Regnbågens dal/Kapitel 34

←  Pastorn kommer till korta

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Una går på besök

Slutet gott, allting gott  →

XXXIV.
Una går på besök.

Una gick en trappa upp. Carl och Faith voro redan på väg i det tidiga månskenet till Regnbågens dal. De hade hört på avstånd de sprittande tonerna från Jerrys munspel och förstodo, att barnen Blythe redan voro där och leken i full gång. Men Una brydde sig inte om att gå med. Hon gick till en början in i flickornas rum, och där satte hon sig ned på sin sängkant och lät tårarna strömma bäst de ville. Hon ville inte, att någon skulle komma i hennes älskade mors ställe. Hon ville inte ha någon styvmor, som skulle hata henne och vända hennes fars hjärta från henne …

Men pappa var så förfärligt olycklig — och om det stod i hennes makt att laga så, att han bleve lyckligare, måste hon göra det. Det var bara en enda sak hon kunde göra — och från och med det ögonblicket hon lämnat studérkammaren hade hon vetat, att hon måste göra det. Men det var någonting, som var mycket svårt att göra.

När Una riktigt gråtit ut, torkade hon sina ögon och gick in i gästrummet. Där var mörkt och mycket instängt och kvavt, för det var länge sedan rullgardinen varit uppdragen och fönstret öppnat. Tant Martha var ingen särskild vän av vädring och frisk luft. Men det gjorde just inte så mycket, eftersom rummen vädrade sig själva i det ständiga korsdrag, som uppstod på den grund att det aldrig föll någon i prästgården in att stänga en dörr. Gästrumsdörren utgjorde dock ett undantag, den fick stå stängd jämt och samt, likaså fönstret, så att när någon resande pastor kom för att ligga över en natt, var han tvungen att sova i ett mycket kvavt och ovädrat rum.

Till gästrummet hörde en garderob, och längst in i garderoben hängde en ljusgrå sidenklänning. Una gick in i garderoben och stängde igen dörren efter sig; så föll hon ned på sina knän och tryckte ansiktet mot det mjuka sidentyget. Den klänningen hade varit hennes mors brudklänning. I dess veck dröjde ännu kvar en svag och mild parfymdoft, den kändes som den sista återstoden av en öm och innerlig kärlek. Där inne i garderoben tyckte alltid Una, att hon kom sin mor mycket nära — det var nästan som om hon låg på knä framför henne med huvudet i hennes knä. Hon brukade gå dit in någon gång och vara för sig själv i ensamheten en stund, när livet kändes mycket tungt.

— Mamma, viskade hon till den gråa sidenklänningen, jag skall aldrig glömma dig, mamma, och jag skall alltid hålla allra mest av dig. Men jag är tvungen att göra det, mamma, därför att pappa är så olycklig, och det är så synd om honom. Jag vet, att du skulle inte vilja, att han gick och sörjde. Och jag skall bli mycket snäll mot henne, mamma, och försöka hålla av henne, även om hon blir sådan som Mary Vance säger, att styvmödrar alltid är.

Inifrån sin dolda helgedom hämtade lilla Una en andlig kraft, som genomträngde hela hennes varelse. Hon sov gott den natten, med tårarna ännu glänsande på sitt lilla milda och allvarliga ansikte.

Eftermiddagen därpå tog hon på sig sin bästa klänning och sin bästa hatt. Fin blev hon ändå inte. Varenda liten flicka i The Glen hade den sommaren fått nya kläder, men inte Una. Mary Vance hade fått en fin broderad linneklänning med röda sidenrosetter på axlarna och ett brett sidenskärp i samma färg att knyta bak. Men i dag brydde sig inte Una om att klänningen var urväxt och blekt. Hon ville i alla fall ta sig så nätt ut som möjligt. Hon tvättade och gnodde sig mycket väl i ansiktet. Hon borstade sitt bruna hår, tills det var så lent som silke. Hon knöt sina skoband mycket omsorgsfullt, och dessförinnan hade hon maskat upp två långa hål i sitt enda par någorlunda bra strumpor. Hon skulle gärna ha velat blanka sina skor, men hon kunde inte hitta någon blanksmörja. Slutligen smög hon sig oförmärkt ut från prästgården, kilade ned i Regnbågsdalen, uppför sluttningen med de susande skogsträden och ut på den landsväg, som löpte förbi stugan på kullen. Det var en rätt så lång promenad, och Una hade blivit både trött och varm, innan hon kom fram.

