Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 16
| ← Husliga dygder |
|
Rosas nya dräkt → |
SEXTONDE KAPITLET.
Överenskommelsen.
Det var en regnig söndagseftermiddag, och fyra av gossarna bjödo till på bästa sätt att fördriva tiden i »bibbelteket», såsom Jamie kallade det rum hos hans mor, som var ett tillhåll för böcker och pojkar.
Will och Geordie lågo utsträckta på soffan, fördjupade i några historier om hamnbusar och galgfåglar, vilken lektyr då för tiden var så på modet.
Archie låg tillbakalutad i en länstol, omgiven av tidningar; Charlie stod i en engelsmans favoritställning på mattan framför eldstaden, och — det är bedrövligt att nödgas säga det — de rökte båda cigarr.
— Det ser verkligen ut, som om den här dagen aldrig skulle ta slut, sade prinsen med en gäspning så att hans mun var nära att gå ur led.
— Läs och odla din själ, min son, svarade Archie och blickade helt högtidligt upp över tidningen, bakom vilken han nyss tagit sig en liten lur.
— Predika inte, utan tag på dig stövlarna och kom ut och gå ett slag, i stället att sitta och steka dig framför elden som en gammal mormor.
— Nej, tack ska du ha, promenader i regn och storm locka mig inte så särdeles, svarade Archie, men avbröt sig tvärt och lyssnade, ty han hörde en behaglig röst därutanför fråga:
— Ä gossarna i biblioteket, tant?
— Ja, min vän, och de längta mycket efter litet solsken. Skynda dig därför in till dem, svarade mrs Jessie.
— Det är Rosa, ropade Archie och kastade cigarren på elden.
— Varför gör du så? frågade Charlie.
— En gentleman röker inte i närvaro av damer.
— Sant; men jag är inte en sådan slösare som du, svarade prinsen och stack ned sin cigarr i det tomma bläckhorn, som tjänade dem till askkopp.
En sakta knackning på dörren besvarades i korus av ett: »Kom in!» och Rosa inträdde, röd och blomstrande av den friska vinden.
— Om jag stör er, så säg ifrån, och jag går genast min väg, började hon, stannande på tröskeln i blygsam tvekan, ty något i de äldre gossarnas ansikten väckte hennes nyfikenhet.
— Du stör oss aldrig, sade rökarna, under det att de läsande sleto sig ifrån hjältar vid skranket och takrännan så länge, att de kunde giva sin gäst en vänlig nick.
Rosa böjde sig ned över elden för att värma sina händer, varvid hon varseblev ena spetsen av Archies cigarr, som rökande stack fram under askan och luktade starkt.
— Fy, ni otäcka pojkar, som kunna bära er så illa åt, och på en sådan dag till! sade hon förebrående.
— Vad är det väl för ont däri? frågade Archie.
— Det vet du lika bra som jag. Din mamma tycker inte om det, och det är en mycket ful vana, ty det bara kostar pengar och gör inte tecken till nytta.
Nu var saken den, att Charlie satte föga värde på rökandet, men han tyckte inte att det var klokt att genast ge efter; han skakade därför på huvudet, drog några djupa bloss och sade med stolthet:
— Ni kvinnor begära alltid av oss, att vi skola vänja oss av med de mest oskadliga saker, endast därför att ni ogilla dem. Jag kan just undra, min nådiga fröken, hur ni skulle tycka, om vi gjorde på samma sätt med er?
— Om jag toge mig för med något som vore skadligt eller dumt, så skulle jag tacka dig, om du gjorde mig uppmärksam därpå, samt bemöda mig att ändra och bättra mig, svarade Rosa ivrigt.
— Nåväl, det skall bli roligt att se, om du verkligen menar vad du säger. Jag skall lägga bort att röka för att göra dig till viljes, om du också vill lägga bort något för att göra mig till nöjes, sade prinsen, begagnande sig av tillfället att med ringa uppoffring vinna en seger över henne.
— Gärna, om det är lika dåraktigt som att röka cigarr.
— Å, det är mycket, mycket dåraktigare.
— Ja, då lovar jag! Nå, vad är det? frågade Rosa, helt darrande av oro att få veta, vilken av hennes älsklingsvanor eller tillhörigheter hon skulle mista.
— Lägg bort att begagna örhängen, sade Charlie och skrattade åt det spratt han spelade henne, ty han var övertygad, att hon inte skulle stå fast vid överenskommelsen.
Rosa uppgav ett rop och for med båda händerna till öronen, där hennes guldörhängen sutto.
— O, Charlie, skulle inte något annat kunnat vara lika bra? Jag har lidit så mycket för denna min lilla fåfänga, och jag vill så gärna begagna mina vackra örhängen, ty nu får jag ha dem.
— Gärna för mig; begagna så många du behagar, och jag skall röka i allsköns lugn, svarade den otäcka pojken.
— Kan ingenting annat tillfredsställa dig? frågade Rosa bedjande.
— Ingenting!
Rosa stod tyst några ögonblick och tänkte på något, som tant Jessie en gång sagt till henne: — Du har mera inflytande på gossarna än du anar; begagna dig därav till deras bästa, och jag skall vara dig tacksam så länge jag lever. — Här yppade sig nu ett tillfälle att uträtta något gott genom att uppoffra litet av sin fåfänga. Hon insåg, att hon borde göra denna uppoffring, men hon fann det mycket svårt och frågade helt orolig:
— Menar du, att jag aldrig skall bära dem mera, Charlie?
— Aldrig, såvida du inte vill, att jag skall röka.
— Nåväl, jag skall aldrig mera bära dem.
— Nå, så tumma vi på det då!
Han kunde aldrig tro att hon skulle gå in därpå, och blev helt förvånad, när hon hastigt ryckte sina kära örhängen ur öronen och visade dem för honom, i det hon sade, med ett uttryck så fullt av välvilja att det framkallade en blygselns rodnad på hans bruna kind:
— Jag frågar mera efter mina kusiner än mina örhängen; jag giver dig därför mitt löfte, och jag skall hålla det.
— Skäms då inte, prins, att köpslå om det som du så väl vet är rätt. Låt henne behålla sina små dinglidanger, om hon vill, och var inte dum, skrek Archie och klev förargad fram från sin plats bakom tidningshögen,
Men Rosa längtade att få visa tant Jessie, att hon verkligen kunde begagna sitt inflytande till gossarnas bästa, och sade därför mycket allvarsamt:
— Nej, det är inte mer än rätt och billigt, och jag vill ha det så; då skola ni åtminstone tro att jag menar allvarsamt. Se här, tag ni båda och fäst var sin av dessa vid er klockkedja för att påminna er om vår överenskommelse. Jag skall inte glömma den, ty hålen i öronen gro snart igen, så att jag inte kan begagna örhängen, om jag än aldrig så gärna skulle vilja det.
Under det hon så talade, räckte hon en liten örring till vardera av kusinerna, och då dessa sågo, hur uppriktigt hon menade, åtlydde de henne. När nu panterna voro väl fastgjorda vid deras urkedjor, räckte Rosa dem var sin hand, och de båda gossarna gåvo henne en hjärtlig handtryckning, både roade och förlägna över den del de hade i denna överenskommelse.