[ 3 ]
1.

Släkt, barndom och ungdom.

1698—1720.


Den förste kände av hans förfäder är hans farfarsfarfar, klockaren Jöns i Hidinge socken i Närke. Dennes son fick studera och blev 1610 kyrkoherde i Kräklinge i Närke. Han kallade sig Laurentius Joannis Hidingius. Död 1652.

Sonen, Zacharias Klingius, nob. Klingenstierna, född 1602, var en av svenska kyrkans d. v. mest berömda män. Studerade i Uppsala, blev fil. magister 1639 och blev s. å. huspredikant hos friherrinnan Brita De la Gardie. Där blev han känd av Axel Oxenstierna och av honom sänd till Tyskland för att taga kännedom om de där utbrutna teologiska striderna. Efter vidare studier i utlandet blev han teol. doktor i Wittenberg 1647. Vid återkomsten blev han hovpredikant hos drottning Kristina och kyrkoherde i Nyköping. Blev Carl X:s biktfar och generalsuperintendent för hela svenska armén 1656, samt interimsbiskop över Seeland under svenska ockupationen 1659. S. å. blev han generalsuperintendent i Livland och prokansler för universitetet i Dorpat. 1661 nämndes han till kyrkoherde i Riddarholmen och blev slutligen 1665 den förste biskopen i Göteborg,[1] där han dog 1671, »därav att han lät skära en [ 4 ]liktorn för nära». Han var en typ av karolinska tidens män, höglärd och kraftfull, men ansågs t. o. m. i detta den strama ortodoxiens tidevarv för högdragen och sträng mot olika tänkande. Såsom många av dessa stränga prelater torde han på samma gång varit en hjärtefrom man, som utgav goda andaktsböcker, bl. a. »Biblisk Skattkammare».

Hans son Zacharias, f. 1657, Samuel Klingenstiernas fader, var gift med Helena Maria Gyllenadler, dotter av biskop Samuel Enander, f. 1665, d. 1710. Klingenstierna var alltså både på fädernet och mödernet av lärdomssläkt. Fadern var däremot militär, officer vid östgöta infanteri. Han deltog i Carl XII:s första krig och i flera drabbningar i Polen, avancerade till major, men dog »strådöd» på ett sjukhus i Sachsen.

Samuel Klingenstierna föddes på Tolefors sätesgård nära Linköping d. 18 augusti 1698 g. st. Det var således modern, som uppfostrade honom och hans båda syskon, Beata Elisabeth, som var äldre, och Zacharias, som var yngre. Såväl hon som hela hennes släkt och umgänge älskade litterära studier, först och främst hennes svägerska, Hedvig Eleonora Klingenstierna, en lärd dam, som t. o. m. en gång höll en latinsk oration på Linköpings gymnasium, vilken hon själv författat. Ehuru modern efter mannens död endast ägde halva inkomsten av Tolefors, så beslöt hon att låta sina barn studera, så mycket hellre som de redan från början visade stor begåvning. De erhöllo informatorer från Uppsala, och familjens vän, biskopen Spegel, sedermera ärkebiskop, ledde studierna. Vanligen 2 gånger i veckan lät han Samuel komma till sig, förhörde och undervisade honom, och gossen var så intresserad därav, att han med nöje vandrade den rätt långa vägen till fots. En av informatorerna, mag. Carl Ekman, förblev även i Uppsala Klingenstiernas vän och rådgivare. Han blev lektor i Linköping och dog som prost i Söderköping.

I kroppsligt avseende saknades den tiden både [ 5 ]gymnastik och idrott, men bröderna ville gärna »bli starka». Till den ändan företogo de sig under lång tid att lassa en skottkärra med så mycket tegelsten, att de nätt och jämt orkade skjuta den ett visst, längre stycke; efter vissa mellantider ökades lasten med ännu en sten o. s. v., tills de efter längre tids övning slutligen förmådde forsla ett större lass tegel, än någon av drängarna rådde med. Friska voro de och Samuel gick 1710 lyckligt igenom pesten.

