Rosor i blom/Kapitel 13
← Tant Claras plan |
|
Goda verk → |
XIII.
STACKARS CHARLIE!
Trots mycken inre upproriskhet höll Charlie fast vid sin föresats, och när tant Clara kom underfund med att alla övertalningar voro gagnlösa, gav hon efter och gjorde sig redo att följa med honom — ehuru hon befann sig i ett tillstånd av kronisk förtrytelse mot världen i allmänhet och Rose i synnerhet. Det gick den stackars flickan mycket illa under denna tid, och om icke farbrodern varit, hade hon haft det ännu svårare. Han var ett slags pansar, från vilket tant Claras klagolåt, förebråelser och vredgade blickar studsade tillbaka i stället för att såra det hjärta, mot vilket de voro riktade.
Nu gingo dagarna fort, ty alla tycktes vara angelägna om att få skilsmässan överstökad så fort som möjligt, och förberedelserna fortgingo hastigt. Det stora huset gjordes i ordning att bommas till för ett år, och avskedsvisiter avlades. Rose önskade av hela sitt hjärta, att »Rajan» redan hade avseglat, ty då skulle hon känna sig riktigt trygg; dessa avskedsfester voro nämligen farliga för den, som just lärt sig att säga »nej».
— Halva månaden har avlupit bra. Om vi endast kan komma över dessa sista veckor, ska jag känna mig betydligt bättre till mods, tänkte Rose en stormig, regnig februarimorgon, då hon var på väg ned från sitt rum.
När hon öppnade dörren till biblioteket för att hälsa på farbrodern, utbrast hon:
— Nej, men Archie! — Så tvärstannade hon på tröskeln, slagen av förfäran, ty i kusinens kritvita ansikte läste hon underrättelsen om någon olycka.
— Hysj! Var inte rädd. Kom in, så ska jag tala om det för dig, viskade han, i det han ställde ifrån sig en flaska, han just tagit fram ur farbrodern medikamentskåp.
Rose förstod och lydde, ty tant Plenty var svårt ansatt av sin reumatism och måste komma i åtnjutande av sin morgonsömn.
— Vad är det? frågade hon och såg sig omkring i rummet, som om hon väntat att åter få se det, hon sett där nyårsdagen på kvällen. Men Archie var ensam, och efter att ha dragit henne med sig fram till medikamentskåpet svarade han, uppenbarligen ansträngande sig att tala lugnt och sansat:
— Charlie är skadad! Farbror behöver eter och de breda bandage, som finns i en eller annan låda. Han sade mig i vilken, men jag har glömt det. Du städar ju här, så ta reda på dem åt mig. Fort!
Innan han talade ut, var Rose framme vid lådan, drog ut den och plockade upp bandagen med darrande händer.
— Alla smala! Jag måste göra i ordning några. Kan du vänta? Och hon grep hastigt tag i en bit gammalt linne och slet den i breda remsor, i det hon tillade: Tala nu om allt.
— Jag kan vänta. De där behövs inte ännu. Det var inte min mening, att någon skulle få veta av det — allra minst du, började Archie.
— Jag kan uthärda det Är han svårt skadad?
— Jag fruktar det. Farbror ser mycket allvarlig ut, och den stackars gossen har sådana plågor, att jag inte kunde stanna, svarade Archie, i det han blev ännu vitare om läpparna, som aldrig förr haft en sådan svår sak att omtala. Förstår du, han var i går inne i sta'n för att träffa mannen, som skulle köpa Brutus —
— Och Brutus gjorde det? Jag visste, att han skulle göra det! utbrast Rose och släppte remsorna för att vrida händerna, som om hon redan gissat sig till slutet på berättelsen.
— Ja. Och om han inte redan blivit skjuten, skulle jag själv göra det med nöje, för han har gjort sitt bästa att döda Charlie, mumlade Charlies kamrat med bister min. Så suckade han och tillade med bortvänt ansikte: Jag borde inte klandra hästen; det var inte hans fel; han behövde en fast hand, och —
Han tystnade, men Rose sade hastigt:
— Fortsätt! Jag måste veta allt!
— Av en ren händelse mötte Charlie några av sina gamla kumpaner, det blev middag, och de tvingade honom att följa med — bara för att ta avsked, sade de. Han kunde inte säga nej, och det blev för mycket för honom. Han ville prompt återvända hem i stormen, fast de försökte hindra honom, därför att han inte kunde ta vara på sig själv. Nere vid nya bron — den där höga vallen, du vet — vinden hade släckt lyktan — han glömde — eller någonting skrämde Brutus — och de föll ned tillsammans. Archie hade talat fort, med nästan bruten röst, men Rose förstod, och vid de sista orden gömde hon med ett litet stönande ansiktet, som om hon såge allt.
