drifved, som är upplagd ofvanför högvattensmärket, och den vore ju så lätt att ta, utan att någon kunde få reda därpå. Men när nu vi européer försynda oss mot denna lag, hvilket vi ofta ha gjort med eller mot vett och vilja, månne då icke eskimåen har fullt så stor rätt att förakta oss som vi till att se ner på honom?
Slagsmål och sådan brutalitet förekommer, som förut är nämdt, icke bland dem, mord är också ytterst sällsynt. Att döda en människa anse de för grymt; krig är därför i deras ögon något afskyvärdt, och soldater och officerare, hvilka ju uppfostras till det handtverket att slå ihjäl folk, anse de som riktiga människoslaktare.
Väl har det, som Egede säger, »en och annan gång händt, att en extremt malitieus människa af förborgadt hat har dödat en annan». När han säger, att »slikt anse de andra med största kallsinnighet, utan att straffa eller lägga det på sinnet», tror jag emellertid, att han icke har fullt rätt; ty de afsky alldeles säkert mord, och om de icke blanda sig däri, så är det emedan de anse det för en privat sak mellan den angripande och den angripne. Det tillkommer därför endast den mördades närmaste släktingar att hämnas det, om de se sig i stånd därtill, och det finns således till och med hos detta fredliga folk ett slags antydning om blodshämd, om den än är svagt utvecklad och i allmänhet icke synes hvila tungt på de efterlefvande. Blir en mördare alltför svår, är det dock exempel på, att äfven grannarna förena sig om att slå ihjäl honom.
Ofta är det där som annorstädes kvinnor och kärlek, som äro anledningen till mord.
Öfverfallet sker vanligen på sjön, i det att den ene anfaller den andre bakifrån genom att kasta sin harpun i honom eller få honom att kantra och sticka hål i hans kajak. Att anfalla sin motståndare rätt framifrån skulle mindre harmoniera med en eskimås karakter, icke för det han är rädd, utan mera emedan han skulle vara så att säga för blyg därtill och tycker det vore genant, om den andre såg på honom.
Det af våra bud, som grönländarne oftast försynda sig emot, är dock det sjätte, och redan af det föregående kapitlet har väl läsaren fått det intrycket, att dygd och ärbarhet icke stå i högt anseende i Grönland. Detta är särskildt fallet bland de kristna grönländarne på västkusten, som ha varit mycket i beröring med oss européer. Af många där anses det knappast som någon synnerlig skam för en ogift kvinna att få barn. Detta har jag ofta sett bevis på. Medan vi voro i Godthaab, var det två flickor i närheten, som skulle föda, men de gjorde alls ingen hemlighet däraf, ja, anlade till och med grön hårtopp[1] långt innan det var nödvändigt, de tycktes nästan vara stolta öfver detta synliga bevis på, att de icke voro försmådda. Jag har sett »gröntoppar», hvilka icke allenast hade den gröna färgen på håret, utan också använda band af samma färg till kanter och garnering på anoraken, hvilket hvarken är påbjudet eller allmänt.
Fastän prästerna ha ifrat starkt mot den slappa uppfattningen i detta afseende och redan på skolbänken sökt inpränta en strängare moral hos de unga männen och kvinnorna, så tyckas de icke ändra sin uppfattning af denna synd, ja, de bli snarare värre. Om de unga grönländskorna stå i förhållande till en man, försöka de alldeles icke göra någon hemlighet däraf, ja, är det en europé, skryta de rent af därmed, och det tycks, som om det höjde deras anseende bland väninnorna. I detta förhållande ha européerna själfva en väsentlig skuld; ty de unga män, som kommit till Grönland, ha ofta uppfört sig illa mot grönländskorna, och med den respekt, hvari européerna i allmänhet ha vetat sätta sig, har det gått därhän, att den simplaste europeiska matros föredrages framför den bäste grönländske fångare. Detta har också burit sina synliga frukter, i det rasen på de 150 åren, sedan européerna slogo sig ner i landet, har blifvit till den grad uppblandad med europeiskt blod, att man nu har ytterst svårt att finna en oblandad eskimå på hela västkusten, om där öfver hufvud finns någon alls.[2] Och detta oaktadt européernas antal i landet utgör en liten bråkdel af de inföddas, några få hundra mot 10,000.
