Satir öfver mina vänner

←  Ur »Mitt lefverne»

Satir öfver mina vänner av Gustaf Fredrik Gyllenborg

Verldsföraktaren  →

Ur Svenska parnassen, band II, sid. 132–140 av Ernst Meyer från 1889.

Satir öfver mina vänner.

Skrif! Förr’n du ordet vet, så är han här igen.
Det klappar! ack hvad straff, en efterhängsen vän!
Men klappa länge nog, om lås och reglar hålla,
Skall ej din leda syn mitt glada rum förtrolla.
Ack! makalösa smed, som gjort det första lås!
Fast man ej vet ditt namn, bör minnet ej förgås.
Du funnit har en konst att folk på porten köra,
Det jag förgäfves sökt med vett och ovett göra.
Man vill mig ha till vän; till vän! ja det är godt,
Men låt det bara ske med grannlaghet och mått.
Knappt får jag väckas opp, ur ögat sömnen gnugga,
Re’n sväfvar kring min säng den såta vännens skugga.
»God morgon!» ropar han, »hur mådde du i natt?
Du har väl i din dröm haft någon flicka fatt.»
Han med så slitna tal mitt hvilda öra mattar
Och, när jag glömmer le, på mina vägnar skrattar.
»Du hör ej», skriker han, »hur långt min arghet gått,
Jag vet ej hvar i dag jag all min qvickhet fått.»
Han styrkes i sin tro och börjar eftertänka,
Att han en sådan dag i sällskap kunde blänka;
Strax ilar han sin kos, till vissa herrar går,
Att klandra Ärlig Svensk^[1] och fråga hur man mår.

Jag klifver ur min säng, tre gånger kroppen sträcker,
Att armen än till tak och än till väggen räcker;
Tre gånger gäspar jag på ett så kräsligt sätt,
Att timmes tid behöfs att vrida munnen rätt.

Ack! korta, sälla tid! mitt har man redan kammar,
En tjock virginisk rök från spotska läppen dammar.
Re’n höres skrik och skratt, min dörr på gafvel slås:
Nå! vänner nu igen? ja vänner, det förstås.
Två snillen rusa fram, Apollos värda gossar;
Den ene helsar knappt, förr’n han ett infall lossar.
Strax ger den andre till ett skrik i himmels höjd
Och sig för hjessan slår och kiknar bort af fröjd.
En gång han skrattat har; han mig i armen fattar
Och repar tanken opp och andra gången skrattar.
Den förre flatna tycks och tittar under lugg,
Men ser så smånöjd ut och grinar sjelf i mjugg.
När han med fägnad ser, att första profvet lyckas,
Skall till det minsta ord med nya löjen smyckas.
Hans tanke blir så fin, att knappt man henne ser,
Och det ej qvickhet är, som hjernan möda ger.
En lomhörd kunde tro, att här har vankats nöje,
Som sett den enes grin, den andres gap och löje;
Men jag, som för min synd två friska öron har,
Jag kände bäst hvad straff en trugad qvickhet var^[2].
 
En skald berömmas vill: jag usle det förgäter;
Man å min ringa smak och korta insigt träter.
Med vild poetisk hämnd i later, ögon, hy,
De gripa käpp och hatt och ur min åsyn fly.
Jag åter andas får och gå i mig tillbaka,
Jag börjar mindre le och mera nöje smaka.
Nu gäller resan ut till syssla och besvär,
Som, hur det plågar mig, af vanan drägligt är.
Jag andra vänner får, som det beslut förstöra;
De göra mig besök, ty de ha intet göra.
Ej för min egen skull mitt sällskap söka de,
Men tiden är dem lång, de måste menskor se.
De allestädes gå, att alla ställen rata,
De söka känna folk, att folk dess närmre hata.
Att väja deras gift och deras tungor fly,
Bör man dem sällan se, att alltid synas ny.
I denna vänneflock jag hela timmen nöter.
Hur sällan är den klok, som ingen syssla sköter!
Mitt sysslolösa folk af lösa tankar drifs,

Och ämne letas opp, der intet ämne gifs.
Nu mig den ene vän sin gårdagslefnad täljer
Och åt sitt sällskaps ro sitt förra sällskap säljer.
En ann’ till pricka vet, hvad visse herrar sagt,
Och hvart förfluget ord på troget minne lagt.
Hur matt det sällskap är, som endast förråd äger
Af hvad som andra sagt och intet eget säger!
Till lycka hastigt nog ock detta förråd tröt,
Att åter nyttja det man ändtligt laget bröt.