— Drick det här och bry dig inte om att höra resten, sade han efter att ha sprungit in i det angränsande rummet efter ett glas vatten.
Rose drack vattnet, men då han ville avlägsna sig, sade hon i befallande ton:
— Hemlighåll ingenting! Tala med ens om det värsta för mig!
— Vi visste ingenting om, fortsatte han lydigt. Tant Clara trodde, att han var hos mig, och ingen fann honom förrän tidigt i morse. En arbetare kände igen honom, och han blev hemburen — död, trodde man. Jag var här för en timme sedan och hämtade farbror. Charlie är nu vid medvetandet men ohyggligt skadad, och av det sätt, varpå farbror och Mac ser på varandra, fruktar jag — O, betänk det, Rose! Krossad och hjälplös ute i regnet hela natten, och jag visste ingenting om det, ingenting!
Archie, som nu blev alldeles utom sig, kastade sig i en stol, lutade huvudet mot bordet och snyftade som ett barn. Rose hade aldrig förr sett en man gråta, och det var så olikt en kvinnas mildare sorg, att hon blev djupt rörd. Skjutande åt sidan sin egen förtvivlan, försökte hon trösta honom, gick fram till honom, lyfte upp hans huvud och lutade det mot sitt bröst, ty under sådana stunder som denna är kvinnan den starkare. Det var icke mycket hon gjorde, men det beredde dock Archie litet tröst, ty den stackars gossen tyckte, att försynen var mycket hård mot honom just då, och i denna trofasta barm kunde han utgjuta sin korta men patetiska klagan.
— Phebe är borta, och om vi nu förlorar Charlie, förstår jag icke, hur jag ska kunna bära det!
— Phebe kommer tillbaka, käraste, och låt oss hoppas, att Charlie ännu ej blir tagen ifrån oss. Sådana saker ser alltid värst ut till en början, har jag hört sägas; så tappa inte modet, utan hoppas på det bästa, sade Rose.
Hennes ord gjorde verkan, ty Archie ryckte upp sig som en hel karl. Torkande de tårar, som han fällde så sällan, att de icke visste, vart de skulle taga vägen, ruskade han på sig litet och sade med ett djupt andetag, som om han varit länge under vatten:
— Tack, nu är jag all right. Jag kunde inte rå för det — chocken vid att bli väckt helt plötsligt och finna den kära gossen i ett sådant tillstånd gjorde mig så uppskakad. Jag borde gå nu — är de färdiga?
— Om ett ögonblick. Hälsa farbror, att han ska skicka efter mig, om jag kan vara till någon nytta. O, stackars tant Clara! Hur bär hon det?
— Hon är nästan från sina sinnen. Jag tog mor med mig till henne, och hon gör allt, som någon kan göra. Endast Gud vet, vad tant gör, om —
— Och endast Gud kan hjälpa henne, tillade Rose, då Archie tystnade vid de ord, han icke förmådde uttala. Se här — ta dem och skicka mig ofta underrättelse.
— Det ska jag, du tappra lilla själ, sade Archie och gick ut i regnet, undrande, hur Rose kunde vara så lugn och fattad, när den älskade prinsen kanske låg för döden.
Sedan följde en lång, mörk dag, utan några andra avbrott i den dystra enformigheten än de bulletiner, som kommo nästan var timme och rapporterade om en liten förändring antingen till det bättre eller det sämre. Rose meddelade tant Plenty skonsamt den sorgliga nyheten och grep sig an med att försöka muntra upp den gamla damen, ty alldenstund den goda själen icke kunde hjälpa till, tänkte hon, att allt skulle gå illa utan henne. Vid skymningen somnade hon, och Rose gick ned för att säga till om en brasa och ljus i salongen samt att te skulle vara färdigt att serveras när som helst, ty hon kände sig förvissad om att några av männen skulle titta in och att ett vänligt emottagande skulle pigga upp dem bättre än tårar, mörker och ödslighet.
Om en stund anlände Mac, som, så fort han trädde in i rummet, sade:
— Bättre, kusin.
— Gud vare tackad och lovad! utbrast Rose med hopknäppta händer. När så Mac trädde in i ljusskenet och hon såg, hur trött och våt han var, tillade hon i en ton, som var själva hjärtligheten: Stackars gosse, vad du är trött! Kom hit och låt mig göra det bekvämt åt dig.