Att européernas smak för förseelser i den riktningen ej har tjänat till att göra arbetet med häfdandet af detta bud lättare för deras präster, förstås af sig själft. Min och säkert också den allmänna erfarenheten är, att grönländskorna vid kolonierna, där det är många flera européer, äro långt mera lättfärdiga än på platser, där inga européer finnas. Som exempel vill jag nämna, att kvinnorna vid Sardlok, Kornok, Kangek och Narsak gjorde ett långt bättre och mera dygdigt intryck än kvinnorna i Godthaab och Nyhernhut, där de ofta uppförde sig motsatsen till afvisande mot de unga män, som de tyckte om.
Det tyckes, som om moralen i detta hänseende varit betydligt bättre bland hedningarne, innan européerna kommo till landet. Till och med Hans Egede, som dock annars icke skildrar deras moraliska tillstånd med för ljusa färger, säger: »Jungfrur och unga flickor däremot är ganska blygsamma, så t. ex. hafva vi aldrig sett, att de med unga karlar haft någon lättfärdig umgängelse eller gifvit det ringaste tecken ifrån sig till slikt, antingen med ord eller gärningar. Under de 15 år jag var i Grönland vet jag blott 2 eller 3 flickor, som utan äktenskap blifvit hafvande, ty de hålla slikt för en stor skam.» Jag önskar, att jag kunde säga det samma om flickorna där uppe nu för tiden.
Och Dalager, som öfver hufvud ger dem det intyget, hvilket knappast längre passar in på dem, att »lösaktighetens synd äro grönländarne visserligen hemfallna till, dock icke till den grad som andra nationer,» säger om flickorna, att de under »sina första mogna år ställa sig också mycket kyska, ty eljes förspilla de helt säkert sin lycka att komma i äktenskap med en ungkarl.»
Bland hedningarne på ostkusten tycks det nu icke tas så strängt, ty Holm upplyser, att »det anses icke för någon skam, att en ogift kvinna får barn.»
Den stränga moral, som gällde för de unga ogifta gossarne och flickorna på västkusten, tyckes dock ingalunda ha gällt längre, när de väl blefvo gifta; då hade åtminstone männen den mest obundna frihet. Egede säger, att han länge ej kunde »förnimma, att männen höllo sig till andra kvinnor än deras egna eller kvinnorna till andra män; men omsider förnummo vi dock, att de ej räkna så noga i detta fall». Han beskrifver bland annat en märkvärdig lek, hvarvid »män och gifta kvinnor samla sig som till en assemblée». Här trädde männen efter tur fram på golfvet och sjöngo till ljudet af en trumma visor till kvinnornas och kärlekens lof, och där skulle vara full frihet utan att man blygdes inför alla de närvarande. »Men till denna lek komma icke de unga och ogifta, hos hvilka det finnes större blygsamhet; gift folk, mena de, anstår slikt väl utan att de blygas däröfver.»
Egede säger också, att kvinnorna särskildt anse det för en lycka och ära att komma i förhållande till en angekok, d. v. s. »deras propheter och höglärda män; ja många män se det själfva gärna och gifva angekok betalning för att de skola sofva hos deras hustrur, helst om de icke själfva kunna få barn med dem.»
Angående den omtalade leken påstår dock Dalager, att den skall vara mycket sällsynt, »och är det då att märka, att aldrig någon äkta hustru, som lyckligen föder barn, låter sig debauchera».
Änkor och frånskilda hustrur ta det däremot icke så noga, menar Dalager; medan man mycket sällan får höra, säger han, »att en flicka blir hafvande, så ser man däremot sådana kvinnor afla lika många barn som rätta äkta hustrur. Tillrättavisas de därför, till och med af sina egna landsmän, svara många, att det sker icke af lösaktighet, utan af en naturlig lust till att föda barn, hvarför de förföra mången ärlig man.»