På gymnasiet var enligt tidens sed latinet det viktigaste läroämnet. Men han var en ovanlig lärjunge däruti, att han aldrig kunde förmås att få intresse för grammatikens regler och undantag, men däremot ägde mycket för innehållet och för formens skönhet. Han blev ock en framstående talare och författare på latinska språket, utmärkt av framställningens klarhet och elegans. Ännu på äldre dagar sysslade han med klassiska auktorer och kunde recitera långa stycken ur Virgilius och Horatius, och om Cicero yttrade han, att »ingen kunde föreställa sig vad nöje denna läsning förskaffat honom i ungdomen och vad smak han ännu i sina senare dagar fann däri». Men ända från ungdomen läste han mycket även av modern litteratur, och av den älskade han mest den franska.

Med goda vitsord från gymnasiet inskrevs han d. 111 1717[2] vid Uppsala universitet, vars prydnad han en gång skulle bliva. Under studietiden besökte han föga de akademiska föreläsningarna. Med sin skarpsinniga begåvning att självständigt studera ansåg han sig vida fortare än genom föreläsningars bevistande intränga i de ämnen, som intresserade honom, genom eget studium av de arbeten, som på hans begäran anvisades honom av någon i det ifrågavarande ämnet bevandrad person. Som ovan nämnts, inhämtade han grundliga insikter i både klassisk och modern litteratur. [ 6 ]Det var ock fordom sed vid universiten, att det tillkom en student att där inhämta ej blott de för det blivande kallet nödvändiga kunskaperna, utan ock förvärva en god allmän bildning.[3]

I sina fackstudier gingo Klingenstierna och hans ännu berömdare jämnårige, Anders Celsius, samma egendomliga väg. Båda började studera juridik och fortsatte med de matematiska vetenskaperna. Celsius var ända från barndomen intresserad av matematik. Liksom Pascal hade han redan som barn själv löst matematiska problem av egen uppfinning, men hans far, ehuru själv professor i ämnet, övertalade honom att för den större utkomstens skull bli jurist. Han gick pliktskyldigast på Castovii föreläsningar, men på hans kammare, sades det, lästes föga juridik men så mycket mera Newtons nya fluxionsteori. Även Klingenstierna var i behov av en snar och säker utkomst och blev av sin mosters man, kammarrådet, sedermera landshövdingen i Falun, baron Peter v. Danckwardt,[4] uppmanad att taga juridisk examen och ingå i kammarkollegium. Han började alltså bevista Castovii föreläsningar. Men en obetydlig händelse ändrade hans bana. Han råkade en gång »att mitt i lektionen stimma med en av sina bekanta», vilket ådrog honom en skrapa av professorn inför auditoriet, vilket så förargade honom, att han satte sig i sinnet att aldrig gå dit mera, utan sin vana trogen läsa på egen hand. Han grep sig genast an med Samuel Pufendorffs stora [ 7 ]verk De Jure Naturæ et Gentium, ett stort specialarbete, som väl aldrig plägade läsas av en student, men vilket han grundligt genomgick. Emellertid fann han ett uttryck, som han ej klart förstod, nämligen Quantitates morales. Som han, märkligt nog, därintills aldrig fått lära det minsta matematik, fann han ordet kvantitet svårbegripligt. Han gick till sin vän och förre informator, magister Ekman, och bad om upplysning. Denne sökte giva en förklaring, men tillade, att om han var intresserad för kvantiteter, så borde han läsa matematik, och bad honom skaffa sig prof. Gestrins översättning av Euklides’ 6 böcker i geometri. Klingenstierna behövde ingen undervisare häri. På två månader inhämtade han på egen hand de 6 böckerna och var utom sig av förtjusning, att, som han sade, hava funnit en vetenskap, som består av »endast oemotsägliga sanningar». Han vände sig till en gammal lärjunge till den då avlidne professor Elvius vid namn Anders Gabriel Duhre. Denne var en för sin tid mycket lärd matematiker, men som gjort sig omöjlig för akademisk lärareplats på grund av total brist på förmåga att hålla ett redigt och klart föredrag och till ytterlighet tankspridd och bortkommen. Han bodde utanför staden och kunde räkna sig till förtjänst, att hava varit en kort tid undervisare för århundradets båda största matematiska snillen i Uppsala.

