Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 07

←  Sjätte kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Sjunde kapitlet

Åttonde kapitlet  →

Sjunde kapitlet.

De stora vävstyckena lågo färdiga att sömmas. Gabriella klippte och ställde själv och lade det ena paret lakan efter det andra i den stora kistan, där hemgiften förvarades.

Den tid var nu inne, då Örnungen väntades. Men dag efter dag gick förbi, och Örnungen hördes lika litet av som något brev från kaptenen underrättade om orsaken till dröjsmålet.

Gubben Haraldsson spanade själv varje morgon från öns högsta bergspets utåt det oroliga havet, men skakade alltid på huvudet till nej, då Gabriella mötte honom vid återkomsten. Birger började bliva allvarligt bekymrad för både vän och egendom, men han ville icke bedröva Gabriella med sina farhågor, utan yttrade beständigt goda förhoppningar på en kommande dag.

Underligt nog var Gabriella själv nästan den lugnaste. Stormarna hade ännu icke varit så förfärliga som de plägade vara under denna tid av året, och när inga olyckor avhördes i bohuslänska skärgården, trodde hon att det icke kunde vara så illa. Rosenberg låg säkert för motvind. Hon kände på sig, att det icke var farligt.

— Jag önskar, att hon hade rätt! sade Birger en morgon till Haraldsson. Men det börjar se betänkligt ut … Vad menar far?

Gubben kastade en av sina mörkaste blickar över stranden, där dyningarna välvde sig högt. — Jag kan ingenting säga, men jag tror vi borde hört något ifrån honom, om det bara vore vinden som fallerade. Jag känner sen gammalt stormarna i Nordsjön — kanske har han drivit in på Norge. Rosenberg har ingen lycka på sjön.

— Gud bevare folk och skuta! sade Birger och trädde åter in i huset …

Aftonen samma dag kände sig Gabriella likväl överraskad av en märklig oro. Hon kunde varken sitta stilla eller hålla sig inne, men hon sade ingenting, och endast den tydliga ångest, vilken lästes i hennes ögon var gång dörren öppnades, förrådde den sinnesrörelse, varemot hon fåfängt sökte värja sig.

— Det är icke bra med dig i kväll, lilla Gabriella? yttrade Erika.

— Ja, svarade hon, jag vet icke vad som kommer åt mig … Men går det icke därute? Det förekommer mig beständigt, att förstudörrarna slås upp och igen.

— Vinden slänger dem fram och åter! sade Anton. Jag tror det är så gott att vi stänga dem, så slippa vi åtminstone det tjutet. Det kan vara nog att höra flöjeln gnissla — den påminner mig alltid om jämmern av en människa i dödsångest.

— Kan du veta hur den låter? frågade Gabriella. Du har ju varken sett eller hört någon dö.

— Icke det … Du vet litet vad jag sett! Ett hemskt leende spelade omkring Antons bleka läppar, men strax därpå tillade han i sin vanliga ton: — Vi ska stänga dörrarna!

— Nej, låt bli det! bad Gabriella. Jag känner på mig, att jag bleve ihjälskrämd, om jag finge höra några slag på dörren. Låt den hellre vara öppen!

— Du är riktigt underlig i afton, Ella! inföll Birger, vilken hittills tegat. Jag håller med Anton att vi ska stänga.

Gabriella motsade ej vidare, utan satte sig tyst i en vrå. Birger tillslöt själv dörrarna.

Entonigt snurrade Erikas spinnrockshjul. Haraldsson satt i sin spisvrå och nickade.

Så förflöto ett par timmar.

— Det klappar! utbrast Gabriella och lyfte lyssnande upp sitt huvud från soffhörnet. Sade jag icke, att det skulle klappa?

— Nå, än sen, din toka? yttrade Haraldsson. Vad är det för farligt — det är väl folk, som vill slippa in.

— Hör … det klappar igen — de slagen har vi hört förut. Hon blev alldeles likblek. Det är icke Rosenberg! tillade hon tyst.

— Ne-ej, det tror jag nog, menade gubben, i det han tog ljuset för att öppna, det är väl någon av karlarna, som varit ute.

