Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 08

←  Sjunde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Åttonde kapitlet

Nionde kapitlet  →

Åttonde kapitlet.

Vintern var ovanligt sträng. På det lilla fiskläget hade bristen och jämmern nästan hunnit högsta punkten.

Grubblande på medel att hjälpa gick Arve med blödande hjärta ur den ena i den andra stugan. Hans egna inkomster voro icke särdeles betydliga, och likväl utdelades på hans bekostnad varje lördag i gumman Arnmans kök några tjog knallar och en stor kittel soppa, men detta var blott ögonblickets lindring, och då Arve såg de av den stränga kölden stelnade och skälvande barnen, vilkas trasor knappt skylde kroppen, framräcka sina krukor och med de skarpa ögonen, som klart tindrade i de insjunkna groparna, nästan sluka innehållet, innan de sönderspruckna läpparna ännu vidrört det — då sammanpressades hans bröst av bedrövelse att ej kunna göra mera. Och hans egna ögon sågo så bedjande på fru Katrina, som själv med sleven i hand stod vid spisen, att hon nödgades öka portionerna, ehuru hon hävdade, att det ej skulle räcka till åt de sista.

Vid köksbordet satt Josefina och delade ut knallarna, och hennes hjärta led icke mindre, då hon såg de bleka, knotiga käkarna av glupsk iver börja röra sig vid blotta åsynen av brödet.

Det lilla fiskläget låg, som nämnt är, ett par mil från Tistelön, som översvämmades så av närboende fattiga kustbor, att dess ägare ej kunde sträcka sin hjälp till de mera avlägsna. Men nära fiskläget på en liten halvö, som vi benämnt Gråby, bodde ett slags patron, vilken efter konkurs i Göteborg flyttat till skärgården, där han i flera år drivit en så lönande handel, att han från fattigdom stigit till högsta grad av pösande välmåga.

Patron Holmgren eller Grå'n, såsom han gemenligen kallades, var försedd med ett av dessa elastiska samveten, vilka giva vika vid minsta lutning till egen fördel, varför han ock utan minsta möda fyllde kassaböckernas luckor. Hans huvud var icke ägnat att driva handel i större skala, men att stå bakom sin lilla disk, att knoga med mjöl, potatis, tobak, snus, brännvin, med mera, därtill var han klippt och skuren. Och när han om aftonen gjorde ett överslag av sina små lyckliga affärer för dagen, gned han förnöjd de grova händerna och försäkrade sin hustru, att om han flyttat till skärgården ett tiotal år förut, skulle han nu varit en rik man.

Naturligtvis höll patron Holmgren ett annat för sina kunder mera lämpat tal, då dessa infunno sig med fiskkorgen för att göra byteshandel.

— Aj, aj, yttrade han, med en beklagande axelryckning, har du ingen större eller bättre fisk i dag? Det blir ej mycket av den där — jag kan ej ge mer än så eller så mycket … vanligen det allra minsta.

Men när de säljande även ville ha någon fördel, när de beklagade hur ont de slitit för att arbeta sig fram mellan isstyckena, hur deras hungriga barn hemma väntade deras återkomst och de för själ och pina bådo patron för deras egen skull öka på mjölnypan eller giva ett par tobaksblad åt gamle farfar, några prisar snus åt gamla mormor, då utbrast den listige patron Holmgren i en klagan, ömkligare än själva strandbornas : — Ni ä ju alldeles obilliga, mina vänner, alldeles orimliga i er okunnighet! Gud vet, att jag själv är en fattig man med hustru och många barn — jag ville gärna hjälpa, men tiderna äro förfärliga. Jag säljer mina varor till nedsatta priser och skulle egentligen upphöra med hela handeln, varpå jag slutligen ruinerar mig, om det icke gjorde mig ont om er. Nu ha ni likväl någon utväg, men flyttade jag bort, varpå jag ofta tänkt, finge ni erfara annat.

— Gud välsigne patron för mina fyra små — var så god och lägg fyra potäter till på kappen!

— Fyra till, säger du — nej, tack, om jag så ökade på för var och en, som tigger för sina ungar, finge jag slutligen ganska litet att sälja. Ni skulle inte gifta er så mycket därute. Jag tror ni rätt som det är ha lika mycket ungar som fisk! Fattigt folk bör icke gifta sig, och det enda råd jag kan ge er är att låta alla era ogifta kvinnfolk komma i tjänst i staden eller till de rikare fisklägena. Karlarna skulle nog bärga sig med båten och noten, om de ej bleve nödgade att sätta hushåll.

