Röda rummet/Kapitel 24
| ← Kapitel 23 |
|
Kapitel 25 → |
Om Sverige.
redigeraMan hade kommit till desserten. Champagnen gnistrade i glasen vilka bröto ljusstrålarne från kronan i Nicolaus Falks matsal i våningen vid Skeppsbron. Arvid mottog vänliga tryckningar från alla håll med komplimanger och välönskningar, varningar och råd; alla ville vara med och assurera sig en del i hans framgång, ty det var nu en avgjord framgång.
- Häradshövding Falk! Jag har den äran! sade Presidenten i Kollegiet för Ämbetsmännens löner och nickade över bordet! Det där är en genre som jag förstår!
Falk mottog den sårande komplimangen med lugn.
- Varför skriver ni så melankoliskt? frågade en ung skönhet, som satt till höger om skalden. Man skulle tro att ni varit olyckligt kär!
- Häradshövding Falk! Får jag lov att dricka! sade redaktörn av Gråkappan från vänster i det han strök undan sitt långa ljusa skägg. Varför skriver inte häradshövdingen i min tidning?
- Jag tror inte herrarne skulle trycka vad jag komme att skriva! svarade Falk.
- Jag vet inte vad som skulle utgöra något hinder?
- Åsikterna!
- Ah! Det är inte så farligt med den saken. Det jämkar sig nog! Inte ha vi några åsikter inte!
- Skål Falk! skrek den alldeles yre Lundell över bordet. Hej!
Levi och Borg måste hålla i honom så att han icke skulle stiga upp och hålla tal. Det var första gången han var ute ibland folk och det ståtliga sällskapet och den lysande anrättningen hade slagit honom åt huvudet, men som alla gästerna befunno sig på ett högre stadium undgick han lyckligen någon obehaglig uppmärksamhet.
Arvid Falk kände sig visserligen varm vid anblicken av dessa människor, som åter upptagit honom i samhället utan att begära några förklaringar eller fordra avbön. Han erfor en känsla av trygghet vid att sitta på dessa gamla stolar, som varit delar av hans barndoms hem; han igenkände med vemod den stora borduppsatsen, som fordom endast togs fram en gång om året; men de många nya människorna gjorde honom frånvarande. Han lät icke narra sig av deras vänliga miner; de ville honom visserligen intet ont, men deras välvilja var beroende av en konjunktur. Dessutom föreföll honom hela tillställningen maskeradartad. Vad hade professor Borg, mannen med det stora vetenskapliga ryktet, för gemensamma intressen med hans obildade bror? De voro i samma bolag? Vad gjorde den högfärdige kapten Gyllenborst här? Gick han hit för att äta? Omöjligt! Om också människor gå bra långt för att äta. Och Presidenten? Och Amiralen! Här funnos osynliga band, starka, olösliga kanske!
Glädjen stod högt, men skratten voro för gälla, kvickheten flödade, men den var syrlig; Falk kände sig beklämd och han tyckte att fadrens ansikte såg vredgat ned på sällskapet från porträttet som hängde över pianot.
Nicolaus Falk strålade av belåtenhet; han såg ingenting, hörde ingenting obehagligt, men han undvek att träffa broderns blickar så mycket han kunde. De hade ännu icke växlat ett ord, ty Arvid hade, enligt Levins anvisning infunnit sig först då alla gästerna samlats.
Middagen var vid sitt slut. Nicolaus höll ett tal om den »egna kraften och den fasta viljan» som förer människan till målet: »det ekonomiska oberoendet» och »en position». »Detta allt tillsammans», sade talaren, »förlänar självkänsla och ger karaktären den fasthet, utan vilken vi platt intet kunna gagna; intet gagna det allmänna, vilket är det högsta vartill vi kunna komma och det är dit mina herrar vi alla sträva ändå, när sanningen kommer fram! Jag dricker de ärade gästers skål, som i dag hedrat mitt hus och jag hoppas att jag många gånger måtte få åtnjuta samma ära!»