Med snabba löparsteg jag till min syssla hastar,
På vägen än en vän i vägen hinder kastar.
Han nyss från landet kom; han frågar hvar jag bor
Och kärligt helsar mig från syster bror och mor.
Jag fåfängt står på språng, jag höra skall min lexa,
Hur gamla vänner må, hur deras ungar växa.
Min gode landtman tror, att stadsfolk intet gör,
För det man pudrad är och ej i åkern kör,
Att all vår syssla är att goda värdar vara
Och fägna alla dem, som komma och som fara.
Jag flyr i närmsta gränd; men knappt jag sluppit har,
I nästa hörn en vän mig under armen tar.
Allt hvad han sade mig kan ej i verser binnas;
Det mins jag, att hans tal var icke värdt att minnas.
Det gick på kläder ut: han granskar h varje tråd
Och till en smaklig drägt vill hemta mogna råd.
Ej Maros vandringsman^[3] så många faror hände,
När honom hamn från hamn de ilskna gudar sände.
Som på min korta väg jag måste kännas vid.
Jag ändtligt hamnen ser och min förlossnings tid.
Nu tro, jag vänner får, ett tjog af embetsbröder;
Oss sysslan tvingar hop och tvungen vänskap föder.
Som syskon lefva vi, vi dela sorg och ro
Och se för när hvarann att väl hvarannan tro.
Allena storma de och brödra^[4] käckt hvarannan.
En förman kommer in, då tro, de rynka pannan,
Man skrifver, springer mer, och den blir hållen bäst,
Som mest beställsam är och som kan svettas mest.
Jag såg en nedrig slok sig ned i stoftet kröka
Och för en oviss gunst sin säkra ringhet öka.

Jag såg ett ringa djur, som grälar år från år
Och tror sig nog belönt, när han en helsning får.
Låt dem få ha sin ro! jag vill mitt omak spara,
Så lat, att jag en gång ej låts att flitig vara. —
Nu slår ett önskadt ett: man vänligt afsked tar,
Och läsarn döma kan, om jag den siste var.

Sig framför hyrkuskgåln en åldrig byggnad höjer,
Som nya tidens brist och gamla smaken röjer;
På kupigt koppartak man dygdens bilder ser;
På annat rum än der hon tycks ej passa mer.
Med romersk öfverskrift hon präktigt här berömmes:
Hon hedras på latin, när hon på svenska glömmes.
Hur länge skall det hus dock utan armar stå?^[5]
Det plär ju år från år så vackra lemmar få!
Det hus hvart fjerde år af nit och buller dånar,
Till sömn och vittra tal sig dess emellan lånar.
Ack! att evärdlig tid man höre detta sus,
Att icke Bollhus^[6] blir, der nu är Riddarhus!
Vid sidan är ett torg som af sin ålder skryter,
Der man af gammal häfd sin lögn förtroligt byter.
Ej som på grekers torg, man slåss och ifras här,
Man hviskar ondskan fram — vår verld belefvad är.
Två sprättar här hvarann med prat och sqvaller matta,
Med löje skiljas åt och åt hvarannan skratta.
En väjer här sin björn, som sist får honom fatt:
Han löjlig uppsyn tar, men skrattar ganska flått.
Två bofvar talas vid, som långa omsvep taga
Och säkre skiljas åt, att de hvarann bedraga.
En spanar efter nytt, att sprida det omkring,
En annan veta’t låts och vet dock ingenting.
När jag till detta torg min sakta kosa följde,
Af vänner mig en våg, än mig en annan höljde.
Till lycka mig en vän ur detta skeppsbrott drog:
Det var den första gång jag fröjd af hviskning tog.
Han drar mig i en vrå: än kan oss någon höra;
Han drar mig längre bort, än längre, nå, må göra!
Om något vigtigt mål det säkert frågan är;
Jo! frågan blir hvar jag i middag spisa lär.
Jag ser en annan vän i hastig ifver löpa,

