Rafaël Sanzio
| ← ADLERSPARRE, C. A., |
|
Ett blad ur militär-despotismens historia → |
Närvarande dikt grundar sig på Rafaëls egen bekännelse: ”Essendo carestia di belle donne, io mi servo di certa idea che mi viene al mente.” (Se Rafaëls bref till Castiglione.)
I guld och purpur strålande sjönk solen
Bland rosenskyar, öfver Bel Bespiro
Och Tiberns spegel, att i nedergången
Sin sista eldkyss leende ge Rom;
Der böneklockan blandade sitt silfver
Med aftonsången vid Madonnans bild,
Som, krönt af liljor och af helgonskimmer,
På sin församling såg med salig blick,
Der andakt böjde knä och oskuld myste.
Det var en stund, då jord och himmel båda
På aftonrodnans blommor stämma möte
För att der sjunka i hvarandras sköte,
Då dagens oro och dess myckna strid
Upplöser sig i längtan och i frid.
Vid fenstret af sin villa, bella Fiore,
Satt, denna afton, mästar'n från Urbino,
De milda gratiers gunstling, Rafaël,
Han, som från himlen lockade dess englar
Och fjettrade dem sedan vid sin duk.
I flera timmar hade han arbetat
På sin Madonna di Foligno, slösat
Sitt rika snille och sitt skönhetssinne
På mästerstycket — tills att dagen flydde.
Nu trött och varm han lade bort sin pensel,
Och lutade sig tyst mot fensterbågen,
Att låta aftonvinden kyla ut
Den heta kind och leka med hans lockar.
Tätt vid hans sida, såsom idealet
För konstnärn står, der stod nu Fornarina,
En jordisk Venus, blottande sin trollverld
Af smäktande behag, och stolt af visshet
Att vara mål för ljuft afguderi —
Tillbedjande igen. Kring älskar’ns skuldra
Låg yppig hennes silkesmjuka arm,
Förföriskt lindad, smyckad af juveler.
Och Rafaël drack eld ur hennes ögon,
Sög poesi från hennes rosenläppar,
Som retande sig tryckte mot hans mund;
Och Fornarina, glödande af kärlek,
Af namnlös glädje mystiskt genomströmmad,
Med kinden flammande af yppig rodnad,
Sjönk hänryckt ner, uti den famn, som bredde
Sig trofast ut att sluta henne om.
Och båda läste i hvarandras blickar
Sitt framtids-öde, varma hjertans frändskap
Och om ett lif, blott fullt af glans och njutning.
Imellan bådas bröst flög diktens engel,
En vänlig dufvopost — tills verkligheten
Med hand af is vid Rafaël nu rörde,
Då dessa ord han i detsamma hörde:
Dränk ej din själ i lidelsernas elf
Men blicka högre upp — och känn dig sjelf.
Som träffad af en blixt, förvånad, häpen,
Spratt konstnär'n till; han såg på Fornarina
Med ömkans blick; han stötte henne undan,
Steg upp och lade handen på sin panna,
Ett rof för dystra aningar och ånger —
Ack, ty han såg sin kärlek endast brottslig.
Nu mönstrade han skarpt den våta duken,
Nu fann han först: att bilden ej bar spår
Af denna uppenbarelse, som ofta
Från drömmens himmel ömt mot honom log.
Bland klara silfverskyar i detsamma
Steg månen fram, och kastade sitt skimmer
Kring paradiset utanför hans fenster.
Dit blickade nu Rafaël; han ville
Sig trycka fast in till naturens hjerta
Att der försmälta och bli' ren igen.
Och nejdens blommor öppnade då sakta
De fina läppar, och de milda stjernor,
Från blåa domen af sitt höga tempel,
De hviskade så ljuft, och näktergalen
Till deras milda tankar satt musik.
Och blommorna och stjernorna och fogeln
De sade nu, med samma ord och röst,
Till honom dessa varningar till tröst:
”Ingen återfinner
Drömmens elysé,
Som ej älskar rent och brinner
För den skönaste idé.
Brottslig låga sänker
Hjertat djupt i qval;
Men den rena kärlek skänker
Dig ditt sökta ideal.
Sinnlig åtrå böjer
Själens blommor ner;
Men den himmelska dem höjer,
Mot en sol — som evigt ler.
Dig den solen närma,
Som din bäste vän;
Fyll dig helt ined glans och värma
och blif lugn och klar igen.
