Regnbågens dal/Kapitel 33

←  Envist folk

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Pastorn kommer till korta

Una går på besök  →

XXXIII.
Pastorn kommer till korta.

— Det är någonting, som jag visst borde tala om för er, ungar, sade Mary Vance och såg hemlighetsfull ut.

Hon och Faith och Una promenerade arm i arm genom byn, sedan de träffats inne i herr Flaggs handelsbod. Una och Faith växlade blickar, vilka på sitt stumma språk sade: »Nu kommer det någonting otrevligt». Ty när Mary Vance tyckte, att hon »borde» tala om en sak, var den sällan rolig att höra. Barnen Meredith undrade ofta, varför de allt fortfarande tyckte om Mary Vance — ty trots allt tyckte de ändå om henne och trivdes rätt så bra i hennes stundom uppfriskande sällskap. Hon var både lustig och uppfinningsrik och hade reda på en hel del. Om hon bara inte ville få för sig, att det fanns saker, som det liksom var hennes skyldighet att berätta!

— Vet ni av, att Rosemary West inte vill gifta sej med eran pappa, därför att hon tycker ni är så vilda och bångstyriga? Hon är rädd, att hon inte kan fostra opp er ordentligt, så därför sa hon nyligen till honom, att hon inte kunde ha den äran.

Unas hjärta klappade av hemlig fröjd. Det gladde henne mycket att höra, att fröken West inte ville gifta sig med hennes pappa. Men Faith erfor en stark känsla av besvikelse.

— Hur vet du det? frågade hon.

— Åh, det vet alla. Varenda en pratar om’et. Jag hörde fru Elliott tala om’et med doktorinan Blythe. De tänkte förstås, att jag var så långt borta, så jag inte hörde, men jag spetsade öronen och tittade åt annat håll. Fru Elliott sa, att hon tvivlade inte på, att Rosemary drog sig för att bli styvmor åt ett sådant följe som ni. Ni är ju riktigt beryktade. Er pappa går aldrig mer upp till Wests. Norman Douglas gör det inte heller, och han rände där ändå rätt mycket nu på sista tiden. Di säjer, att nu var det Ellen, som slog opp med honom, för hon ville ge honom betalt för det att han slog upp med henne då för många år se’n. Men Norman går ikring och säjer, att han ska ändå ha henne, kosta vad det vill … Men jag tycker ni borde veta, att ni har fördärvat det för eran pappa, och det är ändå bra synd, för nå’tt fruntimmer måste han i alla fall gifta sej med, nu snart, och Rosemary West skulle ha passat väldigt bra åt honom, så mycket begriper till och med jag.

— Du har ju alltid sagt till oss, att alla styvmödrar är stygga och elaka, sade Una.

— Jaha, visst har jag det … sade Mary litet förläget, och för det mesta ä’ di ju också gräsligt otäcka. Men Rosemary West tror jag inte kan vara stygg mot någon. Jag kan tala om för er, att om er pappa äntligen bestämmer sig och gifter sig med Emmeline Drew, så skulle ni allt önska på era bara knän, att ni uppfört er som folk och inte skrämt bort Rosemary. Det är fasligt, att ni ska ha ett så’nt rykte om er, att ingen hygglig människa vill gifta sej med eran pappa, bara för er skull. Men jag vet förstås, att hälften av det, som folk berättar om er, inte är sant. Men se di har blivit så vana att skylla allting på er. Det finns folk, som säjer, att det var Jerry och Karl, som härom natten kastade in stenarna genom fru Stimsons fönsterruta, och så var det ju i stället de där båda pojkarna Boyd. Men jag misstänker i alla fulla fall, att det var Karl, som slängde opp ålen i gamla fru Carrs trilla, fast jag sa i början, att det tror jag då inte, förrän jag får bättre bevis än bara gumman Davis’ skvaller … Det sa jag fru Elliott rakt i ansiktet.

— Vad skulle Karl ha gjort? ropade Faith.