Härpå svarade kapten Gyllenborst, som redan var något drucken, i ett längre skämtsamt anförande, vilket under en annan sinnesstämning och i ett annat hus skulle ha kallats skandalöst.
Han for ut emot den köpmansanda som nu gripit omkring sig och han förklarade skämtsamt, att han visst icke saknade självkänsla oaktat han i hög grad saknade ekonomiskt oberoende; han hade just i dag på förmiddagen haft en affär av ganska obehaglig art - men det oaktat ägde han nog karaktärsstyrka att gå bort på denna middag och vad hans position beträffade, ansåg han den vara så god som någons - och det ansågo nog andra med, efter som han kunde få den äran sitta vid detta bord, hos detta charmanta värdfolk!
När han slutat andades sällskapet lättare ty »det hade känts som om ett åskmoln dragit över» anmärkte den sköna till Arvid Falk, vilken livligt senterade detta yttrande.
Det var så mycket lögn, så mycket falskhet i luften, att Falk kände sig beklämd och längtade ut. Han såg huru dessa personer, vilka helt säkert voro hederliga och aktningsvärda, likasom gingo i en osynlig kedja, i vilken de då och då beto med kvävt raseri - ja kapten Gyllenborst behandlade ju värden med öppet, ehuru skämtsamt förakt. Han tände cigarren i salongen, intog opassande ställningar, och låtsades som om han icke såg fruntimren. Han spottade på kakelugnsstenarne, recenserade obarmhärtigt oljetrycken på väggarne och uttalade sitt förakt för mahognymöbler. De övriga herrarne iakttogo ett indifferent dem själva värdigt skick och tycktes tjänstgöra.
Upprörd och missnöjd lämnade Arvid Falk oförmärkt sällskapet och gick. På gatan nedanför stod Olle Montanus och väntade.
- Jag trodde verkligen inte du skulle komma, sade Olle! Det lyste så grant däruppe!
- Så att därför! Jag önskade du hade varit med!
- Nå, Lundell tar sig ut ibland bättre folk!
- Avundas honom icke! Han får nog sina bittra dagar, om han skall gå porträttvägen! - Låt oss nu tala om annat! Jag har verkligen längtat så mycket efter denna kväll, då jag skall få se arbetarne på nära håll! O, jag tycker det skall bli som frisk luft efter detta kvalm; det förefaller mig som om jag skulle få gå ut i skogen efter att ha legat på ett sjukhus! Jag måtte väl icke berövas denna illusion också!
- Arbetaren är misstänksam, så att du måste vara försiktig!
- Är han ädel? Är han fri från småsinne? Eller har förtrycket fördärvat honom?
- Du får väl se! Mycket är annorlunda i världen än man föreställer sig!
- Ja, gunås, så är det!
Om en halv timme befunno de sig i arbetarförbundet Nordstjärnans stora sal, som redan var fylld med folk. Falks svarta frack gjorde icke något gott intryck och han fick mottaga mången ovänlig blick från mulna ansikten.
Olle presenterade Falk för en lång, gänglig hostande karl med passionerat utseende:
- Snickar Eriksson!
- Jaså, sade denne! Är det också en herre som vill bli riksdagsman? Det ser han mig för spinkig ut till ändå!
- Nej, nej, sade Olle, han kommer för tidningen!
- Vad för tidning? Det finns så många sorters tidningar! Kanske han är här för att göra narr av oss?
- Nej, för all del, sade Olle; han är en arbetarvän och skall göra allt för er!
- Jaså! Det var en annan sak! Men jag är rädd för såna där herrar; vi hade en som bodde hos oss, det vill säga i samma hus uppe i Vita Bergen; han var vicevärd - Struve hette kanaljen!
Ett klubbslag föll och i ordförande-stolen satte sig en medelålders man. Det var vagnmakaren Löfgren, stadsfullmäktig och Innehavare av medaljen Litteris et Artibus. Genom övning i kommunala uppdrags skötande hade han förvärvat sig stor teatervana och hans yttre hade tagit en prägel av ärevördighet som kunde tysta stormar och kväva oljud. En stor domarperuk beskuggade ett brett ansikte vilket pryddes av ett par polisonger och glasögon.