Hon såg Rosemary West sitta under ett träd i trädgården, och förbi dalierabatterna smög hon sig fram till henne. Rosemary höll en bok i knäet, men hennes blick sökte sig ut långt i fjärran, på andra sidan havsviken, och hennes tankar voro inte glada. Ellen hade inte visat några yttre tecken till att hon gick och var misslynt, Ellen hade varit mycket snäll. Men det kan ändå ligga någonting i luften, som aldrig får uttryck, och stundom var tystnaden mellan de båda systrarna på ett plågsamt sätt vältalig.

Alla de många små gemensamma intressen, som fordom förljuvat livet, hade nu liksom fått en bismak av bitterhet. Rätt som det var, kom Norman Douglas sättande, bad och kältade och gormade. Men Ellen visade av honom. Rosemary trodde dock, att det hela skulle sluta med att han en dag släpade Ellen med sig, och Rosemary kände, att hon skulle bli nästan glad, när det äntligen hände. Vardagslivet skulle naturligtvis bli mycket ensligt och dystert, men luften skulle inte längre vara laddad med dynamit.

Ur sina allt annat än behagliga funderingar väcktes hon av en liten skygg beröring. En hand hade snuddat vid hennes axel. När hon vände på huvudet, fick hon se Una Meredith.

— Nej men se lilla Una! Är du ute och går i den här hettan?

— Ja, sade Una, jag kommer för att — jag kommer för att —

Men hon fann det mycket svårt att tala om vad hon hade för ärende. Rösten svek henne — hennes ögon fylldes av tårar.

— Mitt lilla barn, hur är det fatt? Vad är du ledsen för? Du ska inte vara rädd för att tala om det för mig.

Rosemary lade sin arm om den lilla spensliga gestalten och drog den tätt intill sig. Hennes ögon voro så vackra, hennes beröring så len och öm, att Una repade mod.

— Jag gick hit — för att be — om inte fröken — ville gifta sig med min pappa, stammade hon.

Rosemary satt tyst en liten stund, så gränslöst förvånad blev hon. Hon stirrade totalt oförstående på Una.

— O, snälla fröken West, bli inte ond på mig, sade Una bönfallande. — Ser fröken, alla säger, att ni inte ville ha min pappa, därför att vi barn ä’ så stygga. Och det går han nu och sörjer så mycket över. Därför så tänkte jag, att jag ville gå hitupp och säga er, att vi ä’ aldrig stygga med flit. Vi menar inget ont. Och om ni bara vill gifta er med pappa, så ska vi alla försöka bli så snälla och göra allt vad ni ber oss om. Jag är säker på, att fröken inte skulle behöva få några besvärligheter med oss. Söta, rara fröken West!

Tankarna jagade varandra i Rosemarys hjärna. Hon förstod, att det var dumt skvaller och prat, som ingett den lilla flickan den befängda föreställningen. Nu måste hon vara fullt ärlig och uppriktig mot henne.

— Lilla Una, sade hon milt. — Det är visst inte för er skull, era små stackare, som jag inte kan bli er pappas hustru. Någonting sådant har aldrig fallit mig in. Ni är inte stygga — jag har aldrig trott er om att vara stygga. Men det finnes ett annat skäl, Una.

— Tycker fröken inte om vår pappa? frågade Una och lyfte en förebrående blick. — O, fröken vet inte hur rar och snäll han är. Jag är säker på att han skulle bli en vådligt bra man.

Hur häpen och bedrövad Rosemary än kände sig, kunde hon inte hålla tillbaka ett litet matt leende.

— O nej, fröken West får inte skratta, utbrast Una lidelsefullt. — Pappa sörjer så rysligt.

— Jag undrar, om du inte misstar dig, min lilla vän, sade Rosemary.

— Nej då. Det vet jag, att han gör. O, fröken West, pappa skulle smälla Karl i går för Karl hade varit odygdig — men pappa kunde det inte, för se han har ju rakt ingen övning. Så att när Karl se’n kom ut till oss och berätta’ för oss, att pappa var så ledsen, så smög jag mig in i hans rum för att se, om jag kunde trösta honom litet — han tycker om att jag tröstar honom, fröken West — men han hörde inte, att jag kom in, för jag gick så tyst, och i stället hörde jag vad han satt och sa för sig själv … Och det ska jag nu tala om för er, fröken West, om ni vill låta mig viska i ert öra.

Una hade åtskilligt att viska, och mycket allvarlig såg hon ut. En blodvåg sköt upp i Rosemarys ansikte. John Meredith höll alltså ännu av henne. Han hade inte ändrat sig. Och han måste hålla riktigt mycket av henne, när han kunde säga så där — vida mer än hon någonsin trott. Hon satt tyst en liten stund och strök Unas hår. Därefter sade hon:

— Vill du ta med dig ett litet brev till din pappa, Una?

