Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 15

←  Frestelsen

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund Husliga dygder

Överenskommelsen  →

FEMTONDE KAPITLET.
Husliga dygder.

— Vad i alla dagar tänker min flicka på här i sin ensamhet och med en så högtidlig min? frågade doktor Alec, då han en novemberdag kom in i biblioteket och fick se Rosa sittande där, med hopknäppta händer och ett mycket tankfullt utseende.

— Onkel, jag skulle så gärna vilja ha ett allvarsamt samtal med dig, om du har tid, sade hon, uppvaknande ur sina djupa funderingar, liksom om hon ej hört hans fråga.

När han nu slog sig ned bredvid henne, sade hon mycket allvarsamt:

— Ser du, onkel, jag har försökt att bestämma mig för vilket yrke jag skall välja, och jag vill gärna, att du skall råda mig.

— Yrke, vad menar du, min vän? och doktor Alec såg så förvånad ut, att hon skyndade att förklara sig.

— Jag kom inte ihåg, att du inte hörde vad vi talade om därborta vid Bergshyddan. Ser du, onkel, vi brukade sitta under granarna och sy och tala om både ett och annat — vi fruntimmer, menar jag — och det var så trevligt. Mor Atkinson tyckte, att varje kvinna bör ha ett yrke eller någonting varmed hon kan förvärva sitt uppehälle, ty den som är rik, kan alltid bli fattig, och fattigt folk måste ju arbeta. Hennes flickor voro mycket skickliga och kunde göra en hel mängd saker, och tant Jessie tyckte, att den gamla frun hade alldeles rätt. När jag därför såg, hur lyckliga och oberoende dessa unga kvinnor voro, började jag önska att kunna ett yrke, och då skulle pengarna vara av mindre betydenhet, ehuru jag tycker mycket om att äga dem.

Doktor Alec lyssnade till denna förklaring med ett besynnerligt, blandat uttryck av överraskning, glädje och munterhet i sitt ansikte och betraktade sin lilla brorsdotter som om hon helt plötsligt blivit förvandlad till en ung kvinna.

— Nåväl då! Det finnes en alldeles utomordentligt nyttig kvinnlig talang, som varje flicka borde äga, ty den är av gagn för både rik och fattig och den husliga trevnaden och bekvämligheten beror till största delen därav. Denna vackra talang blir tyvärr mycket åsidosatt i våra dagar och anses för gammalmodig, vilket är ett bedrövligt misstag, som jag ej ämnat göra mig skyldig till vid min flickas uppfostran, ty den borde, som sagt, ingå i varje flickas uppfostran, och jag känner en mycket begåvad kvinna, som skall kunna undervisa dig däri på det bästa och mest angenäma sätt.

— O, säg vad det är du menar, onkel! utropade Rosa, förtjust över att onkeln gick henne till mötes med så mycken beredvillighet och så livligt intresse.

— Jag menar husliga dygder, svarade onkel Alec.

— Är det en talang? frågade Rosa, och det glada uttrycket försvann ur hennes ansikte, ty hon hade under onkelns förklaringar överlämnat sig åt allehanda obestämda men behagliga drömmar och gissningar.

— Ja, det är det bästa och det viktigaste av allt vad en kvinna kan studera. Kanske är det ej så poetiskt som att sjunga, måla, skriva eller till och med undervisa, men man kan därigenom göra många lyckliga och nöjda samt av hemmet göra vad det med rätta bör vara — den bästa och angenämaste plats på jorden. Ja, det är inte värt att du spänner upp dina stora ögon så mycket, ty det är mitt fullkomliga allvar, att jag hellre vill se dig bli en god husmoder än den mest firade skönhet i hela landet. Det behöver inte alls uttränga någon av de talanger, som du möjligen kan äga, men det är verkligen en mycket nödvändig egenskap, och jag hoppas att du utan dröjsmål skall börja att sätta dig in däri, nu då du är frisk och stark.