Vid hans sida satt sekreteraren, i vilken Falk igenfann en arvodist från det stora Kollegiet. Denne var klädd i pincené och uttryckte med bondgrin sitt ogillande över det mesta som yttrades. På första bänken nedanför ordförandeestraden sutto de förnämaste ledamöterna, officerare, ämbetsmän, grossörer, vilka kraftigt understödde alla lojala förslag och med överlägsen parlamentarisk förmåga nedgjorde alla reformprojekter.
Protokollet upplästes av sekreteraren, godkändes och justerades av första bänken. Därpå föredrogs första överläggningspunkten.
- »Beredningsutskottet hemställer huruvida icke arbetarförbundet Nordstjärnan ville för sin del giva uttryck åt det ogillande, som varje rättänkande medborgare måste känna gentemot de olagliga rörelser, som under namn av strejker pågå i snart sagt hela Europa.»
- Anser förbundet...
- Jaaa! skrek första bänken.
- Herr ordförande! ropade snickaren från Vita Bergen.
- Vem är det därborta som för oljud! frågar ordföranden och tittar under glasögonen med en min som om han ämnade ta fram rottingen.
- Här är ingen som för något oljud; det var jag som begärde ordet! sade snickarn.
- Vem är jag?
- Snickarmästaren Eriksson!
- Är han mästare? När blev han det!
- Jag är utlärd gesäll och har aldrig haft råd att begära burskap men jag är så skicklig som någon ann och jag arbetar för mig själv! Det ska jag säga!
- Vill snickargesällen Eriksson vara god och sitta ner och inte störa oss vidare. - Anser förbundet frågan vara med ja besvarad.
- Herr ordförande!
- Vad är det frågan om?
- Jag begär ordet! Och hör det herre! röt Eriksson.
- Eriksson har ordet! mumlades från bakgrunden!
- Gesällen Eriksson - stavar han med x eller z? frågade ordföranden, som blivit sufflerad av sekreteraren.
Ett högt skratt upphöjdes av första bänken.
- Jag stavar inte alls mina herrar, jag diskuterar! sade snickaren med glödande ögon; ja det gör jag! Om jag hade ordet i min makt skulle jag säga att de som strejka ha rätt, för om mästrarne och patronerna bli feta som göra ingenting annat än springa och fjäska på uppvaktningar och sådant där scheiss, så är det arbetarens svett det kostar! Men vi vet nog varför ni inte vill betala vårt arbete; det är därför att vi skulle få rösträtt till riksdan och det är man rädd för ..
- Herr ordförande!
- Ryttmästar von Sporn!
- och det vet vi nog, att taxeringskommittén sätter ner skatten så snart den går opp till den där siffran. Om jag hade ordet i min makt så skulle jag säga mycket mer, men det tjänar så litet...
- Ryttmästar von Sporn!
- Herr ordförande, Mina Herrar! Det är högst oväntat att i en församling som denna, vilken genom sitt värdiga uppträdande för övrigt (nu senast vid det kongliga bilägret) gjort sig ett så gott namn, personer utan all parlamentarisk takt skola tillåtas kompromettera ett aktningsvärt förbund genom oblygt och hänsynslöst förakt för alla former. Tro mig mina herrar, något sådant skulle icke ha hänt i ett land där man från ungdomen lärt sig militärisk tukt...
(- Allmänna livbeväringen! sade Eriksson till Olle.)
... där man vant sig att styra sig själv och andra! Jag uttalar den gemensamma förhoppningen, att något sådant störande uppträde icke vidare må äga rum bland oss... jag säger oss - ty jag är också arbetare... vi äro alla Arbetare inför den Evige... och jag säger det i egenskap av ledamot av detta förbund och den dag skulle vara en sorgedag då jag måste taga tillbaka de ord jag vid ett annat sammanträde häromdagen - ja det var i Nationalförbundet Livbeväringens Vänner! - yttrade: Jag tänker högt om den Svenska Arbetaren!
