Se, den hufvudskål, som fordom verldssystemer innebar,
Som för Gustaf Adolfs Dotter sina läror tolkat har!
Nu, som basilisken, stirrar ögongropen dåren an:
Allt är säljbart här på jorden, döden ock är handelsman.
Under pannans svarta bågar brann geniets gudalån:
Nu, hvem aktar mig, bland skräpet i ett sterbhus, gömd i vrån?
Snillets thronpell har jag varit: underbara trådar här
I mitt hvalf har ljuset spunnit till sin väfnad, fin och skär.
Blixtrande en gång mitt öga spanade i etherns våg,
Och med tankans skarpa örnblick bortom tidens gränsor såg.
Kretsen under Empuréen syntes fordom mig för trång:
En omätlig själ härinne följde stjernan i dess gång.
Djerf, i skådning sänkt, jag sade, tryggad vid förnuftets lag:
”Gif mig rörelse och ämne, — och ett verldsallt skapar jag.
Dock hos Gud, som verldsidéer stoftet gaf, jag källan fann
För all vishet: sanningsstjernan klarast i dess spegel brann.
[ 205 ]
Skillnad mellan kropp och ande såg min tankas gudaflägt,
I sin rigtning ofvan jorden, i omätligheten sträckt.
Sällast vid naturens hjerta, skådande dess djup och höjd,
Aldrig hvilande, jag sökte i dess ordningslag min fröjd.
Men’skovänligt i dess sköte, skild från abstractionens rymd,
Med allt vetande förtrogen, var min inre verld ej skymd.
Hvar jag lefde uppå jorden, fri som stjernan på sin stig,
Menskligheten och naturen blott i lifvet ägde mig.
Högre än min samtid vorden, mig man äreminnen gett —
Hur’ jag stigit, hur’ jag fallit, ömsom efterverlden sett.
Magter två på jorden herrska: striden der blir oafgjord;
Bland äonerna, o, Sanning! tolkas först ditt gudomsord.
Snillets arf jag dig dock gifvit, fast, o verld! du har försålt
Denna bildsal, der naturen skatter i sitt djup fördolt.
Hvad jag varit, mer härinne ingen bild förkunnar dig;
Alla verktyg äro borta: Mästarn tog dem hem till sig.
|
