Ett blad ur militär-despotismens historia
← Rafaël Sanzio |
|
BESKOW, Bernh. von, → |
ETT BLAD
ur
MILITÄR-DESPOTISMENS HISTORIA.
(SKIZZ.)
”De höga spelet dirigera
Med mer och mindre säker takt.”
1.
Hvad är ”blind lydnad?”
Ett experiment med samvetet och förnuftet.
Huru bör denna hörsamhet betraktas?
Såsom militärdespotismens lifsluft.
Än militärdespotismen?
Såsom en stor spindelväf, hvarigenom de stora kräken flyga obehindradt, men de små blifva fasthängande.
Och militärdespoterne sjelfva?
Såsom klockor, de der ringa andra till kyrkan, men sielfva stadna utanför.
2.
Hvad anbefaller första paragrafen uti förnuftslagen?
Att först tänka och sedan handla.
Hvad innehåller den grundprincip, hvarifrån militärlifvet hämtar sin glans och sitt bestånd?
Att först handla och sedan tänka.
Hvad kallas detta med andra ord?
Den blinda lydnaden.
Hvad skulle man häraf kunna sluta?
Att förnuftet och den blinda lydnaden äro oberoende af hvarandra.
3.
Hvad anbefaller oss den blinda lydnaden?
Att blifva maschiner.
Är detta så nödvändigt för de s. k. segrarne på ”ärans fällt”?
Alldeles icke.
Hvartill tjenar det då?
Det lär menniskan att blifva ödmjuk; och derjemte undervisar det henne: att hon icke skall misströsta, om hon ock ser, att det odugliga växer öfver det dugliga; med ett ord, att denna snöda verld af henne bör betraktas såsom en enda stor rekrytschola.
Huru benämnas rörelsekrafterna i denna vishets-anstalt?
Underkafvande och förmän.
4.
Hvad vill en underhafvande säga, nb. i militärstyl?
En fattig, syndig menniska, hvars lott är att ligga under.
Uti hvad?
Naturligtvis i allt stort, skönt, godt och förträffligt.
Hvad skulle man derför kunna kalla en sådan der underliggande?
En fotapall åt det uppsatta.
En underlydande är således mycket beklagansvärd?
Oftast.
Och särdeles?
När han förblandar föreskrifterna uti sin militärkateches med — —
Sjung ut? —
Med sunda förnuftets.
5.
Hvad är en Förman?
Det är:
”En Gud uti staccato,
Och sjelfva Fan i pizzicato.”
Hur hör en Förman betraktas?
Såsom idealet af en upplyst man, den der i allt kan tjena till föresyn åt sina underlydande.
Men, om en förman skulle vara behäftad med vissa större lyten, t. ex. en hopklämd fattningsförmåga, en lösaktig karaktär, en hjerna med lösa skrufvar; om han i tjensten skulle befinnas skröplig, och i sitt enskildta lefverne oefterrättlig; — hvad har då den subordinerande att framförallt besinna och trösta sig med?
Att sjelfva solen har fläckar!
I den lilla gränsestaden X, belägen uti nordvestra
Tyskland, tilldrog sig icke längesedan en händelse, som
väckte mycken munterhet i orten, måhända till stor del
deraf, att händelsen utgjorde en af de skarpaste parodier
på den militärdespotism, som, snart sagdt, bildat denna
del af den civiliserade verlden till en enda stor cassern.
Vid det i X förlaggda garnisonsregementet befunno sig tvenne officerare, hvilka nästan i allt kunde kallas hvarandras antipoder. Den ena af dem var Kapten Samuel Buttler, och den andra Löjtnanten Axel Rupert von Kosinsky.