Han har sin planbok glömt, han skulle någol köpa.
En sedel lånar han; han har mig undflytt se’n:
Den gång för billigt pris jag mista fick en vän.
En hungrig vänneflock sig sist omkring mig ringar,
Här hjelper ingen bön, man mig på källarn tvingar.

Gudinna! du som kök och tappra magar styr,
Som hos de rika dväljs och tomma visthus flyr,
Du Snålhet! om vår stad dig mest bland gudar aktar
Och dagligt åt ditt bord de feta offer slagtar;
Om allt hvad anda har, i skog och luft och haf,
I Stockholm samlar sig att få sin vissa graf;
Om här du hjeltar har, som fakta för din ära
Och våga lif och blod i fråssa och förtära:
Ack! hjelp en mager skald, dess matta penna för,
Då han ett middagsmål i verser måla tör!
Ack! krydda så min vers, att han må vällust gifva,
Och läsarn midnattstid af hunger retad blifva!

Gudinnans seger syns i våra hjeltars mod;
Hon skänker i en sup att elda deras blod.
En ädel ifver tänds, som bränner allas magar,
Man går på bringan lös och inpå benen gnagar.
Ett kålfat stormadt blir med munter anletssvett,
Man hemtar läskedryck i soppans varma fett.
Nu spetsen bruten är; man börjar något pusta
Och dricker om en gång att sig till steken rusta.
Men denna hvilotid ej sysslolöst förgår,
Ett rågadt fiskfat töms, som oss i vägen står.
Till strids det åter bär: en hjelte aldrig skälfver,
Och redan i sin själ han stekens bane hvälfver;
En sallat färdig står, som retar hans begär
Och hjelten kröna skall, då segern vunnen är.
Hans viga styrka syns: han hårda stålet hvässar
Och snart ett uddigt spjut i kalfvens sida pressar.
När han med frodigt hull vid moderns spenar lag,
Hon gamla slägtens art i pilten lysa såg;
En heder för dess ätt hans djerfva dumhet spådde,
Men ack! en tidig död på denne yngling rådde.
Man skonar ej hans lik; det smärta kan en sten!
Hvar fogning lossas opp, ej lemnas ben på ben.
Se’n magens raseri man lösa tyglar gifvit.
Och ingen lemning mer af steken öfrig blifvit,

En plötslig ända snart på mindre rätter görs,
Man lemnar tomma fat — allt härjas och förstörs.
Så när en vild orkan kring Ceres’ åkrar rasar,
Och åbon i sitt tjäll för väderguden fasar;
Än brytes ax och strå, än föres säden bort,
Och land till ödeland förvandlas innan kort.
De hjeltar, som i dag för bordets ära fäktat
Och under fatens mängd i striden ej försmäktat,
Af vanmakt plågas nu — en vanlig följd af krig,
Och magen pinas mest, som mest har vågat sig.
Gudinnan ser sitt folk och deras nöd beklagar,
Hon dem en helsodryck i glas och bålar lagar.
»Upp hjeltar!» ropar hon, »och hemten nu den lön,
Som eder dygd förtjent med tappra hjelterön.»
Tänk! hvad ett gudaord för underverk kan göra!
Knappt får gudinnans röst den matta skaran röra,
Knappt ångan af dess rack^[7] får dem i näsan slå,
Förr’n mage, mod och bröst en ljuflig lätthet få.
Nu sig det ädla nit i allas ögon målar,
En skål för rikets väl ger luft åt flera skålar.
Du täcka kön! du blef den dagen icke glömdt:
En värdig Bacchi son i hjertat känner ömt.
Man tömmer glas på glas: här tostas^[8] för en flicka,
Här gäller icke skämt, en blygd att icke dricka.
En bjuder sex, en tolf, en lägger dubbelt till:
Bland hjeltar dvergen sjelf en kaxe vara vill.
Nu börjas glädjen rätt: du Vänskap! rena låga!
Du intar allas bröst att öfva din förmåga.
De söta drufvors must all galla fjerran sköljt:
Här yppas dolda ting, dem evigt mörker höljt.
Man gammalt agg och hat till morgondagen dränker
Och prof af redlighet i såta famntag skänker.
Det fasta vänskapsband beseglas med ett glas:
En brorskål klunkar ned, och remmarn slås i kras.