- Bravo! Bravo! Bravo!
- Anser förbundet Beredningsutskottets förslag med ja besvarat?
- Ja! Ja!
Andra punkten: - »På enskild motionärs förslag får Beredningsutskottet hemställa om icke arbetarförbundet skulle, i anseende till H. K. H. Hertigens av Dalsland timade konfirmation, såsom ett erkännande av Svenska Arbetarens tacksamhetsskuld till Konungahuset och nu särskilt som ett uttryck av ogillande över de arbetaroroligheter som under namn av Kommunen förhärja Frankrikes huvudstad, förena sig i insamlandet av medel till en hedersgåva vars värde dock icke bör överstiga tre tusen riksdaler.»
- Herr ordförande!
- Doktor Haberfeld!
- Nej det var jag Eriksson, som begärde ordet!
- Jaså! Nå! Eriksson har ordet!
- Jag skulle upplysa att det icke är arbetaren som gjort Kommunen i Paris, utan att det är ämbetsmän, advokater - offcerare, just såna där livbeväringar! - och tidningsskrivare, som gjort den! Om jag hade ordet i min makt, så skulle jag be dessa herrar uttrycka sina känslor i ett konfirmationsalbum!
- Anser förbundet frågan med ja besvarad?
- Ja! Ja!
Och därpå börjades ett skrivande av skrivaren och ett kollationerande och ett pratande som vid själva riksdagen.
- Går det alltid till så här? frågade Falk.
- Tycker herrn att det är muntert? svarade Eriksson. Det är så att man kan riva håret av sig. Jag vill kalla detta korruption och förräderi. Bara egennytta och uselhet; inte en man med hjärta som kan föra saken framåt; därför kommer det också att bli som det blir!
- Vad skall det bli då?
- Vi få väl se! - sade snickaren och fattade Olles hand. Är du beredd? fortfor han. Stå på dig bara, för här får du kritik!
Olle nickade slugt.
- Ornamentsbildhuggar-gesällen Olof Montanus har anmält sig hålla föredrag om Sverige, började ordföranden; ämnet är väl stort, förefaller det mig och något allmänt hållet, men om han lovar göra undan det på en halv timme så ska vi väl höra på; eller vad säger herrarne?
- Ja!
- Herr Montanus; var så god och stig fram.
Olle ruskade på sig som en hund innan han skall ta språng och gick fram genom hopen, som mönstrade honom med sina blickar.
Ordföranden öppnade ett litet samtal med första bänken och sekreteraren gäspade innan han tog upp en tidning för att visa huru litet han ämnade höra på föredraget.
Men Olle steg upp på estraden, fällde ner sina stora ögonlock, tuggade några gånger för att narra åhörarne att han började och när det blev riktigt tyst, så tyst att man kunde höra vad ordföranden sade åt ryttmästarn, började han.
- Om Sverige. - Några synpunkter.
Det blev en paus.
- Mina Herrar! Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken och ställer dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som härvid användas - världsexpositionerna och dessas verkningar - hedersdiplomen!
[Man såg på varandra frågande. - »Vad var det där för en gliring?» sade Eriksson! »Den kom litet tvärt, annars var den bra!»]
- Svenska Nationen går, såsom alltid, härvidlag i spetsen för civilisationen och har i högre grad än någon annan bildad nation vetat göra den kosmopilitanska idén fruktbärande, och, om man får döma efter vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket långt. Härtill hava ovanligt gynnsamma omständigheter bidragit och det är dem jag nu på en kort stund vill betrakta för att sedan övergå till något lättsmältare, såsom styrelseformen, skattehemmanen och dylikt.
[»Det blir långt det här», sade Eriksson och knuffade Falk i sidan; »men han är rolig!»]