Kapten Buttler var ett lefvande uppslag af den personifierade hvardagsprosan; en af dessa råa, hämdlystna och småaktiga naturer, som ingenting kunna glömma, af orsak, att de ingenting kunna lära sig att minnas. Aldrig hade en ofärdig själ fått sig en mera passande stofthydda, än Kapten Buttlers; det inres och yttres egenskaper uttalade sig högt uti idel dissonancer, och det skulle äfven för det mäst musikaliska öra varit omöjligt att här upptäcka en enda ren ton. Uti sitt enskildta lif hade Kapten Buttler, genom sin inbillade talang att karrikera andra, sjelf ihopasmält till en stereotyp af förvridna drag; och uti sin tjenst utmärkte sig denne officer förnämligast genom sin omensklighet mot truppen, sin högdragenhet mot sina underlydande, sin krypande ödmjukhet mot dem, som voro öfver honom; och genom hvilken taktik det lyckades honom att vinna ett visst förtroende och anseende hos dem af sina förmän, hvilka, i sina embetsgöromål, voro lika odugliga, som han sjelf.
Löjtnant von Kosinsky, härstammande från en både gammal och mycket ansedd familj, var en af dessa chevaleriets sällsynta representanter, hvilka, genom sina inre företräden så väl förtjena de yttre, som den medfödda börden förlänar de sina. Inom regementet var Löjtnant Kosinsky ansedd, som den skickligaste militären och såsom den bästa kamraten. Uti hela hans väsen förklarade sig denna manliga skönhet, denna oemotståndliga kraft, som eröfrar allt, utan att bemöda sig derom. Det var denna själens styrka, som aldrig låter ett hinder ligga sig i vägen till det mål, som den en gång föresatt sig att vinna; utan likvist att fela mot den så vältaliga ödmjukhet, som är den upphöjda mensklighetens kännemärke.
Kapten Buttler och Löjtnant Kosinsky tjenade vid samma compagni — olyckligtvis för båda — ty när känner sig det odugliga mera blottadt än i det dugligas grannskap? Och när lider det förträffliga mera bittert, än när det måste subordinera det usla och befängda?
Emellan de båda officerarne hade också uppkommit en lätt förlåtlig och lika lätt förklarlig kyla, som å ena sidan var ett foster af afund, och å andra en frukt af medömkan och förakt. Resultatet af denna ömsesidiga missbelåtenhet skulle naturligtvis utfalla till den befallandes fördel; ty, sådana äro krigslagarna i X och på månget annat ställe: Att for Krigstuktens befrämjande, göres mindre afseende på rätt och sanning, än på den starkes vilja att förklara dem efter sitt behag.
Också vid alla tillfällen försökte den öfvermodige Kapten Buttler att göra tjenstgöringen så bitter som möjligt för sin Löjtnant, och såmedelst alltid låta honom erfara hela obehaget af den beroendes ställning. Någongång bar väl den förföljde sitt kors med tålamod; men oftast stötte han förmanskapet tillbaka med strålen uti sin vredgade blick, eller ock afväpnade han den befallande ynkligheten genom sin öfverlägsenhet i de reglementariska föreskrifterna, på hvilka Kapten Buttler hade en verklig medfödd otur att snafva och falla omkull, samt genom dessa saltomortaler göra sig löjlig i kamraternas ögon.
Etter ett af dessa ridiculiserande nederlag föresatte sig Kaptenen, upptänd af den häftigaste vrede, att, med hela kraften af sitt tjenstemanna-öfvertag, sönderkrossa den i hans tycke vanmäktige subalternen. Under ett samtal de båda embetsmännen emellan, hade den mäktige, efter vanligheten, vågat oförtjent reprochera sin Löjtnant, hvarefter denne svarat och förklarat sig mera hemma i sina stycken, än den klandrande. Detta gaf luft åt den innehållna illskan; Kaptenen svor och hotade med duellsplakatet, och från den stunden var kriget på lif och död dem emellan förklaradt.
Akten er, J subalterner! att glömma den afgudadyrkan man är skylldig sina förmän. Allt kunna de kanske förlåta, blott inga jemförelser med dem!