Så visa och lämpliga tal höll patron Holmgren, då armodet krälade i stoftet omkring honom. Och tröstlösa återvände de bedrövade med det otillräckliga förrådet till sina hem …

— Nej, jag uthärdar omöjligt längre! sade Arve en afton, då han inträdde i stugan, där gumman Arnman, ännu alltid lika tålig, satt vid bordet och roade gamle löjtnanten med de allt kärare och dyrbarare pappersdockorna.

— Är det åter någon bedrövlig nyhet? frågade fru Katrina.

— Ja, en ryslig! Olle Persson, som med bägge sina svågrar för några dar sen, i trots av storm och is, reste på långfiske för att söka hjälp mot jämmern därhemma, har blivit borta med allesammans. En öbo, som funnit båten stjälpt och känt igen den, har fört den hit, och eländet hos de tre änkorna med alla sina barn kan göra en tokig. Jag vill i morgon, såvitt möjligt är, resa över till Tistelön och rådgöra med Birger Haraldsson. Det är en duktig och hederlig karl.

Ehuru det alltid, enligt fru Arnmans egen uppgift, var detsamma som att sticka henne i näsan med en syl, då Arve talade om att resa till Tistelön, var hennes hjärta dock alltför människoälskande att denna gång sätta sig emot ett beslut, vilket kanske kunde medföra någon fördel åt deras fattiga grannar.

— Gud give, att det vore änkorna och de faderlösa till gagn och fromma, så må du gärna resa! Jag vill emellertid gå in till de stackars människorna och se om jag kan tala ett ord i rättan tid. Och du, Josefina, gå du med Annika på loftet, och plocka full den stora grepkorgen med gryn, ärter, bröd och mjöl … låt Annika också taga upp tre små köttstycken! Jag skall dela ut, så långt det räcker. Herren välsignar väl förrådet igen, hoppas jag.

Innan fru Katrina gick, såg hon till att gubben Askenberg kom till vila. Gamle löjtnanten skulle ej bliva lidande för de andras skull, och gumman Arnman kunde ej riktigt lugnt vara hemifrån om hon oroades av något ogjort där. Men gubben kände ej mer frukterna av detta vänliga deltagande, vilket var så vackert, emedan det, utan att få någon tack, aldrig tröttnade. Den gamle invalidens tillstånd var nu sådant, att han ej mera visste om han låg eller satt, och han röjde ej någon känsla av välbefinnande, sorg eller förnöjelse. Det enda, som synbart roade honom, var papperssoldaterna, som fru Katrina var dag ställde i långa rader utmed hela bordskivan.

Emellertid gingo tillredelserna icke långsamt. En knapp halvtimme sedan Arve inträtt stod gumman Arnman färdig att begiva sig ut på sin svåra vandring. — Bliv hemma du, så att Josefina ej behöver vara ensam! sade hon åt Arve, som ville följa henne. Annika och jag stödja oss på varandra i halkan. Fru Katrina tillslöt dörren, och lysande vägen med sin lilla lykta, gick hon till bedrövelsens hem.

— Gud allena vet huru denna jämmer kan avhjälpas! sade Arve, sedan hans mor gått. Det lilla en enskild person med mina inkomster förmår göra är så obetydligt i förhållande till det onda, och likväl fruktar jag, att också detta lilla kan ta slut … Ha vi ännu mycket mjöl kvar, Josefina?

— Inte mycket — endast för ett par veckor, gudnås.

Arve yttrade sitt bekymmer blott med en tyst suck. Hans kassa var i ett ganska klent tillstånd, ty jakten låg för det mesta overksam under denna årstid.

Josefina beklagade, att de stackars invånarna på fiskläget nödgades handla med en sådan ockrare som patron Holmgren.

— Det är en skurk! utbrast Arve, en riktig skurk! Redan två gånger har jag varit över och läst lagen för honom, men det är som att slå vatten på gåsen. Hans hjärta och hans förstånd äro lika otillgängliga. Men jag funderar starkt på ett steg, som skulle komma honom att häpna och förmodligen också att nedsätta priserna. Ja, Josefina, jag har ett förslag i huvudet, som, om det lyckas kan verka gagnande för vårt fiskläge.

— Vilket då, käre Arve? frågade Josefina.

— Jo, du skall få veta det! Arve drog sin stol närmare Josefinas. Ser du, jag har länge varit betänkt på att företaga något, som kunde bliva av varaktigt gagn för våra stackars grannar. Vi veta, att det väsentligaste av eländet ligger i den hutlösa uppskörtning, som Holmgren utövar mot de arma fiskarna. Det förstås att vintern, stormen, isen och otaliga därav följande olyckor komma av sig själva, men även dessa svårigheter kunna genom mitt förslag till någon del avhjälpas eller, rättare sagt, göras mindre kännbara. Kortligen: jag ämnar för mor, ifall hon bifaller det, söka privilegier att öppna handel här. I mitt eget namn låter det sig ej gärna göra — jag har min tjänst — men i mors ginge det förträffligt, och det är för att vidtala Birger Haraldsson om borgen som jag i morgon ville resa till Tistelön. Han ligger i affärer med flera hus i Göteborg och kunde således genom sitt namn skaffa oss ett års kredit.