— Vem är den där kvinnan då? frågade Rosa, på vilken onkelns allvarliga tal gjort åsyftad verkan.

— Tant Plenty.

— Ja, det vill jag, onkel. Men varmed skall jag börja?

— Jag skall tala därom med henne, och hon skall nog ställa allt till rätta med Dolly, ty att lära laga mat är ett av de förmämsta villkoren, som du vet.

— Ja, det förstås, och det är jag inte det ringaste rädd för, ty jag tycker mycket om att koka och försökte det ibland där hemma, men jag hade ingen som lärde mig, och därför gjorde jag nästan ingenting annat än förstörde mina förkläden. Kakor tycker jag mycket om att laga till, men Dolly är så brummig och tråkig, och jag är övertygad om, att hon inte skall låta mig företaga någonting i köket.

— Ja, då koka vi väl i förmaket. Men tant Plenty skall nog reda sig med henne, så att det behöver du inte oroa dig över. Kom bara ihåg en sak, och det är, att jag sätter mera värde på att du lär dig baka gott bröd än de präktigaste kakor. När du bjuder mig på ett vackert, hälsosamt bröd, bakat helt och hållet av dig själv, så skall jag bli mera belåten, än om du gåve mig ett par eleganta tofflor broderade på det allra nyaste och konstfärdigaste sättet. Jag vill inte på något vis muta dig, men en hjärtlig kyss skall du få och det lovar jag, att själv skall jag äta upp hela detta bröd och inte lämna en smula kvar därav.

— Avgjort, onkel! Kom och tala med tant Plenty därom, ty jag är så ivrig att få börja! ropade Rosa och dansade framför honom till förmaket, där tant Plenty satt ensam och stickade helt förnöjd. Hon var likväl alltid beredd att springa upp vid första begäran om hjälp av vad slag som helst, varifrån än en sådan anhållan månde komma.

Det behöver väl ej nämnas, hur överraskad och glad tanten blev, när hon uppmanades att meddela Rosa sina husliga talanger, vilka voro de enda hon ägde, och med vilken iver hon började sitt angenäma värv. Dolly vågade ej mucka, ty miss Plenty var den enda person som hon hade respekt för, och Phebe fröjdade sig högljutt, ty dessa nya lektioner närmade Rosa till henne och gjorde köket till ett härligt ställe i den goda flickans ögon.

Det dröjde någon tid innan det där fullkomliga brödet uppenbarade sig, ty bakning är en konst som ej är så lätt att lära, och tant Plenty var en mycket grundlig lärarinna. Således fick Rosa lov att börja från början, och genom många grader av kakor och skorpor kom hon slutligen till sitt hjärtas strävan, »det vackra, hälsosamma brödet». Det kom fram till teet på en silverbricka, inburen av Phebe, som ej kunde avhålla sig från att, i det hon satte det framför doktor Alec på bordet, helt strålande viska:

— Är det inte bra vackert, sir?

— Det är verkligen ett präktigt bröd! Har min flicka bakat detta själv? frågade han, betraktande den välformade och välluktande tingesten med verkligt intresse och nöje.

— Ja, varenda sak har hon gjort själv och inte begärt den ringaste hjälp, svarade tant Plenty med en min av oblandad glädje och tillfredsställelse, ty hennes elev gjorde henne verkligen stor heder.

— Jag har haft så många stötestenar och misslyckats så många gånger, att jag verkligen började tro, att jag aldrig skulle kunna komma att göra det på egen hand. Dolly lät ett alldeles förträffligt bak brännas upp, därför att jag glömde bort det. Hon stod bredvid och kände, att det luktade bränt, men rörde sig ej ur fläcken, ty hon sade, att när jag åtagit mig att baka bröd, så skulle jag också ägna mig helt och hållet däråt. Var det inte grymt? Hon kunde åtminstone ha topat på mig, sade Rosa, suckande vid minnet av det fasansfulla ögonblicket.