En morgon, då Löjtnant Kosinsky stod som bäst sysselsatt att exercera sin anvista truppafdelning, kom hans compagnichef till stället, betraktade handgreppen och gjorde för sig sjelf några anmärkningar, öfver undervisningssättet, jemnt och nätt så högljudda, att de kunde höras af den, som dem angick. Utan att låta sig bekymra öfver det mindre passande uti sådana tillrättavisningar, fortsatte Löjtnanten sin påbörjade instruction, då Kapten Buttlers skorrande stämma afbröt honom sålunda:
”Löjtnanten skall nogare följa reglementet, jag befaller, framför allt, att inga petitesser må förbises. Vid skyldradt gevär skall gevärspipan vara midt för bröstet, ty så vill jag.”
”Denna gång kan jag ej fästa något afseende vid er vilja, Kapten”, svarade subalternen kort.
”Huru? dundrade grötmyndigheten och sammantryckte sina blåsvarta läppar, så att de blefvo hvitare än giftet på en ormgadd. Men då denna fråga blef obesvarad, fortsatte Kaptenen: ”Flygelmannen till höger i första ledet står snedt, ser ni det ej, Herre, eller hvad tusan djeflar tänker ni på? Piska den lata lymmeln, så att han får pli, jag befaller er det.”
”Äfven denna gång kan jag ej fullgöra er ordres”, återtog Löjtnanten.
”Ni är en förbannad resonör, Kosinsky, men jag tål ej sådant folk vid mitt compagnie”, bedyrade Kapten Buttler, under det han häftigt gick subalternen på lifvet, och kom i hettan att trampa hans ena fot.
Kosinsky skuffade den närgångne åt sidan.
”Olycklige! bär ni hand på er befälhafvare?” utfor nu denne, alldeles ursinnig.
Den tillfrågade skrattade åt den hotande öfvermakten, som ej en gång hade makt öfver sig sjelf.
”Herre, ni är en mutin, hör ni det; men jag skall sätta er der hvarken sol eller måne skall skina”, förklarade compagnichefen under svordomar.
”Och ni, Kapten Buttler, är en åsna, men det rår ni ej för”, svarade Kosinsky kallt.
”1 arrest, Löjtnant. Inför ståndrätt skall ni ansvara mig för detta ord, som skall kosta er lifvet och äran. Jag önskade kunna nedlägga denna sak, men jag bör det ej, ty det skulle obestridligt gifva militärdisciplinen dödsstöten”, sade Kapten Buttler triumferande, befallte truppen rycka in, och gick nu att hos vederbörande anhålla om krigsrätt.
Nyheten om Kosinskys arrestering spred sig snart inom hela garnisonen. Alla hans kamrater skyndade till honom, att uttrycka sitt deltagande för militärdespotismens offer. De, som hittills endast hade förnummit anklagarens tillmälen, ansågo vännen förlorad; men han tröstade dem med leende mund: att han ej fruktade den hotande faran.
Krigsrätten utsattes. Kapten Buttler hade skriftligen till Majorsbefälet inlemnat sin rapport om den förskräckliga tilldragelsen, samt derjemte bifogat sina anspråk på den brottsliges straff. Denna inlaga förevistes Kosinsky, som förbehöll sig rättigheten att äfven skrifteligen få afgifva sitt svaromål, livilket bifölls.
Man hade visligen inom garnisonen i X inrättat så kallade pröfningsdomstolar, dels för att med dem kunna förekomma dueller och rättegångar, dels för att härigenom gifva den i tjensten förföljde ett tillfälle att vädja till kamratskapet, och såmedelst hålla militärdespotismen inom behöriga gränsor. Dessa pröfningsdomstolar voro sammansatta af sju militärer, af hvilka parterne utvalde hvardera tre och garnisonsbefälet den sjunde. En sådan forlikningscommité skulle alltid sammanträda dagen före hvarje utsatt krigsrätt, för att, om möjligt, förekomma densamma.
