SOU 1944:69/Övergångsbestämmelser

←  25 Kap.
SOU 1944:69

Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
Följdförfattningar.  →


[ 443 ]

Övergångsbestämmelser.


Beträffande införande av ny strafflagstiftning tillämpas analogiskt principerna i 1864 års förordning om strafflagens införande. Icke heller vid 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott meddelades särskilda regler om införandet. (Se Ekeberg, Strahl och Beckman, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, 2 uppl. s. 338–350, ävensom Svjt 1943 s. 358 och 1944 s. 300–302 samt NJA 1944 s. 229.) Man torde nu böra förfara på samma sätt.

På sätt 5 § nämnda förordning innehåller bör alltså brott, som är förövat innan nya lagen blivit gällande men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom dom som vunnit laga kraft eller ej varder överklagad, straffas efter nya lagen, om det straff, som bör ådömas efter samma lag, är lindrigare än det som i äldre lag eller författning varit stadgat för brottet. Bedömandet huruvida ny eller gammal lag är mildare skall ske efter en jämförelse mellan de straff man i det enskilda fallet skulle ha ådömt enligt nya lagen och enligt äldre rätt. Nya lagen bör icke anses leda till lindrigare straff därför att den innefattar en sammanslagning av flera straffskalor till en (jfr NJA 1943 s. 422). Vid jämförelsen mellan ny och gammal lag skola även vardera lagens återfallsregler tagas i betraktande (jfr NJA 1943 s. 358). I överensstämmelse med 12 § 1864 års förordning böra de nya reglerna om återfall i 4: 14 vinna tillämpning, ändå att straffet för förra brottet varit ådömt efter äldre lag eller författning. Vad angår sammanträffande av brott, bör jämförelsen i fråga om mildare lag icke avse de gemensamma straffen utan varje särskilt brott. Vid bestämmande av ett gemensamt straff för det hela böra, i anslutning till principen i 11 § nämnda förordning, konkurrensreglerna alltid tillämpas i sin nya utformning, dock att brotten enligt allmänna grundsatser ej må föranleda högre sammanlagt straff än vad därå efter äldre lag kunnat följa. Det i praxis uppställda undantaget beträffande fortfarande tillämpning av konkurrensreglerna i upphävda SL 20: 8 och 9 (se NJA 1943 s. 163), vilket hänför sig till den särskilda utformningen av 20 kap. i dess äldre lydelse, äger icke någon motsvarighet beträffande de nu föreslagna ändringarna i konkurrensreglerna.

De nu omtalade övergångsbestämmelserna för ådömande av straff få i viss mån anses analogt tillämpliga även på rätten att anställa åtal. En genom nya lagen införd inskränkning i åtalsrätten gäller alltså även för tidigare förövade gärningar, såvitt ej åtal anställts före den nya lagens ikraftträdande. Har å andra sidan ett brott genom nya lagen lagts under allmänt åtal, medför detta ingen ökad möjlighet att åtala äldre brott.


[ 444 ]Punkt 1.

Lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel ersättes genom 12: 8 i kommitténs förslag.

Den föreslagna bestämmelsen om sabotage i 19: 4 träder i stället för lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage.


Punkt 2.

Regeln, att hänvisning till äldre rätt i stället skall anses avse motsvarande bestämmelse i denna lag, gäller även de hänvisningar som förekomma i grundlagarna. Hänvisningen i § 3 9:o tryckfrihetsförordningen till SL 8: 4 bör sålunda anses avse 8: 10 i förslaget. Vad angår bestämmelsen i § 110 regeringsformen om att vissa brott mot riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon enskild riksdagsman skola bedömas såsom förräderi, torde den, såsom i motiven till 9: 1 i förslaget framhållits, få anses efter förslagets genomförande avse bestämmelsen om högförräderi i 8: 1.

När en bestämmelse, såsom t. ex. 10: 5 lagen om arv, avser både förövare av brottslig gärning och delaktig enligt SL 3: 1–6. skall den tydligen efter nya lagens ikraftträdande anses avse envar som medverkat till gärningen på sätt i 3: 3 eller 4 sägs.


Punkt 3.

I denna punkt upptagas de icke straffrättsliga bestämmelserna om upprors och upplopps stillande samt om församlingsfrihet i SL 10: 12, 10: 10 andra stycket och 10: 15 i väsentligen oförändrat skick. (Jfr beträffande rätt att bruka våld SOU 1942: 54 s. 10–12 samt beträffande församlingsfrihet SOU 1941: 20 s. 20–24.) Bestämmelsen att skingringsbefallning skall givas "i Konungens namn, har emellertid uteslutits såsom opraktisk. Då gällande lags bestämmelser om uppror motsvaras av bestämmelsen om upplopp i 11: 1 i förslaget, användas i stället för orden uppror och upprorsman uttrycken upplopp och deltagare i upplopp. Bestämmelsen i SL 10: 15 om straff för den som vid upplösning av sammankomst underlåter att hörsamma myndighets bud ersättes i förslaget genom bestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten i 11: 2. Beträffande vad med civilmyndighet förstås innefattar förslaget ingen ändring i den lydelse som SL 10: 12 erhållit genom lag den 15 juni 1944.


Punkt 4.

Hit har överförts det i SL 24: 1 givna civilrättsliga stadgandet, att vad någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige innehavare.

Enligt SL 25: 13 skall förman i uppbördsverk straffas med avsättning eller suspension, om han av underordnad uppbördsman eller redogörare lånar medel som ej höra till uppbörden. Det synes icke lämpligt att i allmänna strafflagen bibehålla ett så speciellt straffstadgande. I stället föreslår kommittén en instruktionsbestämmelse, tills vidare upptagen hår, att förman i [ 445 ]uppbördsverk ej må låna medel av underordnad uppbördsman eller redogörare, ändå att medlen ej höra till uppbörden. Det är då utan vidare klart, att den som handlar i strid med instruktionsbestämmelsen kan straffas för tjänstefel enligt 25: 5 i förslaget.


Punkt 5.

Eftersom nya rättegångsbalken redan blivit antagen, ha de föreslagna ändringarna i strafflagen utformats med tanke på förhållandena efter processreformens genomförande. Emellertid skall nya rättegångsbalken icke träda i kraft förrän Konungen med riksdagen förordnar därom. Man måste därför räkna med att strafflagsändringarna kunna bliva genomförda före processreformen. Såsom vid 2: 20 och 13: 1 i kommitténs förslag framhållits ha därför i denna övergångsbestämmelse upptagits alternativa formuleringar till nämnda båda lagrum, avsedda att gälla under tiden från strafflagsändringainas ikraftträdande till processreformens genomförande. Den här upptagna lydelsen av 2: 20 skiljer sig från den i själva lagen införda genom att den innefattar bestämmelser angående det processuella förfarandet före en förverkandeförklaring, vilket ämne efter processreformens genomförande enligt processlagberedningens förslag kommer att regleras genom 17 § lagen om införande av nya rättegångsbalken. Vad angår 13: 1 skilja sig de båda alternativen allenast såtillvida att det här upptagna med avlagd ed jämställer eftergiven ed, ett institut som försvinner vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Några av de föreslagna lagrummen i strafflagen, t. ex. 5: 15, ha visserligen avfattats närmast med tanke på förhållandena efter processreformens genomförande men ansetts kunna med samma lydelse gälla även dessförinnan.