— Jo, di säjer — kom nu ihåg, att det är inte jag, som har hittat på’t, jag säjer bara vad annat folk säjer, så det är inte värt ni blir arga på mej — jo, di säjer, att en kväll i förra veckan var Karl och en hop andra pojkar ute på bron och metade ål. Och rätt som det var, kom gumman Carr åkande i sin lilla kärra, som är öppen baktill. Då tog Karl och kastade upp en stor ål till henne i kärran, så den kom under sätet. Och när gumman hunnit upp i backen nära Ingleside, så slingrade sig ålen fram mellan hennes fötter. Hon trodde det var en orm, så hon gav till ett gräsligt skrik och reste sig och hoppade över vagnshjulet ner på landsvägen. Hästen började skena, men den vände snart om och sprang hem, och kärran for inte illa. Men gumman själv, hon for illa — hon skråma sej på bägge knäna, och hon får spasmer och konvulsioner bara hon tänker på ålen. Det var väl ändå skamligt att göra så mot en stackars gammal fru. Hon är hygglig, fast hon förstås är väldigt konstig.

Faith och Una sågo åter på varandra. Här var någonting, som måste föreläggas Snällhets-Klubben. De ville inte tala vidare i ämnet med Mary.

— Där går er pappa, sade Mary, när pastorn passerade förbi dem, och han ser oss inte mer än det, som aldrig var. Ja, jag ger katten om han ser oss eller inte, men nog finns det folk, som tycker det är märkvärdigt, att han ska vara ett så’nt blindstyre så han inte känner igen sina egna ungar, när han möter dem på landsvägen.

Pastorn hade ej sett dem, men han var inte ute och gick i sitt vanliga tillstånd av tankspriddhet och förströddhet. Han vandrade med långa steg uppför backen, upprörd och ledsen. Fru Davis hade nyss berättat för honom historien om Karl och ålen. Hon hade varit full av förtrytelse. Gamla fru Carr var hennes brylling. Pastor Meredith hade också blivit ytterst illa berörd. Han var inte bara ond utan också förvånad och bedrövad. Han hade aldrig trott Karl i stånd till ett elakt spratt som detta. Han var aldrig sträng, när det gällde att bedöma glömska eller tanklösa påhitt, men detta var någonting annat. Ett upptåg som detta hade en bismak av ren kitslighet.

När han kom hem, fann han Karl ute på gräsplanen, där han låg och på något avstånd studerade ett getingsamhälles liv och vanor. Han ropade honom in till sig i sin studérkammare. Där ställde sig fadern mitt emot honom, och med strängare uppsyn och ton än någon av barnen ännu varit med om frågade han Karl om ålhistorien var sann.

— Ja, sade Karl. Han blev röd i ansiktet, men mötte oförfärat faderns blick.

Pastor Meredith suckade tungt. Han hade hoppats, att de uppgifter han erhållit varit överdrivna.

— Berätta för mig hur alltsamman gick till, sade han.

— Pojkarna stod på bron och metade ål, sade Karl. — Link Drew hade fått en väldig baddare — jag har aldrig sett maken till stor ål. Han fick den genast i början, och den hade en lång stund legat alldeles stilla i hans korg. Jag trodde den var död, jag tänkte aldrig på hur seglivade ålar är. Så kom gamla fru Carr körande över bron, och hon kalla oss för odågor och dagdrivare och sa, att vi kunde gärna packa oss hem. Och vi hade ju inte sagt ett ord till henne — nej, det kan jag försäkra pappa, att vi inte hade gjort. När hon så kom åkande tillbaka igen, se’n hon varit i handelsboden, så sa pojkarna till mig: du törs inte slänga upp den stora ålen i vagnen åt henne! — Jag trodde den var så död, att den aldrig mer kunde röra på sig, så därför kastade jag in den under hennes baksäte. Se’n kvicknade ålen till uppe i backen, och vi hörde henne skrika och såg henne hoppa ut. Jag tyckte det var så förfärligt tråkigt. Så gick det till, pappa.

Det var ju inte fullt så illa som pastor Meredith föreställt sig, men det var ändå illa nog. — Jag är tvungen att straffa dig, min gosse, sade han sorgset.

— Ja — jag förstår nog det, pappa.

— Jag — jag måste ge dig stryk.

Karl ryckte till. På det sättet hade han ännu aldrig blivit straffad. Men när han såg hur förtvivlad fadern såg ut, sade han i uppmuntrande ton:

— Jaha, pappa får väl det då.