Jag stjäl mig bort, att ej mitt brödertal förmera;
Nog af med dem jag har, de ge ej håg för flera.
Jag af det täcka kön mitt val af vänner gjort
Och fritt bekänna må, jag tål ej manfolk stort.
Om ursäkt för ert vett, I ären alltför trygga,

Jag fjollas vill ibland och mig till könet hygga;
Om der ett mindre lof till flås och löje gifs,
Jag dock en lätja ser, der jag så gerna trifs.
Först går jag till en fru af mycken dygd och ära,
Som stufvar allt sitt tal med Argisk sedelära.
Jag för. det lånta vett en billig vördnad har,
Hvi trifs jag icke der? hon tycks mig vara karl.
Jag torra lexor får, när jag till henne länder;
Hon noga forskar ut hvad jag mig har för händer.
Men fast hon synes ha den omsorg som min vän,
Dess köns nyfikenhet härunder käns igen.
Jag från så tungt besök med mycken ifver hastar
Och all min vårdslöshet i Auras soffa kastar.
Hvad hennes muntra eld mig lif och löje gaf!
Den qvickhet älskar jag, som ägarn ej vet af.
Med skratt och mycket prat hon ofta intet sade,
Det intet dock behag från hennes läppar hade.
Hvad hon har vacker mun! Jag såg i hvarje veck,
Hur skalken döljde sig och upp i ögat geck.
Hon log, och för min syn sig hennes yrhet döljde
Allt klädde henne väl, ty hon sitt lynne följde.
Jag nästan blifvit kär, men jag till lycka såg,
Att ingen hennes vän på hjertat henne låg.
Än älskar hon min ring, än bör man julklapp skänka: —
Om jag blef mindre kär, det bör man ej förtänka.
Ty ingen undra må, när kärlek pungen drar,
Att pungen ock ibland ett ord i laget har.

Jag ej den dragningsart hos unga Sappho röjer.
Hon med en kärleksvers i vänskap sig förnöjer:
På ett ell’ annat sätt vill könet ha sin vinst,
Och den mig passar bäst, hvars nycker kosta minst.
Min lilla Sappho sjelf ur hjernan verser kryster:
Jag henne älska bör, hon är min embetssyster.
Hon snille, mössan full, ur lärdomskällan tog,
Men i sitt glädjerus sitt fynd i backen slog.
Dock anstår icke mig mitt eget syskon klandra;
Vår vänskap underhålls: vi sällan se hvarandra.
Hon för min tysta smak är alltför bullersam
Och skämmer med sitt snack det bästa sällskaps glam.
En manlig hurtighet jag ej hos qvinnor prisar,
Jag vill en svaghet se, som könens skilnad visar.