— Ack, vill fröken ha honom då? sade Una ivrigt.

— Kanske — om han verkligen vill ha mig, sade Rosemary och rodnade igen.

— O, vad jag är glad, sade lilla Una tappert. Därefter såg hon upp med darrande läppar. — Ack, fröken West, ni kommer väl inte att vända pappas hjärta ifrån mig och mina syskon — göra så att han inte längre håller av oss?

Rosemary såg igen helt häpen ut.

— Min kära lilla flicka! Hur kan du tro, att jag skulle vilja göra någonting sådant? Vem har satt sådana galna idéer i huvudet på dig?

— Mary Vance har sagt, att så gör alla styvmödrar — att de alltid hatade sina styvbarn och satte upp deras pappa emot dem … Hon sa, att det kunde de inte själva rå för, för sådan blir alltid den, som blir styvmor …

— Du stackars lilla! Och ändå kom du hitupp och bad, att jag skulle gifta mig med din pappa, därför att du ville, att han skulle bli lycklig! Du är verkligen en liten rar och hjärtegod unge — en liten hjältinna, skulle min syster Ellen säga. Nu ska du höra riktigt noga på vad jag säger. Mary Vance är en liten dumsnut, som inte vet vidare mycket och har ovanligt lätt för att få saker och ting om bakfoten. Aldrig skulle det väl kunna falla mig in att vända er pappas kärlek från er, hans barn … Jag skall hålla av er allesamman. Jag vill visst inte intaga er döda mors plats — den skall hon alltid behålla i era hjärtan. Men lika litet tänker jag bli någon elak styvmor. Jag vill bli er vän och hjälparinna och goda kamrat. Tycker du inte det skulle vara trevligt, Una, om du och Faith och Karl och Jerry kunde betrakta mig som er goda och förtroliga kamrat — en snäll äldre syster?

— O, det skulle vara förtjusande, ropade Una med ett ansikte, som sken liksom förklarat. Helt impulsivt slog hon armarna om Rosemarys hals. Hon var så lycklig, att hon tyckte, att hon hade vingar och lyfte sig upp i rymden och flög …

— Nå, de andra då — Faith och dina bröder — ha de samma föreställningar som du om styvmödrar?

— Nej. Faith tror sällan på vad Mary Vance berättar. Jag var också rysligt dum, som trodde på vad hon sa. Faith håller redan av fröken West — hon har hållit av er ända se’n stackars Adam blev uppäten och hon fick sin söta kanariefågel. Och Jerry och Karl kommer att tycka det blir livat. O, när fröken flyttar till oss, vill ni då — kanske ni kunde — lära mig att laga litet mat och gå i hushållet och sy och göra allt möjligt … Jag kan ingenting. Men jag ska försöka att inte göra mycket besvär — jag ska vara så läraktig.

— Min lilla älskling, jag skall visst lära dig och hjälpa dig så mycket jag kan. Nu ska du vara snäll och tills vidare inte säga ett ord om detta till någon, inte ens till Faith, förrän din pappa själv säger, att du får. Vill du inte stanna en stund och dricka te med mig? Så skall jag lägga upp litet goda småbröd.

— O, tack så förfärligt mycket, men jag tror ändå, att jag hellre vill genast gå hem och lämna fram brevet till pappa, stammade Una. — Då blir han ju glad så mycket fortare, fröken West.

— Det har du rätt i, sade Rosemary. Hon gick in i stugan, skrev en biljett och gav den åt Una. När denna lilla fröken kilat sin väg, ett litet skälvande knyte av lycksaliga känslor, gick Rosemary bort till Ellen, som satt och spritade ärter på förstugukvisten åt kökssidan.

— Ellen, sade hon, Una Meredith har nyss varit här och bett, att jag skall gifta mig med hennes far.

Ellen såg upp och läste i systerns ansikte.

— Och det tänker du göra? sade hon.

— Det är mycket antagligt.

Ellen spritade som förut i ett par minuter. Plötsligt förde hon händerna upp till sitt ansikte. Stora tårar stodo i hennes ögon under de svarta brynen.

— Ja — måtte vi nu alla bli lyckliga, sade hon mitt emellan en snyftning och ett skratt.

Nere i prästgården kom Una varm, rödblommig och triumferande helt djärvt inmarscherande i sin pappas studérkammare och lade ett brev på skrivbordet framför honom. En rodnad steg upp i hans bleka ansikte, när han såg den fina, tydliga handstil, som han så väl kände igen. Han bröt brevet. Det var mycket kort — men han föryngrades tjugo år, medan han läste det. Rosemary frågade honom, om han ville möta henne samma kväll i solnedgången vid källan under ormbunkarna i Regnbågens dal.