Pastorn missförstod den glada tonen och tyckte, att gossen verkade märkvärdigt känslolös och grovhudad. Han befallde Karl komma tillbaka till studérkammaren efter kvällsvarden, och när gossen gått, kastade han sig i en stol och stönade på nytt. Han fruktade den stundande exekutionen vida mer än gossen. Aldrig hade pastorn agat något barn. Vad skulle han slå honom med? En käpp? Ett spö? Skulle han själv gå ut i skogen och skära ett sådant? Ingenting visste han, men tanken var honom i hög grad motbjudande. Och så tedde sig — helt objuden — en syn för hans inre öga. Han såg fru Carrs lilla vissna gumansikte — han hade alltid tyckt, att hon påminde om häxan, som rådde om pepparkakshuset och lockade till sig små barn — han såg hennes min, när ålen åter kom till liv och började slingra sig — han såg henne ta ett förtvivlat skutt ut ur kärran … Innan pastorn hann tänka sig för, hade han brustit i skratt. Men då blev han ond på sig själv och ännu ondare på Karl. Nu skulle han gå ut och skära det där spöet, och det skulle minsann inte bli för vekt …

Karl resonerade om saken ute på kyrkogården med Faith och Una, som nyss kommit hem. De blevo helt förfärade över det han hade att berätta — aldrig hade pappa behövt straffa någon av dem på det sättet … Men de kommo överens om att det ju inte var mer än rättvist.

— Det var ju fasligt illa gjort av dig, suckade Una. — Och det har du aldrig talat om i Snällhets-Klubben.

— Nej, jag glömde bort det, sade Karl. — För resten trodde jag ju inte ålen skulle göra någon skada. Hon kunde ju ha kokt den med dill och ätit upp den. Jag visste inte, att hon slog hål på sina knän. Men nu ska jag ju få smäll, och se’n kan hon väl inte begära mer.

— Kommer det att göra mycket ont? sade Una och smög sin hand i Karls.

— Asch, det tror jag visst inte, svarade Karl käckt. —. Och inte tänker jag börja lipa, må du tro, hur ont det än gör. Då skulle pappa bli så förfärligt ledsen. Jag ser ju redan nu hur han går och grämer sig. Jag önskar jag kunde slå mig själv — riktigt hårt — så sluppe han.

Efter kvällsvarden, vid vilken Karl ätit helt litet och pastorn ingenting alls, gingo båda tigande in i studérkammaren. Spöet låg på bordet. Pastorn hade halt all möda att ute i skogen hitta något, som passade. Han skar ett, men det tyckte han var för vekt. Karl hade dock burit sig oförsvarligt illa åt. Han skar alltså ett annat — men det blev mycket för tjockt. Karl hade ju i alla fall trott, att ålen var död. Det tredje spöet gick en medelväg, men när han tog upp det från bordet, kändes det så tjockt och tungt — mera som en käpp än som ett smidigt spö.

— Räck fram handen, sade han till Karl.

Karl rätade på nacken och räckte modigt fram sin högra hand. Men han var inte mer än tio år gammal, och han kunde inte hjälpa, att rädslan stack fram ur hans ögon. Pastor Meredith blickade in i de ögonen — ack, det var ju Cecilias ögon, hennes egna klara, milda ögon, och nu buro de precis samma uttryck, som han en gång sett i Cecilias ögon, när hon kommit för att anförtro honom någonting, som hon varit en smula rädd för att berätta. Här sutto nu hennes ögon i Karls lilla bleka ansikte — och för ej längre se’n än sex veckor hade han under en ändlös, förfärlig natt trott, att hans lille gosse skulle dö ifrån honom.

John Meredith slängde spöet från sig.

— Gå, sade han. — Jag kan inte slå dig.

Karl flydde ut på kyrkogården med en känsla av att uttrycket i faderns ansikte var värre än någon risbastu.

— Är det över redan? frågade Faith. Hon och Una sutto på den Pollockska gravhällen och väntade och höllo varandra i hand.

— Han — han slog mig inte alls, sade Karl med gråten i halsen. — Men jag önskar han hade gjort det … Nu sitter han därinne och sörjer över hur stygg jag är.

Una smög sig bort. Hennes hjärta trängtade efter att få trösta fadern. Tyst som en liten mus öppnade hon dörren till studérkammaren och tassade in. Rummet låg i skymning. Fadern satt vid sitt skrivbord. Ryggen höll han vänd emot henne, ansiktet var dolt i händerna. Han talade för sig själv — avbrutna ord, fulla av ångest och vånda — men Una hörde och förstod, med den egendomliga intuition, som stundom kommer till känsliga barn, vilka sluta sitt själsliv inom sig själva. Lika tyst som hon trätt in smög hon sig åter ut och sköt sakta till dörren efter sig. John Meredith överlämnade åt tystnaden omkring honom sina innersta tankar, sin sorg, sin grämelse och sin längtan — endast tystnaden, trodde han.