Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 06
| ← Femte kapitlet |
|
Sjunde kapitlet → |
Sjätte kapitlet.
Hastigt försvann för Rosenberg och Gabriella den lyckligaste tiden av deras liv. Det var vinter och is runt omkring dem, men i deras hjärtan stod våren blommande i högtidsskrud.
Mars månad var inne.
”Örnungen” reddes till en ny färd på den klarnande böljan, manskapet skrek sitt muntra ”åhoj!” och kaptenen, idel liv och verksamhet, delade de sista dagarna mellan resans tillrustning och den älskade fästmön, och hon kvävde de frambrytande tårarna för att visa sig modig än desto mera behaga honom.
Men utom Rosenberg och Gabriella funnos ännu tvenne andra personer, som med rätt bittra känslor motsågo skilsmässan. Det var Petter Lindgren och Lena.
— När jag en gång blir styrman, sade Petter en afton, då han träffade Lena i kaptenens rum, den vanliga mötesplatsen under Rosenbergs frånvaro — Lena skulle naturligtvis bädda, och Petter hade då flera göromål än som kunde uppräknas — ja, när jag en gång blir styrman …
— Vad då, Petter?
— … då friar jag till den grannaste flicka i hela skärgåln.
— Men om hon inte vill ha dig?
— Å, jag skall nog se mig före, att jag icke får korgen! Men när jag nu kommer ut, Lena, och du hör stormarna tjuta och bränningarna slå som galningar mot varandra, skall du då icke tänka på mig och säga för dig själv: ”Jag undrar var Petter nu kan vara? Kanske ligger han och plaskar på en planka för att rädda livhanken, eller ha kanske valfiskarna redan slukat honom i en munsbit?”
— Käre Petter, tala icke så! När mamsell Ella suckar och säger: ”Herregud, jag undrar var Rosenberg nu är?” då tänker jag på dig, Petter! Lena förde en snibb av lakanet till de våta ögonen — hon vågade ej se på sin älskare. Men Petter, den skälmen tänkte: ”Så vacker syn får jag kanske aldrig mera se!” och därpå drog han dristigt undan den obekväma slöjan, vände Lenas ansikte mot sitt och knep behändigt den första kyssen.
— Petter, herregud, vad tänker du på — om kapten kommer?
— Ja, låten komma, om han vill! Då skall jag säga, att Lena blir min hustru och att jag därför skall vara oförtruten att få den fördömda navigationen in i skallen.
— Du menar då, att jag nu är fästmö åt dig, Petter? frågade Lena och såg helt fundersam ut.
— Ja, naturligtvis — du är nog för hederlig flicka att låta någon karl, som du icke vill ha till man, stjäla en kyss av dig. Och efter du nu ändå är min fästmö, kan jag så gott ta en till … och …!
— Nej, detta går ej för sig, Petter! Nu får vi spara den varan till härnäst, för jag är rädd, att frun ropar. Men hör du, Petter, vi säga ingenting, förr'n du kommer hem i höst! Jag räds nog ändå, när jag tänker på hur försmädligt fader Haraldsson skall grina, då han får höra, att vi vilja gifta oss.
— Ja, du kan ha rätt nog i det. Nå, det är i alla fall bra, att vi själva veta vad vi veta, och när jag kommer hem, har jag en ring åt dig, men icke mera, för nu blir jag rädd om månadshyran.
— Lena, kommer du icke tillbaka? hördes matmoderns röst från förstugan, och med bevingade steg flög den förskräckta Lena till sina andra göromål, lämnande åt Petter besväret att ordna täcket, vilket hon glömt att breda ut på kaptenens säng …
Aftonen före avresan blev ej så sorglig som dylika förberedelsetimmar pläga vara. Rosenberg och Gabriella voro båda lyckligt, nästan glatt stämda. De glömde frånvaron och tänkte blott på återseendet. Åtta till nio månader äro i alla fall ingen evighet: de kunde nog uthärdas.
— Går det lyckligt, sade kaptenen, så vill jag i största förtroende meddela dig, att jag redan nästa vår ämnar utöka hushållningen på Örnungen, om nämligen min lilla hustru skulle vilja förestå den.
— Vad, redan nästa år — det tror jag blir för hastigt. Ännu har jag ej riktigt lärt mig att sköta hushåll, och dessutom har du ju sagt, att flera år måste förflyta innan vi få tänka på giftermål.
— Jag har så både tänkt och sagt, älskade Gabriella, men kärleken … Likväl beror det på hur denna resa slår ut: den kommer att avgöra huruvida nästa vinter skall se oss förenade.
— Vad det skall bli roligt att få laga mat endast åt oss två och att ha kocken under mitt befäl!
— Blott du icke tar befälet från mig? sade Rosenberg och smekte leende sin fästmös händer, vilka under tiden förirrade sig i hans hår.
— Å, ingen fara — du vet nog att behålla det … Men hör du, käre Rosenberg, något faller mig in! Petter och Lena se så vänligt på varandra: jag menar, att vi ta henne med, sen pappa gjort bröllop åt dem. Petter skall i alla fall ha föda och hyra, och Lena kunde ju bli min hjälpreda.
— Och då kan hon vara dig behjälplig, när du är sjösjuk och alla saker i ditt lilla rike fara runt omkring. Men hur kommer det att gå då med min lilla modiga hustru — har du någonsin varit på sjön i stark storm?
— Å, jag är nog van vid storm! Den skrämmer mig icke, och det är blott när jag vet, att du ensam strävar mot den, som jag är ledsen, mer än jag vill tala om. Man skall aldrig pjunka, säger Erika, och det har hon också rätt uti … Men du svarar mig ej på mitt förslag — tyckte du icke om det?
— Jo, jag tror nog, att det blir bra, menade kaptenen, men det var bara några små svårigheter, vad utrymmet ombord vidkommer vid långresor.
— Nej, vilka då? Jag tyckte det borde vara förträffligt.
— Ja, kanske, men Örnungen är alltför liten för tillväxande familjer.
— Nu är du elak! sade Gabriella och såg ut genom fönstret.
— Nej, icke det, jag bara önskar; att vi hunnit så långt — då finge vi väl fundera på saken. Men ett helt år ligger ännu framför oss. Vem vet hur allt innan dess kan ha ändrat sig — vi är nästan för säkra på vår lycka, Gabriella!
— Mana inte fram någon oro, min vän, då är det snart förbi med mitt mod, och avskedet och sorgen och längtan och allt det där, som alltid följer på vartannat, kommer av sig självt. Gud give, att Örnungen åter låge här igen! Nu först tänker jag på huru många dagar och månader som långsamt skola gå förbi dessförinnan.
— Ja, tiden blir lång, yttrade Rosenberg med en suck.
I daggryningen var rörelse i hela huset. Vinden blåste frisk, och med rödgråtna ögon låg Gabriella i Rosenbergs famn. Tre gånger släppte den upprörde sjömannen den älskade fästmön ur sina armar men vände lika många gånger tillbaka för att åter pressa henne till sitt i avskedsstunden oroliga hjärta. — Gabriella, min älskade flicka, du blir mig ju trogen? Det var första gången han yttrade en sådan mening.
— Trogen? upprepade hon undrande. Ja, Rosenberg, jag blir dig visst trogen!
— Så reser jag med Gud. Himlen bevare mig åt dig!
Och han var borta.