Pröfningsdomstolen hade redan emottagit och granskat Kapten Buttlers påstående, då Löjtnant Kosinsky inkallades, att inför de församlade ledamöterne lemna sina förklaringar.
Med mycken värdighet framträdde den anklagande, men på hans panna thronade stolthet och i hans öga blixtrade mod. Sedan han vördnadsfullt helsat på sina domare, framtog han ett papper, uppvecklade det långsamt, och, på ett tecken af ordföranden, började att läsa:
Mine Herrar!
Af alla samhällsklasser är militärväsendet det enda, hvarvid man ännu ej funnit för godt att följa med tidens humana fordringar. Hvad som inom denna klass borde sammanhållas af en medborgerlig anda — sammanhålles ännu af ett skräcksystem, som beklagligtvis alltför ofta lemnar den starke och mäktige tillfälle att obehindradt utöfva sitt förtryck emot den svagare och subordinerande.
Inom ingen embetsmannacorps uttalar sig detta öfvervälde dessutom vidrigare, än inom militärståndet. Måhända bör orsaken härtill sökas deri: att ju mera obegränsad frihet dumheten, eller småaktigheten, eller herrsklystnaden får, ju odrägligare blifva hvar och en af dem. Men jag afhåller mig från alla vidare betraktelser, för att direkte komma till Herr Kapten Buttlers ingifna klagomål emot mig.
Detta klagomål tycks stödja sig på trenne hufvudanmärkningar: I) att jag ej hörsammat gifna ordres, 2) att jag burit väpnad hand emot förman, och 3) vågat förnärmande liknelser om honom.
Till en början får jag förklara dessa angifvelser grundfalska.
Rörande den förmenta ohörsamheten, får jag upplysa huru härmed sammanhänger. Under sista exercisen emottog jag af min compagnie-chef, Kapten Buttler, tvenne befallningar; den ena: att förändra reglementariska föreskrifter, eller, med förändrade ord, visa vanvördnad mot gällande lagar; den andra: att med handgripliga medel inplanta pli uti en soldat. Naturligtvis kunde jag ej åtlyda dessa ordres.
Den reglementariska förändringen bestod deruti: att Kapten Buttler sade sig vid skyldradt gevär vilja hafva gevärspipan midt framför bröstet. Reglementet föreskrifver dock tydligt: att under nämnde tempo skall pipan vara midt framför venstra ögat. Jag hemställer till högloflige pröfningsdomstolen huru ogörligt det var, att här låta en högre ordres med en lägre sammansmälta.
I sammanhang härmed, får jag hos rätten anhålla: att innehållet uti reglementets inledning måtte tillämpas å Herr Kapten Buttlers försök att förändra en generalordres. Denna inledning lyder: ”Vi hafva för godt funnit att antaga och stadga, samt härmed genom trycket låta kunnigt göra detta excercis-reglemente till fot, med uttrycklig befallning till vederbörande: att detsamma till nogrann efterlefnad iakttaga.”
Att jag ej kunde hörsamma förmans ordres, att nyttja det af Herr Kapten Buttler iakttagna och approberade handgripliga tillrättavisningssättet torde förlåtas — mindre Löjtnanten — än menniskan. Jag tror dessutom att den tid snart varder kommande, då soldaten skall förstå att begagna sig af represalier, väl vetande att först då upphör hans förblandning med den osjäliga fänaden.
Andra anklagelsepunkten skulle visserligen vara dräpande, om den ej vore sanningslös. Till mitt försvar må jag endast anföra att då Kapten Buttler behagade nyttja min ena fot till uppkomst, genom att stiga på den, begagnade jag mig af min venstra hand, för att flytta Kaptenen från den med orätta medel bekomna hedersplatsen. Uttrycket att min band var väpnad, torde få betraktas såsom ett foster af den ”upphöjdes” för tillfället i mindre jemnvigt belintliga, något gäsande lynne, ty värjan hölls under den ifrågavarande operationen uti min högra hand. Anklagaren har således gjort sig saker till en dubbei osanning, vid hvilken likväl jag ber att rätten ej måtte fästa något afseende, efter den gäller Herr Kapten Buttlers kända ridderlighet.
