Samlade sånger och visor/2/Vid gamla årets afresa

Vid gamla årets afresa.

1855.

Sitt opp, du gamle! du skall ta farväl
Och ändtligt lyfta på den slitna hatten.
Sätt på dig pelsen och svep om dig väl,
Ty det blir svalt att rida midt i natten,
Tro ej du saknas på vår sköna jord,
Sen du satt priset så enormt på födan.
Emjukatjenare! Med andra ord:
Jag skulle klå dig, om det lönte mödan.

Man knappt har kunnat få ett ärligt mål,
Sen krigets fackla öfver verlden flammat.
Hvad godt ha vi utaf Sebastopol,
Som du nu skryter att du har anammat.
Ha vi väl fått det allraminsta grand
Af mat och dryck af hela företaget?
Nej, Finland, gubbe! det är magens land,
Och vore kuku just vid detta laget.

Hur härligt vore icke lifvet då,
Och hvilket jubel ibland Sverges söner!
Den dyra tiden skulle snart förgå
Och ingen klaga öfver knappa löner.

[ 117 ]

Ty om ock mången såg ett ondt deri,
Det skulle alltid glädja men'skovännen,
Ty Finland skulle endast Sverges bli,
Blott för att delas mellan tjenstemännen.

Det är ej lätt i hast att komma håg
Hvad storverk du uträttat under året.
Jo! du har släppt ur landet all vår råg
Och satt opp priset på att klippa håret.
Guds hus du eldat, att vår frusna slägt
Mer komfortabelt kan vår Herre dyrka,
Och att odödlig bli som arkitekt,
Du skänkt en skorsten åt Sankt Jacobs kyrka.

Jag ville språka i förtrolighet
Ännu om andra små omständigheter;
Men natten flyr, och tiden, som du vet,
Är alltid kort och dyrbar: för poeter.
Din efterträdare nu spiran tar
Och helsas skall i första morgon-väkten
Med en sprittny cantat. — Au revoir!
Sof som du börjat, helsa hem till slägten!