Samlade dikter/2/Barndoms-Minnen eller Resan till Tanten
| ← Amor Jul-Attrap |
|
Mosaik-Tafla från Mosebacke → |
BARNDOMSMINNEN,
ELLER
RESAN TILL TANTEN.
.
Allt i ordning, som sig bör:
Husets lifhäst spännes för,
Tågar makligt fram till grinden.
Ingen körsven barnen få:
Skaran talrik är ändå.
Glädje hviftar sommarvinden
Öfver ängens blommor små.
Ej med sinnets lätta flygt,
Men blott strängt i tygeln ryckt,
Vår Pegas sin lydnad röjde.
Resan gick i fullt galopp:
Snart dess mål, till ögats hopp
Kring en landtlig boning höjde
Sina berg och lunder opp.
Re’n på trappan, som ett ny
Ur en klarnad vintersky,
Tant i uppsatt mössa nickar
Sitt välkommen rundtomkring, —
Rör vid nyckelknippans ring,
Som vid förklädsbandet vickar,
Under skilda hushållsspring.
Högtidssalen låtes opp,
Der af konterfej en tropp,
Klädd i forntids ärbarheten,
Med robe-ronde af triumfant,
Snörda lif och engageant,
Blickade från väftapeten
Vänligt ned på gamla Tant.
På det hvita nattduksbord
Bibeln låg: — med skrifna ord
I de sista blad derinne
Slägtens namn och årtal fått
Sitt archiv i hyddan blott,
Äradt genom dygdens minne,
Sedan lifvets dag förgått.
Mormors skåp, så tungt och stort,
Slöt, massivt, af valnöt gjordt,
Inom drifvorna af linne
Husets flit i godt förvar;
Der hvar skatt för tanten var,
Med ett fromt, gastvänligt sinne,
Ärans lust på högtidsdar.
Struken, som en spetsmanchett,
Prydlig i sitt umgängssätt,
Uppå klackar, tretumshöga,
Trippade hon in och ut,
Tills hon stapplat opp till slut
Läckerbisschen för vårt öga,
Och böd mer i hvar minut.
Lustigt lag och god ap’tit,
Kindens friska kolorit
Gjorde Tantens ögonfägnad;
Men kring lunder, fält och skog,
Tufvan vinkade, och log,
Som af smultron öfverregnad,
Der hvar pilt sin brorsdel tog.
ömsom dansande en stund
Uppå ättehögens rund,
Än från gärdet, som i sädet
Böljade en krusad flod,
Smögo vi med hoppets mod
Varsamt under gukuträdet,
Som i lundens skymning stod.
Andaktstysta allihop,
Lyssnande till gökens rop,
Trenne önskningar alltredan
För en osedd framtids da’r
Hvar och en på tungan bar:
”Först Guds nåd, och kärlek sedan” ...
Ha! re’n göken flugen var.
Öfrig dock var stundens fröjd:
En ruin, hvar klippas höjd
Böd, i salar, mossbeklädda,
Fantasin sitt barndomslif.
Fåglarne, som äkta vif,
Från hvar mur, att boet rädda,
Flögo bort vid lek och kif.
Snart, hvad gårdens arsenal
Gömde, tärdt af rost och mal,
Visiteradt blef och draget
Fram ur hundraårig vrå:
Trekantshatten sattes på,
Kyller, som vid Narvaslaget
Fått för Ryssens kulor stå.
I mundering, styf och rak,
Efter skilda kungars smak,
Krigade den ystra flocken,
Grenadier och Amazon,
Mot en pösande kalkon,
Som bland hela fjäderskocken
Gjorde front för batallion.
Tant, om favoriter mån,
Stridens plats ej långt ifrån,
Några toner högre stämde
Sin discant, och till reträtt
öfver gårdens gröna slätt
I ett ögonblick bortskrämde
Hvar beväpnad marionett.
Skyndande att natthugg ge,
Värre, än en hel armé,
Hastigt hördes skaran stoja.
Klockan ringde: torparn tog
Renseln på sin rygg, och slog
Eld på pipan, — till sin koja
Trött af dagens arbet’ drog.
Och när trastens chorum ljöd,
Innan korrt sitt afsked böd
Ock den muntra karavanen.
I sin jungfrubur alltre’n
Tant, vid solens bleka sken,
Söng sin aftonpsalm, lik svanen
På en öde strand allen.