Ett par minuter förgingo innan de, som voro inne, hörde något utifrån, men hastigt träffade dem ett utrop av förundran, och nästa ögonblick stod Petter Lindgren mitt i rummet. Gabriella flög upp och hade så när omfamnat Petter, men en blick på hans ansikte och hans dräkt skrämde henne häftigt tillbaka. — Har kapten icke gått i land? frågade hon med undran.

— Svara då! utbrast Birger. Är det icke bra med kapten? Ni har väl ankrat på vanliga platsen?

— Örnungen ligger ej utanför Tistelön! svarade Petter Lindgren med en av tårar nästan otydlig röst. Det är … ja … det är — förbi med den! Spillrorna vräka omkring vid norska kusten.

En dödstystnad följde på den förfärliga upplysningen. Gabriella stod väl upprätt, men hennes kropp darrade som ett av vinden skakat blad. Hennes alldeles färglösa läppar rörde sig till en fråga, men förmådde ej frambringa hörbara ljud. De övriga hade icke heller mod att så nära henne utbyta ovisshetens kval mot en troligen ännu förfärligare visshet. Petter Lindgren tillade långsamt: — Kapten lever.

Gabriellas händer flätade sig hårt tillsammans … Var, var är han, Petter?

Den unge matrosen tyckets söka efter ord.

— Har du ljugit? frågade Gabriella och såg på honom med en blick av bävande oro. Tala fort och tala sanning, Petter! Jag kan höra det värsta, bara du skyndar dig.

— Säg ut, säg ut! ropade Haraldsson och Birger i samma andedrag.

— Det är väl så, sade Petter betänksamt, men kaptens sista ord till mig var: ”Petter, min gosse”, sa han, ”var försiktig, det säger jag dig, och löp icke åstad, så att du skrämmer ihjäl min fästmö”.

— Sista ord — således ändå död! Gabriellas huvud svindlade, hennes hjärta kändes nära att stanna.

— Icke död, nej! Jag har ju sagt att han lever, men han har rest långt, långt bort, och när han återkommer vet endast Gud … kanske står det något därom här. Petter tog upp sin plånbok och framtog två brev, det ena till Birger, det andra till Gabriella.

— Min stackars gosse! sade Gabriella hjärtligt. Denna bedrövelsens afton liknar den, på vilken du först kom hit … Men gå nu ut till Lena! Jag antar du tycker bäst om, att hon drager försorg om dig.

— Å, hon bryr sig väl icke stort om mig nu! sade han nedstämd, men skyndade likväl åt köket, där Lenas ömma omsorger snart övertygade honom, att lyckans omskifte ingenting förändrat i hennes känslor.

Emellertid läste Birger högt för Haraldsson och Erika Rosenbergs brev, men då det blott innehöll beskrivningen på skeppsbrottet, jämte hans bittra, men icke omanliga klagan över den olycka, som ständigt förföljde honom, vilja vi hellre kasta våra blickar på det, som Gabriella med alltmera sjunkande mod läste och läste om, tills hon stum sjönk till Erikas bröst för att gråta ut sina kval.

Rosenberg skrev:

 ”Dyra älskade Gabriella!

Då Petter Lindgren hinner fram med detta, har du väl både dagar och veckor sett efter om Örnungen icke infunnit sig på sin plats, men varje afton funnit dig bedragen. Örnungen, min vackra skonare, som skulle blivit vittne till vår kärleks lycka, som skulle gungat oss bort till främmande kuster och vänligt burit oss tillbaka, var är han nu? Mitt hjärta pressas ihop, mitt öga tåras, ja, jag blygs ej att tillstå vad du ändå kan se, att en stor tår faller på detta blad, som du, min dyra Gabriella, skall hålla i dina händer. Men tåren ägnas ej allenast smärtan att icke få sluta dig i min famn: den avpressas även vid minnet, vid saknaden av mitt fartyg.