— Jag är på väg hem för att snygga upp mig litet, för jag måste vara tillbaka om en timme. Mor intog min plats, så att jag kunde avvaras, och då gick jag, när farbror vägrade att lämna sin post.
— Gå inte hem, för om tant inte är hemma, blir det mycket dystert för dig. Gå in i farbrors rum och snygga upp dig, och kom sedan tillbaka, så ska jag bjuda dig på te. Låt mig göra det! Jag kan inte hjälpa till på annat sätt, och jag måste göra något, ty denna väntan är ohygglig.
Hennes sista ord förrådde, hur prövande spänningen var för henne, och Mac gav efter. När han kom tillbaka, stod ett frestande litet tebord uppdukat framför brasan, och Rose gick och mötte honom med ett svagt småleende på läpparna och sade, i det hon duschade honom med eau-de-cologne:
— Jag uthärdar inte lukten av eter — den kommer mig alltid att tänka på sådana hemska saker.
— Såna besynnerliga varelser kvinnor är! Archie talade om för mig, att du tog underrättelsen som en hjältinna, och nu bleknar du bara för att du känner en svag lukt av eter. Jag kan inte förklara det, sade Mac, medan han undergivet uthärdade duschen.
— Inte jag heller, men jag har hela dagen inbillat mig allt möjligt och gjort mig nervös. Låt oss inte tala därom, utan kom i stället och drick en kopp te.
— Det är ännu en besynnerlig sak med er. Te är ert universalläkemedel mot alla mänskliga krämpor, och dock finns det inte den allra minsta näring däri. Tack, jag vill hellre ha ett glas mjölk, sade Mac, i det han slog sig ned i en länstol och sträckte fram fötterna mot brasan.
Hon skaffade honom det och tvang honom att äta litet, och när han sedan slöt ögonen av trötthet, gick hon fram till pianot och spelade dämpat, tills han tycktes ha somnat. Men på slaget sex sprang han upp och var redo att åter bege sig av.
— Han gav mig den här — tag den med dig och slå litet i hans hår, ty han tycker om det, och jag vill så gärna hjälpa till litet, sade hon och smög den vackra, slipade flaskan ner i hans ficka med så sorgsen uppsyn, att Mac icke hyste en tanke på att småle åt denna mycket kvinnliga anmodan.
— Jag ska säga honom det. Är det något annat, jag kan göra för dig, kusin? frågade han, i det han höll fast hennes kalla hand, som gjort honom så många tjänster.
— Endast detta: Om det inträder någon plötslig förändring, måste du lova att skicka efter mig, vid vilken tid på dygnet det än är. Jag måste säga farväl!
— Jag ska komma och hämta dig. Men Rose, jag är övertygad om att du kan sova lugnt i natt, och jag hoppas att kunna medföra goda underrättelser i morgon.
— Gud välsigne dig för det! Kom tidigt, och låt mig snart se honom. Jag ska vara mycket snäll, och jag vet, att det inte kommer att skada honom.
— Det är ingen, som befarar det. Det första, han sade, när han kunde tala, var: »Underrätta Rose skonsamt!» Och när jag gick, gissade han, vart jag skulle gå, och försökte kasta en slängkyss, såsom han brukat göra.
Sedan följde den längsta natt, Rose någonsin upplevat, men glädje kom på morgonen med den tidiga underrättelsen: »Han är bättre. Du får snart komma till honom.» Då glömde tant Plenty sin reumatism och steg upp; tant Myra, som kommit dit för att få kraxa i sällskap, tog av sig sin svarta hatt, som om den icke behövdes för närvarande, och flickan gjorde sig redo att gå för att säga: »Välkommen tillbaka!» och icke det hårda »Farväl!».
Hon tyckte, att hon fick vänta mycket länge, ty ingen kallelse kom förrän på eftermiddagen; då kom farbrodern, och så fort Rose fick se honom, började hon darra.
— Jag kommer själv efter min lilla flicka, ty vi måste skynda oss tillbaka, sade han, då hon kom springande med hatten i handen.