- Sverige är, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och språket vilket bibehållit sig tämligen rent ända in på våra dagar är plattyskan i tolv dialekter. Denna omständighet, nämligen svårigheten provinserna emellan att meddela sig med varandra, har varit en mäktig hävstång för motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra lyckliga omständigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt inflytande, vilket en gång gick så långt att Sverige var en inkorporerad tysk provins såsom under Albrekt av Mecklenburg. Hit räknar jag först de danska provinsernas erövring. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Dalsland, Sveriges rikaste provinser bebos av danskar, vilka ännu tala sitt lands språk och vägra att erkänna svenska väldet.
[»Vart i Jesu namn ska det här ta vägen? Är han galen?»]
- Skåningen, till exempel, räknar ännu i dag Köpenhamn som huvudstad och skåningarne utgöra vid Riksdagen det Regeringsfientliga partiet. Så är även förhållandet med det danska Göteborg, som icke erkänner Stockholm såsom rikets huvudstad; där ha dock engelsmännen numera tagit försteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar utanför kusten och driver inne i staden nästan all storhandel under vintern; om sommarn resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i sina hem på skotska höglanden. Ett mycket präktigt folk förövrigt! Engelsmännen hålla sig också en stor tidning där de berömma sina egna handlingar utan att precis klandra andras.
Så hava vi att fästa oss vid de täta invandringarna, som då och då ägt rum. Vi ha finnar på Finnskogarna, men vi ha dem också i huvudstaden, dit de invandrat under svåra politiska förhållanden hemma.
Vid våra större järnbruk finnes en myckenhet valloner inkomna på 1600-talet och vilka än i dag tala sin brutna franska. Det är som bekant en vallon som infört i Sverige den nya statsförfattningen vilken är tagen från Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!
[»Nej vad in i - är det här för slag!»]
- Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig som soldater varför de också kommo in på riddarhuset!
På östra kusten finnas många familjer som bära traditioner om en invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man här ofta träffar rent tartariska typer.
Jag framkastade det påståendet att svenska folket var på den allra bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent så ska ni få skära näsan av mig mina herrar!
Slå upp Adresskalendern, på en höft; jag har själv räknat efter på bokstaven G och av fyrahundra namn voro två hundra utländska. Vad är orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: De Utländska Dynastierna och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på svenska tronen så förvånas man över att nationen än i dag kan vara så konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenske konungen alltid skall vara en utlänning måste ovillkorligen leda rakt på målet=denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma att vinna på anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty att förlora något - det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet och det var det Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt beklagar i Svea, men då var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarne under de dumma erövringskrigen. Av den enda million innevånare som på Gustav II Adolfs tid funnos i landet utskrevos och fördärvades 70.000 fullmåliga karlar. Hur många Karl X och XI och XII förstörde kan jag icke säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge då de alla voro kasserade kronvrak!
Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja? Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid begärde dalkarlarne, att man skulle straffa dem som buro hackade och brokiga kläder. Troligen hade icke de brokiga hovkläderna, den Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säkert ha de haft många modeförändringar sedan dess!
Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.
Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation! Och därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg!
[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop på Karl XII läto dock förnimma sig över bullret.]
- Mina Herrar, Karl XII är död, och låt nu honom sova till nästa jubelfest! Det är honom vi ha mest att tacka för vår denationalisering och det är därför jag ber att herrarne instämma med mig i ett fyrfaldigt hurra! - Mina herrar! Leve Karl den tolfte!
[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ordning!» skrek ordföranden!]
- Kan man tänka sig någon större fäaktighet hos en nation, som skall lära sig utifrån att bli skalder! Tänk sådana oxar som kunde gå bakom plogen i ett tusen sex hundra år och inte komma på den idén att göra visor! Men så kom det en kurre från Karl XI:s hov och förstörde hela denationaliseringsverket! Förr skrev man på tyska, men nu skulle det skrivas på svenska! Jag får därför be herrarne instämma med mig när jag ropar så här: Ner med den dumma hunden Georg Stiernhielm!
[»Vad hette han?» - »Edvard Stjernström!» Ordföranden slår klubban i bordet! Uppståndelse! »Det är nog! Ned med den förrädaren! Han driver med oss!»]