Corinna qvinlig af, men hatar qvinnokrig,
Dess jemna glädjelugn med glädje smittar mig.
Hon har det lilla fel att mig med sqvaller mätta;
Stor sak! hon ändtligt må sitt hjertas börda lätta.
Hvad är att veta nytt? det är ju föga ro,
Om man ej har en vän sin kunskap att förtro.
Corinna vill dock ej med lika mynt betalas;
Jag tiger, och likväl dess ifver icke svalas.
Jag ingen tidning vet, mitt minne är så kort,
Hvad jag i huset hör i porten glömmes bort.
Med andras göromål jag ingen går tillhanda,
Ej heller vill jag mig i qvinnosysslor blanda.
Att sqvallra, hvartill lof en qvinna enkom har,
Hos henne svaghet är, men nedrigt hos en karl.
En qvinna tålas kan, hvad sagor hon förtäljer,
Hon efter sitt begrepp sitt tal och ämne väljer;
Men Damon mördar mig, när han med magra skäl
Förmätet sqvallra djerfs om folks och rikens väl.
Ej honom höga ord hans höga ämne gifver,
Han stora makters krig som hushållsgnabb beskrifver.
Af omsorg för vårt land han dag och natt förtärs,
Och af en tysk gazett hans fina hjerna närs.
Ack! hvad han plågad blir, då posten något dröjer:
Han allt det förråd mist, hvarmed han oss förnöjer.
Om himlen icke snart på isen ända gör,
Som hindrar postens gång, han visst af hunger dör.
Jag fåfängt för mitt kön mig hos Corinna döljde,
Mig Damon ända dit i hamn och häl förföljde.
Bestört han kommer in. »Ack», ropar han, »min vän,
Kan du berätta mig, om posten kommit än?»
Ur hans beklämda bröst en långsam klagan flyter,
Men kedjan af hans tal ett spelbord ändtligt bryter.
Jag tappar väl härvid, men gerna pengar ger:
Här vinnes dock en stund att icke höra mer.

Jag ändtligt hemåt for och i min stillhet trädde,
Mitt lilla ungkarlsrum, min enslighet mig glädde.
Ack! ödet vare lof, der hördes aldrig än
En hustru gnälla fram: »Välkommen hem, min vän!»
Det profvet fattas mig; och jag vid detta laget
Har icke rönt ännu det värsta vänskapsslaget.

Den tiden kommer nog; jag mig ett nöje spår,
När ämne till satir jag af min hustru får.
Men månn’ jag får i fred min aftonstund förnöta?
Än skall jag till ett slut för mina synder böta.
Jag ser en gammal vän; det är ett stort besvär,
En sådan skall ha vett, om han mig dräglig är.
Han plägar upp till mig af gammal vana stiga
Och stora framsteg gjort i sitta och i tiga.
Se’n hela dagen ut han tegat har hos sig,
Så går han ut en stund och tiga vill hos mig.
Han svår att röra är; men der han sig får nästa,
Der kan den tunga stock sig in på natten fästa.
»Säg något», säger han, »du ju så rolig är.»
Det något säger jag: han skrattar med besvär.
Jag mister tålamod, jag mina händer vrider.
Jag säger: »Det är sent» — och han: »Ja, tiden lider.»
Jag på min klocka ser: nu lär han mig förstå;
Ack nej ! han ser på sin, hur nära begge gå.
Jag slumrar på en stol, en stund derefter vaknar,
Då jag min tröga gäst emot förmodan saknar.

Men ryktet dessa vers jag redan sprida ser:
Min skaldefjäders barn! hvad heder väntar er?
I kunnen dristigt fram för jordens herrar träda,
Då seden allmän är att sina vänner smäda.
I denna gyllne tid man ingen ursäkt hör
Och af sin nästas fel sin högsta vällust gör.
I vänner! som jag nu med sanna färger målat,
Mitt gift ej dödligt är, I kunnen le och tåla’t.
Jag edra gröfre fel, er värsta sida döljt,
Försigtigt edra namn med konstens täcken höljt;
I kunnen då med mig i skratt och löje brista,
Er målning heldre se än något infall mista.

---

1. Märklig politisk veckoskrift, som utgafs anonymt åren 1755—56 af Censor librorum N. von Oelreich och var organ för det då herskande hattpartiet.
2. Dessa båda vänner äro enl. skaldens uppgift Creutz och K. Torpadius.
3. Aeneas, hjelten i Aeneiden af P. Virgilius Maro.
4. Brödra = kalla för broder.
5. De tvenne flyglar, som ingingo i Riddarhusets ursprungliga plan, kommo ej till utförande.
6. Syftar på teatern i det s. k. Bollhuset vid Slottsbacken.
7. Rack = arrack.
8. Tosta = dricka en skål.