På ostkusten synas de giftas moral efter våra begrepp ej heller vara särdeles god. Jag har sålunda omtalat, att männen ofta byta hustrur, det sker dock mellan vissa bestämda män, och en man tycker i allmänhet icke om, att hans hustru umgås med andra än den han har lånat henne till; själf vill han emellertid ha full frihet. Medan de bo i hus om vintern, leka de ofta en hustrubyte- eller lampsläckningslek, som liknar den ofvan omtalade och hvarvid alla lampor släckas; men här kunna också de ogifta vara med. Holm säger, att »en god värd låter alltid släcka lamporna om kvällen, när det är gäster i huset.»
Det ser ut, som om denna lek nu vore fullständigt försvunnen på västkusten; men att den icke undantagsvis kan förekomma på ställen, där präst eller andra auktoriteter ha svårt för att upptäcka dem, törs jag dock icke gå i borgen för; ty gifta kristna grönländare synas heller icke alltid ha någon öfverdrifven respekt för det sjätte budet, och det försiggår i det afseendet ganska många oregelmässigheter.
Denna moral finna vi naturligtvis vid första ögonkastet vara mycket dålig; men det är icke därför sagdt, att den är så för eskimåen. Vi böra i allmänhet vara litet försiktiga med att från vårt trånga åskådningssätt genast fördöma åsikter, hvilka genom många generationer och mycken erfarenhet ha utvecklat sig hos ett annat folk, om de än aldrig så mycket strida mot våra.
Uppfattningen af det goda och rätta är så ytterst olika här i världen. Jag kan bara som exempel nämna en eskimåflicka, som, då Niels Egede en gång talade om kärleken till Gud och nästan, sade till honom: »Jag har visat prof på, att jag har älskat min nästa, ty en gammal gumma, som var sjuk och icke kunde dö, bad mig, att jag för betalning skulle leda henne till den branta klippan, där de alltid störta sig ner, när de tröttnat på att lefva, men jag, som alltid älskar mina medmänniskor, ledde henne dit utan betalning och störtade henne utför klippan.» Egede ansåg, att det var illa gjordt, och sade, att hon hade mördat den andra. »Hon sade nej, men att hon hade stor medömkan med henne, och sedan hon hade fallit ner, grät hon däröfver.» Skall nu detta kallas en god eller ond gärning?
Då samme Egede en annan gång talade om, att Gud straffade onda människor, sade en eskimå, att han också hörde till dem, som straffade de onda, ty han hade slagit ihjäl tre gamla käringar, som voro häxor.
Samma uppfattning af det goda gör sig också gällande gentemot det sjätte budet, och högre än detta sätta eskimåerna det, hvari det heter, att I skolen vara fruktsamma och uppfylla jorden. Detta har han ju så mycket mera orsak till, som hans ras af naturen blott är föga fruktsam, och att frambringa sterilitet på konstladt sätt, hvilket är en icke ovanlig synd i mera civiliserade samhällen, är i hög grad stridande mot hans moraliska uppfattning.
Liksom många andra raser fann eskimåen det mycket besynnerligt, att det icke skulle anses som särskildt utmärkt, att en man hade mer än en hustru. Hos dem steg anseendet med antalet hustrur, och af det skälet funno de mera förnuft hos det gamla testamentets patriarker än hos oss. För öfrigt är ju detta en åskådning, som vi kunna finna hos våra egna förfäder ända till långt fram i den historiska tiden.
I detta hänseende tänka de mera ideelt och mera rent praktiskt än vi. Se vi t. ex. på deras hustrubyte eller deras behandling af ofruktsamma kvinnor, då förefalla deras seder något lösa; men dessa äro ju hufvudsakligen beräknade på att alstra afkomma, och mins huru föga fruktsamma de äro och hvilken stor betydelse afkomman har för dem; den förutan kan deras samhälle icke bestå. Erinra vi oss detta, skola vi kanske fälla en något mildare dom.