Klart det måste vara
Mellan skyn och dig:
Förr'n de himmelska förklara
Och med dig försona sig.”
En djup, oändlig suck var allt det svar
Som Rafaël förmådde återgifva;
Naturens anderöster hade träffat
Det hel'ga strängaspelet i hans barm,
Och uppväckt toner der, som förr ej klingat.
Men bäst han stod och hvilade sitt öga
På skådespelet, som i månsken låg
Och växlade i underfulla bilder —
Sönk ögonlocket; och en ljuflig dröm
Steg fram och ritade med rosenfingret
På slumrar'ns panna mystiskt sina tecken.
Då for en skugga öfver aftonhimmeln,
Sångfogeln tystnade i myrthenhäcken
Och stjernorna sig drogo in i skyn —
Men Rafaël han såg en undersyn:
På gyldne thron, af cherubsvingar buren,
Satt himlens drottning; hvitklädd i azuren,
Och vaggade på dagens strålar fram;
Dess purpurslöja ner till jorden räckte,
Och månens diadem dess hår betäckte,
På kyska kinder upprann morgonrodnan,
Och ljuset kring och öfver henne samm.
Och sköna toner sig från rymden sänkte,
De voro tankar, som blott englar tänkte
I glädjen af en evig ungdomsglans;
Och solens eldklot bröt den mörka ether,
Nu öppnades de dolda evigheter,
Der undersköna, leende gestalter
På Psyche-vingar sväfvade i dans.
Och stjernor droppade från himlabågen,
Att gömma sig i hafvets famn, der vågen
På tystna'ns armar låg och sof vid strand;
Då slog den strålande Madonnan sakta
Sin milda blick åt jorden, att betrakta
Den kärleksdruckne ynglingen, hvars öga
Låg tåradt vändt emot sitt barndomsland.
Nu slumraren sin famn åt bilden sträckte,
Men, ack! — den sökta blott han såg, ej räckte,
Så idealet ständigt flyr vår själ.
Till slut gestalten vinkande då lade
De fina händer på sitt bröst och sade,
Med röst af eolsharpans klara toner,
Till den af skönhet slagne Rafaël:
”Du, som för jordens barn vill uppenbara
Den högste kärlek, och för dem förklara
De ljusa andeverldarnas myster;
Här står jag nu för dig i all min ära,
Att lysa upp ditt hjerta, och dig lära:
Hur nära jag är den, som rätt mig söker,
Och som mig trogen i tillbedjan är.
Så se på mig med detta djupblå öga,
Som hittills fåfängt sökt mig i det höga,
Och aldrig hunnit öfver molnens rand.
Gjut in min själ i din, den varma, klara;
Din bättre engel sedan vill jag vara,
Och följa dig lustvandrande i tiden,
Tills att jag löser dig ur stoftets band.
Men skulle stormen genom verlden hvina —
Var lugn, i stormen vill jag stå och skina
För dig, min älskling, evigt såsom din!
Så var mig trogen. Lef, men för det sköna,
Och skönheten skall kärleken belöna,
Så sätt mig på din duk, der vill jag lefva —
Farväl! nu flyr jag i min himmel in.”
Och flydd var synen. Väckt af dagens flamma
Förundrad, rörd stod Rafaël och såg
Igenom glädjetårar upp åt höjden.
Men vid hans sida slumrande och blek,
En bruten lilja lik, satt Fornarina,
Med lutad panna, och det lösta håret
I vågor böljande kring våta kinder,
Der lidelsens demon sin stämpel tryckt.
Tyst till sin tafla Rafaël nu skyndar.
Sin pensel fattar, strör de klara färgor
Med konsterfaren hand på duken ut.
Och se! som Venus Anadyomene
Ur hafvet steg, på duken herrligt träder
Madonnan fram, med samma drag, som nyss
Hon blottade i skyn, och Jesusbarnet
Ler i dess famn, och kring den ljufva gruppen
Sig flätar nu en krans af englahufven.
Men Rafaël betraktade sin målning —
En salig känsla genomfor hans hjerta,
Förlägen, darrande han steg tillbaka,
Ack! ty han såg att verket ej var hans,
Men högre makters. Och han grät af glädje,
Han sönk på knä och knäppte sina händer,
Han tackade sin Gud, med klangrik röst,
Som med sitt ljus, sin skönhet fyllt hans bröst.
- ↑ Belönt af K. Svenska Akademien.