Klingenstierna kom först till Duhre för att fråga, hur det kom sig, att Euklides lär, hur man skall dela en linje i hur många delar som helst, men ingenstädes, hur man skall dela en vinkel i hur många delar som helst. Han hade förskaffat sig även de andra böckerna av Euklides, som ej Gestrin översatt, men ej heller däri funnit detta. Duhre svarade, att det fanns mycket högre geometri än den euklideiska, men för att förstå den måste man kunna algebra, och gav honom anvisning på Wolffs Anfangsgründe der mathematischen Wissenschaften. Sedan han ganska snart studerat denna bok, gav Duhre honom anvisning på en tjock [ 8 ]bok, som borde hava sett alltför avskräckande ut för en student, nämligen Reynaus Analyse demontrée. Klingenstierna däremot blev förtjust, låste in sig och tog nyckeln ur dörren och umgicks med ingen utom sin Reynau. Då han efter ½ år kom ut och besökte sin vän och släkting Samuel Enander, frågade denne honom, vad han haft för sig och om han ämnade bliva Duhres lärjunge både i algebra och osällskaplighet. Därpå svarade han, att han ej längre behövde Duhre som läromästare, ty nu kunde han snart lika mycket i matematiken. Det hedrar Duhre, att han sannade detsamma och förespådde, att Klingenstierna skulle bliva Sveriges berömdaste matematiker.

Enligt den tidens sed började nu Klingenstierna att uppträda på de offentliga disputationerna såväl i matematiska som i en del humanistiska, på vilket sätt man då, mer än genom examina, visade sina kunskaper, och han gjorde det så väl, att han hastigt förvärvade sig anseende vid universitetet som en framstående ung man med synnerligen solida kunskaper och kritisk begåvning.

På grund härav antogs han i början av 1720, således vid 22 års ålder, till biträde vid recensionen av de till Societas Litteraria för dess Acta inlämnade avhandlingarna. Men redan d. 13 oktober s. å. blev han, antagligen genom v. Danckwardts inflytande, utnämnd till kanslist i k. kammarkollegium med en lön av 600 dlr. kpmt, och härmed tycktes hans bana vid universitetet vara avbruten.


  1. Han nämndes till superintendent, men vägrade mottaga platsen, om han ej blev biskop.
  2. Anrep anger orätt 1716, antagligen efter Strömer. Den bibehållna inskrivningsmatrikeln visar, att han inskrivits d. 111 1717 under Robergs rektorat.
  3. Ännu i min studenttid i början av 1860-talet var detta rätt allmänt brukligt, och berömda föreläsare särskilt i de mera allmänbildande vetenskaperna, såsom Boström, B. E. Malmström, Torén, Ribring och Svedelius, läste på stora fullsatta auditorier för åhörare från alla fakulteter, vilka vid terminens slut följde professorn under sång till hans port. T. o. m. betalda kollegier voro ofta besökta av sådan blandad publik. Under Anton Rosells kollegium i estetik hade jag, naturforskaren, min plats mellan en jurist och en medicus.
  4. Född i Norrköping 1662, kammarråd 1712. I denna egenskap förde han kollegiets talan i den kommission, som rannsakade och dömde Görtz, och han ansågs vara den, som genom hotelser och stränga ansvarsyrkanden åstadkom dödsdomen. Landshövding 1723, friherre 1726. Död 1732.