— Jag är färdig, farbror, sade hon, men hennes händer darrade, när hon knöt hattbanden, och hennes ögon lämnade aldrig det ansikte, som uttryckte ett sådant medlidande med henne. Han hjälpte henne hastigt upp i vagnen, och när de åkte bort, sade han med ens:
— Charlie är sämre. Jag befarade det, när plågorna upphörde så plötsligt i morse, men de svåraste skadorna är invärtes, och man kan aldrig säga, vilka möjligheterna är. Han själv förklarar, att han är bättre, men jag fruktar, att han snart blir medvetslös och glider bort utan några plågor. Detta är rätta tillfället för dig att se honom, ty han är mycket angelägen därom, och numera kan ingenting skada honom. Mitt barn, det är mycket hårt, men vi måste hjälpa varandra att bära det.
Rose försökte att modigt säga: »Ja, farbror», men orden ville inte gå över hennes läppar, och hon kunde endast smyga sin hand in i hans med en blick av stum undergivenhet. Han lade hennes huvud mot sin axel och fortsatte att tala så lugnt, att var och en, som icke sett hur blekt och magert hans ansikte blivit på dessa två dagar, hade kunnat anse honom kall.
— Jessie har gått hem för att vila ut, och Jane är hos stackars Clara, som äntligen slumrat till ett tag. Jag har skickat efter Steve och de andra gossarna. Det blir tillfälle för dem efteråt, men han bad så att få träffa dig, att jag tyckte att det var bäst, att du kom, medan krafterna varar. Jag har sagt honom, hur det är, men han vill inte tro det. Om han frågar dig, ska du svara honom sanningsenligt och försöka förbereda honom på detta plötsliga slut på så många förhoppningar.
— Hur snart, farbror?
— Om några timmar förmodligen. Detta ögonblick av lugn tillhör dig; begagna det på bästa sätt, och när vi inte kan göra mer för honom, får vi trösta varandra.
Mac kom ut i hallen och tog emot dem, men Rose såg honom knappast, ty hon var endast medveten om det uppdrag, som väntade henne, och när farbrodern förde henne till dörren, sade hon sakta:
— Var snäll och låt mig gå in ensam.
Archie, som stod lutad över sängen, smög sig in i det inre rummet, då hon blev synlig, och Charlie låg och väntade på Rose med så lycklig uppsyn, att hon icke kunde tro, vad hon hört, och fann det riktigt lätt att säga nästan glatt, då hon fattade hans ivrigt framsträckta hand mellan sina båda:
— Kära Charlie, jag är så glad över att du skickade efter mig. Jag längtade efter att få komma men väntade, tills du var bättre. Det måtte du väl vara? tillade hon, då en andra blick visade henne den odefinierbara förändring, som kommit över hans ansikte, som vid första blicken tyckts ha både ljus och färg.
— Farbror säger, att jag inte är det, men jag tror, att han misstar sig, för plågorna har upphört helt och hållet, och om jag inte då och då kände mig så matt, skulle det nog inte vara något fel med mig, svarade han med svag röst, ehuru med något av den forna lättheten i tonfallet.
— Jag fruktar, att du näppeligen kan följa med »Rajan», men du har nog ingenting emot att vänta litet, medan vi pysslar om dig, sade stackars Rose och försökte tala i lugn ton, ehuru hennes hjärta blev allt tyngre för var minut som gick.
— Jag reser, om jag blir buren ombord! Jag ska hålla det löftet, om det också kostar mig livet. O, Rose! Vet du? Har de talat om det för dig? Och plötsligt ihågkommande vad som bringat honom i denna belägenhet, begravde han ansiktet i kudden.
— Du bröt ej något löfte, ty du kommer väl ihåg, att jag icke tillät, att du gav något sådant. Glöm allt det där, och låt oss tala om de bättre tider, som kanske stundar.
— Alitid så ädelmodig, så vänlig! mumlade han med hennes hand tryckt mot sin feberheta kind. Så höjde han blicken och fortsatte i så ödmjukt ångerfull ton, att hennes ögon fylldes av heta tårar: Jag försökte fly frestelsen — jag försökte säga »nej», men jag är så ömkligt svag, att jag icke kunde det. Du måste förakta mig, men uppge mig inte helt och hållet, ty om jag får leva, ska jag sköta mig bättre. Jag ska resa till far och börja omigen från början.
Rose försökte hålla, tillbaka de bittra tårarna, men de måste falla, då hon hörde honom tala i så förhoppningsfull ton, när det icke fanns något hopp. Den stumma förtvivlan i hennes ansikte tycktes dock säga honom, vad hon icke förmådde uttala, och en hastig förändring kom över honom, när hans hand slöt sig hårdare om hennes och han flämtade:
— Måste jag verkligen dö, Rose?