- Svenska nationen kan bara skrika och slåss, det hör jag! Och efter som jag icke får fortsätta och komma till styrelsen och kronoskattehemmanen så vill jag bara säga, att sådana här servila lymlar som jag hört på i kväll äro mogna för enväldet när som helst! Och ni får't! Lita på det! Ni får envälde!
[En puff bakifrån kastade upp orden ur halsen på talaren som nu tog fatt i talmansbordet för att hålla sig kvar.]
- Och ett otacksamt släkte som inte vill höra sanningen...
[»Kör ut honom! Riv sönder honom!» Olle kastades ner från estraden men ännu i sista ögonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande av hugg och slag: »Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stiernhielm!»]
Olle och Falk befunno sig ute på gatan.
- Vad kom åt dig? frågade Falk; blev du från dina sinnen!
- Ja, jag tror jag blev det! Jag hade läst över mitt tal i nära sex veckor, jag visste på pricken vad jag skulle säga, men när jag kom fram och fick se alla dessa ögon så gick det sönder; hela min konstiga bevisföring ramlade som en murarställning, jag kände marken sjunka under mina fötter och alla tankar kommo i en röra! Var det mycket galet?
- Ja det var svårt, och du får nog tidningarna på dig!
- Ja det är för sorgligt! Och jag tyckte att jag hade det så klart! Men det var skönt att få bränna till dem lite ändå!
- Du skadar din sak på det där sättet och kan aldrig komma fram mera!
Olle suckade!
- Vad i herrans namn hade du med Karl XII att göra? Det var det värsta av alltihop!
- Fråga mig inte! Jag vet ingenting!
- Älskar du ännu arbetaren? fortfor Olle.
- Jag beklagar honom som låter vilseföra sig av lycksökare och jag skall aldrig svika hans sak, ty hans sak är den närmaste tidens fråga, och hela er politik är inte värd ett öre mot den!
Olle och Falk vandrade gatorna framåt och kommo så ner åt staden igen och promenerade in på Lilla Nygatan där de gingo in på Café Naples.
Klockan var nu mellan nio och tio och kaféet var tomt i det allra närmaste. Där satt blott en enda gäst vid ett bord nära disken. Han läste i en bok för flickan vilken satt bredvid och sydde. Det såg mycket nätt och hemtrevligt ut, men måtte ha gjort ett starkt intryck på Falk, ty han gjorde en häftig rörelse och ändrade min.
- Sellén! Hå, är du här! God afton Beda! sade Falk med en konstlad hjärtlighet, vilken var honom mycket främmande, i det han tog den unga flickans hand.
- Nej. Se bror Falk! sade Sellén. Hittar bror hit också! Jag kunde väl tro att det var något efter som vi ses så sällan i Röda Rummet.
Falk och Beda växlade en blick. Den unga flickan hade ett distingerat utseende för sin plats; ett fint, intelligent ansikte, som bar en sorg; en smärt gestalt med ett självsvåldigt men kyskt linjespel; ögonen voro något vinklade uppåt som om de spejade efter en olycka från himmelen men kunde för övrigt leka alla lekar ett ögonblickslynne kunde uppfinna.
- Så allvarsam du är! sade hon till Falk och såg ned på sömmen!
- Jag har varit på ett allvarsamt möte, sade Falk och rodnade som en flicka. Vad läste ni för slag?
- Jag läste Tillägnan till Faust, sade Sellén, och räckte ut sin hand för att leka med Bedas söm!
En mörk sky drog över Falks ansikte. Samtalet blev tvunget och odrägligt. Olle satt försjunken i betraktelser som tycktes röra sig om självmord.