Föder en grönländares hustru icke barn, är ju hans äktenskaps hufvudändamål icke uppnådt, och det är därför helt naturligt för honom att försöka få detta afhjälpt. Då en ung man, hvars hustru icke hade barn, en gång erbjöd Niels Egede ett räfskinn, för att han antingen själf skulle hjälpa honom eller befalla en af sina matroser att göra det, blef han mycket förvånad öfver, att Egede kunde bli ond däröfver. Han svarade: »Det är ingen skam, hon är gift och kan få en af dina gifta matroser.»
Att icke heller de gifta grönländarne ursprungligen ha saknat det vi förstå med sedlighetskänsla, synes dock bl. a. framgå däraf, att de i hvardagslag uppföra sig mycket anständigt och vanligen ej ge anledning till anstöt; därom måste alla resande vara ense.
Då en hedning — och många kristna grönländare med — icke antastar en annan mans hustru, som han har fått lust till, är det säkerligen oftast mera af rädsla för oenighet med den andre än emedan han anser det för orätt; men att det till och med på ostkusten finnes en svag tillstymmelse till rättsmedvetande i detta afseende, kan man dock bl. a. sluta sig till af följande talesätt vid Angmagsalik: »Hvalar, myskoxar och renar drogo sig ur landet, emedan männen hade för mycket umgänge med andras hustrur.» Många män påstå dock, att det var, »emedan hustrurna voro svartsjuka öfver att männen hade umgänge med andras hustrur». Det sista sades också ha åstadkommit, att det sund, som förr gick tvärsigenom landet från Sernulikfjorden till västkusten, fylldes med is.
Egede säger, att fastän kvinnorna märkvärdigt nog till hans ankomst alls icke hade visat någon svartsjuka öfver att männen hade flera hustrur, »och förliktes väl med hvarandra», så iakttog han dock en viss förtrytelse hos dem, när männen ville ta sig medhustrur, sedan han predikat för dem om det otillbörliga däri; »ja, när jag läst för dem och undervisat dem om Guds ord, påminde de mig om att icke glömma att inskärpa det sjätte budet hos deras män.» Denna missionärens verksamhet bland kvinnorna tyckte naturligtvis männen icke om, och en man, hvars bägge hustrur hade kommit i lufven på hvarandra, sade förbittrad till Niels Egede: »Du har fördärfvat dem med din läsning, och nu äro de svartsjuka på hvarandra.» Det förefaller mig, att mannens harm var berättigad; hvad skulle vi säga, om grönländare komme till vårt land, trängde in i våra hus och predikade sin sedlighetsmoral för våra hustrur?
I andra riktningar synes grönländarnas moraliska uppfattning vara väl så utvecklad som vår. Så är det ansedt som alldeles otillåtligt att gifta sig med sitt syskonbarn eller någon nära släkting, ja, två fostersyskon, som händelsevis ha blifvit uppfostrade tillsammans, kunna icke ens gifta sig. Helst skall giftermål ske med någon från en annan ort. Därigenom åstadkommes starkare korsning af blodet, och det tyckes vara en för dem gagnelig regel med syfte att tillförsäkra dem en kraftfull afkomma.
Äfven i flera andra hänseenden står det hedniska eskimåsamhällets moral genomgående högre än den man finner i de flesta kristna samhällen. Då jag redan i ett föregående kapitel har antydt detta, vill jag här endast påminna om deras uppoffrande kärlek till nästan och deras hjälpsamhet mot hvarandra, något som i sanning är i hög grad främmande för vårt samhälle.
Men eskimåens kärlek till nästan går längre än till att hjälpa honom, han gör också det, som är svårare, han afhåller sig från att ljuga på honom, ja, han talar i det hela ogärna ondt om honom, isynnerhet om det är hans granne; sådant stämmer så föga med hans fredliga och välmenande sinnelag. Som förut är omtaladt, kunna visserligen kvinnorna vara mindre pålitliga i det afseendet än männen, men jag har dock den uppfattningen, att de genomgående äro mindre elaka äfven i det hänseendet än europeiska kvinnor.