Att jag kallat min compagnichef en Åsna, eller, som lian sjelf modifierar uttrycket, ”liknat” honom dervid — är i fullkomlig enlighet med rätta förhållandet. Dock skedde detta ej förr, än bemälte förman apostroferat mig med ordet ”mutin.” Låtom oss nu med den analytiska knifven nagelfara dessa ”liknelser”, för att sedermera fullkomligt kunna afgöra, hvem af oss varit den mäst felande.
Ordet ”Mutin” betyder, enligt Ditmejers Franska och Tyska Lexicon, en upprorisk menniska; således en person, som stämplar mot statens frid och säkerhet — eller med annat talesätt: en brottsling af första ordningen. Mine Herrar! «lag frågar er alla, om icke Kapten Buttler med denna högst sårande benämning kränkt mitt medborgerliga anseende och förklarat mig en fiende till den lagliga ordningen?
Återigen, hvad ordet Åsna beträffar, så tror jag, att en underlydande dermed kan få beteckna en förman, utan att fela i aktningen mot honom.
Att likna menniskor vid djur, är till och med ett af vältalarens och skaldens ofta begagnade och tillåtna talesätt. Ja, man har dervid mången gång iakttagit mindre urval af kreatur, än jag, då jag hållit mig vid Åsnan.
Det gifves djur, som skulle kunna kallas jordens förbannelse; neml. Lejon, Örnar o. s. v. Men nu liknar oss den store Gustaf Adolf vid ett Lejon (se hans Parallelen), och Goethe benämner sin hjelte en Örn, uti sorgespelet Egmont; och skulle således dessa båda författare gräseligen hafva felat mot aktningen för det stora och ridderliga, efter de, enligt Anklagarens sätt att döma, liknat de citerade personerne vid vildjur. Hvar och en ser följaktligen hur Kapten Buttler varit oförmögen att uppfatta bildspråket.
Nu är Åsnan ej något vilddjur, utan snarare ett af de ädlaste, som idisslar och sympatiserar med menniskan. Vår lärde Forchammar kallar henne en ”trohetens sinnebild” uti sin ”Naturen, als Lehrerin”, hvilken mention honorable visserligen ej till alla delar kan gälla Kapten Buttler, som redan tvenne gånger, vid fyrtio år, begärt äktenskapsskillnad. Den skarpsinnige Cuvier uttrycker sig om Åsnan, att hon är ”une creature bien raisonnable,” hvilket ju alltid bör betraktas såsom en hederstittel, nb. då det rör oss. Och sluteligen gör jag mig ett särdeles nöje af att vädja till den snillrike och upplyste Buffon, som äfven tycks taga Åsnans beskydd, då han säger uti sin Histoire naturelle: ”Son (Åsnan) sang est pur, et quoique sa noblesse soit moins illustre, elle est toute aussi bonne, que celle du cheval; pourquoi donc tant de mépris pour cet animal, si bon, si patient, si sabre, si utile?”
Under hemställan till Herr Kapten Buttler att nöjaktigt besvara denna den store naturforskarens allt för länge obesvarande fråga, innesluter jag mig i högloflige pröfningsrättens goda minne, naturligtvis i det hoppet: att rättvisan må fälla mitt utslag. —
Den anklagade afträdde. Hvad pröfningsrätten beslöt, är väl okändt; men så mycket förorsakade Kosinskys försvarsskrift: att Krigsrätten inställdes, Kapten Buttler fick permission att lemna staden, för att, som det sades, sköta sin helsa, och att officerscorpsen gjorde ett ståtligt kalas, der den enda skålen som dracks, beledsagades af följande vers:
Väl hända det kan
Att en duglig man
Behandlas i verlden helt slätt;
Men ej länge det går;
Sin belöning han får
Dock slutligt af Sanning och Rätt.