Vart och ett hushåll skulle ha sin bok att taga på, och vad de ej kunde betala under vintern, finge de ersätta under sommaren, då fisket går raskt och tillgången på mossa ökar deras små inkomster. Genom det förtroende, man sålunda visade dem, väcktes nog också den känsla av heder, som även de ha, när den anlitas.

— Men har du betänkt …

— Vänta litet — det som synes mig värst är tillökningen av göromål i huset. Utan ditt biträde, söta Josefina, kunde mor aldrig gå i land med dessa bestyr, ehuru jag skulle hjälpa till vid all den tid, som jag hade ledig från tjänsten …

Medan Arve utvecklade sin plan, hade Josefinas anletsdrag alltmera klarnat — det var tydligt, att hon gillade den. Då han slutat, sade hon med sin lugna röst: — Jag lovar dig säkert att medverka allt vad jag förmår.

— Tack, snälla Josefina! Och nu skall du först hjälpa mig att lägga fram saken för mor.

— Att du ej redan gjort det?

— Det hade ej varit rätt av mig, innan jag hört din tanke. Du nämnde en gång för länge sedan om …

— Ja, jag vet! Min bror ämnade gifta sig, och det var fråga om att jag skulle flytta till honom, men det blev inget av med hans parti, och sedan jag kan vara till någon nytta här, vill jag ej vidare tänka på att skaffa mig annan plats än mitt nuvarande goda hem.

Och var det väl möjligt för Arve att, trots sina föresatser, låta bli att vänligt trycka Josefinas hand, men han gjorde det nästan utan att veta därom, och därefter fortsatte han: — I alla fall berodde det mycket på dig, ty ehuru endast mors medgivande kan sätta saken i verkställighet, så skulle det gått trögt för henne utan ditt biträde. Den tyngsta delen av verksamheten och göromålen kommer gudnås att falla på dig, som är ung.

— Lämna den delen åt mig! Nu vore det endast gott, att du finge den påräknade borgen. Men han skall ju vara en så hygglig karl, den yngre Haraldsson. Kanske lägger sig också Tistelöns ros ut för ditt förslag.

— Jag tror, att det knappt erfordras! svarade Arve med en lätt rodnad. Hennes bror, Birger, är en redlig man. Men vad det beträffar med Gabriella, så har väl hon nog med sina egna bekymmer. De är just icke så små heller, och fastän jag, som du vet, icke varit där sen olyckan med Rosenberg blev bekant — har jag likväl hört i Marstrand, att hon skall sörja gruvligt.

— Det gör mig innerligen ont om henne! yttrade Josefina. Tre års väntan i ständig ovisshet är ej ett avundsvärt öde.

— Jag tycker det skulle vara en stor glädje för henne, om hon kände dig, Josefina! Såvitt jag vet, har hon ingen jämnårig att meddela sig med. Om mor icke vore så underlig med sin motvilja för tistelöborna, skulle jag övertala dig att en gång följa med dit.

— Kors, så du talar, Arve, kunde jag resa dit med dig — ginge det an? Josefinas stränga vana vid den yttersta noggrannhet i allt, som rörde det passande, vägde mot det livliga begäret att själv få se den högt prisade ”rosen”.

— Varför icke — vad ont vore däri?

— Ont, nej, det förstås! Jag tänkte icke heller, att det vore ont — jag menade blott om det riktigt passade sig.

— Helt säkert. Härute i vår enkla skärgård tänker jag allting passar, som ej strider mot det rätta och anständiga.

En ovanligt hög färg svävade över Josefinas ansikte. — Om din mor tilläte det, Arve, så erkänner jag, att denna lilla resa skulle roa mig mycket, men denna gång är det ej värt att nämna därom, ty nu får hon myror nog, när du meddelar henne din handelsplan. I fall ditt ärende däremot lyckas och du på något vis vill höra efter hos fru Haraldsson, om jag vore välkommen, då tror jag nog, om förslaget komme från henne, att mor skulle bifalla det för att glädja mig.

— Alldeles, Josefina! Nu vet jag hur jag skall ställa det och hoppas, att du en annan gång får göra mig sällskap. Och att du blir välkommen, det vågar jag ansvara för.

— Då är allt bra! sade Josefina. Men jag måste nu titta in till gamle löjtnanten och se om han somnat.