Hennes enda svar var att falla på knä och slå armarna om honom, som om hon försökte hålla döden på avstånd litet längre. Då trodde han det och låg så orörlig, att hon tittade upp i fruktan för, hon visste icke vad.
Men Charlie bar det som en man, ty han besatt det mod, som tappert kan blicka en stor fara i ansiktet, ehuru han icke hade styrka att bekämpa en skötesynd och övervinna den. Hans blick var stelt riktad framåt, som om han försökte blicka in i den okända värld, in i vilken han skulle gå, och hans läppar hoppressade, på det att intet ord av klagan skulle omintetgöra det bevis, han skulle avlägga på att, fastän han icke förstått att leva, skulle han dock veta att dö som en man. Det föreföll Rose, som om hon för ett kort ögonblick såge mannen, som hade kunnat bliva, om han endast som barn fått lära att styra sig själv; och de första ord, han yttrade, då han med en djup suck åter riktade blicken på henne, ulvisade, att han insåg sitt misslyckande och erkände det med patetisk uppriktighet.
— Bättre det kanske; bättre, att jag går bort, innan jag bringar dig mera sorg och mig själv skam. Jag skulle vilja stanna litet längre och försöka gottgöra det förflutna, som nu synes mig förspillt, men om jag icke kan det, skall du icke sörja, Rose; jag är ingen förlust för någon, och det är kanske för sent för mig att bättra mig.
— O, säg icke det! Ingen kommer någonsin att kunna fylla din plats bland oss — vi skola aldrig kunna glömma, hur högt vi älskat dig, och du måste tro, att vi förlåta lika villigt, som vi själva vilja bli förlåtna, utbrast Rose.
— »Förlåt oss våra synder!» Ja, det borde jag säga, Rose. Jag är icke redo, det kommer så plötsligt — vad kan jag göra? viskade han, i det han klängde sig fast vid henne, som om han icke hade något annat ankare än den varelse, han älskade så högt.
— Det kan farbror tala om för dig; jag är icke god nog, jag kan endast be för dig. Och hon rörde på sig, liksom för att tillkalla den hjälp, han så väl behövde.
— Nej, nej! Inte ännu! Stanna hos mig, älskling! Läs någonting! I farfars gamla bok — där finns det någon bön för sådana som jag. Det kommer att göra mig mera gott än från någon prästs läppar.
Hon tog den vördnadsvärda boken — skänkt till Charlie, därför att han hade samma förnamn som den gode mannen — slog upp »Bön för en döende» och läste den med bruten röst, under det att rösten bredvid henne då och då upprepade ord, som tadlade eller tröstade.
»Ett gott samvetes vittnesbörd» — — »Förmedelst hans anletes sorgsenhet kan hans hjärta göras bättre.» — — »Kristligt tålamod och mod» — — »Lämna världen i frid.» — — » Amen.»
Sedan följde en stunds tystnad. När Rose så såg, hur blek han var, frågade hon sakta:
— Ska jag nu be farbror komma in?
— Ja, om du vill det — men först — småle inte åt min dåraktighet, käraste — jag vill ha mitt lilla hjärta. De tog det ifrån mig. Var snäll och ge mig det tillbaka och låt mig behålla det alltid, svarade han med hela sin forna ömhet lika stark som någonsin, till och med nu när han endast kunde visa den genom att hålla fast det lilla smycket, som hon tog reda på och gav honom — det gamla agathjärtat med det urblekta bandet. Sätt det på mig och låt dem inte ta det ifrån mig, sade han, och när hon frågade, om det var något mer, hon kunde göra för honom, försökte han sträcka ut armarna mot henne med en blick, som bad om mer.
Hon kysste honom mycket ömt på läpparna och pannan och försökte säga »farväl», men kunde icke tala och trevade sig fram till dörren. Då hon vände sig om för att kasta en sista blick på Charlie, tycktes hans förhoppningsfulla själ livas upp för ett ögonblick, och liksom angelägen om att sända i väg henne vid bättre sinnesstämning, sade han med en skugga av sitt gamla soliga leende och ett svagt försök till den välbekanta avskedshälsningen: »På återseende i morgon, Rose.»
Stackars Charlie! Hans morgondag kom aldrig, och när hon såg honom nästa gång, låg han där och såg så ädel och högtidlig ut, att allt tycktes vara väl beställt med honom; ty alla plågor voro över, frestelsen ändad, tvivel och fruktan, hopp och kärlek kunde icke mer oroa hans hjärta, och han hade i sanning gått för att möta sin Fader och börja omigen från början.