Samlade sånger och visor/3/Snövisa

[ 196 ]

Snö-visa.

Vintern kommer, nordan susar:
Titta! hvilken snöstorm brusar!
Jorden klädt sig i sin dödshabit:
Kors hvad hon är hvit!
Bore kommer åkandes från pol'n,
Mälarn står så styf i silfverkjoln:
Köld och snöglopp tura.
Menskor gå och stura.
Alla fråga: hvar är sol'n?

Sol'n? ack den charmanta solen
Enleverad är från polen:
Molnen togo henne i en säck,
Det bar af i sträck.
Hennes glans vi sakna tusenfallt,
Fastän kölden, som känns öfverallt,
Man har upptäckt sedan
Är ett hål allenast
Uti Zenith, som drar kallt.

Men kan då ej gluggen stoppas? —
Nej, det fåfängt är att hoppas:

[ 197 ]

Den är mera djup och omfångsrik
Än vår Nybrovik.
Industripalats och riddarhus,
Hela Gotland med sitt kalk och grus —
Ja, om jorden fore
Plötsligt dit, så vore
Rubb och stubb som en pris snus.

Men vi trösta oss af vana,
Skotta oss en lefnadsbana,
Det är Skandinavernas bestyr —
Titta, hvad det yr!
Dackor komma uti stora fång,
Skönheten ej skonas sjelf en gång
Andan får man tigga,
Hela drifvor ligga,
Usch! i damernas chignon.

Snöbetäckt är slott och koja.
Vindarna med menskor skoja.
Ingenstans de tumla om och sno
Som uppå Norrbro.
Hatt och mössor äro stormens rof:
Såg du nyss hur flickans kjol han hof?
Ack, ja, stackars liten!
Som en segelsliten
Jakt hon tog en lov.

Gustaf Adolf uppå hästen
Sitter lugn med snö i västen.

[ 198 ]

Drifvan dock hans nåd ej hinna kan:
Han är lycklig han.
Vore han som jag så tom och svång,
Vore ej hans ro likvisst så lång —
Fast naturen larmar,
Opris sig förbarmar
Kanske med en — varm buljong.