— Hon ville väl att du skulle lära av erfarenheten. Men låt mig nu höra hela historien om mitt märkvärdiga bröd, sade onkel Alec.

Han skar med en högtidlig min av kanten — hans favorit — och åt upp den under djupaste allvar. Därpå torkade han sig om munnen, strök tillbaka Rosas hår och kysste henne på pannan, i det han hjärtligt sade:

— Min kära flicka, detta kallar jag ett fullkomligt bröd, och du är en heder för din lärarinna.

— Tant Clara säger att jag fördärvar mina händer, men det bryr jag mig inte om, ty jag har haft sådana roliga stunder tillsammans med tant Plenty, och jag tror, att hon haft lika mycket nöje därav som jag. Det är bara en sak, som bekymrar mig, onkel, och därom vill jag gärna fråga dig till råds, sade Rosa, då de promenerade fram och tillbaka i salen i skymningen.

— Ännu flera små förtroenden? Ja, dem tycker jag så mycket om att få höra, fram med dem därför, Rosen min.

— Jo, ser du onkel, jag tror att tant Peace också skulle vilja göra något för mig, och nu har jag tänkt ut, vad det skulle kunna bli. Stackars tant Peace kan ju ej röra sig och gå omkring som tant Plenty, och vi ha varit så sysselsatta på den senaste tiden, att jag är rädd hon känt sig mycket ensam och övergiven. Jag har därför tänkt be att få börja taga lektioner av henne. Hon är så skicklig i handarbeten, och det är ju också en mycket nyttig sak, och jag bör väl bli en skicklig sömmerska lika så väl som hushållerska, inte sant?

— Gud välsigne dig, barnet mitt, för ditt goda hjärta. Jag tänkte just därpå häromdagen, då tant Peace sade, att hon ser dig så sällan nu för tiden, emedan du alltid är så sysselsatt. Jag ämnade just tala med dig därom, men så tyckte jag, att du redan hade så många järn i elden. Vad det skall glädja den goda gumman att få lära dig alla sina fina handarbeten, i synnerhet knapphål, ty det har jag hört sägas att de unga damerna just ej bruka vara så skickliga i. Lär dig därför, du, att sy knapphål riktigt väl, du skall gärna få sy alla mina kläder fulla därmed, om du behöver något att öva dig på. Det skall inte genera mig att ha hur många som helst.

Rosa skrattade åt detta tillbud samt lovade att ägna sig åt denna viktiga bransch, men förklarade därjämte, att hon nästan tyckte sig svagast i strumpstoppning. Onkel Alec föreslog då, att han skulle förse henne med strumpor, så trasiga som hon möjligen kunde önska sig dem, samt att han ofördröjligen skulle köpa nya, på vilka hon, såsom en angenäm början, kunde få träda hälarna.

Därpå gingo de upp till tant Peace för att formligen framställa sin anhållan. Den milda och välvilliga tanten var utom sig av glädje och blev helt upplivad av den munterhet, som rådde medan de nystade garn, sökte ut stoppnålar och gjorde i ordning en liten korg för hennes elevs stoppattiralj.

Mycket upptagna och mycket lyckliga voro Rosas dagar nu. Om morgnarna gick hon omkring i hela huset med tant Plenty och såg till linneskåp och förvaringsrum, vindar och källare, för att taga reda på att allt stod rätt till, saltade och syltade och bakade samt lärde sålunda på det gamla goda viset att sköta ett hushåll.

På eftermiddagen, sedan hon gjort en promenad till fots eller i vagn med onkel Alec, satt hon uppe hos tant Peace och arbetade flitigt med nålen, under det tant Plenty, som börjat få svaga ögon, stickade och pratade med rask fart och berättade mången intressant tilldragelse från flydda tider, tills de alla tre ömsom skrattade och gräto.