Falk begärde en tidning och erhöll »Den Obesticklige». Med ens slog det honom för huvudet att han glömt se efter vad den skrivit om hans dikter. Han fläkte upp bladet och kastade ögonen på tredje sidan; där fann han vad han sökte. Det var inga artigheter, men icke heller några grovheter, ty artikeln var dikterad av verkligt och djupt intresse. Recensenten fann icke Falks poesi sämre eller bättre än de andra samtidas, men fullt lika egoistisk och betydelselös; den handlade endast om författarens enskilda affärer, olovliga förbindelser, uppdiktade eller verkliga, koketterade med små synder men sörjde icke över de stora; det var icke ett grand bättre än den engelska toalettpoesin och författaren kunde gärna ha satt sitt stålstick framför titeln så hade texten varit illustrerad m.m. Dessa enkla sanningar gjorde ett djupt intryck på Falk som endast läst Gråkappans puff skriven av Struve, och Rödluvans av personlig välvilja dikterade recension. Han tog ett kort avsked och steg upp för att gå.
- Skall du gå redan? frågade Beda!
- Ja! Träffas vi i morgon?
- Ja, som vanligt! God natt!
Sellén och Olle följde med ut.
- Det är en rar unge, sade Sellén, när de gått en stund tysta framåt gatan.
- Jag anhåller att du yttrar dig litet mer förbehållsamt om henne!
- Bror är kär i henne kan jag förstå?
- Ja det är jag och jag hoppas du förlåter mig det!
- För all del jag ska inte gå i vägen!
- Och jag ber dig inte tro något illa om henne...
- Nej det gör jag inte heller! Hon har varit vid teatern...
- Hur vet du det! Det har hon aldrig talt om för mig.
- Nej men för mig! Man ska aldrig tro de där små satarna!
- Nå det är ju inte något ont i det! Jag tänker ta henne ifrån hennes plats så fort jag kan; vårt umgänge inskränker sig till att vi gå ut och spatsera till Haga klockan åtta om morgnarna och dricka vatten ur källan.
- Så oskyldigt! Gå ni aldrig ut och supera om kvällarna?
- Det har aldrig fallit mig in att göra något sådant opassande förslag som hon med förakt skulle avslå! Du skrattar, du; gör det; jag tror ännu på en kvinna som älskar, hon må tillhöra vilken klass som helst, ja hon må ha haft vilka föregående äventyr som helst! Hon har sagt mig att hennes bana icke varit ren, men jag har lovat att aldrig fråga henne om det förflutna!
- Det är allvarsamt då?
- Ja, det är allvarsamt!
- Det var en annan sak! God natt bror Falk! Olle kommer väl med mig!
- God natt!
- Stackars Falk, sade Sellén till Olle; nu ska han också fram och löpa sitt gatlopp, men det ska så vara; det är som tandömsningen; det blir inte karl av en förr än man haft sin historia!
- Hur dan är flickan; då? frågade Olle av ren artighet, ty hans tankar voro fjärran.
- Hon är nog bra på sitt sätt, men Falk går och tar saken allvarsamt; det låtsas hon också, så länge hon tror att hon kan vinna honom, men dröjer det, så tröttnar hon, och det är ingen säkerhet att hon icke söker förströelse på annat håll under tiden ändå. Nej, ni kan inte behandla såna här affärer; man ska inte gå och huttla, utan klämma till genast, annars kommer det någon annan i vägen. Har du aldrig varit ute Olle?
- Jag hade ett barn med våran piga där hemma på landet och det var därför far körde mig ur huset! Sen har jag inte velat spotta åt dem!
- Det var inte så invecklat, det, inte! Men att bli bedragen, som det kallas det känns efter det må du tro; oj! oj! oj! Man ska ha nerver som fiolsträngar, om man vill leka den leken! Få se hur Falk går igenom den pärsen; det finns de som ta sådant där mycket djupt och det är dumt! - Jaså, porten är öppen! Stig på Olle, jag hoppas det ska vara bäddat, så att du ska ligga riktigt gott; men du får ursäkta min gamla städerska att hon inte kan skaka en bolster, hon är så klen i fingrarna ser du, så att det blir kanske lite knöligt och hårt.
De hade klättrat upp för trapporna och voro nu uppe.
- Stig på, stig på! sade Sellén. Det känns som om Stava skulle ha vädrat här, eller kanske hon skurat; jag tycker det luktar skurfukt.
- Du spektaklar, det kan väl ingen skura där det inte finns något golv.
