Rötmånaden

RÖTMÅNADEN.

Rötmånaden är en underlig månad. Solen skrider rödglödgad och het öfver himlahvalfvet, och den stackars jorden och allt hvad däruppå är våndas under hennes förtärande soliga löje.

Spyflugorna surra fram, jätteormarne sticka upp sina hufvud ur hafvet, kalfvarne födas femhöfdade, hundarne få rabies, och människans hjärna blir mjuk som välling och hittar på historier, som Sanningen gråter åt och Det sunda förnuftet föraktar.

Här är en sådan historia.

Josua Svensson och hans gemål Zenobia ha användt hela sin ungdom och alla medelålderns dagar till att förtjäna slantar bakom hökeridisken i en af storstadens enklaste labyrinter. De ha inte haft tid med eller intresse för något annat.

Men så en vacker dag, när sparbanksboken blifvit tjock och fet och åldern strött hvitt i hr och fru Svenssons af naturen röda peruker, kommer bemälda herrskap plötsligt att tänka på, att det i lifvet finnes äfven andra värden än att hugga salt sill i nacken och att i hektovis utminutera kaffe och socker.

Nåväl de besluta att slå sig lösa, att roa sig, att för första gången under sitt långa lif lämna storstaden och med Boråståget uppsöka Naturen.

Det blef söndag och hr och fru Josua Svensson togo expressen till Hindås. Anlända dit stego de af tåget [ 136 ]och begåfvo sig upp i en backsluttning där prästkragarne stodo i hvita bugande klungor och ängssyran lyste röd. Medan fru Svensson, flat öfver naturens stora skönhet, bullade upp den medhafda bräckta korfven och den kalla potatisen på den öfver gröngräset utbredda tidningen, gick hr Svensson med cylindern skjuten bak på nacken småhvisslande in i den doftande furuskogen.

Efter en timme kom han tillbaka till sin fru.

»Säg,» sade han, »blåbär har ju vingar???»

Fru Svensson funderade länge och svarade sedan.

»Nääh, di växer bestämdt på pinnar.»

Hr Svensson såg beklämd ut och sade sorgset:

»Då skall du få se, att det är skalbaggar jag hela tiden har gått och ätit i skogen!»