Eskimåens respekt för de gamla är icke mycket utvecklad. Så länge de kunna göra nytta för sig, hedras de visserligen, och ha de i sina yngre dagar varit goda fångare och ha söner, kunna de till och med ha stort inflytande och anses som husets öfverhufvud. En kvinna, som har duktiga söner, kan också bli behandlad med vördnad, äfven om hon blir mycket gammal. Är hon änka, blir hon särskildt inflytelserik, i det hon då vanligen blir den, som styr huset, så länge hon lefver, och sonhustrurna måste då finna sig i hennes anordningar. Men om andra personer bli så gamla, att de ej kunna göra synnerlig nytta för sig, då bli de behandlade mindre hänsynsfullt, isynnerhet om det är kvinnor, som icke ha söner. Ja, ibland blygas de yngre ej ens för att rent af göra narr af dem, och häri finna de gamla stackarne sig med mycket tålamod, som om det nu vore världens gång.
Eskimåens tålamod att kunna finna sig i allt och underkasta sig till och med den mest uppenbara orättvisa med öfverlägset lugn, är ofta förvånande. Det måste vara detta tålamod, som Egede bl. a. kallar: »grönländarnes medfödda dumhet och kallsinnighet, deras ungdoms slappa och djuriska uppfostran o. s. v.»; men jag tror, att det är ett hårdt lif, som har lärt dem detta skenbart flegmatiska lugn, redan deras ojämna fångst sätter ofta tålamodet på hårda prof, när t. ex. ödet är dem så ogynnsamt, att de dag efter dag måste vända hem till en hungrig familj utan byte. Egede bör säkerligen minst af allt klaga öfver denna egenskap; ty hade icke den och deras stora fredlighet varit, skulle de säkert icke ha funnit sig så snällt i de första européernas ofta våldsamma uppträdande, och jag tror, att den skall förklara vissa sidor af deras moraliska uppfattning.
Jag hade ganska ofta tillfälle att beundra deras stoiska tålamod; när de t. ex. om morgonen kunde stå i timtal inne i förstugan i kolonistyresmannens hus eller i snögloppet utanför hans dörr och vänta på honom eller handelsassistenten, hvilka emellertid kunde vara upptagna på annat håll. De skulle göra upp en liten handel med dem, innan de reste till sitt hem, ofta många mil från kolonien, och det kunde vara af stor vikt att komma i väg så fort som möjligt, för att hinna hem i skaplig tid. Ja, ibland kunde det till och med se osäkert ut med vädret, och då var hvarje minut ännu mera dyrbar; men lika orubbliga och, som det tycktes, likgiltiga stodo de och väntade timme efter timme. Frågade jag dem, om de skulle ge sig af, svarade de bara: »Jag vet inte ... kanske, om inte vädret blir sämre», o. d., men otålig klagan hörde jag aldrig.
Följande tilldragelse från Godthaab illustrerar ganska bra denna sida af deras karakter. En inspektör skickade en gång en kvinnobåt med besättning ut i Ameralikfjorden för att samla gräs till hans getter. De blefvo emellertid borta flera veckor, och ingen förstod, hvad det hade blifvit af dem. Slutligen kommo de, och då inspektören frågade, hvarför de hade varit så länge borta, svarade de, att då de kommo dit in, var gräset alltför kort, och de måste därför slå sig ner och vänta, medan det växte.
Det måste erkännas, att eskimåens ursprungliga moral i många hänseenden står den ideelt kristna mycket nära, ja, i vissa punkter kan den möjligen till och med stå öfver denna. Mången skall säkerligen finna detta öfverraskande hos ett folk, som äter upp sina löss eller t. ex. i yttre renlighet står så pass lågt. Andra skola kanske finna det mera öfverraskande, att en så hög moral kan utvecklas hos ett folk utan religion eller åtminstone med en mycket ofullkomlig religion, som längre fram skall omtalas. Detta står ju nämligen i strid med det tyvärr allmänna påståendet, att moral och religion äro oskiljaktliga och att det förra ej kan finnas utan det senare. Att moralen är en naturlag, som har sin rot i naturen själf och utvecklas ur denna, torde framgå ganska tydligt vid studiet af det eskimåiska samhället.