- Finns det inte något golv? Det var en annan sak! Vart har det tagit vägen då? Kanske det har brunnit upp? Nå, lika gott! Vi få väl vila på vår moder jorden, eller gruset vad det nu är!
Och de lade sig i kläderna på golvfyllningen sedan de bäddat med bitar av målarduk och gamla ritningar och lade var sin portfölj under huvet. Olle slog eld, tog upp en stearinljusbit ur byxfickan och ställde bredvid sig på golvet; ett svagt sken irrade omkring i den stora tomma ateljén och tycktes göra våldsamt motstånd mot de massor av mörker som ville störta sig in genom de kolossala fönstren.
- Det är kallt i kväll, sade Olle och tog fram en flottig bok.
- Kallt? Inte! Det är bara tjugo grader ute och då är det minst trettio härinne efter som vi bor så högt. Vad tror du klockan kan vara?
- Jag tyckte hon slog ett i Johannis, nyss.
- Johannis? Inte har de någon klocka! De ä så fattiga, så den ha de satt bort.
Det blev en lång paus, som först avbröts av Sellén.
- Vad läser du, Olle?
- Det är detsamma!
- Är det detsamma? Ska du inte vara artig när du är främmande.
- Det är en gammal kokbok som jag lånat av Ygberg!
- Nej, för fan, är det? Åh då få vi läsa lite; jag har inte ätit mer än en kopp kaffe och tre glas vatten i dag.
- Vad vill du ha för slag, då? sade Olle och bläddrade i boken. Vill du ha en fiskrätt; vet du vad Marjonäs är?
- Marjonäs? Neej! Läs det! Det låter gott!
- Hör på nu då! »139. Marjonäs. Smör, mjöl och litet engelsk senap sammanfräses och uppvispas med god buljong. När den kokar, ivispas några äggulor; varefter den får kallna.»
- Nej, fy tusan, det där blir man inte mätt på...
- Åh det är inte slut än. »Fin matolja, vinättika, litet grädde och vitpeppar» - ja jag ser nu att det duger inte. Vill du ha något stadigare.
- Slå opp kåldolmar, det är det bästa jag vet!
- Nej jag orkar inte läsa högt, låt mig slippa.
- Åh, läs på du!
- Nej låt mig vara i fred nu!
Det blev tyst igen. Därpå släcktes ljuset och det blev alldeles mörkt.
- God natt Olle; svep om dig, så du inte fryser.
- Vad ska jag svepa för slag?
- Ja inte vet jag. Tycker du inte att det är roligt att leva så här?
- Jag undrar varför man inte tar livet av sig när det är så här kallt.
- Inte ska man det! Jag tycker det är intressant att se hur det kommer att gå.
- Har du föräldrar, Sellén?
- Nej jag är oäkta; har du?
- Ja, men det kan vara det samma!
- Du ska vara tacksam mot försynen, Olle, man ska alltid vara tacksam mot försynen - fast jag inte vet vad det tjänar till precis! Det ska väl så vara!
Det blev tyst igen; denna gången var det Olle som störde.
- Sover du?
- Neej, jag ligger och tänker på Gustav Adolfs staty; vill du tro att -
- Fryser du inte?
- Fryser? Här som är så varmt!
- Min högra fot är alldeles borta.
- Drag över dig färgschatullet och stoppa om dig penslarna, så blir det bättre.
- Tror du att någon haft det så svårt som vi?
- Svårt? Ha vi det svårt, som ha tak över huvet! Det finns professorer vid Akademien, med trekantig hatt och värja, som ha haft det mycket värre. Professor Lundström har sovit en halv april månad i Hummelgårdsteatern! Det tyckte jag var stil! Han hade hela vänstra oxögat för egen räkning, och han påstår att det inte fanns en parkettplats ledig efter klockan ett på natten; alltid goda hus om vintern men dåligt om sommarn! God natt med dig, nu somnar jag!
Och Sellén snarkade. Men Olle steg upp och gick fram och åter på golvet tills det ljusnade i öster, då förbarmade sig dagen över honom och skänkte den vila som natten icke unnat.