Skön öfver Romas Älskling blänkte
Re’n ärans morgonsol; likväl
Han sig en gräns i konsten tänkte,
Oöfverstiglig för hans själ.
Med synligt, ej med inre öga,
Engång ifrån sin genius skild,
På jorden sökte han den höga
Modellen till Madonnans bild.
Väl med en romersk höghet prålar
Marias ljufva anletsdrag:
En vår af liljor Raphaël målar
På taflans duk; men dag från dag
Han plånar ut, hvad handen tecknar:
I moln är åter grunden bytt:
Ett irrbloss, hvarje bild förbleknar,
Den stund ingifvelsen har flytt.
Så städs vid konstens altarlåga
Han hänryckt stod, och dock, förtärd
Af inre qval, han höres fråga:
”O, Gud! hvar är din urbilds verld?
Jag hör naturens harpa klinga
Melodiskt öfver tidens haf;
En återglans jag ville bringa
Dig af den helga tro, du gaf.” —
I skolan af sin fornverld danad,
Hans själ var Gudars hemlighet:
[ 207 ]
Dess kraft, af evig längtan manad,
Ej sjelf sitt mål i tiden vet.
Förgäfves öfver jorden strödde
Italias vår sin rosenprakt;
Ej Fornarinas[1] öga glödde,
Som förr, med ljuf berusningsmakt.
På solbeglänsta höjder thronar
En brud i from förklaringsglans,
Kring hvilken englachoren tonar,
I harmoni med spherers dans.
Hon är hans suck, när bönen brinner
Inom hans bröst på hvilans bädd,
Tills verklighetens verld försvinner,
I magisk natt af stjernor klädd.
I drömmarnas mysterier sluten,
För Konstnärns blick hvad helig syn:
Marias bild, af ljus omfluten,
Af rosor krönt på morgonskyn!
Dess anlet’, lik en lotosblomma,
Som ser sin bild i källans våg,
Med ögon klara, helgonfromma,
I djupet af hans hjerta såg.
En stilla glans af skönhet hvilar
I hvarje drag, så lugn och klar,
Som himlen, när af stormens ilar
Ej mer en flägt, ett moln är qvar.
En slöja[2] kring Madonnan sväfvar,
[ 208 ]
Skär som en glesnad silfversky,
Och, rörd af välljud, löften bäfvar,
När orden från dess läppar fly:
”Johannes lik, ditt öga känner
Igen Guds Moder, som hon stod
Kring korset främst bland Jesu vänner,
Och blandade i Sonens blod,
I verldens offer sina tårar,
Den stund, då solen släcktes ut. —
Nu denna syn från helga vårar
I spegeln af din ande gjut!
Ej i de yttre föremålen,
Men i ett högre ljus, alltmer
Försänkt i din idée, symbolen
Af Konstens inre verld du ser.” —
Som dimmans hvita väg från jorden,
Ett skingradt moln, gestalten flyr;
Men lefvande är drömmen vorden
I Raphaëls själ, när dagen gryr.
En Gud, till sin pallet han flyger:
Hvar tanka lyfts från jordens rund,
I strålar från hans pensel smyger
Madonnans drag på taflans grund.
Den helga syn förnyad stiger
Ur duken fram. I lifvets dal,
Vid kyrkans altar, Raphaël viger
Sin konst med himlens Ideal.
|