Örnungens plankor skola ej leta sig vägen till hemmet. De måste, liksom den, vilken med hela sin ansträngning icke förmådde rädda dem från förstörelse, driva omkring långt därifrån. Jag kan icke återkomma som en skeppsbruten tiggare. Därför … men låt mig först i tankarna sluta mig intill dig, min älskade Gabriella, som alltid förstod mig. I detta ögonblick ville jag gärna giva resten av mitt liv, om jag finge lägga huvudet till ditt bröst och höra dina läppar viska tröst. Men vad förmå väl önskningarna? På sin höjd låta oss i inbillningen famna vår kärleks värld. Men snart kommer verkligheten och hånar våra barnsliga försök att glömma det närvarande.

Jag står här, en ensam skeppsbruten man, med krossat hjärta, förstörda affärer. Havet har åter slukat den mödosamt förvärvade egendomen. Besättningen återvänder med undantag av gamle Lutter: han blev ett offer för sitt outtömliga nit, den redliga själen. Mitt hjärta har även rum för saknaden av honom. Du skall återse dessa raska karlar, som höllo ut till sista stund, och du skall tala vänligt till dem om mig. De kunna söka och finna nya platser — men jag — förlåt mig det, min Gabriella — jag kan icke återvända; jag kan icke sådan jag nu är visa mig för dig. Min stolthet är ännu icke kuvad; mindre nu än någonsin ville jag av dig mottaga vad jag ej själv kan bjuda.

Jag vill ut, långt bort till en annan världsdel, att söka vad vår egen nekat mig. Bäva ej för mig, du älskade, mitt hjärtas utvalda! Vad betyder väl vägens längd, som skiljer oss? Våra känslor nå varandra över havet. Kärleken slår en säker brygga mellan skilda länder — på den mötas vi.

Ja, Gabriella, mitt beslut är fast och oåterkalleligt. Jag går i dessa dagar ombord till södra Amerika. Att skriva tjänar till ingenting, ty så som jag torde tvingas att flacka omkring, vete väl Gud när breven skulle komma fram. Men jag vill i stället utfästa en tid av tre år för min frånvaro. Är jag vid slutet av dessa tre år icke tillbaka, då har min otur följt mig till en annan världsdel, och i sådant fall — tyvärr troligen den sannolikaste — skall du, min dyra, älskade Gabriella, vara fri, fullkomligt fri från ditt löfte. Det är då tämligen säkert, att jag aldrig, aldrig återkommer. Ordet är grymt, det skakar hela min själ, men det är utsagt, och jag har svurit mig själv ett löfte, som jag även tänker hålla, att ej mera sätta min fot på svensk jord, om jag ej återvänder dit som en någorlunda bärgad man.

Jag vill försöka att icke misströsta. Min bana har hittills ofta varit törnig, och likväl kan jag fritt och med fullkomlig övertygelse säga, att jag alltid gjort vad som ligger inom mänskliga krafter för att rädda mina fartyg, men en större kraft, mot vilken vår är en barnlek, har fattat rodret och slungat dem ned i förödelsens gap. Jag vill ej ens försöka att skildra mina känslor, då jag efter slutat blodsarbete lämnade Örnungens vrak. Du kan fatta dem, men jag varken vill eller kan uttrycka hur jag därvid var till mods. Om det ej varit för din skull, så skulle samma våg fått krossa oss bägge. Jag skulle då aldrig ha övergivit vraket.

Emellertid lever jag nu, lever för dig, du trogna, varma hjärta! Tre år — en lång tid av saknad och sorg — gå likväl så småningom förbi. Men du vet det: kommer jag ej, så stryk förlovningsringen av fingret … Nej, nej, Gabriella, vänta litet, blott en liten tid därutöver! Gud ser våra hjärtan. Min själ är hos dig, så sant du förbliver mina ögons ljus, min levnads stjärna.

 Din
Carl Rosenberg.

Erika hade tillräcklig kännedom om människohjärtat för att ej här försöka en tröst. Tiden, tiden ensam förmådde i denna liksom i alla andra olyckor skänka första balsamdroppen.

— Om jorden är brännande, så får en ändå gå på henne, sade gumman Arnman, då hon hörde talas om sorgen på Tistelön.